​Det ända som jag faktiskt inte kan förstå med honom är bara att han inte kan förstå, eller är han kanske blind  för verkligheten? Han kanske förstår allting egentligen, men kanske rent av bara är för feg? För feg för att göra något? Att ens säga något som kanske kan få mig att förstå honom lite bättre? På et sätt kan jag faktiskt förstå honom, att han tycker att det är för stökigt kring mig åh att mitt liv kanske är något nytt för han? Kan det stämma att han är rädd för det nya? Hur han bara kan vända ryggen mot mig, hugga mig i bröstet och lämna mig kvar så som jag  är. De flesta i min  närhet säger att han är fel för mig, men sanningen är att han gör mig så enormt lycklig.., han kanske bara inte insett något av det än. Hur bra allt var när han var nära.., han såg hur jag kämpade, han vet hur envis jag är för att driva mina viljor och åsikter framåt. 

Frågan som jag faktiskt ställer mig själv ofta är om han faktiskt vet hur det känns att ha ett hål rakt genom bröstet? Hur han mår efter att ha skapt det stora hålet och sen går runt och skryter om det? Skulle någon människa på denna jord faktiskt må bra av att vara så? Hur står han ut med det på sitt samvete?

Ju mer jag tänker på det som hänt, desto mer frågor kommer upp i huvudet på mig.. Det plågar verkligen att tänka på det så mycket som jag gör men jag kan bara inte få bort tanken av hans personlighet, hans skratt och hela hans sätt att vara på. Det stör mig enormt att inte kunna kolla bort en sekund, ständigt kolla runt när jag är ute ifall att jag skulle se honom.. Hela tiden kolla igenom bilderna med honom för att se om känslorna har förändrats något sedan sist jag kollade.. 

Likes

Comments