Livet, Tankar , Kärlek, Vänner

Det sägs att sann kärlek aldrig försvinner, vad som än händer. Fast sveken skapar en repa i hjärtat, en repa som kan övergå till en spricka. Som sedan lagas med ett plåster. Plåstret blir förlåten. Att förlåta en människa är inte tecken på svaghet. Utan tecken på kärlek. Visst att det där plåstret får ett veck ibland. Ibland behövs fler plåster. Men även mer repor. Men i slutändan är det värd det, värd alla tårar och klumpar i magen. Det låter knäppt om man inte vart med om det. Jag vet, svårt att tänka sig.

Jag vill inte förlora någon för mina val i livet, absolut inte någon. Men dem som inte accepterar mina orimliga val kan ju glömma mig.

Jag trodde att jag skulle stoppa mig själv i min situation, lämna min rätta sida bakom mig. Blir en ny människa med nya möjligheter. Men det funkade inte. Det funkade inte att endast tänka på allt shit, det fungerade inte alls. Jag tog mig tillbaka och du räddade mig, jag vet att du läser detta även fast du sa att du inte ville det. Du tog mig tillbaka fast jag knappt visste att jag själv ville det. Alltid tacksam. Älskar dig massor, helt rak och sann.

Men oroa dig inte, varken du eller alla andra. Jag lever vidare, lever vidare med glädje i kroppen. På mitt egna vis, inte hur alla andra vill. Utan hur jag vill. Mitt liv, mina val, min framtid.

Och du, mina bästa vän om vi kan säga så. Hoppas du också läser detta. Ge och ta, eller hur?

Jag vet ju ingenting om framtiden, men om
Jag fick bestämma den så ska den vara med dig, 30/7.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments