Ni som läste det tidigare inlägget förstår nog att mitt liv har varit tufft med innehåll av mycket sorg. Men det var bara början. Cancern var inte nöjd där.
   Min pojkvän Hampus har inte heller haft det så lätt genom åren. Även hans underbara och vackra mamma fick cancer för flera år sedan. Men hon lyckades slå cancern hela två gånger.
   Min "svärmor" blev dålig igen under slutet av sommaren 2013. Alltså samtidigt som min egen mamma kämpade. Hon fick ett dåligt besked, cancern var tillbaka. Men hon visste att hon redan slagit cancern 2 gånger och vunnit. Det är klart att det går den här gången med. Vi var alla oroliga men ändå positiva. Läget blev sämre efter några månader. Den 4: e April 2014 förlorade hon kampen mot cancern. Hon lämnade kvar sig sin sambo, tre barn och två barnbarn. Min svärmor blev också hon bara 51 år gammal.
   Jag förlorade alltså både min egen mor och min svärmor inom loppet av ett halvår. Historien upprepades och vi fick gå igenom samma sak igen på kort tid. Min sorg blev större. Vår sorg blev större. Men våra liv fortsatte... deras gjorde det inte.

Jag och Hampus har varit med om mycket som ni förstår, men vi är fortfarande här och kämpar. Vi bor i en annan lägenhet än den vi flyttade till sommaren 2013. Denna lägenhet har vi nu bott i sedan november 2015, fortfarande alltså i Nässjö. Det blev en ny start, det blir nya minnen och nya upplevelser. Något som vi behövde. Jag tog min examen trots alla motgångar och sorger med bra betyg och ett stipendium som bevis på kämpandet. Hampus utbildade sig till deltids- brandman och stortrivs på Höglandets räddningstjänst på Nässjöstationen. Han jobbar även 100 % som inredningsmontör för ITAB Shop Concept AB. Kämpandet tar aldrig slut. Man kan bara man vill. Och vi har resultat på det.
   Till hösten ska Hampus söka in till SMO (skydd mot olyckor) som är en tvåårig utbildning för att kunna bli heltids-brandman. Och jag letar efter mitt drömjobb inom möbler och produktutveckling. Nu är det bara att vänta och se vad framtiden har att erbjuda. Det blir i alla fall en tre veckors roadtrip runt västkusten i USA i Maj,
bara Hampus och jag.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag är 21 år och detta är min första blogg någonsin. Jag hoppas att det finns någon därute som finner det jag skriver läsvärt. Jag är en tjej som har varit med om mycket. Och om det ska jag förklara.

Så vem är jag? Jo.. Jag är född och uppvuxen i Linköping. Jag är en gymnasieutbildad möbelsnickare samt har en högskoleutbildning inom produktutveckling med inriktning möbeldesign. Jag gillar möbler helt enkelt.
Min gymnasieutbildning fick jag i Linköping på Anders Ljungstedts gymnasium. Utbildningen var treårig. Efter studenten kom jag in på högskole programmet "Produktutveckling med möbeldesign" på Jönköpings tekniska högskola nu även kallat Jönköping University. Detta var en tvåårig utbildning som var förlagd på träcentrum även kallat Nässjöakademin i staden Nässjö. Nässjö ligger ca 4 mil öster om Jönköping och har en folkmängd på ca 30 000 invånare. Det är här jag nu bor.
   Jag tog min examen sommaren 2015 rättare sagt sista veckan i Maj. Efter det har jag jobbat och nu är jag arbetssökande sedan några månader tillbaka.
   Min familj består av min pojkvän Hampus som är ett år äldre än mig, rättare sagt 22 år. Vi har varit tillsammans sedan sommaren 2012, och sambo sedan sommaren 2013 när vi tillsammans flyttade till Nässjö. Jag har en pappa och hunden Sammy som fortfarande bor i Linköping och min storebror som också är 22 år som bor tillsammans med sin flickvän i Norrköping.
   ​Min älskade mamma gick bort i cancer hösten 2013, 51 år gammal, efter ett år av kämpande. ​Min mamma fick beskedet CANCER den 21 oktober 2012 och det var den svåraste dagen i allas våra liv. Våra liv vändes upp och ner. Och inget skulle bli som vanligt igen. Jag gick alltså mitt sista år på gymnasiet när vi fick beskedet. Mamma mådde bra fram till sommaren 2013. Eller bra och bra, det gjorde hon inte. Hon visade att hon var stark och kämpade. Hon gav inte upp och leendet på läpparna fanns kvar. Hon jobbade fortfarande 100 % samtidigt som hon gick på cellgifter och hjälpte till med hemmasysslor. Vi alla hoppades på att hon skulle klara det men bara negativa besked efter varandra satte sin oro i oss. Hennes ork blev mindre och hon hade konstant ont, hon åt massor av tabletter och fick morfinplåster. Jag tänkte inte inse att mamma kanske inte kommer finnas kvar så mycket längre. Jag fick beskedet att jag kom in på högskolan den sommaren. Mamma pushade mig och förklarade att såklart ska du börja, även fast detta innebar att jag var tvungen att flytta 20 mil från Linköping. Hon och pappa hjälpte Hampus och mig att flytta. Det var väl då jag insåg hur svag och skör hon faktiskt var, jag och pappa konkade och bar både säng och soffa och tunga flyttlådor medans mamma fick nöja sig med kuddar och lätta påsar. Hon blev genast trött och behövde sätta sig ner och vila.
   Jag började min utbildning och lärde känna mina klasskamrater, det var ett underbart gäng som jag fick lära känna under de 2 åren.
   Ungefär varannan helg åkte Hampus och jag hem till Linköping för att träffa våra familjer. Tiden flöt på och vi hoppades jämt på att vi skulle få ett positivt besked från mammas läkare. Men ett sådant besked kom aldrig. Istället fick mamma en blodförgiftning och blev inlagd på sjukhuset. Jag gick i skolan när jag fick beskedet av pappa. Jag åkte hem, och jag och min bror åkte upp för att träffa mamma på sjukhuset. Pappa mötte upp oss i entrén till onkologen där mamma var inlagd. Pappa förklarade för oss att vi kanske skulle tycka att det var lite jobbigt att se mamma för att hon var så svag och trött. Pappa berättade också att vi skulle få träffa en av mammas läkare och att hon skulle få berätta hur läget låg till. Vi fick beskedet att det var illa och att vi bara fick vänta och se om det blir bättre men att vi skulle vara förberedda på det värsta.
   Mamma blev lite bättre och blev utskriven. Veckorna gick, mamma var svag, men jag tänkte alltid att allt skulle lösa sig och bli bra, mamma hade viljan, hon var stark, hon ville överleva. Men en dag kom samtalet från pappa. Jag var hemma i lägenheten i Nässjö. Jag städade badrummet och var på gott humör. Men jag förstod direkt vad jag skulle få veta- något har hänt. Pappa ringde aldrig mitt på dagen annars. Så jag förstod direkt och något inte stod rätt till. Pappa hade gråten i halsen och förklarade för mig att mamma inte orkar längre, hon vill inte längre. Jag sjönk ner på golvet och tog in det pappa sa. Stunden vi alla fruktade var här, mamma orkar inte kämpa mer, hon ger upp kampen. Min bror åkte ner till Nässjö för att hämta mig. När jag kom hem låg mamma i vardagsrummet i sängen som pappa hade ställt in. Mamma låg och sov och jag försökte väcka henne och säga att jag var hemma och att jag var där. Hon var så neddrogad av morfin och andra mediciner att det tog säkert 3 minuter innan hon vaknade, fastän jag pratade med henne och rörde vi hennes arm så att hon skulle vakna. När hon väl vaknade satt jag vi sängkanten gråtandes, hon gav mig ett leende och hyschade mig att sluta gråta. Hon förklarade för mig att hon ville somna in och komma bort från alla smärta, att hon inte orkade mer. Jag satt med henne där inne i vardagsrummet hela dagarna. Vi kollade på film, hon sov ofta, jag försökte läsa i kapp med mina prov och läxor, allt som jag missade medans jag var hemma hos mamma. Hon åt näringsdrycker och isglass, det var det enda som hon kunde få i sig, det enda som fortfarande smakade gott. På kvällarna sov jag i deras sovrum, några rum ifrån mamma. Pappa hade tagit in en till säng för honom att sova på bredvid mamma i vardagsrummet.
   Det var ungefär en och en halv vecka efter den dagen då jag hade åkt hem som pappa knackar på sovrumsdörren klockan var strax innan halv 10 på morgonen om jag inte minns fel. Han gråter och säger att mamma precis har somnat in. Jag går in i vardagsrummet och där ligger mamma.
   Jag skrev tidigare att den värsta dagen i våra liv var dagen då vi fick beskedet att mamma hade fått cancer. Och jag står kvar vid det. Denna dagen var inte värst. Mamma fick äntligen somna in och komma bort från smärtan. Och den ständiga kampen. Hon fick sluta lida. 21 November 2013. Exakt 13 månader efter cancerbeskedet var hennes sista dag...
Mitt liv fortsatte. Hennes gjorde det inte.

#fuckcancer

Likes

Comments