View tracker
View tracker

Det händer mig ibland att folk jag umgås med lite mer sällan tar tillfället i akt och frågar "Hur är det med Ulrik?" eller "Vad har hänt med han den där Ulrik?" när vi väl ses. Det är inte så att jag tar illa upp när ni frågar eller så, men jag vet bara inte vad jag ska svara. Det jag kanske vill säga är att han utryckt sig som att de åren som varit och de fans han haft egentligen inte betytt något och att han vill bygga upp något nytt, det är i alla fall så jag tolkat det han sagt. Men hur ska jag förklara det för någon som inte förstår? Någon som inte vet hur många timmar jag suttit framför en scen och bara väntat, hur många timmar jag ar lagt ned på att välja kläder för att jag skulle träffa Ulrik, hur många timmar jag brottats med min dåliga självförtroende för att överhuvudtaget fått fram ett ord om jag stått framför honom.


Att då skämta bort det hela med att säga lite att "haha, jo han tyckte väl att han ville börja om, så jag låter honom" är inte det jag egentligen vill svara. Men jag vet inte heller vad jag vill till 100%, jag vet bara att det som hänt omöjligt inte kan ha spelat någon roll. Det är helt omöjligt. Men jag har på något sätt intalat mig det. Det spelade ändå ingen roll.


Men jo, det gjorde det, på något sätt. För mig. Och för flera andra som känt exakt likadant som jag. Jag hade säkert klarat mig bra utan någon som tog upp så här mycket av min tid, och jag hade kanske haft fler vänner nu, inte vet jag, men jag tror såhär i efterhand att jag behövde det här, för min egen skull. Jag har liksom utvecklats på nåt sätt och sett saker som jag kanske inte hade sett de utan allt det här. Jag har nog insett en del saker längst vägen och det är nog bra för mig att fått höra att det faktiskt inte spelade någon roll för universums framfart, för just då kändes det som det, men nu vet jag, att det bara spelade någon som helst roll för mig.


Nästa gång någon frågar vad som hänt med Ulrik kommer jag förmodligen att svara samma sak, för vem vill egentligen höra en 18-åring prata om hur det har betytt något i dennes liv att vara en total fangirl av någon som faktiskt aldrig riktigt brytt sig, den som frågat kanske hade sett det från början. Men det här är de tankar som fladdrar genom mitt huvud när du ställer den här frågan, och jag tänker inte skämmas över det. Det jag gjort och det jag varit med om har spelat så himla stor roll så ingen ens kommer förstå, inte ens jag själv.


Jag har liksom glömt bort alldeles för mycket. Och glömma får man inte göra när det betytt så mycket för en, och det är därför jag påminner mig själv här och nu. Jag får aldrig glömma, men jag får och måste nu likson släppa det hela. Jag har gått ur fasen "fangirl" i mitt liv för längesen, och det som händer Ulrik nu bryr jag mig faktiskt inte om, jag vill liksom bara minnas och försöka förstå vad allt det här betytt, och gå vidare.

Idag kan jag säga att jag inte läser någonting om honom mer. Jag kollar inte på programmen han är med i och jag läser inte det han har att säga på sociala medier. Jag har lagt allt sånt bakom mig, och minns det som varit, för people change, memories don't.


(2012 hade jag bett om att ingen skulle sno min bild, men känner mest att ingen ens vill det nu)

Likes

Comments

View tracker

​Alltsåååå, dessa är ju som att gå på moln <333

Likes

Comments

​Skolan har precis börjat för min del. Alla kurser börjar komma igång och sådär. Men redan nu är jag så himla stressad. 

Jag har väl egentligen bara mig själv att skylla, men det känns bara så jobbigt på nåt sätt. Jag vill kunna vara på så många ställen samtidigt att det känns som att jag själv hamnar i sista rummet. 

Jag har skolan och allt vad det innebär med läxor och uppgiver, jag har ett gymnasiearbete som jag till största delen kommer att ägna helger och kvällar till för intervjuer och reportage om fotboll i Älvsjö. 

Jag har tagit på mig hela vår studentskiva och får igen hjälp alls från de andra i klassen. 

Jag har för stunden 4 (!!!) jobb, dock är ett av dessa ett jobb som är en engångsgrej, men det stressar mig något sjukt ändå. 

Jag har innebandyn där jag vill prestera så mycket som möjligt, där allt tyvärr inte står rätt till inom laget just nu, samtidigt som jag hjälper till och tränar ett lag så mycket jag hinner, samtidigt som jag vill träna för mig själv övriga dagar, som inte är så många längre. 

Jag har en massa läkare som inte tror mig när jag berättar hur jag mår, och då har jag tagit till google och där tyder det mesta på att jag har hjärnhinneinflammation, där man blir sjuk i flera veckor, vilket jag nu varit. Det behöver inte vara något allvarligt, men man känner sig så förminskad och förbisett när man inte tas på allvar när man vet att något är fel. 

Jag går helt enkelt runt med en konstant klump i magen och mår inte speciellt bra varken fysiskt eller psykiskt just nu. Meningen med det här är inte att ni ska tycka synd om mig. Den här bloggen är min egen dagbok och ibland är det bara så himla skönt att låta fingrarna dansa på tangentbordet utan att egentligen tänka på vad man skriver, att bara få skriva av sig. 

Jag skulle bara behöva en stor kram av livet i sig som skulle berätta att allt kommer lösa sig, och även komma upp med en plan för hur. 

Likes

Comments

​De senaste tre dagarna har spenderats på Gotland med mina fina vänner. Vi har gjort lite allt möjligt och både bilder och film kommer inom kort!

Likes

Comments