View tracker

Vardag, Inredning

Idag har det ekat tomt här inne tyvärr, men det blir lite så ibland.
Idag har vi ialla fall varit i väg och storhandlat, vi har sötad (idag igen ja) och tvättat alla sängkläder. Och imorgon så hade vi tänkt att ta tag i våran Walk in Closet, bättre sent än aldrig visst?
Nej nu ska vi sätta oss och äta lite popcorn (jag sa ju att popcorn maskinen skulle gå varm!) och spela lite spel innan det är dax för sängen!

Så imorgon är jag tillbaka igen, KRAAAM!

Fick tag på jätte fina tulpaner idag också endast 39kr för tio st, så jag tog två. Visst är dom fina? Älskar tulpaner!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

ADHD

Älskade men hatade ADHD!
Att ha ADHD är en kamp, men speciellt när man är yngre. Så var det ialla fall för mig, och nu kommer jag skrivs utifrån mitt perspektiv.
I mellan stadiet, så hade jag så jäkla svårt att koncentrera mig i klassrummet. Kunde ha undervisningen, och sen så försvinner jag bort i min lilla "bubbla". Och sen var det rast, vad fan hade vi pratat om? Ja det har jag fortfarande ingen aning om, haha. Svårt att koncentrera sig alltså, och sen alla utbrott. Alla utbrott där jag fick som "blackouts" det blev svart. Sen "vaknade" jag till, och kom inte ihåg vad jag hade gjort, eller sagt. Jag kom inte ihåg! Så i 6an skulle jag få gå på en utredning för att kolla "vad det var för fel på mig". Och den var jobbig, vi kunde hålla på hur länge som helst kändes det som. Och att ha koncentrations problem och sen sitta i en-två timmar och man ska ha full koncentration.. Haha ja, huvudet var som en röra spagetti när man var klar.
Sen i slutet på sexan så fick jag diagnosen -ADHD.
I sjuan så förlorade jag ganska många vänner faktiskt, pga min diagnos. Och jag som redan hade svårt att acceptera att jag inte var som alla andra.. Ja det blev bara svårare för mig. Så många vänner försvann då (jag tror att de trodde) pga att dom trodde att jag skulle förändras, att jag skulle vara helt förståndshandikappad. Men jag var ju fortfarande samma gamla Bella? Man föds ju med en diagnos, men det framkommer senare i livet.
Sen var det ju alla dessa medicinerna, först ut var Ritalin.
Och när man käkar Ritalin så finns det en hemsk biverkning: Näsblod, jag blödde, och blödde, och blödde, jämt och ständigt!
Så då försvann Ritalin.
Och in kom Strateran, som är en 24timmars medicin, och i samband med Stratetan fick jag även sömntabletter. Och mitt liv började funka igen, jag klarade inte en dag utan mina mediciner.
I 9an så tog jag ju min andra överdos (självmordsförsök) och i samband med den så fick jag även Concerta, så nu var jag uppe i tre tabletter per dag, Stratera, Concerta, och sömntabletter. Och återigen så funkade mitt liv.
En biverkning på nästan alla ADHD mediciner är att matlusten kunde försvinna. Och det fick jag, jag hade nästan aldrig matlust, jag kände ingen hunger. Så redan i 7an så började jag gå ner i vikt.
I 1an på gymnasiet så fortsatte jag att ta mediciner, tills i februari. I februari så slutade jag, och sen dess har jag varit medicin fri (från ADHDn). Men nu kom helt plötsligt hungern tillbaka, så då började jag ju gå upp i vikt istället. Och vad jag än gjorde så försvann inte alla kilon. Men men, det är faktiskt inte så hemskt att inte vara smal som en sticka. Det är ok!
Här är ialla fall min "medicin historia" men hur är det för mig att leva med ADHD?

• Ja min hjärna är ständigt aktiv, min hjärna filtrerar inte bort "överflödig" information, utan lagrar den. Och mitt problem är att jag tänker, och tänker, hela tiden! På allt, haha fråga bara A. Herregud...
• Jag har ju även svårt att "komma igång" med städningen tex, jag drar gärna ut på det. Varför? Ingen aning faktiskt. Men på den punkten så kan A bli jävligt frustrerad på mig. För han kör igång på en gång, och sen kommer jag och har svårt att köra. Men när jag väl kommit igång, då går det fort! Då finns det inget stopp!
• Jag blir lätt orolig och paranoid, jag har alltid älskat att åka bil, men den senaste tiden är jag livrädd. Livrädd för att krocka och dö. Det är hemskt!
• Jag gräver ner mig själv, om jag är arg eller ledsen. Jag kan inte göra nånting annat, utan "måste" få vara arg eller ledsen. Sen kan jag göra annat!
• Jag känner allting 100 gånger starkare än alla andra, älskar jag så gör jag det till 100, hatar jag så gör jag det till 100, är jag arg, ledsen, Ja ni förstår.. Jag känner mycket mycket starkare och går all in så att säga. Både på gott och på ont.
• Jag talar ofta, utan att tänka mig för. Jag pratar, sen tänker. Och det haha ja, kan säga att jag har fått många ovänner pga det.
• Mitt minne är inte alltid det bästa, jag kan glömma vilken tid skolan börjar, vilket prov vi hade idag, läxor, glömmer bort tvättid och städning. Vad jag och A pratade om för fem minuter sen bara.
• Svårt att sitta still en längre period och fokusera, jag måste få ta vissa "små raster ibland", annars funkar det inte. Jag blir fort rastlös och "måste" hitta på nånting.

Jag tor definitivt att det kan vara svårt ibland att leva med mig, då jag går "all in" i tjafsen, jag är svår att komma igång, och ena stunden kan jag vara ledsen, andra glad. Och att det måste hända nånting hela tiden! Ibland får A stoppa mig för jag har så många idéer, som jag går igenom med honom. Det kan vara så litet som "Vart ska den ljuslyktan stå?" Och ja sen är jag borta hela kvällen pga den ljuslyktan!
Tur att den stackars mannen redan älskar mig, och varje dag är ett nytt äventyr!

Blev ett långt inlägg igen, men hur ska jag kunna korta ner det? Detta är ju jag? Ja läs om ni vill, skit i det om ni vill. Haha :)

Kram Bella!

En kaxig liten Bella som aldrig kunde hålla tyst, min röst ska bli hörd och jag gör "vad jag vill" haha...

Likes

Comments

View tracker

Vardag

Jag har aldrig varit med om att två så små varelser kan ta sån jäkla plats, tror de där barnen har haft 120cm själva och jag och A har fått dela på de sista 60cm tillsammans. Trångt, varmt men ack så mysigt!
Nu sitter vi och ska äta lite frukost, innan vi ska hämta mamma. Sen ska vi rensa hennes förråd på saker som vi vill ha, så idag blir en sådär mysigt dag igen.
Idag tänkte jag skriva lite mer om min ADHD, hur är det att leva med dom? Mediciner? Ja allt sånt där!
Kram Bella

Likes

Comments

Vardag

Ikväll är vi barnvakt åt mina kära småsyskon, så vi köpte en massa dricka och invigde våran nya popcorn maskin som vi fick i julklapp. Och herregud va gott! Den där popcorn maskinen kommer gå varm hemma hos oss!
Varje gång vi är barnvakt så låter vi barnen bestämma det mesta, vad vi ska äta, dricka, vilken film de vill se. Ja här blir de bortskämda, men det är väl så det ska vara? Är ju bara nån gång ibland som vi är barnvakt, och då får man passa på.
Sen älskar jag att se hur våra älskade katter blir så fort barn överlag kommer hit, dom lägger sig direkt på rygg och barnen ska klia dom på magen. De kurrar, stryker sig, och självklart leker med barnen. De blir som tokiga, och det märks så väl att de älskar barn, i alla åldrar. Mammas små hjärtan, de skulle bli bra storebrorsor!
Nu ligger ialla fall barnen och halvsover, jag och A tittar klar på "Ensam hemma 1". Sen blir det sängen för oss alla, inklusive katterna.
Katterna brukar inte få sova hos oss, då dom är som mest piggs på nätterna och ska leka med allt. Och då menar jag allt! Fötter, händer, hår, täcken, och alla små "insekter" de tror sig se. Haha men det är ju så katter ska vara. Men ibland får dom sova hos oss, som sagt. Man får ju passa på!

Vi hörs imorgon hörni, och tack till er alla som har läst mitt förra inlägg. Jag kommer vara ärlig här, ibland "lite för" ärlig. Men sån är jag!

Kram Bella

Likes

Comments

PTSD, ADHD

Fått en del kommentarer (inte här, för här går det inte att kommentera) att jag ska ta bort en del av mitt förra inlägg. Att jag ska "censurera" bort en hel del, men sådär personligen kan man ju faktiskt inte vara. Men ska jag censurera bort min historia? Mitt egna liv? Nej nu får det vara nog. Nu sätter jag ner foten.
Varje dag på tv'n så ser man djur bli misshandlade, och någon gör deras röst hörd. Där fan censurerar inte dom bort nånting, så varför ska jag göra det? Eller vi som har varit med om övergrepp? Aldrig.
Aldrig att jag tar bort mitt förra inlägg, jag gör det inte.
Läs inte, läs inte om det är "för jobbigt för dig". Tänk bara på att jag lever med det varje dag.
Ärligt, så är det fan inte konstigt att inte fler pratar om övergrepp. För så fort man öppnar käften, så får man höra "Nej ge dig nu" "Sådär kan du ju inte säga" "Var det så illa?" "Så personlig kan man inte vara" "vissa hemligheter ska man inte berätta". Tror ni att det hjälper mig, oss?
Nej det som hjälper oss är att fler börjar prata om detta.
För att flera ska VÅGA berätta vad de har varit med om.
Det finns grupper för barn som har alkoholiserade föräldrar, eller föräldrar med psykiska problem. Men ingen grupp för oss.
Vem för våran talan?
Ingen, det får vi sköta själva.
Det är sjukt att folk ber mig att censurera min text, för att det är för jobbigt för dom.
Ärligt, egoism vet ni vad det är? Det är ni som ber mig att censurera. För ni tänker inte alls på mig, eller oss, jag eller vi lever med detta varje dag. Tyck fan inte synd om er, ni måste inte läsa min text. Men jag måste, leva med detta. Varje dag.
Tack för mig!
Imorgon tar vi nya tag, imorgon ska jag vara gladare. Och inte lika arg som jag vart idag.

Kram Bella

Likes

Comments

ADHD, PTSD, Vardag

Nu kan ni förvänta er ett jäkligt långt inlägg, men det kommer vara värt att läsa det för alla.
Jag har ju PTSD (post-traumatisk-stressyndrom), och varför har jag det? Ja, det ska jag berätta nu:
När jag var ett litet barn, på bara 3 år så var jag med om nånting som INGEN ska vara med om, men speciellt inte ett litet barn. Ett litet barn som inte kan försvara sig själv. Jag blev sexuellt utnyttjad utav min mammas dåvarande pojkvän, sexuellt utnyttjande är våldtäkt, där förövaren utnyttjar en som inte kan försvara sig (som ett litet barn som jag var), för att utföra sexuella handlingar. Oftast så är det förövaren själv som har satt offret i den positionen, genom att använda både hot och våld. Och det var precis det jag var med om, både våldtäkt, misshandel både psykisk och fysisk. Och hot. Jag levde under hot den här tiden, för och nu kommer jag använda hans ord -"Berättar du, så dör mamma". Och när man är ett barn på bara 3 år, så vågar man inte annat. Man är tyst, men jag kan lova att kroppens alla synliga märken, dom är fan inte tysta.
Allting började med duschen, jag har fortfarande svårt ibland att duscha med A. Men ialla fall, i duschen så började allting, jag vill inte säga smekningar men tafsande på de mest privata delarna som en människa har. Sen blev det bara värre och värre, ju längre tid det gick. Och vad man än sa vid matbordet vid en middag, eller hur man svarade på en fråga. Ja egentligen så spelade det ingen roll vad jag sa, eller hur jag uppförde mig. För övergreppen blev värre, och värre. Vad gjorde han då? Ja först tafsande, sen penetrering, misshandel, alltså slag. Jag var hans boxningssäck, både psykiskt och fysiskt. Jag fick ut över allt.
Och en del människor jag har träffat undrar hur fan jag kan komma ihåg allting. Men tro mig, det gör man. Man kommer ihåg varenda ord, varje övergrepp, varför slag. Man kommer ihåg omgivningen, alla lukter, och framför allt all smärta. All jävla smärta.
För tänk er själva, du är 3 år och han använder sitt könsorgan i ditt. Det gör ont. Jag kommer alltid komma ihåg vad jag varit med om, jag kommer alltid känna igen honom på stan, jag kommer fortfarande ihåg hans svett doft, jag kommer alltid komma ihåg hans fruktansvärda hånleende, som han alltid hade under, och efter övergreppen. Jag kommer alltid komma ihåg vad han kallade sig, och varför (enligt honom) han gjorde övergreppen: Han var, och är än idag, Jesus. Det var så han kallade sig själv, och gör än idag, Jesus. Och Jesus bestämmer ju, det vet ju alla.
Varför kallade han sig själv för Jesus, jag har ingen jävla aning. Han kallade sig själv för Jesus när han våldtog och misshandlade min mamma med. Och det gör mig också arg, han tog den personen inom kristendomen som man ska lita på, som var en fin människa. Och gjorde honom ond, för mig. Jag associerar Jesus med honom. Inte den religösa typen, utan honom. Och från och med nu, kommer jag använda Jesus, för det är vad han kallade sig själv.
Jesus förstörde min barndom, från att jag var 3 år till nu så har jag levt under hot, och jag lever fortfarande under hot. Och det kommer jag nog alltid att göra. Jesus är en sjuk person. Som jag sa tidigare så började allting i duschen, och blev värre och värre. Han stängde även in mig i mitt rum, och låste dörren. Där satt jag hela dagarna när mamma jobbade och jag inte var på dagis. Och jag visste att när han kom in i det rummet under dagarna så var det bara för att våldta mig, eller slå mig. Jag visste att han kommer dra ner mina byxor, och sina, sen kommer han föra in sitt könsorgan i mitt. Och jag sa ingenting.
Jag var tyst. Varför var jag det? För om jag grät, så tog han i mer. Skrek jag så blev det hårdare. Men ibland både skrek jag och grät. Högt. Men då, då gjorde allting ondare, och ondare. Mitt underliv, var helt förstört när han var "klar" med mig. Övergreppen kunde ske flera gånger under en och samma dag. Och efter varje gång, gjorde allt ondare. Och det blev allt svårare att hålla tillbaka min tårar.
Och här kommer min fråga till er, mina grannar som jag hade då: VART fan var ni?
Varför gjorde inte ni nånting? Höjde ni verkligen volymen på tv'n och blundade?
Inbillade ni er själva att ni inte hörde mig skrika som en stucken gris?
Är detta det samhället ni vill ha? Tänk om det var just DITT barn som han våldtog? Vad hade du gjort då? Förmodligen slagit ihjäl honom.
Men var inte jag värd det?
Någon utav mina grannar måste ha hört mig.
Därför kan jag än idag bli så jävla förbannad. Varför gjorde ingen nånting för mig? Varför var det ingen som gjorde min röst hörd?
Var inte jag värd det?
Vad är jag då värd?
Jo tydligen övergreppen, för allting var ju mitt fel. Hade inte jag tagit den där extra portionen mat. Så hade det aldrig hänt mig.
Eller?

Nu kan jag säga såhär:
En våldtäkt, en misshandel, är aldrig offrets fel.
Oavsett! Vad förövaren säger, det är aldrig DITT fel!
Aldrig!!!

Min mamma, min kära, kära mamma.. Hon tog mig till BVC 2 gånger, för hon misstänkte dessa övergrepp. Hon såg hur mitt underliv såg ut, och det stod inte rätt till.
2 gånger tog hon mig till en läkare, men dom vägrade undersöka mig. För man gör inte en gynundersökning på ett barn. Hon var bara en dum, och ung mamma, som inte hade bytt blöja på mig bara.
Och vet ni vad det sjuka är? Dom där jävla läkarna skrev inte ens in i min journal att jag hade vart där, och varför.
Dom där undersökningarna, hade kunnat gjort så mycket för mig senare i mitt liv.
Min mamma lämnade självklart Jesus, så fort hon misstänkte så åkte han ut. Min huvudet före. Och den natten fick jag och mamma sova hos min mammas väninnans föräldrar. Och sen slapp vi honom, vi båda slapp övergreppen. Gissa om jag vart lycklig.
Helvetet var slut!
Eller?
Inte riktigt, detta var bara början.
Mamma tog mig till en psykolog när jag var 4 år, och den psykologen frågade mig efter vi hade vart där i ca 10 minuter. Om -"Har Jesus stoppat in snoppen i dig, Izabella?" Och ja du kära psykolog, Ja det har han.
Men då sa jag ingenting. Vi gick därifrån.
Sen var jag tyst, i fyra år.
Sommaren när jag var 7 år fick jag en stor panikångest attack, vi fick åka ifrån Varberg hem till Karlstad.
Samma höst var det första gången jag berättade för någon, vad jag hade varit med om. Jag berättade för min kära mamma, när hon och jag var själva hemma. Detta var på en lördag för Melodifestivalen var i Karlstad. Sen kom polisanmälningen mot honom in, och det blev polisförhör. Och jag var så jävla rädd!
Tänk om jag berättar nu, och han dödar mamma? Det får inte hända.
Så inte ens där vågade jag berätta allt.
Så fort jag berättade något så fick jag motfrågan -"Izabella, har det här verkligen hänt?"
Ja.. Eller?
Man börjar tro att det inte har hänt, att man inbillar sig.
Men tro mig, detta har hänt mig. Detta är mitt liv. Min historia.

Sen gick tiden, jag var plötsligt 13 år. Och då hade jag gått hos psykologer, kuratorer i 10 år redan. Ingenting hjälpte, min skadebeteende började. Allting för att få bort smärtan ifrån mig. Varje gång jag skar mig, blev det djupare, och djupare. Och en dag, i maj. Den 3e maj, tog jag min första överdos. Nu skulle jag dö, jag ville inte leva mer. Jag vägrade. Men jag misslyckades, jag överlevde.
Fick ännu mer psykolog hjälp på BUP, men INGEN ville att jag skulle prata om övergreppen. Alla var livrädda för att jag skulle må sämre, jag fick inte. Jag fick inte prata om övergreppen.
I 9an på högstadiet, så kom mina självmordstankar upp igen. Jag började planera min död, min begravning. Denna gången, ska jag .
En hel bok skrev jag, men hejdå brev, hur jag ville att min begravning skulle gå till. Detta var min chans, nu dör jag. Nu kommer smärtan äntligen försvinna.
I februari tog jag min andra överdos, denna gången med mer tabletter än innan.
Sen, sen vaknar jag upp på sjukhuset på intensiv avdelningen. Jag hade misslyckats, igen!
Denna gången blev allt värre, jag blev placerad i en jourfamilj, dom hade ingen koll på nånting. Jag satt och skar mig på mina handleder hemma hos dom, dom märkte ingenting.
Jag fick även denna gången "hjälp" av BUP. Vilken jävla hjälp?!
Det är bullshit, BUP är skit. BUP förstörde bara mer.

Idag är jag 18 år, och nu, idag den 1 januari 2016. Kommer min historia ut, alla får läsa. Detta är för alla.

Varför väljer jag att skriva ut detta? För att ingen annan pratar om sexuellt övergrepp på barn, ingen pratar om det. För pratar men inte, så händer det ingenting.
Är det såhär ni vill ha samhället? Ett samhälle med människor som blundar, som höjer volymen på tv'n istället för att göra nånting? Knacka på, på den dörren som skriket kommer ifrån. Ring störningjouren, ring polisen! För det var ingen som gjorde det för min skull, men snälla ni. Gör det för alla andra barn.
Barnet kan vara ert, ert barnbarn, brorsbarn, systerbarn, ditt syskon. Varje dag sker övergrepp i hemmet, men nästan inge anmälningar kommer in.
Kära dagisfröknar, när ni byter blöja på ett barn vars underliv är förstört. Gör nånting! Titta inte bara på och blunda för det. Som ni gjorde mot mig. Gör nånting för dessa barn.

Samhället MÅSTE prata om detta.
Låt inte barnen sluta som mig, som än idag har depressioner, och ångest attacker. Snälla!
Jag skriver ut detta, min historia, för dom. För barnens skull, för tro mig! Man känner sig så jävla ensam. Snälla låt inte dessa barn känna sig ensamma, gör nånting för dessa barn. Som jag gör idag.
Jag gör detta för att få barnens röst hörd! Nån måste göra det, så då gör jag det.
Snälla samhället, PRATA om detta!

Här var jag 2 år, innan allting började. Där visste ingen vilket helvete mitt liv skulle bli.
Här tog min barndom slut.

Likes

Comments

Vardag

Godmorgon!
Just nu sitter jag och A och tittar på Pocahontas och äter frukost. Var så skönt att få sova ut idag, och idag ska vi bara ha en lugn dag tillsammans med katterna. Titta på filmer, och bara mysa!
Vi hade en toppen kväll igår, men Gud va vi var trötta! Vi somnade riktigt fort igår faktiskt, vi kom hem och skulle mysa lite. Men det slutade med att vi båda somnade, haha!

En underbart god frukost, men en massa ostar och kex. Och självklart, julmust!

Likes

Comments

Vardag

Såhär vill jag alltid fira nyår från och med nu!
Vi är hos mormor och morfar i deras husbil ikväll, och vi käkade faktiskt en tre rätters ute i deras förtält (som är uppvärmt såklart) och det har varit så otroligt underbart! Vi har bas suttit och pratat, druckit lite öl, ätit underbart god mat! Och så här vill jag alltid fira in alla nyår, med mina nära och kära, som jag älskar till månen och tillbaka! Istället för på en fest, som alla dricker till dom stuper. Varken jag eller A vill ha det så, vi vill vara med våra närmaste!
Ärligt så har vi inte ens fixat oss idag, jag drog på mig en klänning och en Cardigan sen var jag klar, och det känns otroligt skönt. Utan alla jäkla krav hela tiden.
Men nu, idag så längtar jag otroligt mycket efter 2016. För det kommer vara det bästa året i mitt liv, kommer hända så mycket bra och spännande saker. Känns otroligt skönt att det är januari imorgon idag, för i januari händer det grejer kan jag lova!

En liten del av all mat vi har ätit! Samt en bild på mig och min A, totalt ofixade men helt underbara ialla fall!
Förrätt: Vitlöksgratinerad Hummer med vitlöksbröd
Varmrätt: Potatisgratäng med grillad karré, och grönsallad (Fick tyvärr ingen bild på det tyvärr..)
Efterrätt: Ris ala Malta (Även det blev det ingen bild på)
Och sen senare nu på kvällen, blev det en jäkla massa ostar!

Likes

Comments

Vardag

Just nu sitter jag hemma hos mamma och dricker en Caramel latte, vi ska snart börja fixa oss inför kvällens myspys. Jag och A pratade lite förut och ingen av oss kommer ihåg när vi firade nyår nyktert sist, det var ialla fall många år sen sist. Och vi båda längtar till ikväll, med go mat, massa goda ostar, och mysigt sällskap.
Men nu ska jag fortsätta myset med mamma, så kikar jag in lite senare igen!

Likes

Comments

Vardag

Ja då var det sista dagen på 2015, det känns otroligt skönt faktiskt. För 2016 kommer vara magiskt, så jag längtar otroligt mycket faktiskt.
Så vad ska vi göra ikväll? Ja, vi ska till min mormor och morfar och fira in det nya året med dom. Ingen fest i år, varför? Ja det är ganska enkelt, varken jag eller A var sugna på att dra ut. Vi kände att vi har bättre saker att lägga pengarna på, och sen just för att det är samma sak varje år. Så nu ville vi bara ta det lugnt, och ha en mysig dag. Och då passar det toppen att vara hemma hos mormor och morfar! Jag är dock lite orolig för katterna, hur dom kommer reagera på alla smällare, raketer och dylikt. Då vi bor precis vid en plätt så kan jag tänka mig att dom kommer stå precis utanför oss.. Men efter tolvslaget så kommer vi åka hem faktiskt, ganska så direkt efter.
Så vad ska vi annars göra idag? Ja vi ska fixa oss inför kvällen, och sen ska vi bara ha en mysdag. Nu ska vi dricka lite glögg och bara ta det lugnt ett tag!

Kram Bella

Likes

Comments