Både Leah & Norah har varit mer eller mindre förkylda helt sedan dagen då Norah föddes (21/1). Båda tjejerna har blivit betydligt bättre, men de har en förjäklig hosta, speciellt om natten. Norah hostar fruktansvärt i samband med måltider, vissa gånger får både jag och Mone panik i rädsla för att hon inte få luft. Hon hostar och hostar liksom men slemmet går varken upp eller ned och hon kan inte andas, det är skitläskigt! Därför tog jag idag med henne till legevakten (vårdcentralen) idag. Där kontrollerade de hennes andning, som var fin. De tog crp/sänka, som också var fin. De försökte mäta hennes syresättning, men misslyckades pga en dålig apparat som inte var anpassad till så små barn som Norah. De ville också ta tempen, men hittade ingen termometer. Dags att köpa nytt utstyr kanske?! Sedan fick hon sitta med en inhalator med saltvatten och det lyssnades på hennes lungor. Lungorna lät fint, inget pipande utan bara lite slem. Jag frågade vad vi ska göra när Norah får typ andnöd i samband med måltider, det enda vi kan göra då är att hålla henne upprätt och klappa henne på ryggen som när man rapar henne. Ska också fortsätta med saltvattenlösning i näsan flera gånger om dagen plus att vi ska ge liten vatten efter varje måltid. Hoppas innerligt att det hjälper! Avskyr när våra barn har det tufft ❤


Imorgon tar jag båda mina små skruttar och kör mot Karlstad för en långhelg, som vi längtar! ❤

Mina fina tjejer 😍 Miniskrutten till höger blev en månad igår förresten. Hurra för Norah 🎉

Likes

Comments

Mitt inlägg på facebook gav bättre utslag än vad jag vågat hoppats på. Över 300 likes/älska och närmare 70 positiva och kloka kommentarer! WOW! En enda kommentar skiljde sig från de andra och att det var just den personen som skrivit den förvånade varken mig eller Mone. Personen var nämligen min svägerskas mamma, hon som är sjukt upptagen av viktigheten med biologi och gener och som har trampat oss på tårna otaliga gånger. Hennes inlägg är så komiskt, herregud!

Som svar på mitt svar till henne fick jag bara "Det skal jeg fortelle dere neste gang vi sees". Förmodligen måste hon tänka ut ett svar först...

Jaja, En enda kommentar med bismak, resten helt fantastiska. Tror att 11 stycken delade inlägget också, så vårt budskap har verkligen nått ut till många. Det är både jag & Mone superglada för ❤ Vi fick dessutom personliga meddelanden från tjejer i liknande familjer som skrev att de tyckte inlägget var kanonbra och att de kände igen sig så väl i det jag skrivit. Kan inte säga att det gör mig glad, jag vill inte att några familjer ska behöva få liknande frågor eller kommentarer, men på något sätt är det skönt att vi inte är ensamma i situationen.

Nu ligger Norah högröd i ansiktet och trycker på. Bajsblöja nästa... 💩

Likes

Comments

Dåligt med inlägg här. Livet som mamma till en magsjuk skrutta och en nyfödd liten plutt förra veckan var minst sagt intensivt. Jag har nog aldrig känt mig så otillräcklig! Då barnen slocknade på kvällen, så slocknade även jag. Därför har jag varken hunnit skriva egna inlägg eller läsa era i era bloggar. Idag är Leah tillbaka i barnehagen, något hon var överlycklig för, och jag får därmed möjlighet att vila, ta en kaffe och läsa böcker/bloggar/nyheter mellan blöjbyten, matningar och mys. Ladda batterierna!

Imorgon blir Norah 1 månad gammal, otroligt så fort det gått! Som ni vet har ju denna månaden kantats av sjukdom efter sjukdom, men också villkorslös kärlek oss fyra emellan ❤ Dessvärre finns det ju alltid folk som ska "förstöra" vårt lyckorus. Därför slängde jag ihop ett litet inlägg i förmiddags som jag nyss postade på facebook. Detta är ett tema jag tagit upp flera gånger här i bloggen, men man kan aldrig skriva nog om det. Detta publicerade jag:

Jag avskyr att hela tiden behöva försvara vår familj, försvara att gener har noll och ingenting att säga för ens relation till varandra. Detta skriver jag med förhoppningar om att mina döttrar ska slippa att hålla försvarstal i framtiden.

Imorgon blir vår yngsta dotter Norah 1 månad gammal. Lägg märke till att jag skriver ”vår” och inte ”min”. Norah är nämligen både min och Mones dotter! Likt som Leah är vårt gemensamma barn. Att jag ens ska behöva skriva detta, det borde vara en självklarhet för alla nu 2017. Dessvärre har vi på flera håll och kanter fått sårande kommentarer som förstört vår lilla bebisbubbla. Folk hasplar ur sig ting utan att tänka sig om: ”Har barnen samma donator?” eller ännu värre ”Har barnen samma far?” ”Åh, barnen är alltså riktiga HALVsyskon!” ”Sofie, hur känns det att vara mamma?” ”Det måste väl vara speciellt att få ”egna” barn?”.

Leah och Norah är mina och Mones gemensamma barn! Vi har burit fram ett barn en varsin gång, just för att vi båda ville få uppleva en graviditet och förlossning. Men barnen är lika mycket våra, vi har aktivt kämpat för att få dessa barn tillsammans! Vi har säkert kämpat bra mycket mer för att få våra små skruttar, än vad många av er som läser detta har gjort för att få era. Hade det inte varit för min och Mones relation så hade vare sig Leah eller Norah funnits, precis som att inte jag funnits om mina föräldrar aldrig hade träffats. Vi är deras föräldrar, deras mammor. De har aldrig haft och kommer aldrig ha en far, de har två mödrar! Därför är inte våra barn så kallade halvsyskon, som vissa vill få det till. Våra syskon delar samma föräldrar, sina två mammor.

De som slänger ur sig kommentarer om att våra barn är halvsyskon och därmed ”riktiga” syskon för att de har samma donator, vill jag kalla för rediga puckon! Dessa puckon säger indirekt att jag inte är Leahs ”riktiga” mamma, för att vi inte har ett biologiskt band till varandra. Blodsband har ingenting med familj att göra, det är kärleken i en familj som binder människor samman! Jag blev inte ”riktig” mamma i samband med Norahs födelse, det blev jag 1 maj 2015, då Leah kom till världen. För vad ligger egentligen i ordet ”riktig”? Biologi? Nej, tänk på alla adoptivföräldrar och deras barn, de vill nog mena att deras barn är deras ”riktiga” även om de inte delar utseende och blod. Jag menar att man är en ”riktig” mamma då man intar morsrollen ovanför sina barn. Därför kan både jag och Mone definiera och titulera oss som riktiga mammor eftersom att vi överöser båda våra döttrar med kärlek och trygghet, samtidigt som vi lär dem att leva! Att vi dessutom är mödrar till dem båda juridiskt sett, är bara en trygghet för både vuxna och döttrarna, men det är inte det som avgör att vi är en ”riktig” familj!

I framtiden hoppas jag att vi ska slippa höra yttringar om "riktig" mamma/syskon och "egna" barn och bara bli sedda för vad vi är - en familj, som vilken jäkla familj som helst!

Mina och Mones fantastiska döttrar. Som jag hoppas att framtiden ser ännu ljusare ut för er ❤

Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe, hämta en bok och lägga mig intill vår lilla sovande bebis i soffan. Kos i stor dos!

Likes

Comments

I fredags kom min syster Emma, min svåger Marko, deras dotter Minou och mamma på övernattningsbesök. Pappa skulle också varit med men han drabbades av en runda 2 av influensa. Dessa sjukdomar alltså!

Besöket var supermysigt. Emma och Marko slängde ihop mat till alla måltider - fredagstaco, lördagslunch och lördagsburgare. Så digg! Och så uppskattat för två utslitna, nyblivna tvåbarnsmammor! Min mamma tog sig av barnen, lekte med Leah & Minou och matade, rapade och tröstade lillasyster. Guld värt! Dessutom fick vi massa kvalitetstid tillsammans, tid att prata om allt och inget, att bara vara tillsammans och bara vara. Älskar det!

Vi hann också med en tur till lekparken där stora som små fick leka av sig.

Nu är det nedräkning till nästa helg då vi ska ta turen till Karlstad och mysa med dem alla igen ❤

Likes

Comments

Första heldagen ensam hemma med båda döttrarna. Det startade bra med Pippi, Leah lugn som en filbunke i sin lilla fåtölj 2 cm från tv:n och en snäll bebis vilande i mina armar. Jag fick till och med tvätta dem båda, få på dem rena kläder och borsta Leahs tänder utan minsta protest eller gråt. Detta innan klockan var halv nio! Detta blir ingen konst, tänkte jag, idag kan jag hinna tvätta, dammsuga och torka golven.

Tji fick jag! Norah vägrade sova och skulle bara vara i mina armar. Leah gjorde alla möjliga tänkbara hyss för att få min uppmärksamhet - tog på sladdar, kladdade med yoghurten, klättrade på stolar, tog Norahs napp från hennes mun och sprang iväg, kastade ut alla leksaker över hela vardagsrumsgolvet... osv osv osv. Jag får så dåligt samvete för Leah, förstår verkligen att hon gör allt för att "få ut" mer av mig. Hon är ju van att ha mig för sig själv, att få hela min uppmärksamhet. Är ju så klart en stor omställning att få dela mig med den lilla bäsen. Önskar att jag kunde klona mig vissa gånger... Få känna mig tillräcklig åt dem båda.

Klockan 10 skrek Norah för mat, slängde ihop en flaska ersättning och Leah fick en glasspinne i hopp om att få i henne något ätbart. Satte oss vid köksbordet. Leah levde apa och klättrade högt och lågt, hon vet att då jag har Norah i mina armar kan jag inte göra mer än att säga till henne muntligt, att plocka ned henne fysiskt är omöjligt. Därför struntade hon fullkomligt i vad jag sa och ställde sig på en av köksstolarna. Givetvis ramlade hon ner, baklänges till på köpet! Gallskrik! Jag fick i panik springa in med Norah till hennes rum och lägga ned henne i spjälsängen, sedan springa tillbaka och trösta Leah. Norah var ju inte alls mätt och gallskrek förbannat från sitt rum. Sa jag att jag ville klona mig eller?! Till råga på allt så gör sig den förbannade tampongkänslan påmind som f-n i mitt underliv. Förj-vliga, äckliga framfall! Jag sms:ar Mone att jag bara vill låsa in mig på toaletten och gråta...

Rycker givetvis upp mig och tar hand om mina små skruttar så gott jag kan. Jag kan faktiskt inte göra mer än mitt bästa, och för dessa två vill jag göra allt! Nu sover de båda två och jag försöker njuta av dagens första kopp kaffe och ska snart ta mig tid till att borsta tänderna. Kanske hinner jag en powernap också?

Likes

Comments

Vår familj måste hs en förbannelse vilande över oss eller något. Idag fick jag hämta Leah i barnehagen flera timmar tidigare än tänkt, då de ringde och berättade att Leah spyr och har vattnig diarré. Men seriöst? Magsjuka IGEN! Stackars lilla Leah, nu har hon varit konstant sjuk i 5 veckor nu. Först magsjuka, sedan influensa med efterföljande slemhosta och nu magsjuka + hosta. Min älskade skrutta ❤ Som tur är var hon på ett otroligt gott humör då vi kom hem. Då det brakade loss i blöjan på henne  härmade hon efter med att prutta i munnen för att sedan glatt utbrista att hon bajsat. Haha!

Ska bli spännande att se om vi åker på det igen. Hoppas Norah slipper, men har för mig att små barn ofta "bara" får diarré, stämmer det?

När man är sjuk får man äta vad man vill, en halv glasspinnar till exempel 😋

Likes

Comments

Nu har vi varit tvåbarnsmammor i drygt 3 veckor. Det har varit en tuff start med sjukdomar som avlöser varandra, vilket lett till mycket oro och bekymmer, dålig sömnkvalité som i sin tur lett till försämrat tålamod hos oss vuxna. Men, och då ett stort MEN, att ha de två mest fantastiska och vackra döttrarna i världen (objektivt sett 😜) fyller oss båda med en otrolig tacksamhet, glädje och lycka. Tänk att vi fått äran att få vara mammor till Leah & Norah, två små liv som får kärleken att bubbla över i våra hjärtan, en oändlig kärlek vi inte trodde var möjlig att känna.

Att dessutom se Leahs kärlek till sin lillasyster, eller som hon kallar henne - bäse Noa, är det finaste jag någonsin sett. Hon utstrålar en så otrolig omtanke och värme till sitt lillasyskon genom klappar, pussar, kramar och att stoppa in nappen i munnen på henne då den spottats ut. Hon är så oerhört stolt över sin bäse, ni ser ju själva lyckan i hennes ögon på bilderna nedan. Det är äkta kärlek det! ❤


Världens finaste storasyster Leah, hos dig kommer Norah vara trygg ❤

Likes

Comments

Idag har det inte varit en särskilt produktiv dag, men det känns helt okej så här i starten av föräldraledigheten. Både jag & frugan är helt slutkörda tvåbarnsmammor efter tre veckors sjukdom, lite sömn och diverse bekymmer och oro för våra barn. Stackars Mone har ingen möjlighet att vila på dagtid, men det har däremot jag. Hehe. Än så länge är lilla Norah ett riktigt sovarbarn, så då hon sov några timmar i förmiddags så passade jag på att joina henne. Fick mig 1,5 timmes välbehövlig dagslur på soffan med min lilla skrutta liggandes i nästet intill mig. Myspys!


Idag fick vi mail från Leahs bhg. Ett syskon till något av barnen på en avdelningarna där har fått kikhosta. Men hjälp?! Vore helt jävligt om Leah fick det, eftersom man hostar tills man kiknar och kanske spyr. Men hon skulle ändå kunna tackla det bra då hon är vaccinerad och stark.. Värre är det om Norah blir smittad, för små nyfödda kan det vara livshotande om de blir smittade. Gah, nu ska vi gå och noja över ännu en sjukdom och leta symtom hos våra barn! Ringde 1177 om råd - bör vi hålla Leah hemma från bhg? Sjuksyrran där menade att vi inte borde göra det, utan lugnt låta Leah gå iväg och få leka med sina kompisar. Det var skönt att höra, men ändå känner vi oss osäkra. Vad hade ni gjort?

Önskar att man kunde skydda dessa älsklingar mot allt ❤❤

Likes

Comments

VARNING för ett ärligt och för vissa ett rätt äckligt inlägg!!

Ni som följt vår resa mot ett lillasyskon har fått med er att jag är ett riktigt träningingsfreak. Träningen är min terapi, den hjälper mig att få ut frustration, att skingra mina tankar, ger mig energi, innebär egentid, gör mig definitivt till en gladare och trevligare person att vara runt. I tillägg blir jag stark, vilket är viktigt som småbarnsmamma då man bär runt på två små kottar dagarna i ända. Dessutom älskar jag att min kropp känns hård och muskulös.


Hela graviditeten varvade jag styrketräning med pw:s, så sent som dagen innan förlossningen var jag och frugan ute på en rask pw. Jag var givetvis medveten om att veckorna efter förlossningen skulle innebära en ny tillvaro i livet för mig - 6 veckor utan styrketräning och pw:s och med en plufsig mage. Däremot hade jag sett för mig att jag skulle kunna ta långa, men relativt lugna barnvagnspromenader. Nu blev det inte helt som jag tänkt...

Dagen efter att jag och Norah kom hem från BB tog jag och Mone med oss barnen ut på en otroligt kort och lååångsam promenad. Då vi kom in från den hade en ny obehaglig känsla infunnit sig i mitt underliv. En känsla av att alla organ där nere skulle ramla ut!! Tänk er att man går med en överfylld tampong som är på väg att åka ut, exakt den känslan hade jag fått! Det var helt fruktansvärt! Jag fick panik och besökte min bästa vän Google. Framfall kan du ha fått, berättade min vän. WTF, har livmodern, slidväggarna eller urinblåsan ramlat ner??? PANIK! Jag har kontrollerat med spegel, men jag är ju ingen gynekolog och jag vette fan hur det såg ut innan heller! Men ingen livmoder stack ut i alla fall, så mycket vet jag.

Efter mer googlande och telefonsamtal med barnmorskor har jag förstått att denna tyngdkänsla är rätt normal efter man fött vaginalt. Vissa går med den länge, andra bara några dagar eller veckor. På mig var den först konstant och jag kunde varken sitta, gå eller ens sova utan obehag. Nu försvinner den ibland, men kommer tillbaka om jag bär på Leah för länge och utan att knipa ihop, eller när jag försöker mig på promenader. Denna fruktansvärda obehagskänsla har hållit mig inomhus i nästan 14 dagar, något som gjort mig nästintill deprimerad. Oron för mitt heliga place har gjort det svårt för mig att verkligen njuta fullt ut av den bebisbubbla som vi faktiskt borde vara i. Norah är givetvis värd varenda obehagskänsla jag kan tänkas känna och jag skulle kunna gå igenom den jävliga förlossningen oändliga gånger om för hennes skull, men jag vill känna mig hel. Du måste ha tålamod! sa en barnmorska åt mig. Jo, jag vet, men just nu är inte tålamod min bästa egenskap! Motion ger mig ökat tålamod, men det funkar ju inte!

De senaste två dagarna har jag ändå försökt att gå lite längre promenader. I måndags tog jag och Mone vagnen till Leahs bhg vid hämtning och avverkade på så vis lite drygt 4 km. Det gick sjukt sakta, men jag fick inget obehag! Framsteg!! Igår var det fantastiskt väder, solsken och nysnö, så jag lade ned en pigg bebis i vagnen och spatserade nästan 5 km i snigelfart. Efteråt kände jag ett obehag, men jag vet inte om det berodde på att den där förbannade bindan skaver på min stygn där nere och därmed skapar obehag? Eller så är det hel enkelt så att jag gick lite för långt för min förslappade bäckenbottenmuskulatur? Eller så har jag ett framfall? Gah, längtar tills jag ska på efterkontroll och få svar på alla mina frågor och bekymmer!

Detta blev ju en hel roman. Sorry. Är det någon läsare som upplevt denna jävliga känsla efter förlossning? Hur länge satt den i isåfall? Och vad gjorde ni för att bli av med den? Jag kniper på som fan 4-5 gånger per dag, menar att det hjälper något.

Bilder från söndagens, måndagens och gårdagens snigelfartspromenader. Slowwalks.

Idag snöar det en hel del här i Oslo, men det stoppar inte mig och Norah, vi ska ut och posta ett brev till lånekassen. Hoppas ni alla har en fin dag! ⛄

Likes

Comments

God morgon!

Idag började Mone jobba igen efter att ha varit hemma med oss i två veckor. Eller ja, hon har faktiskt varit hemma i tre veckor eftersom vi var magsjuka veckan innan Norah föddes... Det är tomt och tyst. Norah ligger och sover sött i sitt babynest här intill mig. Jag är sjukligt trött, borde väl egentligen joina henne i drömmarnas värld, men måste slänga i mig lite mellis först. Natten har varit ganska så tuff. Båda barnen har nämligen fått en riktig slemhosta, vilket är vanligt då förkylningen går mot sitt slut. Denna hosta har hållit mammorna vakna massa, jag har varit vaken helt sedan 02:30 inatt... Behöver jag skriva att jag ser i kors?!

Igår hade vi hembesök av Helsestasjonen (BVC). Kändes onödigt på ett sätt eftersom hon inte hade så mycket nytt att bringa på banan, det är ju trots allt inte så länge sedan Leah var en liten nyfödd knodd. Men besöket kändes ändå nyttigt, vi hade en del frågor. På nätterna har vi hittills fått väcka Norah för att ge henne mat, vilket har lett till att vi suttit vakna 1 timme varje måltid, dvs 2 timmar/natt. Först ska hon väckas, vilket kan ta sin tid, sen ska blöjan bytas, näsan ska snorsugas, ersättningen fixas, hon ska matas för att sedan rapas (vilket hon är ooootroligt seg på, haha!). Några gånger är hon pigg efter måltiden, så då ska hon nattas igen... Ja, ni hör ju - det tar tid! Barnsköterskan tyckte att Norah själv ska få bestämma när hon vill äta, vi behöver inte väcka henne mer - hurra! Så nu hoppas vi att hostan snart släpper på båda barnen så vi får bättre nattsömn snart igen 🙏 Vi hade också funderingar till barnsköterskan gällande hämtning/lämning av Leah i barnehagen. Hur ska jag göra med Norah då? Här fick vi inget klart svar, det är lite upp till oss vad som känns bra. Hur gör ni andra, alternativt hur har ni gjort, när ni med flera barn hämtat och lämnat storasyskon med nyfödda på förskolan?


Mina små hostande hjärtan ❤

Likes

Comments