Idag var det dax för ett inplanerat läkarbesök angående mitt behov av annan smärtlindring, som tur är, för vilken natt jag haft. Skyhög värkande smärta som paralyserade mig. Jag kunde inte röra mig en millimeter utan att det värkte massor.

Min läkare är lyhörd och tror på mig när jag beskriver mina upplevelser av hur smärtan äter upp mig. Idag skrev han ut Norspan depotplåster 30 mg. Jag har höga förhoppningar om minskade smärtnivåer när jag börjar med plåstren. Är bara så rädd att få jobbiga biverkningar.

När jag nämnde för läkaren att FK bestämt att jag är frisk 13 november, skakade han bara på huvudet och sa att det kommer inte bli så. Med andra ord kommer vi behöva starta krig mot förnedringskassan igen. Det är så frustrerande att inte bli trodd. Jag vill inget hellre än att bli frisk och komma igång att jobba igen! Jag har så många drömmar jag vill förverkliga. Bara jag får möjlighet att bli frisk.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har upptäckt att jag bara kommer att skriva här då och då. Allt jag gör suger energin ur mig, så där som ingen kan förstå, om man inte själv har samma problem.

De två senaste dagarna har varit som vanligt egentligen, smärtan eskalerar för varje dag och jag måste hänga på i den berg och dalbanan, utan att få en chans att kliva av. Varje dag, varje sekund, önskar jag att jag kunde hitta nödbromsen, för jag vill inte mer. Jag känner bara för att gå ut i trädgårdslandet och gräva ner mig och bara skita i allt.
Att fly från problemet funkar ju såklart inte, jag har folk som behöver mig och jag behöver dem.

Jag har nyss pratat med en underbar sköterska på Vårdcentralen (jo, det finns bra människor i vården). jag förklarade att jag måste ha högre dos morfin, för eftermiddagarna, kvällarna och nätterna är hemska. Hög smärta och det innebär ju såklart ingen sömn. Försökte vända mig i natt, men kom inte runt för att det högg och värkte. "Förbannade jävla fittrygg", hjälpte ju inte att säga, men ibland måste jag bara få muttra och säga nått fult.
Jag blev bokad till läkarbesök hos bästa läkaren, Mikael Sönner, på Tisdag nästa vecka. Tills dess ska jag göra ett test att kombinera Alvedon, Voltaren och Oxy. Nu ska det pillras!

I går pratade Jimmy och jag om att åka och handla lite vi behöver till barnen och så i helgen, men nu ser det mörkt ut. Jag kommer inte klara det. Att inte komma ut, inte få se folk, inte prata med folk, kända som okända, inte få sitta på ett fik, eller att inte bara få strosa runt, sänker min livskvalitet något enormt. Jag mår fruktansvärt av den instängda känslan.

I morse när Tor skulle till dagis, tog jag mig knappt in- och ur bilen. Bilen som är mitt enda sätt att komma ut härifrån, ska jag behöva bli fråntagen det också på grund av smärtan?

Nä, jag känner bara, att nu får det fan vara bra. Ge mig en ny rygg, bäcken eller vad det nu är som smärtan kommer ifrån!

(Det där med bilder i mina inlägg kommer när lusten faller på att greja med det).



Likes

Comments

Tänkte starta en blogg för att skriva av mig i mitt smärtsamma liv, som har en tendens att ta över de fina stunderna med familjen. 

Då jag är otroligt oteknisk kommer inte fokus ligga på att ha en snygg blogg, om inte min fantastiska föräldragruppsmamma, Jenny, vill ta tag i det nån gång när hon får se hur förfärlig den ser ut än så länge haha! :)

Mitt skrivande här innebär också att andra själva kan välja att gå in och läsa om de är intresserade av hur det går för mig och vad vi hittar på i familjen. Så slipper många störa sig på att jag lättar mitt hjärta på Facebook.

Jag kommer nog använda bloggen lite som smärtdagbok, för det svänger så mycket nu i smärtnivå och varken jag, min läkare, fysioterapeuten, arbetsterapeuten eller rehabkoordinatorn vet hur de ska kunna hjälpa mig mer. Enda alternativet som var kvar, var att skicka remiss till ortoped i Katrineholm och smärtkliniken i Nyköping. Ortopeden har minst 8 veckors väntetid och smärtkliniken tog emot remissen för ett par veckor sen. Så det är att vänta.

Legat under magnetkamera tidigare i år. Resultatet visade en rejäl diskbuktning i L4-L5 och degenerad disk. Men mer än det visades inte, vilket enligt läkaren inte speglar min höga smärta.

Just nu tar jag mig igenom dagarna med 10×2 Oxycodon, vilket tyvärr inte ger mig mer lindring än en vanlig Alvedon. Även minst en krycka är min trogna följeslagare. Jag vet att jag måste ta tag i att ringa läkaren om högre doser, men vill inte ha högre. Jag har svårt att acceptera att jag måste ta så starka preparat. Det gräver fram mina minnen från när min storebror var missbrukare av bl.a. tabletter.

Därför har det dröjt flera månader, från att läkaren skrev ut dem, till att jag vågade ta dem. Jag har varit så rädd att bli konstig eller dö. Första receptet var 5mg×2, nu alltså högre. 

Varför jag beslutade mig för att till slut börja ta dem, var en kväll när jag hade fruktansvärda smärtattacker. Jag fastnade med hög smärta skrikandes i soffan så Jimmy fick hjälpa mig in till sängen. Väl där tog jag mig inte ner i sängen utan flertalet attacker. Till slut var jag så slut, gråtig och uppgiven att Jimmy stöttade mig fram till beslutet att ta Oxykodonen.

Sen låg jag resten av natten och väntade på att dö. Det gjorde jag inte, som tur är.

I nuläget är jag, enligt läkaren, sjukskriven 100% sen 22 augusti. Tyvärr har inte FK bestämt sig för om jag är sjuk eller inte. Så det är inte bara fysisk smärta som tynger mig, utan även det ekonomiska, vilket inverkar på det psykiska.

De två senaste dagarna har varit väldigt bra i smärtnivå, men då har jag å andra sidan inte gjort något alls. Vilket inte känns som rättvist för att få slippa ha ont.

Vaknade upp idag och kände mig riktigt bra, men under dagen blev det värre och när jag står och lagar middag bryter jag ihop totalt, jag är så slut av allt det onda. Smärtan vann igen. När Jimmy kommer från jobbet och frågar varför jag är ledsen, blir det en drama queen-scen där jag lättar mitt hjärta så det nog hördes i hela grannskapet. 

Jag orkar inte vara stark längre.

Likes

Comments