Söndagkväll, första riktiga vårdagen i år. Luften ute är ljummen och fåglarna kvittrar trots att klockan är 21 och det bara är mars. Det är nog nu man ska vara lycklig. En hel sommar att se framemot. 

Söndagkväll. Jag ligger på golvet i min lägenhet, Coldplay spelas ur högtalarna och längs mina handleder rinner blod ur risporna jag precis gjorde med det där jäkla rakbladet.

En smärta så skön men så ond. Smärtan som räddar mig när ångesten håller på att döda mig. Jag är inte värd något annat. 

Jag är ensam. Jag har tydligen ingen att ringa. Mina vänner som säger ring om det är något svarar inte. Dom är ju upptagna med att leva sina liv. 

Så många gånger jag försökt att älska någon annan, gett hela mig själv. Och hela mig själv duger inte. För det är ingen som vill ha mig. 

- Hur orkar du med henne? 
Meningen min bästa kompis får höra från sina vänner. Den meningen ekar om och om igen i mitt huvud för den är så jävla sann. 

Ytterligare en gång har jag fuckat upp något som inte ens har blivit något. Såfort jag får lite bekräftelse ska jag falla. Tro att någon ska tycka om mig. Men såklart blir jag för mycket. Överallt. Pratar. Hör av mig. Är för klängig. Jag vill ju bara bli älskad. 

Så som alla andra blir. Men jag kommer inte bli älskad. Inte förrän jag älskar mig själv. 

Och ärligt talat vet jag faktiskt inte vem jag själv är. Det har jag nog inte vetat på flera år. 

Jag är första gången sedan jag var 19 år gammal helt jävla ensam. Jag har ingen kille att dela mitt liv med. Ingen som saknar mig. Ingen som frågar hur jag mår. 

Känner mig trasig, rädd och värdelös. 

Ångesten infinner sig igen. Den här gången får stesoliden bli räddningen. 

Jag blåser ut sista röken från cigaretten, sväljer fyra stesolid. Släcker lampan. Imorgon är det måndag. Jag får går till jobbet, där kan jag spela någon annan, hon som är glad, snygg och trevlig. 

Och det är också hon som på kvällen går hem, låser dörren och bedövar ångesten med stesolid och rakblad. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Först känns det som en vanlig morgon, lite dimmig efter alla sömntabletter och stesolid jag tog igår, men allt känns ändå precis som det ska. Det tar ungefär två minuter och sen inser jag.

Igår gjorde jag slut på det finaste och värsta jag har.

Smärtan kommer tillbaka och tårarna vill inte sluta rinna, jag hulkar och hyperventilerar. Skriker. Vill inte finnas. Kan kärlek verkligen görs såhär ont?

Likes

Comments

​Söndag 170226


Jag går runt i din tröja, tårar rinner ner för mina kinder och jag lyssnar på Kärlek är ett brev skickat tusen gånger på repeat.

Allt för att plåga mig själv, till max.


Du var här igår, allt var som det brukade vara. Antagligen är allt precis som vanligt för dig. Men jag vaknade med en känsla där allt kändes tomt.


Idag var kanske dagen då jag insåg att du faktiskt inte kan ge det som jag vill att en kille ska ge mig.


Eller var det igår jag kom på det? Eller nej, jag kom nog på det redan för ett år sedan.


Ändå har jag tillåtit mig själv att bli sårad, igen.


Jag gav dig hela mitt hjärta första gången på riktigt 12 oktober 2016.


Det var första gången jag vågade berätta exakt vad jag kände för dig. Och du sa att du kände samma sak.


Tre veckor senare lämnade du mig själv. Du orkade inte. Orkade inte ta hand om mig när jag hade panikångest pågrund av en medicin jag börjat äta. Då var det enklare att bara bryta kontakten helt.


Den 6 november var första gången jag blev dumpad av någon som faktiskt var hela mitt liv. Det kändes som att du slet ut mitt hjärta, skar sönder det och sedan stampade på det.


Det kändes lite extra mycket eftersom att jag inte ens var mig själv, jag hade i någon vecka fått uppleva den sjukaste panikångesten i mitt liv. Alltså jag önskar inte ens min värsta fiende den upplevelsen.


17 kvällar i rad låg jag i soffan och åt glass, googlade på om man kunde dö av brustet hjärta och grät som ett barn. Jag fann ingen mening med någonting. Det fanns ingen som du och om jag väl försökte ta mig ut och hitta på någonting påminde vart ända ställe jag var på om dig. Varenda låt jag hörde associerade jag till dig. Jag ville nog dö där och då, för allt utan dig kändes meningslöst.


Torsdag den 24 november kände jag att livet började ljusna, lite grann åtminstone. Jag hade slutat med min medicin och jag hade börjar bli mig själv igen. Jag ville avsluta det sista med dig, jag hade grejer hemma hos dig som jag inte klarat av att hämta innan, men just den där torsdagen kändes det som att jag var över dig och jag trodde att jag var tillräckligt stark att träffa dig utan att falla igen.


Så fel man kan ha, det tog ungefär en sekund, så fort du stod framför mig kände jag exakt samma känslor som jag gjort tre veckor innan. Inget annat i världen spelade någon roll och jag såg att du var glad över att se mig.


Det vart såklart inget avslut mellan oss, utan allt började om, ännu en gång.


December var en jobbig månad, kanske ännu jobbigare än november egentligen.


Nu fick jag umgås med dig igen, dock som vän från din sida. Fast det var ingenting vi pratade om. Jag förstod ingenting. Vi åt middagar, kollade på film, gick på bio, var på konsert, köpte julklappar till varandra, firade nyårsafton, sov i samma säng flertalet gånger, utan kläder, men vi gjorde ingenting.


På nyårsafton hade pratade vi om oss igen för andra gången. Onyktra båda två. Du sa att du bara ville att vi skulle vara vänner. Jag, lika svag som vanligt gjorde allt för att ha dig kvar i mitt liv och gick med på det.


Sen gick det en vecka innan vi låg med varandra. Två gånger samma dag. Jag vart arg på dig men ännu mer arg på mig själv, varför låter jag mig själv bli behandlad på det här sättet?


Det fortsatte och ingen av oss pratade om det, jag låtsades som ingenting.


Tills jag för andra gången tröttnade igen, och frågade varför du låg med mig om vi bara skulle vara vänner när du vet hur jag känner för dig.


Vi pratade i säkert tre timmar, om hur vi skulle få det att fungera mellan oss.


Då gjorde jag förmodligen mitt största misstag i livet mot mig själv, jag gav ett okej till att försöka seriöst mellan oss.


Ännu en gång stod mitt stackars jävla hjärta till ditt förfogande.


Det har gått en månad sen den dagen.


Och idag går jag alltså runt i dina kläder för dom luktar du, lyssnar på den enda låten som får mig att gråta och tittar på bilder på oss.


Idag är första dagen på en månad som vi inte har pratat med varandra på hela dagen.


Igår skickade jag screenshots på texter jag skrev om dig för 8 år sedan. Kanske insåg du Också, att du inte kan ge mig det jag behöver. Eller så gjorde du inte det, jag har ingen aning.


Men det jag vet är att jag inte kan göra såhär mot mig själv igen. Jag kan inte gå och vänta ytterligare ett år på att du kanske ska komma på att du verkligen vill vara med mig.


För tänk om du inte kommer på det, jag vet inte var jag har dig och det gör mig osäker. Jag övertänker, funderar och försöker.


Jag vet att jag vill vara med dig, till 100%. Men jag vet också att jag förmodligen går under mer och mer för varje dag som går, för det är som att jag går och väntar på att du ska såra mig igen.


Jag kan inte ta den risken, jag måste själv välja att lämna, även om det också kommer göra ont så gör det nog inte lika ont då det är jag som gör valet.



Och jag lovar mig själv att aldrig, aldrig ge mitt hjärta till någon annan igen. Det är inte värt det och dessutom tror jag inte att det kommer överleva heller. Stackars mitt jävla hjärta.


Från och med idag så kommer jag endast älska mig själv och bara mig själv och jag tänker aldrig låta en kille ta det ifrån mig igen.

Likes

Comments

Hjärtat slår i tusen, det trycker över bröstet och jag får ingen luft. Det svartnar framför ögonen, jag hyperventilerar. Allt runtomkring mig känns som att det är på låtsas. Min känsel försvinner och hela kroppen domnar. Varför är jag så yr, varför kan jag inte röra mig, varför kan jag inte svälja? Jag får ingen luft, den här gången är det påriktigt, den här gången kommer jag verkligen att dö.


Tio minuter senare ligger jag på golvet i fosterställning med en cigg i handen, jag gråter, jag skriker och det är som att jag inte har någon jävla aning om vart jag ska ta vägen.


Idag känns ingenting värt att leva för, ensamheten är för påtaglig och tomheten inuti mig värker så att det gör ont.


Igår var jag lycklig och kär, jag var hon den normala jag som jag önskar att jag alltid kunde vara. Men hon finns inte idag.


Jag röker det sista på min cigarett, lyckas ta mig upp från golvet, går runt i cirklar, lägger mig i soffan och skriker i kuddarna.


Jag plågar mig själv lite mer, jag scrollar igenom mitt instagramflöde och avundas alla lyckliga människor.


Idag är andra gången på en vecka som jag mår såhär. Och jag har ingen aning om varför.


Allt jag vill är ha någon som älskar mig, någon som kramar mig och säger att jag duger. Någon som säger att allt kommer bli bra.


Jag orkar inte ens höra av mig till någon, för det finns ju ingen som bryr sig påriktigt ändå. Vad jag än gör och hur mycket jag än försöker så räcker det inte. Jag har inga svar på frågorna jag kommer få, jag vet inte varför jag mår såhär.


Allt jag vet är att jag är trött på panikångestattacker, trött på min mörka ångest som får mig att vilja dö, trött på min dåliga självkänsla och trött på tårar som aldrig slutar rinna.


Livet idag hatar jag dig.




Likes

Comments