Jag nämnde i mitt första inlägg att jag skulle berätta om min hemska förlossning. Det är alltid lika svårt att skriva eller prata om händelsen, men det är också en lättnad på samma sätt. Lite svårt att förklara..

Jag var gravid, när jag fick reda på att jag var gravid så grät jag av lycka, det kändes som att hela världen var min och att jag var världens lyckligaste kvinna. Jag har då jag var yngre alltid vart rädd för att inte kunna bli med barn, har alltid haft den rädslan inom mig. Tänk om jag inte kan bli gravid..Jag har alltid velat vara en ung mamma, jag sa alltid det att innan 25 så ska jag ha barn så är det bara. Dagen kom, mitt test det visade positivt. Jag minns att jag smsade min man på jobbet och skrev " älskling, du ska bli pappa". Jag var så glad så jag kunde inte vänta med att berätta det då han kom hem. Tiden gick och allt var bra, jag fick en jätte snäll barnmorska som jag skulle träffa. Allt kändes så bra och rätt, hon var verkligen lätt att prata med och jag såg alltid fram emot varje nytt besök. Tiden gick och jag blev bara större och större. Jag började få så ont i min rygg, jag fick ischias och diskbråck innan jag blev gravid så allt blev bara så tungt och jobbigt. Min mage var enorm, jag frågade min barnmorska ett par gånger om det verkligen var okej att vara så stor utan att de kanske skulle börja fundera på att göra kejsarsnitt. Nej sa hon det är ingen fara. Okej tänkte jag. Jag gick över tiden 2 veckor och fick tid för igångsättning. 2 dagar innan jag skulle sättas igång så fick jag så ont i magen, jag grät hela natten för det gjorde så ont. Jag ringde till förlossningen och grät av smärta, kom hit sa hon jag hör hur ont du har. Jag väckte min man så vi fick åka upp till förlossningen. Klockan var kanske 9 på morgonen då vi åkte in, jag var så nervös och rädd samtidigt. Jag minns det som att det var igår allt hände. När vi kommer till förlossningen så får vi direkt ett rum, och det kommer in 2 barnmorskor. En äldre och en betydligt yngre. Jag tittar på den unga och tänker för mig själv. " ska hon verkligen hjälpa mig? hon ser ju ut att vara 12 år, hon får inte röra mig." Timmarna gick och jag var tillräckligt öppen för att inte bli hemskickad. Den äldre kommer in och säger att om inget händer fram till 19:00 så ska de spräcka mmi fosterhinna. Klockan blev 19 och hon kommer in med en lång plast bit i handen. Jag tittar på den och frågar, "ursäkta? vad ska du göra med den?! Ska den in i mig?" Hon skrattade och förklarade att det inte skulle göra ont. Hon hade rätt, det gjorde inte ont. Visst det kändes lite men inte så att jag höll på att dö liksom. 1 timme efter att de spräckte min fosterhinna så började allting. Det jag trodde skulle bli den lyckligaste dagen i mitt liv blev en mardröm som jag sent skulle glömma. Denna dagen skulle sätta tydliga spår hos både mig och min man för resten av livet. Detta var allt förutom hur jag hade föreställt mig en förlossning. I mitt huvud så skulle en förlossning gå till på det sättet att en kvinna föder och får sitt barn i sin famn och alla är glada och gråter av lycka. Jag fick aldrig gråta av lycka eller vara glad, jag grät av sorg istället och fick känna smärta istället för glädje. En smärta och sorg som jag aldrig trodde att en människa kunde få plats med i sin kropp. Efter flera timmars kämpande och smärta så orkade min kropp inte mer. Jag höll lustgasen för munnen och andades in den med all min kraft, jag bad flera gånger efter epidural och kejsarsnitt då jag verkligen inte orkade mer men fick nej till svar varje gång. "Du klarar detta Bella, du klarar mer än du tror". Jag lyckades krysta ut huvudet men sen vart det stop, det var som att någon stängde av hela mig. Jag kände mig helt svimfärdig och trött, min kropp var helt slut. Mina värkar tog slut och jag hade inget mer att ge. Jag kände mig så misslyckad och dålig för att jag inte orkade mer. Helt plötsligt så ser jag hur läkaren tar fram en sax, jag hinner inte ens tänka klart utan känner hur jag blir klippt i underlivet. Utan bedövning eller någon varning. Jag skrek så att min man höll för min mun. Nu kommer jag dö tänkte jag, en barnmorska ställer sig över min mage och trycker ner mot min mage med all hennes kraft. Jag trodde mina revben skulle brytas. Jag ser hur läkaren tar fram ett verktyg och börjar dra riktigt hårt. Hon drar 9 gånger och på sista försöket kommer han ut med sugklocka. Det kändes som att alla mina organ följde med ut. Där låg jag, full med lycka och glädje. 02:36 var klockan då jag blev mamma. Jag tog mitt lakan och la det över mig, jag ville inte att någon mer skulle röra vid mig. Mina ben skakade och jag ville bara vara själv. Då kommer läkaren in igen och säger att hon måste sy ihop mig. Jag kan inte beskriva hur ont det gjorde, 8 stygn fick jag. Jag kände all smärta medan hon sydde. Jag minns att jag höll min man i handen och skrek av smärta... När hon var klar så blev jag och min man ensamma kvar i rummet. Jag låg där och väntade på att de skulle komma in med vår son, att jag skulle få hålla honom i min famn och berätta för honom hur mycket jag har längtat efter han. Men så blev det inte. Jag fick inte hålla min son. Min son var inte med mig, jag visste inte var han var. Dom sprang ut med honom när han kom ut. Jag fattade ingenting utan trodde att de bara skulle göra en kontroll och komma tillbaka. Dom kom aldrig tillbaka med han. En annan läkare kommer in och ber min man följa med ut. Jag blir ensam kvar i rummet. Jag hade blivit mamma, jag väntade på att min man skulle komma tillbaka med vår son. Oh vad jag ville pussa och kramas med han, jag ville hålla om honom och aldrig släppa. Min man kommer tillbaka, utan vår son. Han sätter sig på en stol och gråter, jag har aldrig sett honom gråta så mycket. Jag känner direkt att något är fel. " Älskling, varför gråter du?, var är Albin, varför är inte Albin här med mig?" frågar jag. Min man kan inte få fram ett ord, hans tårar bara rinner. Han gråter som ett litet barn. "Albin mår inte bra älskling" säger han till mig. Det kändes som att hela min värld rasade, det kändes som att jag föll till havets botten och inte kunde få luft. Min smärta under förlossningen var iingenting jämför med den smärtan jag kände då jag fick reda på att vår son inte mår bra. En annan överläkare kommer in och sätter sig bredvid mig på sängen. Han lägger sin hand på mitt ben och väntar på att jag ska titta på han. Jag kunde inte, jag grät oavbrutet. Till slut tittade jag på han och han förklarade vad som hade hänt med Albin. Han sa att Albin just nu ligger på neonatal avdelningen och håller på att kylas ner. Jag kunde inte prata, jag bara nickade med huvudet. Jag förstod ingenting av vad han sa till mig, jag ville inte förstå att min son inte mår bra. Albin föddes med Asfyxi, han var utan syre i 10 minuter. Han var med andra ord död i 10 minuter när han kom ut. Och för att förhindra skador i hjärnan och skydda hans hjärnceller så fick dom kyla ner hans kropp till 33,5 grader. Klockan 10 på morgonen kom dom och sa att vi skulle få träffa honom nu, jag vågade inte.. Jag visste inte vad som väntade mig. Efter en stund så gick vi upp tillsammans. Där låg han, kopplad i tusen slangar och kateter. Respirator och kyldräkt. Han var lite halvt vaken, han tittade på mig med sina stora fina ögon. Mitt hjärta det brast. Jag grät så mycket så att jag tror att hela sjukhuset hörde mitt gråt. Mina ben veks så jag satte mig på en stol jämte hans kuvös. Han gjorde bara några få ljud av sig, han grät inte. Jag la handen på hans kind och då ryckte han till med hela sin kropp. Han kände att jag var hans mamma, jag vet det.. Jag tänkte för mig själv.. snälla Gud, om du ser och hör mitt gråt och rop efter hjälp så snälla hjälp min son, hjälp honom att bli frisk, gör så han inte har ont.. Jag minns så väl hur jag la mina händer på hans lilla kropp för att värma honom, han var kall. Det fick jag inte, " Bella, du får inte värma honom, jag vet hur ont i hjärtat du har av att han ligger så och är kallmen du får inte värma honom" sa en läkare till mig. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Läkaren grät med oss. Han blev mer och mer seg och påverkad av all medicin han fick så till slut somnade han. Jag kunde inte sluta gråta, jag ville byta plats med honom. Han förtjänar inte att ligga där och ha ont. Hade jag kunnat så hade jag gjort allt för att det där skulle vart jag och inte han.. Albin låg endkyld i 3 dagar. Jag kom många gånger på mig själv då jag försökte värma hans kropp, det slutade alltid med att jag grät av tanken att jag som är hans mamma inte får ge han min värme.. Jag själv satt i rullstol då jag inte klarade av att gå efter mina stygn, det gjorde så ont. Att gå på toaletten blev rena tortyren för mig. Jag gick inte på toaletten på flera timmar för jag var rädd för att kissa. Varje toa besök slutade med att jag kom ut gråtandes och helt slut. Vi var hos Albin hela tiden om dagarna, vi fick ett annat rum på förlossningen. Men vi fick gå till han när vi ville, vi satt alltid där. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort under tiden Albin låg i sjukhuset. Det uppstod problem och komplikationer hela tiden, stå och prata med läkarna var det enda vi gjorde. Ingen kunde svara på vad som skulle hända med Albin, dom visste inte ens om han skulle klara detta. Men jag visste innerst inne att han skulle klara det. Det där var ju mammas kille som låg där, nästan 5 kg och 56 cm lång. Han var en riktig kämpe. Jag ville inte tänka tanken om att något kunde hända honom. Jag har aldrig bett till Gud så mycket om jag bad för honom då. Tiden gick och Albin började sakta vakna när de ökade kroppstemperaturen. Ingen vuxen människa hade klarat av att ligga i 33 grader. Man dör direkt. Nu började jag tänka, vad händer med Albin nu, kommer han få några men, kommer han att få någon skada efter detta. Alla möjliga tankar gick i mitt huvud. Men jag ville först att han skulle vakna och få bort alla slangar och alla nålar och allt han hade kopplat i sig. Det var totalt 7 överläkare som hade hand om Albin, när dom såg att Albin blev mer och mer pigg så vart dom chockade, det är inte möjligt att ett barn som haft en sån svår och tyff start repar sig så snabbt. Dom kallade Albin för Mirakel. Jag minns så väl hur jag mötte en läkare i korridåren, jag gav han en kram och grät av tacksamhet, jag kände hur han också började gråta med mig. Jag sa " Tack så jätte mycket för allt du gjort för Albin, jag kommer aldrig att glömma dig, jag är dig evigt tacksam" Han hade vart med Albin sen dag 1. Han ringde till avdelningen när han var ledig bara för att fråga hur det var med Albin. Han gjorde allt för vår son. Han är också en hjälte i mina ögon, så som all personal på neonatal avdelningen. Det finns mer att berätta men jag väljer att avsluta här då jag inte kan hålla mina tårar inne. Det blir jobbigt för mig nu. Och man kan sitta och fundera på om det hade vart annorlunda om dom hade lyssnat på mig och gjort kejsarsnitt så som jag bad om. Med detta inlägg vill jag bara tala om att man aldrig ska ta något för givet, man ska ta vara på varenda minut man får med sitt barn. Man ska alltid lyssna på sin känsla oavsett om man är förstföderska eller inte. Jag är idag världens lyckligaste mamma och fru. Jag har en helt frisk kille som jag älskar mer än allt annat. Jag tar ingenting för givet. Allt kan försvinna på 1 sekund. Jag njuter av att bara få byta Albins blöja idag, och jag tackar Gud varje kväll för min son lever.

Om det är något ni undrar så får ni gärna fråga! Ta hand om er och visa alltid kärlek för varandra!!!!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Nu finns min förlossnings berättelse ute att läsa på mama.nu

Tack så jätte mycket allihopa för era fina kommentarer! Det värmer i hjärtat när jag ser att ni bryr er och är glada för att min son mår bra! Kärlek till er alla från mig och Albin!

Likes

Comments

Idag har vart en lång dag. Vaknade 06:30 med Albin, satte oss i vardagsrummet och åt frukost tillsammans. Han älskar att titta på babblarna och Teletubbies, så jag kan alla sånger utantill. Vi har också vart hos min mans föräldrar en stund, sen åkte vi till mina föräldrar också. Det känns som att all min energi är slut och att jag är helt förstörd. Jag längtar tills jag ska lägga mig och sova i vår stora mjuka sköna säng. Sömn är något av det bästa som finns. Någon mer trött mamma?

Likes

Comments

Jag är så glad och lycklig. Jag satt och bara tittade på min fina son då jag skulle natta honom. Hur kan man älska någon så mycket? Hur får man plats med så mycket kärlek och känslor i sin kropp? Hur kan en sån liten människa som inte ens levt i 1 år vända upp och ner på hela din värld? Hur är det möjligt undrar jag.. Alltså jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar honom. Han har växt under mitt hjärta i 9 månader och nu växer han utanför min kropp. Min fina älskling. ❤

Likes

Comments

Klev precis ut ur duschen, jag älskar att stå i duschen i typ 2 timmar i hett vatten!! Någon mer som gör så? Bara står inne i badrummet fullt med ånga haha! Min man tycker typ jag är konstig! Nu ska vi se på film och krypa ner under filten med massa gott att äta. Jag har världens bästa man seriöst, jag sa att jag vart sugen på milkshake så han åkte och köpte det till mig ba så. Hur gulligt e inte de där?! LoVe him!!! näää nu ska ja upp o klä på mig! Ha en fin kväll ! puss pussssss ;) 

Likes

Comments

Familj

Ja..Vart börjar jag? Jag kan faktiskt säga att jag NU förstår min mamma då hon alla gånger sa till mig att "vänta tills du får dina egna barn." Jag fattade aldrig riktigt vad hon menade, men nu fattar jag. Att vara mamma är inte så lätt, det är ett 24 timmars jobb. Iallafall i mitt fall. (mannen jobbar varje dag) Det är en ständig oro och rädsla. En oro över att barnet kan råka illa ut och en rädsla över att man inte alltid duger till. Det har funnits många gånger då jag bara känt mig helt värdelös, inte vetat vad jag ska göra eller säga. Vilket man förväntas ska veta då man är en mamma. För en mamma ska ju veta och kunna allting enligt många. När jag var liten så trodde jag att min mamma visste allting i hela världen. Varje gång man frågade någonting så hade hon svar, oj vilken trygghet det var för mig. Men nu när man själv är mamma så förstår man ju att det inte riktigt är så. Man får faktiskt misslyckas och man behöver inte alltid ha lösningen på alla världens problem. Jag förstår så mycket mer nu när jag själv har ett barn, och jag tycker nästan lite synd om min mamma. Alla gånger då vi bråkat och tjafsat, inte pratat eller då jag fått henne att gråta. Hade jag kunnat så hade jag spolat tillbaka tiden bara för att få allt det ogjort. Men inte visste jag att det skulle komma en tid då jag skulle vara den som skulle sitta och fälla mamma tårar, vara orolig och ha en massa sömnlösa nätter pga oro och sorg. Nu vet jag hur det känns och det gör ont i hjärtat att veta att min mamma kände så många gånger. Men man var ju liten, vad visste man? Man ville ut och vara med vänner, så fort mamma sa nej så var hon den elakaste mamman i hela världen..vad dum och ung man var.. Idag kan jag bara sitta och titta på min mamma och innombords bli ledsen, ledsen över att man ibland vart så jävla trög. Jag brukar ibland hålla hennes hand och pussa den, då tittar hon på mig sådär konstigt. Men dom där händerna har tagit hand om mig och mina 3 systrar, dom där händerna har gett oss mat på bordet och rena kläder. Jag älskar hennes händer. Jag kommer för alltid att finnas där för mina föräldrar oavsett vad. Och när de blir äldre så ska jag och mina systrar ta hand om dom så som dom tagit hand om oss. Ni som läser detta, jag vet inte om ni har barn. Men snälla, respektera och älska era föräldrar för ni anar inte hur mycket dom gjort för er. Allt som ni kommer göra/gör för era barn har dom gjort för er. Att vara mamma är det bästa som finns, trots att jag inte fick den där fina början och kärleken med min son som de flesta mammor får. Och trots att den där känslan av att få vara mamma togs ifrån mig lika snabbt som min son föddes. Jag fick inte ens känna hur det kändes, jag fick inte vara stolt och känna mig lyckad liksom. Så jag hoppas att jag någon gång får uppleva den där känslan att föda sitt barn och kunna hålla det vid bröstet. Den där känslan av att bara få vara en stolt mamma och istället för att uppleva sorg, få uppleva glädje istället.

Godnatt.

Likes

Comments

Hej! Ikväll har vi vart i Lekia och köpt en massa leksaker till Albin. Jag måste erkänna att jag har tagit fram julgranen och klätt den i massa fina kulor och ljusslingor. Hela vardagsrummet skiner och är så fint! Vi firar inte jul men jag tycker det är så mysigt med julgran. Jag minns då vi var små, pappa köpte alltid den finaste julgranen som vi klädde med massa godis och fint. Det är ett väldigt fint minne jag har från min barndom. Just nu ligger mina 2 älsklingar på soffan och myser med varandra. Det finns inget finare än att se sin son och hans pappa ligga och mysa. Jag blir så varm innombords av att titta på dom. Far och son. Nu ska jag dricka varm choklad och äta god mat med min älskling!

Ha en underbar kväll!

Likes

Comments

Hej alla fina!

Vad hittar ni på för någonting idag? :) Själv så sitter man hemma med lilla Albin och är förkyld, vi båda är snoriga och förkylda. För mig är det ingen fara utan jag är bara lite orolig för Albin. Jag minns då han var någon månad bara och dom på neonatalen sa att vi skulle vara försiktiga med att han inte råkar ut för förkylning. Han hade inte klarat av att andas på egen hand utan då hade han fått kopplas i respirator igen. Så man är lite rädd än idag, trots att han snart blir 1 år så är jag ändå rädd och känner en rädsla över att han ska bli sjuk. Jag vet inte, det kanske bara är jag som överdriver och blir orolig för allt. Hur ska jag inte vara orolig liksom, jag tror alla mammor är oroliga över sina barn. Iallafall. Ni får ha en bra dag och hoppas att den efterlängtade snön snart kommer! Jag ÄLSKAR allt som har med vintern att göra! Åhhh vad mysigt!!

Likes

Comments

Tänkte dela med mig av lite bilder på mat som jag själv tagit. Jag ÄLSKAR mat. Blir så sugen på allt nu haha!

Likes

Comments