Från det att vi föds ska vi passa in i en mall, vi ska vara som alla andra. Vi vägs och mäts in i en skala och följer barnet inte skalan så är det något fel.
Min minsta vill inte äta välling eller gröt. Då ska man prova olika smaker och märken. Man ska prova olika sätt att ge på. Flaska, med sked, ur mugg och ur glas och man ska truga och truga. Och när jag säger att nej, det fungerar inte, då har jag inte provat tillräckligt. För det är klart att alla barn vill ha välling eller gröt.
Hon passar inte in i mallen annars.
Hon vill inte ha frukt.
Av någon anledning tycker hon inte om frukt. Och även där har jag provat med olika smaker och olika konsistens. I naturlig form, i mosad form och i torkad form. Hon vill bara inte.
Och igen har jag som vuxen gjort fel, alla barn tycker ju om frukt.
Ännu igen passar hon inte in i mallen.

Jag har varit bekymrad över hur det ska gå på förskolan. Jag ammar fortfarande och hon finner bara trygghet att somna vid bröstet. Hon vägrar napp, snuttis eller annan form av trygghet. Och det ger mig magvärk att hon snart måste börja förskolan och inte få sin tryggheten. Hur många tårar kommer att rinna? Hur mycket ångest ska min flicka gå igenom?
Men jag kan vara lugn, "hon kommer att se hur andra barn gör och anpassa sig". Hon kommer forma sig efter mallen.

Och ja, hon kommer att göra det.
Hon, som alla andra barn, tvingas in i mallen. "Titta hur de andra barnen gör" se och lär lilla vän, forma dig, tappa din individuallitet. Ta bort det som är så speciellt med dig.

"Du kan vara lugn. Hon kommer att se hur andra gör och anpassa sig efter det."
Denna meningen får jag höra om och om igen när jag pratar om min minsta på tex BVC. Som om hon ska komma och fastna i någon form av flockmentalitet.
Hon måste passa in i mallen.

Och det stör mig på fler nivåer.
Jag har själv alltid varit mig. Jag har gått utanför gränserna, aldrig följt ett mode (om jag inte ansett att det är snyggt), har aldrig sminkat mig "för att man ska", ätit och druckit det jag velat, valt mina egna vägar och följt mina tankar.

Jag har uppmanat min äldsta om och om igen att vara sig själv. Att inte lyssna på vad andra tycker, att hitta sin väg.
Men hon har alltid tittat konstigt på mig. Och jag börjar förstå varför.
Hon vill passa in i mallen.
På bekostnad av sitt egna JAG.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vi kvinnor har inte haft mycket till värde någon gång i historien. Vi har setts som ett bihang till mannen. Vi har funnits för att göra mannens liv lättare.
Sen började kvinnan sakta pressa sig framåt. Vi lärde oss ta plats, att synas och att våga finnas. Dåtidens kvinnor tog den enorma kampen om jämställdhet och feminism, och i mångt och mycket vann dom.
Vi fick börja rösta, vi fick högre positioner i arbetslivet, vi fick vara med inom alla yrkesområden och vi fick lämna köket för att tjäna våra pengar.
Dom lärde sina söner att respektera kvinnan. De gjorde en förändring i det manliga tänket, att att kvinnan är lika mycket värd som en man.

Sen fick feminismen ett grepp om samhället. Jämställdhet blev något alla kvinnor skulle kämpa för.
Lika lön för lika arbete, högre positioner inom arbetsmarknaden och den manliga maktmissbruket skulle bekämpas, där finns nog ingen som protesterar.
Vi lärde oss att se vårt egna värde, vi lärde oss att stå upp för oss själva och vi tog makten över våran framtid.

Sen kom dagens feminister. Manshatarna. De vars största kamp är att sprida hat och förtryckelse mot den vita medelåldersmanen. De som är mer upptagna med att anklaga än värna om kvinnan.

Men vart tog feminismens riktiga kamp vägen?
Nu när de behövs mer än någonsin med kampen FÖR kvinnan.
Kampen om ett jämställt samhälle. Kampen mot mannens maktmissbruk.
Kvinnan utnyttjas mer än någonsin. Våra kroppar lottas ut till den fräckaste och starkaste. Män tar vad de vill ha för att sedan utmålas som offer. Mannen kan våldta och misshandla och ändå är det kvinnan som får stå med skammen, utpekad och anklagad.
Vi läser närapå dagligen om en ny våldtäckt, en till som blivit misshandlad eller ett mord/mordförsök.
Och ÄNDÅ lyser feministerna med sin frånvaro. De som ska kämpa för kvinnan, vänder kvinnan ryggen, låter henne kämpa en omöjlig kamp ensam.

Vårt egna samhälle spottar oss i ansiktet och sänker kvinnans värde ännu mer....
De värnar mer om gärningsmannen än om offret.
Snart kommer kvinnans plats vara i hemmet igen, trygg bakom spisen, för hon vågar snart inte gå ut. Hennes kropp är snart inte längre hennes.

Likes

Comments