Skräck, Skola, Plugg

Snart börjar skolan, gymnasiet. Ny skola, ny klass och nya människor. Jag har verkligen längtat till skolan, redan när sommarlovet började. Haft en bra känsla i kroppen ang allt nytt. Men snart är det dax... Jag har liksom inte insett att tiden gick så sjukt snabbt. Känns som att bara för ett år sen började jag 7an. Men tiden springer efter mig och nu har rädsla och oro tagit över en massa.
Jag känner inte någon. Inte ens en person i samma linje som jag. Verkligen helt ensam.. Jag klarar inte av att vara ensam eller är det kanske att jag är rädd för att lära känna nya människor. Det drar upp en massa gamla dåliga minnen för mig.
Min största rädsla är att inte hitta någon jag klickar med. Lite svårt att träffa nytt folk i stora grupper, och detta ska då bli min klass som jag ska tillbringa 3 hela år med. Och vad ska hända med alla dem personerna som jag umgåtts med ett bra tag. Att dem fortsätter framåt och skapar nya barriärer medans jag är kvar. Fast.

Det låter kanske lite som att jag är en bitch som inte klarar av att vara "ensam" medans flera tusen människor har vart mobbade hela sina liv. Men det är en stressfaktor för mig, om jag inte har fina bra människor runt mig hela tiden klarar jag inte av vissa saker. Jag blir deprimerad och jag är så rädd att min ångest ska komma tillbaka och förstöra så mycket igen. Vill även att min skolgång ska bli bra och betygen höga så jag kan bli nåt "stort" som äldre.
Jag är nämligen expert på att sätta höga krav på mig själv i skolan som gav mig grov ångest i högstadiet.
Känns som att skolan inte ens hinner börja innan ångesten är tillbaka smått igen.

Hoppas bara att jag hittar personer som får mig att må bra i skolan, det är en bra stadga för mig.
Lycka till ni andra som också börjar ny skola!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Livet, Tankar , Kärlek, Vänner

Det sägs att sann kärlek aldrig försvinner, vad som än händer. Fast sveken skapar en repa i hjärtat, en repa som kan övergå till en spricka. Som sedan lagas med ett plåster. Plåstret blir förlåten. Att förlåta en människa är inte tecken på svaghet. Utan tecken på kärlek. Visst att det där plåstret får ett veck ibland. Ibland behövs fler plåster. Men även mer repor. Men i slutändan är det värd det, värd alla tårar och klumpar i magen. Det låter knäppt om man inte vart med om det. Jag vet, svårt att tänka sig.

Jag vill inte förlora någon för mina val i livet, absolut inte någon. Men dem som inte accepterar mina orimliga val kan ju glömma mig.

Jag trodde att jag skulle stoppa mig själv i min situation, lämna min rätta sida bakom mig. Blir en ny människa med nya möjligheter. Men det funkade inte. Det funkade inte att endast tänka på allt shit, det fungerade inte alls. Jag tog mig tillbaka och du räddade mig, jag vet att du läser detta även fast du sa att du inte ville det. Du tog mig tillbaka fast jag knappt visste att jag själv ville det. Alltid tacksam. Älskar dig massor, helt rak och sann.

Men oroa dig inte, varken du eller alla andra. Jag lever vidare, lever vidare med glädje i kroppen. På mitt egna vis, inte hur alla andra vill. Utan hur jag vill. Mitt liv, mina val, min framtid.

Och du, mina bästa vän om vi kan säga så. Hoppas du också läser detta. Ge och ta, eller hur?

Jag vet ju ingenting om framtiden, men om
Jag fick bestämma den så ska den vara med dig, 30/7.

Likes

Comments

Livet, Sorg, Tankar

Allt vi gör, påverkar allt som händer. Våra handlingar blir alltid konsekvenser, bra eller dåliga. Och dem ända vi kan skylla på är oss själva. Att vi ska tänka i flera led, som i skolan. Med etik och moral som hjälper oss hur vi ska tänka. Ska det bli bra för mig? Eller för alla andra? Allt handlar om oss, oss alla. Men att alla ska få det bra är omöjligt. Det handlar om att förhandla och sammarbeta.
Vår osäkerhet ställer till en del. Ska jag veta vad en annan person tycker och känner? Det är som en kall vindpust, ingenting.
Att bara känslolös dödar oss inifrån, efter en gräns blir det så. Vi kan inte bry oss längre. Fast man vill så mycket så finns det inget "pirr" kvar. Det är endast våra chansningar som tar oss framåt. "Det var bra så förr, därför borde det vara samma nu?".
Att få personer runt ens finger är väll en lättnad för oss? Kan spela på deras kort, vet vad deras nästa drag är. Tänker åt dem. Förhandlar åt andra.
Men dem personerna som är fast runt någon annans finger, hemsk hemsk känsla! Veta att vad dem är gör eller säger så förlorar man mot sig själv.

Det är så att vi människor måste hitta dragningsläget mellan psykiskt och fysisk. Så vi ska kunna ta oss framåt, om något av dem är för snabbt eller för långsamt kraschar allt. Vi går sönder som människor. Ni ser oss le, men helt ärligt. Vad vet ni?

Live, Love and Learn.
Vi måste dö några gånger innan vi kan leva.

Likes

Comments

Kärlek, Sorg, Tankar

Känner ni igen känslan när man känner sig som andrahandsval? Den känslan i hjärtat att hoppas att förstahandsvalet sumpar det. Känslan att man kan kanske få det om första handen inte vill. Den känslan... har jag.

Fruktansvärt känsla, ett knivhugg i hjärtat från den människan jag tror jag är kär i. Denna personen har fått mig på fall. Leendet, skrattet, kramarna, kyssarna, komplimangerna. Allt. Inte för mycket, inte för lite. Exakt lagom. Men. Denna med andrahandsvalet, det är inte bara en känsla, utan det är så. Tyvärr. För mig. Den människan som har fått mig att falla är mer än glad, "yes, 2 personer vill ha mig, första/andra, easy".

Sen var det ju detta men känslor, det är fan för jävligt hur en person kan spela på ens känslor. Spela kort med dem, hur man ska hantera dem. Det är hemskt att en person har en sådan makt över någon annans känslor.

Jag backar tillbaka steg. Till ruta ett.

"Just nu, kan du får mig lätt"

Likes

Comments

Livet, Tankar , Sorg

Trodde inte det fanns något djupare

Vi alla har val, ett eller flera. Ibland tvingas vi ge ett fake leende eller skratt, det är så vi fungerar. Att prata om känslor och hur vi egentligen mår innerst inne vet endast vi själva, ibland inte ens det. Vi måste ta tag i våra liv, vi lever endast en gång.

"Ryck upp dig", "gör nåt åt saken istället för att endast gråta", "du vill bara ha uppmärksamhet" är nåt jag får höra i vardagen. Ja, jag gråter. En massa. Visar det svaghet? NEJ. Jag har hållt ut för länge, vart stark för länge. Nu bryter det ut, ett skrik som jag inte behövt innan. Allt på en gång, familj, kärlek, ångest och allt jävla tänkande. Kan inte koncentrera mig i skolan. sitter endast där och glor ner på tangentbordet med ett tomt dokument. Tänker och funderar på hur jag ska orka överleva. Hur jag ska orka palla. Skakar och gråter för att det steget närmare stupet blir närmare och när det ska bryta ut, en sak till sen fan.. Just nu står jag still, med lite hopp kvar. Jag försöker kämpa med att plugga hemma, men samma där. Jag distraheras, hur i helvete ska jag klara av sista året? Hur ska jag kunna uppfylla min dröm till framtiden, när jag inte ens klarar av nuet?

Mina vänner finns för mig, men det är saker dem inte vet. Och jag vet inte när jag kommer bli redo att berätta. Känns för mycket. Allt drama. Speciellt när man tror på kärleken... Finns det? Tycker jag endast såras gång på gång. Ska jag någonsin hitta killen eller tjejen i mitt liv? Den jag ska dela med allt med?. Ska jag göra att en annan person ska kunna må bra när jag är helt åt helvete. Hur? Hur ska någon kunna älska mig när inte ens älskar mig själv?

Livet är dalar och berg. Just nu, är jag i djupets dal. Och i den dalen, finns ett stup. Närmare än jag tror.

Likes

Comments