Denna jobbhelgen vart aningen annorlunda mot de andra.
"barnledig" och jobbhelg slutade sent igår kväll med att jag fick hit min lilla ögonsten med hög feber och som inte kunde sova utan att vakna hela tiden och va jätte ledsen.
Men då jag skulle jobba kväll idag så fick hon stanna hos mig över natten och så skulle jag köra tillbaka henne till sin pappa idag vid lunch tid innan jag började jobba kl 13.
Men dagen kan ändras väldigt snabbt.

Lyckades inatt att få ner hennes feber från 39.3 till 38 med hjälp av Ipren supp. Och hon klagade lite på att hon hade ont i "snippan" men tänkte inte så mycket mer på det just då.
Och hon kunde sova relativitet bra, dock somnade vi nångång mellan kl 1 och 2 inatt😴

Imorse när jag tog tempen så var den återigen upp i 39.5 och iprenen var slut och det går inte att gå i henne flytande då hon totalvägrar medicin.
Som tur var hittade jag 2 ipren upp i badrummet så fick i henne en sån.
Och även nu fortsätter hon klaga på att det gör ont i snippan varpå hon kissar i blöjan och verkligen börjar vrida sig och gråta av att det gör så ont.

Ringer då till 1177 och rådfrågar och dom hänvisar mig till att åka in till närakuten barn på Astrid Lindgrens sjukhus i Solna..
Jaja tänkte väl jag det är ju bara att göra iordning oss och åka dit då.
Ringde och väckte Jackies pappa och sa att vi skulle åka dit men han kunde inte åka med....
Men de hindrar ju självklart inte mig.  Min lilla tjej mådde ju inge bra alls.

Samtidigt som vi klär på oss här hemma ringer jag till jobbet och meddelar att jag inte kan jobba idag för att jag var tvungen att åka in med Jackie trots att det egentligen inte är min helg eller vecka..
Tillslut kommer vi iaf iväg och åker mot Solna. väl där så självklart virrar jag bort mig i alla filer och avfarter och irritationen växte över att det ska va så förbannat svårt att skylta bra så man kan komma rätt direkt. Tillslut kommer vi iaf rätt och väl framme på Astrid Lindgrens sjukhus så blir vi inskrivna och dom vill självklart ha ett urinprov på Jackie. Tempen hade nu gått ner till 37.3 vilket var en otroligt lättnad.

Sen började kampen med att få henne att dricka och kissa i en mugg.
Lättare sagt än gjort med en trotsig snart 4 åring som är trött och hängig.
Tillslut fick vi ett eget rum så att hon kunde gå utan blöjan i hopp om att kunna kissa.
Men icke det!
Efter nästan 4 timmar där har hon fortfarande inte velat kissa och istället somnar på 2 röda sekunder när hon la sig ner på britsen i rummet.

Vid detta laget gav jag upp och gick ut för att prata med läkaren.
Förklarade att hon inte kunnat kissa och att hon nu somnat.
Han hade kollat vad hennes Crp låg på och den låg då på 7 vilket var bra.
Och han tyckte att vi istället kunde åka hem. Fick med mig prov rör ifall hon skulle gå med på att kissa i en mugg så kunde jag åka till akuten eller husläkarjouren här hemma i Norrtälje och be dom kolla de då.

Jackie var lättad när jag väckte henne och sa att vi kunde åka hem.
Väl hemma kunde hon äntligen kissa, dock i blöjan, men hon sa själv att det inte gjorde ont nu och febern höll sig fortfarande under 38.
Efter lite middag och dusch och innan jag skulle köra hem henne till sin pappa igen kollade jag återigen tempen som nu hade gått upp till 38 igen...

Men nu hoppas jag verkligen att den håller sig där och att det inte blir nått mer nu utan att febern försvinner och hon blir frisk igen.
Får avvakta nån dag och de vart det tar vägen.
Men nu är hon iaf hos sin pappa igen och jag ska ta en slappkväll i soffan framför tvn och försöka ladda upp för jobb imorgon bitti.
Och inatt ställer vi ju fram klockorna en timme. Har alltid haft turen att va ledig den helgen klockan ska ändras men inte i år.

Vet att mobilen brukar ställa om sig själv men för säkerhets skulle komma jag ställa larmet på kl 6 istället för kl 7.
Har mobilen inte ställt om sig så är det lagom tid att gå upp då jag börjar klockan 8 imorgon, och har den ställt om sig så får jag väl sätta på kaffe och för Ovanlighetens skull dricka kaffe och äta frukost innan jobbet 😜

Just nu känns det som en sandlåda i ögonen så nu blir det soffläge resten av kvällen ☺

Min lilla skrutta!
Mitt liv
Mitt allt
Min ögonsten
❤❤❤❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Äntligen börjar våren göra sig sedd ☺
Små tecken hela tiden på att våren är på ingång igen som dessa krokusar utanför min balkong 😀
Så skönt att vi går mot varmare tider och snart kan man börja ta undan alla tjocka jobbiga vinterkläder och börja klä sig lite lättare.
Älskar våren och alla blommor och träd som börjar blomma och man börjar se små knoppar i träd och buskar ☺

Ska försöka komma på lite roliga saker att plantera i blomlådor på balkongen och kanske även så nån grönsak ihop med Jackie.
Hon ska nog få en egen blomma som hon ska få sköta och se efter ☺
Hon brukar tycka om att hålla på med blommor och vattna och se dom växa sig stora från att ha varit små.
Får bli en tur till blomaffären med henne framöver så hon får vara med och bestämma lite vad vi ska ha för fint på balkongen ☺

Nu längtar jag efter varmare dagar så det blir lite roligare att vara ute.
Och att allt de gråa trista försvinner och ersätts med grönt och solsken ☺

Idag är det iaf en ledig dag från jobbet innan jobbhelgen drar igång imorgon och Jackie ska ikväll åka till sin pappa för att ha pappavecka.
Alltid lika jobbigt när hon ska åka 😔
Och för mig blir det idag att städa och tvätta här hemma.
Världens tvättberg som jag måste få bort då som på måndag stänger tvättstugan en vecka för renovering.

Ska även försöka sitta en stund på balkongen och njuta av solen med en kopp kaffe efter jag städat sen.

Var iväg till lidl nu på morgonen också och köpte nya sängkläder till Jackie med frost och även varsin onepice till Jackie och bonusdottern ☺
Båda två verkligen älskar frost och Anna o Elsa så dom lär nog bli glada över att ha varsin likadan som dom kan springa runt med ☺

Likes

Comments

Första dagen tillbaka på jobbet efter en vecka hemma sjuk.
Full fart kan man lugnt säga och hann inte med allt de jag hade velat hinna.
Det är ju så med att jobba i vården, man vet aldrig hur en dag kommer se ut och hur mycket det kommer vara att göra.
Imorgon lär det bli en lika fullspäckad dag som idag.

Men alltid lika roligt och underbart att se glädjen hos de äldre när man kommer tillbaka efter att ha varit borta ☺
Den glädjen gör att man blir påmind om varför jag valt detta yrke och varför jag älskar det.
Att jag lyckats göra intryck i deras vardag och att man är saknad när man är borta.

Att jobba i vården ska inte bara vara nått man valt för att ha ett jobb eller för att det inte fanns nånting annat att söka.
Att jobba i vården ska vara nånting man brinner för och nånting man älskar att göra.
Man måste älska att jobba med människor.
Älska att hjälpa dom med de dom inte längre klarar själva.
Älska att möta nya människor och nya utmaningar.
Älska att varje dag ha målet att sätt aen guldkant på deras ofta fyrkantiga vardag.

Jag älskar verkligen att jobba i vården och hela tiden få lära mig nya saker.
Att varje dag stå inför frågan vad kommer att hända idag.
För det mesta ser de flesta dagar likadana ut. Men  det kan ändras så otroligt snabbt.
Man vet aldrig vad som kommer hända.
Kommer någon bli sjuk?
Kommer någon trilla och skada sig?
Måste vi tillkalla ambulans?

Det är saker man aldrig vet när man kommer till jobbet.
Men det är spänningen med det också.
Och oavsett hur stressig en dag kan vara, och hur slutkörd jag än kan vara när jag kommer hem, så är det värt det och jag verkligen älskar det!

Varje individ är egen och alla vill bli bemötta på olika sätt.
Men att bli bemött med ett leende är det aldrig någon som har något emot ☺

Synd bara att detta otroligt viktiga j8b. är så otroligt underbetalt och underskattat.
Som att vi inte gör nånting viktigt?!
Men det gör vi!
Och alla som orkar och klarar av detta krävande och hårda yrket är de starkaste personerna i vårt samhälle!
All eloge till alla vårdbiträden och undersköterskor, och självklart all annan vårdpersonal, som varje dag sliter för att göra det de älskar ☺❤

Likes

Comments

Att ha tankarna att man inte räcker till.
Att man inte duger.
Att man inte är värd de man har.
Att det finns bättre än en själv.

Det är tankar jag brottas med nästan dagligen.
Pga mitt förstörda självförtroende och självkänsla så behöver jag brottas med tankar som dessa.
Det har förstört mycket i livet och varje dag är jag rädd för att det ska förstöra ännu mer.
Att det ska förstöra de underbara jag faktiskt har.
För jag är väl medveten om att jag har det mycket bättre än många.
Jag har en underbar och frisk dotter som utvecklas i rasande fart och växer så det knakar.
Jag har en underbar pojkvän som alltid stöttar och som orkar med mig under mina värsta dagar.
Jag har även turen att ha en underbar bonusdotter som är frisk och glad och som även hon utvecklas i rasande fart.
Jag har underbara vänner som alltid finns vid min sida. I vått och torrt.

Varför kan jag inte glädjas till tusen för det jag har?
Varför kan jag inte inse att jag faktiskt förtjänar att ha det jag har?
Varför kan jag inte må bättre över mig själv som jag är?

Jag önskar så att jag inte hade dessa tankar om mig själv.
Och framförallt önskar jag att det inte gick ut över den personen jag älskar så otroligt mycket, min underbara pojkvän Christopher.
Han ska inte behöva ta allt de han faktiskt tar.
Han förtjänar så mycket mer än så.

Många tankar som flyger i huvudet.
Hur kan han älska en sån som mig?
Hur kan han välja att va med en sån som mig?

En person med massa ångest, panik och depression.
Varför vill han leva med mig som har det?

Varför väljer han inte nån bättre?
Det är en tanke som kommer många gånger. 
Han har sagt så många gånger att det är för att han älskar mig och älskar allt med mig.
och jag tror honom, jag tvekar aldrig på det han säger och jag tvekar aldrig på att han älskar mig och vill va med mig.
Men jag förstår inte varför?!

Jag vill inte ha dessa tankar och detta dåliga självförtroende och självkänsla.
jag vill tycka bra om mig själv.
Jag vill tycka om mig själv.
Precis som jag är!
Jag hoppas att jag får hjälp med detta i samband med hjälpen jag ska få för ångesten och depressionen.

jag vill kunna glädjas åt allt bra jag har i livet.
Visst att jag är glad för att jag har min dotter, min pojkvän, min bonusdotter och mina underbara vänner.
För utan dom så vet jag inte vart jag skulle vara i livet.
Jag vet inte VEM jag skulle va utan dessa personer.
jag älskar dessa personer mer än nånting annat på denna jord!

Jag har sån tur som har dessa personer i mitt liv.
Men jag önskar att jag slapp dessa tankar som far i huvudet som en tornado.
Inuti mitt huvud är det som en orkan.
En orkan som aldrig tar slut.
En orkan av tankar.

Många av tankarna har jag hållt inom mig så många år.
Och många tankar håller jag fortfarande inom mig.
Många tankar vågar jag inte berätta för jag är så otroligt rädd för att dom ska förstöra de fina jag har.

jag är inte en svartsjuk person men många av dessa tankar leder till att jag istället blir svartsjuk.
Tankarna omvandlas till svartsjuka.
Små saker kan trigga igång så otroligt mycket.

En sån tanke som tex att jag älskar att gå ut offentligt överallt med vem jag är tillsammans med och vem jag älskar och hur mycket jag älskar den personen, medan min pojkvän inte tycker om att gå ut med det överallt som tex. Facebook.
Det är en sån grej som kan trigga igång mina tankar att jag inte duger och att jag inte är värd honom.
Tankar flyger i huvudet om varför han inte gör det?
Skäms han över mig?
Vill han ha det hemligt?

Men jag vet att det inte är så.
jag vet att han älskar mig och vill va med mig.
Jag vet att han inte skäms över mig.
Han har berättat för de han vill ska veta.
Jag har träffat nästan hela hans familj.
Det skulle jag ju inte ha fått om han skämdes och inte ville att någon skulle veta.
Men mitt huvud gör om allting till negativt.
Är så otroligt rädd för att detta ska förstöra de jag och han har.
Att det ska förstöra vårat förhållande och våra framtidsplaner. 

Men jag kommer göra allt för att det inte ska få förstöra.
Jag tänker inte förlora honom.
Jag måste på något sätt lära mig att putta undan dessa tankar jag har.
jag måste lära mig att tycka om mig själv.
Jag måste lära mig att jag duger precis som jag är.

Jag måste på nått sätt komma ur denna svackan jag är i.
För kommer jag inte ur den så kommer jag bara hamna ännu djupare i den.
Och ju djupare i den jag hamnar ju svårare blir det för mig att ta mig ur den.
Jag får inte komma djupare ner i svackan.
Jag måste ta mig upp mot ljuset igen.
Ljuset av glädje och lycka.
Ljuset av att kunna njuta av det jag faktiskt har.

Jag har dessa underbara personer runt mig, dessa är min familj!
Den ända familj jag har!
Jag har skaffat mig en ny underbar familj som står vid min sida och stöttar mig.
Jag tänker inte förlora det!
Jag tänker inte förlora en familj till.

Jag ska kämpa för att komma tillbaka.
För att komma tillbaka till den jag faktiskt är!
Jag ska känna glädje över allt det jag har igen!
Jag tänker inte låta dessa tankar ta över mitt liv!
Jag ska ta tillbaka mitt liv från dessa tankar!

Jag ska ha mitt liv tillbaka!
Finns inget annat alternativ!
Jag ska kämpa!

Likes

Comments

Okej efter att släppt "bomben" om min panikångest och depression så tänkte jag nu berätta lite om hur det är för mig de värsta dagarna. Det är ju så otroligt individuellt när det kommer till ångest, oro och depression.

Det är egentligen inte det lättaste att beskriva hur det känns när ångesten slår till.
Men det är en så otroligt stark obehaglig känsla inombords som gör ont samtidigt som den inte gör ont. Det är inte en fysisk smärta utan mer en psykisk smärta.
Det är en tryckande obehaglig känsla i bröstet som gör att det bli svårt att andas och jag vill bara försvinna.
Försvinna från känslan och smärtan. Kunna andas normalt.
Jag blir även helt handlingsförlamad när det slår till. Oftast är det ett tidigt tecken på att det är pågång, jag börjar vandra runt i lägenheten utan nått som helst mål. Jag går ut i köket, går tillbaka till vardagsrummet, ut i hallen, in på toan, ut på balkongen. Tillslut hamnar jag i soffan igen och kommer inte därifrån.
jag kommer mig inte för att göra nånting. Kommer mig inte för att resa mig upp ur soffan.
jag bara ligget där och tittar på tvn fast ändå inte.
Jag ser vad som händer och sägs på tvn men jag tar inte in det.

Har jag tur så stannar det där och går över.
Men i värsta fall så eskalerar det.
Det utvecklar sig till panik!
Utan anledning börjar tårarna rinna som floder, jag kan knappt andas, jag börjar hyperventilera.
Det går inte att sluta skrika/gråta. Utan jag gör det helt hysteriskt i panik.
I denna stund finns det inte så mycket som hjälper.
Det är bara att vänta ut det.
Det varar några minuter upp till en halv timme.
Sen från ingenstans tar det slut.
Paniken försvinner men ångesten finns kvar och jag är helt slut och sitter helt lamslagen i soffan..

Jag går in helt i mig själv och det är inte mycket som når fram till mig under denna panik.

Detta är ingenting jag önskar någon, inte ens min värsta fiende.
jag önskar att jag slapp ha det men tyvärr så har jag det och jag måste hitta ett sätt att ta mig igenom det.
Varje gång jag tagit mig igenom en attack så är det för mig en vinst.

Men panikångesten är ju inte allt.
Har ju även min depression. Den är inte speciellt stark eller djup men den finns där.
Den yttrar sig på så sätt att jag känner ingen direkt glädje och jag kan vissa dagar vara väldigt nedstämd.
Både mitt självförtroende och min självkänsla är långt nere i botten.
Och det är de jag tycker är jobbigast nästan.
Att jag känner att jag inte duger till nånting eller till någon.
jag känner att jag inte är värd den glädjen jag ändå har i mitt liv.
Mina vänner, min dotter, min bonusdotter och min underbara pojkvän!
Det är för dessa personer, framförallt min dotter, som jag kämpar varje dag för att komma tillbaka.
Komma tillbaka till mig själv och att vara glad över livet.
Att få tillbaka min personlighet som jag har även.  En glad tjej som älskar att träffa folk och som älskar att gå runt på stan.

Men att gå runt på stan är en sak jag just nu inte klarar av. Inte ens om jag har med mig någon.
Jag gör det ändå för att jag känner att jag måste.
Jag måste våga mig ut bland folksamlingar och göra det jag egentligen allra helst vill slippa.
Jag vill inte isolera mig helt!
Jag tänker inte isolera mig!

Jag ska kämpa!
Ångesten ska inte vinna över mig!
Depressionen ska inte vinna över mig!
Jag ska vinna!

Och sen kanske det är vissa som undrar varför jag är så öppen med det som jag är, men det har en anledning.

Jag vill dra mitt strå till stacken att försöka få bort tabun som ligger över psykisk ohälsa.
Det är inget fel att prata om det.
Det är inget fel att ha det!

Det bör vara lika acceptabelt som att ha feber eller magsjuka och kunna prata om det.
Det finns så otroligt många som lever med psykisk ohälsa men som inte vågar säga det till någon.
Dom håller allt inom sig och känner sig som en belastning.
jag själv känner mig som en belastning för mina närmaste.
Men det är okej att prata om det.
Det blir bara värre om man bär det inom sig.
Kom ut med det och säg som det är.
En stor sten lättar från axlarna när man erkänner för andra att jag har en psykisk ohälsa och jag behöver hjälp att ta mig igenom det.
Det är inget fel med att be om hjälp!
jag har gjort det och jag fick aldrig en udda blick från någon!
jag ringde till min vårdcentral och sa som det var.
Och jag var livrädd för hur det skulle bemötas.
Men sköterskan som svarade var den bästa jag nånsin pratat med.
Henne angagemang och förståelse gjorde allt så mycket lättare.
Hon fixade en bra läkare åt mig som även kan göra uppföljning senare och såg verkligen till att jag inte fick en stafettläkare. Utan ett fast läkare dom har där.
Det kändes så otroligt bra att bli bemött på de sättet som jag blev.
Och läkarens bemötande var så otroligt toppen också.
jag hade aldrig vågat hoppas på att jag skulle få de underbara bemötandet som jag fick. Men jag fick det!

Jag hoppas att på nått sätt lyckas nå ut med att det är inget fel i att ha psykisk ohälsa och man ska aldrig skämmas över det.
Jag vill ha bort tabun och om jag lyckas få en människa att öppna sig om sin psykiska ohälsa så har jag nått mitt mål!
Våga prata om det och våga be om hjälp när du inte kan hantera det själv.
var stark och kämpa!
❤❤❤❤

Likes

Comments

Är egentligen inte skyldig någon att behöva ge en förklaring på nånting.
Men då jag inte orkar med fler påståenden och ifrågasättningar om varför jag är sjuk så 8troligt mycket som många verkar tycka...

Ja för ca 2 veckor sedan hade jag urinvägsinfektion.
Och ja jag har nu för en vecka sedan åkt på en virusinfektion i halsen och har även fått öroninflammation och feber..
Det behöver inte betyda att mitt immunförsvar är dåligt.
Det är så otroligt sällan jag är sjuk med virus.
Om man inte räknar med den tid jag var borta från mitt jobb i samband med en operation av cysta så har jag varit borta max 9 dagar på 1.5 år

1 dag var pågrund av att jag knappt sovit pga en 24 timmars blodtrycksmätning.
2 dagar pga en "magkatarr" så jag knappt kunde stå på benen och kräktes av smärtan!
2 dagar förra veckan pga halsont och feber.
Och nu blir det tyvärr 4 dagar denna veckan då jag tyvärr valde att jobba i helgen istället för att se till att jag blev helt frisk!

Detta är det ända jag varit "sjuk" senaste minst 2 åren ca.
Sällan jag får förkylningar!
Sällan jag får feber!
Så mitt immunförsvar i sig är det inte något fel på!
Just nu har jag stor otur i att bli sjuk!

Och det finns en väldigt bra förklaring till varför min kropp just nu är mottaglig för de mesta.
Många som inte vet nånting om mig och mitt mående men som ändå väljer att yttra sig.
Pekar inte ut någon och är inte sur på någon.
Är bara trött på att behöva försvara och förklara mig.
Har valt att endast berätta för dom närmaste vad som egentligen sker med mig. och vid senare tillfälle gå ut med det som en förklaring på varför jag inte riktigt är mig själv.
Men väljer att göra det nu istället i hopp om att folk kanske förstår lite mer då.

Jag har under flera år behövt leva med panikångest attacker och nedstämdhet. Har under dessa åren kunnat hantera det!
Men jag kom till en punkt för 1 månad sen.
Den 13 februari insåg jag att det nu blivit för mycket för mig att kunna hantera det själv så jag sökte hjälp på min vårdcentral!
Jag fick då "diagnosen" panikångest syndrom med inslag av depression.
Jag skäms inte för det över huvudtaget.
jag har bara inte velat gå ut med det.
Vissa dagar är hur bra som helst och känner ingen ångest.
Men vissa dagar är ett rent helvete rent ut sagt!
Att ha ångest är inget jag önskar någon, inte ens min värsta fiende!
För det är inget kul när attackerna slår till med full styrka och man vill bara försvinna för stunden.
Slippa känna smärtan inombords som inte går att beskriva.
Det är en smärta som gör ont samtidigt som den inte gör ont.
Den påverkar så mycket.
Den påverkar mitt humör.
Den påverkar min förmåga att va social.
Den påverkar min förmåga att få nånting gjort hemma.
Den påverkar min personlighet.
Och tyvärr så påverkar den även personer jag älskar.
Framförallt min underbara pojkvän. Men oavsett finns han alltid som min stöttepelare. Hur jag än är mot honom!

Men 2 saker den INTE påverkar är:
Min förmåga att jobba
Min förmåga att va den bästa mamman jag nånsin kan va för min underbara dotter Jackie!
Ingen får nånsin tro att jag inte kan ta hand om henne för det kan jag! Hon är min prio 1 när hon är hos mig! Hon håller mig sysselsatt och håller mina tankar borta.
När hon är hos sin pappa så prioriterar jag att ta hand om mig själv så jag kan bli frisk från min psykiska ohälsa.

jag får hjälp från vården nu.
jag har tillfällig medicin vid behov och till natten.
jag ska få börja hos psykolog och med KBT behandling.

Min psykiska ohälsa ligger så otroligt långt tillbaka i tiden men jag har alltid kunnat hantera de fram tills nu.

Men i och med en depression och ångest kan även immunförsvaret tillfälligt bli påverkat och kroppen säger ifrån.
Därav virusinfektioner!.

Så nu hoppas jag att folk förstår lite mer varför jag mår som jag gör och varför jag är som jag är.
jag kommer aldrig använda min psykiska sjukdom som en ursäkt för mitt beteende men däremot så är det en förklaring till många saker!
Så om någon upplever att jag är kort eller kanske till och med elak eller sur mot någon.
Säg gärna till så jag vet och så jag kan be om ursäkt.
Gå inte bara iväg och klaga till andra!
Det är som sagt INTE någon ursäkt för mitt beteende men däremot så är det en förklaring!

Men jag är helt inställd på att jag ska bli helt frisk igen med rätt hjälp och med mina vänner och min pojkvän vid min sida!

Så hädanefter, ta reda på fakta innan du yttrar dig om någons hälsa eller immunförsvar. Om du inte kan det så var tyst istället.

Ett ordspråk min mormor lärt mig:
Tala är silver, Tiga är guld!

Fler personer borde tänka på det!

Likes

Comments

Förra helgen kom min älskling ner till mig trots att jag hade jobbhelg. Men vad gör det? Visst att vi inte fick va med varandra hela tiden utan att jag var tvungen att sticka till jobbet. Men det var ändå underbart att veta att han var där hemma när jag kom hem och att jag kunde sitta i hans famn i soffan direkt när jag kom hem.

Och även att kunna tänka på att han var där hemma och hade maten klar när man kom hem från ett tufft arbetspass på lördagkvällen :) Och för att göra de lite extra mysigt planerade jag en överraskning åt min kärlek på söndagen.

Bokade biljetter till en bio han verkligen ville se och restaurangbesök :) Blev en riktigt mysig dejt kväll bara vi två för en gångs skull. Inte lätt att få till egentid med 2 barn därför är det extra underbart att han tar sig tiden till att komma ner när jag har jobbhelg för vi båda är då barnlediga. Annars blir det mest att vi ses på helger när vi har barnen.

Men helgerna med barnen är helt underbara <3 Att se tjejerna ihop och hur roligt dom har och hur mycket dom trivs ihop gör att man smälter så otroligt mycket. Och det blir väldigt många skratt :)

Och denna helgen var det vår tur att åka upp till underbara Norrland och Långsele <3

Haft en underbar helg ihop alla fyra och myst och skrattat ihop <3 Fått träffa älsklingens mormor för första gången. Skulle träffat hans mamma också men det blev inte så av olika anledningar, men det får vi ta nästa gång :)

Var verkligen jätte nervös över att träffa hans mormor för första gången men de gick jätte bra och hon var helt underbar :) Men de misstänkte jag redan, misstänker att hela hans familj är lika underbar som han är <3

Det har verkligen varit 2 underbara helger dom senaste och det tar emot så fruktansvärt mycket att behöva åka hem :(

Går verkligen sönder inombords av att behöva lämna min kärlek och bonusdotter :( Vill inte behöva åka ifrån dom :( Vill att vi ska kunna va tillsammans hela tiden utan att någon av oss ska behöva åka hem, ett hem som är nån annanstans.

Det blir jobbigare för varje gång att åka hem. Trodde att det skulle bli lättare att hantera det, men det blir bara svårare och mer och mer känslor och ångest över att behöva åka. Haft ångest ända sedan jag vaknade imorse över att behöva sätta mig på tåget hem.

Och det blir inte lättare när vi hör barnen säga hur mycket dom kommer sakna varandra och att dom inte heller vill skiljas åt. Mamma hjärtat brister totalt inombords då :(

Men vi får leva på hoppet om att detta kommer ta slut, att vi inte ska behöva åka ifrån varandra såhär mer sen. Men det är ett tag kvar tills den dagen kan komma. Men hoppas att tiden går fort och att våra planer kan genomföras.

Detta är inget jag tänker ge upp!

Tänker inte ge upp något so får mig att må så bra och va mig själv, och som även får Jackie att må bra.

Glädjen i hennes ögon är obeskrivlig! Och jag skulle aldrig satsa eller fortsätta med nått som inte får min ögonsten att må bra. Men hon har sådan glädje över att träffa Christopher och hans dotter. Och dom har fått en så stark kontakt mellan sig att det knappt går att sära på dom när dom väl är tillsammans,

Nu bara hoppas att planen går som vi vill, att dom ska komma ner till oss en vecka när bonusdottern har sportlov. Visst att jag jobbar, men vad gör det när barnen har varandra. Och jobbar endast dagtid den veckan så vi kan ändå hitta på saker med barnen.

Om inte annat så är bonusdottern väldigt förväntansfull över att se Jackies rum och alla leksaker som Jackie visat på Skype och pratat om att hon har :)

Underbart att dom kommer så bra överens och jag är så otroligt glad och lycklig över att jag får ha dessa tre personer i mitt liv.

Och att jag har träffat en så underbar pojkvän som älskar mig så mycket som han gör <3<3

Och kärleken är verkligen ömsesidig <3

Älskar denna man så otroligt mycket och våra fina tjejer <3<3

Kärleken är underbar när den är besvarad som den varit från första stund <3

Tänk att jag fick träffa dig Christopher efter 10 års kontakt och att jag fick turen att få dig som MIN pojkvän!

Är den lyckligaste på denna jord <3<3

Likes

Comments

Fick hem en krasslig liten tjej i torsdags 😔 Hosta och jätte snorig. Lät tjock i halsen och tyckte mig se vita prickar i halsen. Fick tid till husläkarjouren som konstaterade att hon har halsfluss med streptokocker 😔 Min lilla tjej ❤

Fick kåvepening frukt utskrivet som hon skulle ta 5ml 3 gånger om dagen. Smakar ju f*n och gick inte att få i henne de så ringde till vårdcentralen på fredagen som tyckte vi skulle komma och träffa läkaren då det kanske inte behöver behandlas med penicillin.
Väl hos läkaren igen pratade hon om att vi kanske ska skippa penicillinet och låta det läka ut själv.
Men självklart skulle hon göra en bedömning av hur det såg ut.
Så hon kollade i halsen och även hon bekräftade att det var streptokocker, men även hon ville kolla i öronen. På torsdagen hade det inte synts nånting i öronen mer än förkylning, men när hon tittade på fredagen så såg hon början på öroninflammation eller örontrumpet inflammation som hon sa 😔
Så det skulle absolut behandlas med penicillin.
Fick utskrivet ny kåvepenin men denna gången "droppar". så istället för 5 ml skulle Jackie ha 1 ml 3 gånger om dagen.

Även det smakar f*n men lite lättare att få i henne den lilla mängden.
Men det blir träningspass för min del 3 gånger varje dag här hemma😔

Tycker inte alls om att behöva "tvinga" i henne denna äckliga medicin men det är ju tyvärr nödvändigt ibland.
Men fick bli ytterliggare en hemmavecka från dagmamman för Jackies del.
Vill va på säkra sidan att hon inte blir ännu mer sjuk nu när immunförsvaret redan är nedsatt av infektionen och penicillinet.

En något rastlös tjej här hemma och även en väldigt rastlös mamma..
Dehär med att gå hemma är inte min grej men ibland har man inget val. Klart man är hemma när ens ögonsten är sjuk och behöver en ❤

Men på fredag är det tillbaka till jobbet som gäller och jobbhelg för min del.
Och min älskling kommer hit i helgen 😃❤ Och hoppas att han kan stanna hela veckan så vi kan åka upp till honom ihop på torsdag ☺❤ Annars blir det att ta tåget med ögonstenen upp ☺

Längtar så otroligt mycket efter min andra hälft ❤❤❤ Längtan och saknaden börjar bli olidlig. över 2 veckor sen jag fick va i hans famn senast😔

Älskar dig min älskling och längtar efter dig ❤❤❤

Likes

Comments

Senaste veckorna har jag varit hemma ca 5 dagar..
Blivit en hel del åkande hit och dit.
Först ner till mamma och resten av familjen över julhelgen tillsammans med ögonstenen ❤
Sen hem till Norrtälje igen och var hemma ett par dagar och lämnade ögonstenen hos sin pappa.

Och nyår spenderades norrut hos min underbara älskling och bonusdotter 😍 Hela nyårsafton spenderades ihop med hans pappa och familj.  Bästa nyår någonsin. Och att få stå med sin älskade och kyssa honom vid tolvslaget var underbart ❤
Det ända som saknades var min ögonsten.
Men förutom de så kunde inte slutet på 2016 och starten på 2017 bli bättre!

Ett par dagar efter nyår följde min älskade med hem till Norrtälje för att vi skulle få spendera ytterliggare några dagar tillsammans ❤
Hämtade hem min ögonsten i onsdags och åkte in till Stockholm med min älskling, min ögonsten och min underbara vän med hennes söner för att kolla på Disney on ice Frost. Bästa upplevelsen någonsin.
Att få se glädjen hos Jackie för att hon skulle få se Anna, Elsa och Olof på riktigt fyllde mitt mamma hjärta ❤❤

Sedan skulle älsklingen åka hem till Långsele igen på torsdagen 😔 Aningen dämpad stämning när jag kom hem från jobbet på eftermiddagen och vid middagen innan han skulle åka 😔 Och bara en timme innan han skulle sätta sig i bilen och köra blev det snabbt bestämt att jag och Jackie följer med upp igen 😃
Med snabba ryck fick vi undan disken 8ch städade iordning och packade ihop väskan. Och samtidigt i farten bokades tågbiljetten hem.
Fått spendera 1.5 vecka tillsammans med min underbara. Och det har varit den bästa 1.5 veckan på länge!
Men det gör det bara ännu jobbigare att nu sitta på tåget påväg hem 😔
Vill verkligen inte behöva lämna norrland och hans sida!
Vill va i hans närhet hela tiden!
Och att se barnens reaktioner när dom inser att dom ska skiljas åt idag gjorde att hjärtat brast 😔😔

Men vi vet ju att vi alla ses snart igen ❤
Väldigt snart hoppas jag!

Jag ångrar inget i mitt liv och jag ångrar verkligen inte att jag valde att äntligen träffa Christopher efter 10 års kontakt på nätet.
Det var ett av de bästa besluten jag gjort i mitt liv!
För de jag känner för honom hår knappt i ord att beskriva!
Mina känslor för honom och tjejerna svämmar över dagligen!
Jag har gjort mitt val i livet nu och det är HAN!
Och jag tror och hoppas att vi kommer hålla ihop länge.
Att man kan känna så starkt för en person trodde jag aldrig ❤
10 års kontakt och visst ett intresse har väl alltid funnits, eller en nyfikenhet på om han var som han verkade.
Men det var han inte, för han var/är så mycket bättre och så mycket mer underbar än jag först trodde ❤❤
Han får mig att känna mig så bekväm med allt och tar verkligen fram de bästa hos mig.
Jag känner mig så otroligt trygg i hans famn och närhet ❤❤
Han är min själsfrände!
Oavsett om det mot all förmodan skulle ta slut så kommer han alltid va min själsfrände och den rätte för mig ❤❤
Det är jag säker på!
Finns ingen annan som han och jag är så otroligt förälskad i denna man så de går inte att beskriva med ord❤❤

Du gör mig så otroligt lycklig och du har fört med dig så otroligt mycket glädje in i mitt liv Christopher ❤❤

Du är mitt allt och min framtid❤ jag älskar dig❤

Likes

Comments

Det ingår i mitt jobb som vårdbiträde/undersköterska på ett äldreboende.
Det är nånting man vänjer sig vid och med tiden lär sig hantera.
Oftast är man förberedd på att det kommer att ske, men ibland blir det ändå en stor chock när det väl sker. Det kan dra ut så otroligt på tiden och när tiden väl är inne så går det riktigt fort.
Att se en avliden har jag inga problem med, det har jag gjort flera gånger.
Men att se någon ena studen vara vid liv och andas, till att se personen ändras i hudfärg och tillstånd, till att inte längre finnas med oss.
Det är bland det finaste och mest obehagliga jag varit med om.

Första gången/gångerna är jobbigast.
Nu var det första gången jag var närvarande när det skedde.
jag ville springa ut från rummet, och jag var halvvägs påväg ut när jag plötsligt automatiskt stannade upp och vände och gick tillbaka till sängen.
Mitt huvud sa åt mig att jag inte ville vara där just då, men mitt hjärta sa åt mig att stanna och gå tillbaka.
Vilket jag gjorde.
Jag ville va med personen de sista minuterna den hade kvar.
Och jag är otroligt glad att jag följde mitt hjärta.
Att jag valde att stanna kvar och satt bredvid och strök personen på benet och höll handen medan de sista andetagen togs.
Självklart var det inte kul att sitta där.
Men för mig blir det lättare att hantera när jag med egna ögon får se hur fridfullt personen långsamt somnar in. I sin säng, i sitt hem, med personal som fått denne att känna sig trygg i över 1 år även satt med och fick den att känna sig trygg de sista minuterna i livet.

Många tycker att jobba inom vården/äldrevården bara är ett jobb.
Men för mig är det så mycket mer!
Jag älskar att jobba med människor, att bidra till att förgylla en människas liv, att få en människa att känna livsglädje och trygghet.
Framför allt i livets slutskede.
Det är ett normalt skede i livet.
Alla föds och alla dör. Det är så det är.
Men vad skulle jag vara för vårdpersonal om jag gick därifrån oberörd?
Ingen bra vårdpersonal!
Den dagen ett dödsfall får mig att gå därifrån oberörd så är det dags för mig att byta jobb!

Jag kan inte vara, och jag är inte den personen som går ifrån en händelse utan att bli berörd.
Jag ser det som en ära att få inge trygghet till en person när den är påväg över till andra sidan!
Det får en att förstå hur livet verkligen är.

Speciellt när det är en person man varit med i så lång tid.
Ju längre tid man varit med desto mer berörd blir man.
Iallafall jag!

Men jag är även väldigt förvånad över hur kroppen och huvudet verkligen fungerar i ett sådant sammanhang.
Att ena stunden sitta vid en säng och ta farväl av en person och tårarna rinner, till att andra stunden gå ut genom dörren och hjälpa de övriga som behövde min hjälp.
Kroppen och huvudet går på autopilot i en sådan händelse.
Självklart ville jag bara åka hem och krypa ner under täcket och låta tårarna rinna.
Men samtidigt så kan jag inte gör det. För det finns fler som behöver min hjälp.
Och min kollega behöver min hjälp.

Det var ingen anhörig på något sätt. Men när man jobbar i äldrevården får man en viss relation till de boende man har hand om. Speciellt när dom bott på ens avdelning länge och man har följt dom så länge.
Man har delat så många historier, minnen, skratt och samtal med dom att de går inte att gå därifrån oberörd.

Och att ligga hemma i sängen och försöka sova, flera timmar senare och trots att man lämnat jobbet bakom sig för dagen, så kan jag inte släppa de.
Jag kan inte blunda utan att bilden dyker upp i huvudet.
Jag tänker tillbaka på den tid som varit.
På hur tomt det kommer bli på jobbet när denna person ej längre finns där.
Jag försöker mota bort tankarna och bilderna som sitter fast i huvudet, men det går inte.

Jag kan inte lämna det oberörd!
Jag är inte en sådan person!

Jag vet att personen har det bra där den är nu.
Och även om det var en jobbig upplevelse så var det även en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om.
Jag tror på andra sidan, och jag tror på att när det är dags så står en nära person på andra sidan och tar emot en med öppna armar.
Jag tror på att man blir hämtad när det är dags.
I detta fallet fick jag verkligen se det ske.
Hur personens blick spärrades upp och fästes på en speciell "fläck" i rummet för att personen sedan fridfullt ska somna in.
Jag vet vem det var som stod där och tog emot personen.
Och jag vet att personen är lycklig nu och har det bra.
Och att veta det gör det så mycket enklare att klara av dehär jobbet.

Det är inget enkelt jobb.
Det är tidskrävande.
Det är psykiskt krävande.
Det är känslomässigt krävande.

Men jag älskar det ändå!
Jag går aldrig en sådan här händelse förbi oberörd!
För jag är en person som blir berörd.
Även om det är en jobbrelation man har så är det en väldigt stark relation man har!
Det är ingenting man kan ta lätt på och det är ingenting man kan låta förbigå en oberörd.

Låter man en sådan här sak gå en förbi oberörd ska man inte jobba inom äldrevården.

Vårdbiträde/undersköterska är en boendes trygghet.
Speciellt i livets slutskede!
Det är då man behöver vara som mest starkast!

Äldrevården är en underbar arbetsplats och det ger så mycket glädje och lycka till många äldre och anhöriga.

Se inte lätt på en undersköterskas/ ett vårdbiträdes jobb!

❤Vila i frid❤

Likes

Comments