Grannflickan i rummet bredvid har gästar över. De är vänner och bekanta som samlats för att gemensamt fyllna till, innan de försvinner in i den frusna vinternatten. I de långa korridorerna ekar skratten mellan gispväggarna. Det är som om rum och tid fylls upp med deras ungdom och fragment letar sig in genom dörrspringan, in i mitt hjärta. 

Omsluten av mörker sitter jag i skymmningslandet mellan liv och död. Existerande, men inte levande. För trött för att leva, för levande för att somna in. Jag ser på en film om en man som är livrädd för att han inte levt sitt liv. Jag avundas honom. Han tar varje chans som kommer, alltid båda. Han lever, även om han inte själv förstår.

Jag är i kläm mellan det magiska utspelet på skärmen och det smäktande glädjeropen från andra sidan vägen. Jag avundas dem, för de lever. Kanske lever jag, fast jag inte själv förstår?


Likes

Comments