View tracker

Gran Canaria

Veckan som gått har varit väldigt lugn, det har liksom lunkat på. Vi lyckades lista ut hur vi fick access till poolområdet på taket, vilket var rätt trevligt. Poolen är iskall, men vi har haft takterrassen helt för oss själva när vi varit där.

Lovisa får inte vistas i solen, vilket är lite av en utmaning. Hon är klädd i långärmat, långbent, solhatt och solskyddsfaktor 50 i ansikte och på händer. Under några sekunder om dagen får hon sol på sig (man packar ur babyskyddet ur bilen eller kliver ut från en hiss, ja något som tar max 3-6 sekunder). Jag har märkt att jag blir lite rabiat av det.

Vi har varit på en liten roadtrip och kollat in kusten från Playa del Ingles, Maspalomas, Puerto Rico och Mogan. Det är väldiga kontraster mellan turistorterna.

PDI är en gammal partystad med massor av restauranger och butiker och inte lika ful som jag hade föreställt mig. Jag hade nog trivts bra där för 15 år sedan, det var liv och rörelse på gatorna. Men inget att fota.

Maspalomas har en stor strand som spårar ur i ett ökenreservat. Vi fick inte tag på någon p-plats, så jag knallade bort själv medan T och Lovisa snurrade runt i bilen. Vi ska helt klart åka tillbaka dit senare.

Att åka in på Puerto Rico var som att åka in på en gigantisk fotbollsarena med vita tomma läktare. Som stad betraktat var det litet och trångt, parkeringen betalade man per minut och de tog inte emot kort. Restaurangerna vi passerade låg i lådformade gallerior från 70-talet (som en korsning av Tumba köpcenter och ett parkeringshus- typ).

Mogan och Puerto de Mogan förde tankarna till Madeira. Där fanns lite gammal omhändertagen bebyggelse med rosor som klängde längs väggar och murar. Själva orten ligger uppe i bergen där det blommar och grönskar mer än vad det gör nere längs kuststräckan. Hamnen var en turistig marina som var översållad med överprisatta restauranger och barer. Men ändå rätt trevliga stråk.

Det är en mycket mer blandad ö än jag tidigare trott. Det ska bli intressant att se norra delarna.

Jag återkommer när det är gjort! :-)

/kram Daniela

  • 43 readers

Likes

Comments

Livskvalité, Mat, Misslyckanden

Vi fick en något lugnare flygupplevelse på väg till Gran Canaria. Köerna var korta och vi fick slå ihjäl en timme på terminal 5. T var lite snabb med att ta av sig jackan, så han fick köa i 3 minusgrader till vi kom ombord på planet.

Vi landade efter en lyckad flygning med Lovisa (inte ett pip från henne, hon sov i 4 av 6 timmar). Sen kom allt bagage, barnvagnen var nästan inte trasig alls, vi mötte upp lägenhetsuthyraren som överräckte nycklar, frukt, en karta över ön samt maränger(?). En sväng till biluthyrningen och sen var vi på motorvägen mot vår lya i Taurito.

Det här är utsikten från terrassen. Vi somnade ovaggade och kände känslan av att vara i fas med allt. Den fantastiska känslan skulle snart möta verkligheten.

Dag 1: strålande solsken och vi bestämmer oss för att spendera nästan samtliga soltimmar inne på stormarknaden Carrfour. Hann hem till solnedgången.

Dag 2: bestämmer oss för att kolla in närområdet och stranden. Vi åt en rätt usel lunch vid stranden (stället är Tauritos högst rankade på Tripadvisor *snyft*). Regnmolnen hängde över oss, och hals över huvud hann vi hem innan regnet kom. Ingen häftig skur, men ändå. Sen var dagen slut.

Dag 3: åter solsken. Vi beslutar oss för att åka norrut (ca 1 tim) för att shoppa lite kläder till T. Väl framme vid varuhuset inser vi att det är röd dag och stängt. Åker till Carrfour, enbart för att slösa bort mer tid på vägarna, som också är stängt. Åker, med liten omväg i bergen, hem igen.

Dag 4: vackert solsken igen, siktar ändå på samma varuhus. Det är fullständigt kaos där! Slammer, skrän, barnfamiljer och världens största REA. Folk beter sig som galningar. Efter att vi jagat ner nästan allt vi behövde tog vi lunch. Satte oss på ett skränigt ställe och beställde in 8 tapas (potatisomelett, lax, ostar, korvar mm) lätt svimfärdiga. När maten anländer visar det sig att vi beställt 8 smörgåsar! En med pålägget potatisomelett, en med getost osv. Inte riiiktigt vad vi hade tänkt oss. Med brödfyllda magar begav vi oss hem för att se solens sista strålar. Helt slutkörda.

Idag är det dag 5 och nu har vi satt oss ner och planerat framåt för att undvika felbeslut och ta vara på soltimmarna lite bättre. Vi ska lämna tillbaka bilen i övermorgon, så vi tänkte ha en strategi för att maxa nyttan så länge den finns. Det finns ingen mataffär värd namnet här i Taurito, så alla matinköp som inbegriper fisk, kött eller fågel kräver en busstur till en annan ort och - troligen - en taxitur hem. Vi ska känna efter hur mycket och hur ofta vi ska hyra bil.

På plussidan så är Carrefours stormarknad en dröm att handla på. Efter att ha härjat runt på grönsaksavdelningen såg kundvagnen ut som något som Anna Skipper hade plockat ihop. Efter en underbar sväng på ost och korv-avdelningen var vagnen förvandlad till en ansökan till Biggest Loser. Haha!

En annan sak är ju såklart vädret. Soliga dagar och ljumma kvällar. Vid midnatt börjar det bli läge att gå in.
Det känns som vi har lagat mycket mer mat hemma än vi någonsin gjort, vi diskar numera för hand(!) och duschar med Europas sämsta tryck. Men det finns goda chanser för att det inte ska gå någon nöd på oss. Om några veckor får vi dessutom besök av vänner, det ser vi fram emot!❤
Kram Daniela

  • 171 readers

Likes

Comments

Gran Canaria, Sicilien

När jag var 14 ville jag resa jorden runt och bo utomlands och ha sovmorgon varje dag. Min mamma sa till mig att jag kunde välja att göra det när jag blev vuxen, men just då stod det en ställd väckarklocka på 06:45 i ett sovrum i den sömniga förorten Salem. Salem var en rätt bra plats att växa upp på, men det var samtidigt en plats jag längtade bort ifrån. Jag gick på Botkyrka Friskola i grannkommunen och där vi fick lära oss att formulera mål och att myten om att allt man drömde om kunde bli verklighet var sann. Drömmar formulerades och planterades i mig med ogräsets hastighet. Jag ville bli regissör, skådis, fotograf, jag ville bli älskad och gå på konsert (Kent och Oasis!). Och framförallt drömde om den dagen som jag skulle få sticka därifrån.

År 2000 gjorde jag slut med pojkvännen, tog studenten och flyttade till Paris. I tio år valde jag att ha sovmorgon varje dag, och jag vaknade upp till ännu en vardag på magiska platser. Jag bodde vid pittoreska Montmartre och nere på franska rivieran. Jag bodde även i Upway utanför Melbourne (en förort som hade lite väl stora likheter med Salem, fast på andra sidan jorden- så jag stack därifrån redan efter 3 månader).

En mulen dag, när jag var 25 år, kom jag gående med min nyinköpta bok "Lonely Planet Nepal" på väg till min pappa i radhuset i Salem. På parkeringen möter jag min gamla lärare Kattis från Botkyrka Friskola (av alla otippade människor att springa på), som var relativt nyinflyttad i ett av radhusen på hörnet. När jag berättade om mitt inplanerade äventyr till Asien sa hon att hon också brukade gilla exotiska resmål, hon hade framförallt bott i Afrika när hon var i min ålder.
"Men nu senast var vi på Gran Canaria med pojkarna, och det är den bästa semestern jag haft!" skrattade hon. Jag minns att jag tyckte att det kändes rimligt att åka på semester till Kanarieöarna när man hade man och barn, men det var samtidigt helt orimligt att en människa kunnat svänga från resor i djupaste Afrika till att hylla en riktig svenne-semester.

Döm då om min förvåning när jag (!!!) idag, tio år senare, sitter med min man och min dotter och tre enkla biljetter till exakt samma ö som Kattis stod och hyllade en mulen dag i Salem! Och hur jag än känner efter känner inte ens en gnutta självförakt, tvärtom, jag är övertygad om att vår lilla flytt kommer att bli en av de roligaste tiden i våra liv. Jag har till och med lite problem att förhålla mig till mitt 25-åriga jag! Vem är jag?

Tiden får utvisa om det blir den bästa tiden i livet, det finns inga garantier för något. Men det var länge sen jag bodde utomlands nu, och mitt 14-åriga jag fullkomligt jublar i mig!

Lägenheten ligger i Taurito, intill fiskebyn Puerto de Mogán, på sydkusten och är hyrd från imorgon till 31 mars.

Vi hade inga planer på att komma hem i april men vi skulle behöva höra av oss till spanska myndigheter och plöja spansk byråkrati (med Google-translate) om vi ville stanna kvar längre. Efter lite överväganden tog vi fram Europa-kartan och beslutade oss rekordfort för att spendera ett par månader i Italien. Efter någon veckas research beslutade vi oss för en liten by som heter Finale, strax öster om den vackra turistorten Cefalú, på Sicilien. Så april och maj kommer vi att hänga där.

Jag kommer skriva under tiden vi är borta och jag hoppas att det finns någon på andra sidan som är road av att läsa. Min målsättning är att inte bli alltför långrandig när den förvuxna 14-åringen backstabbar mitt 25-åriga jag.

Kram Daniela

  • 200 readers

Likes

Comments

Vi hade 4 timmars sömn i kroppen och skulle vänta i 10 minuter på pickup-servicen. Klockan var 06, det var kolsvart, iskallt, alla våra 7 bagage stod utanför porten och barnvagnen prydligt ihopvikt. Ingen bil kommer. Det går 10 minuter, 20 minuter, 30 minuter. Ingen pickup. Ringer kundtjänst, inget svar. Stressen börjar krypa sig på i våra sömndruckna hjärnor. Lovisa sover i babyskyddet.

06:50 sitter chauffören och försöker stava Arlanda i gps:en. T sitter bredvid föraren och vägleder honom tydligt med hela handen ut ur kvarteret. Jag orkar inte känna panik, utan lutar mig tillbaka och lyssnar på en pod.

Planet till Visby lyfter 08:10, vi anländer till inrikesterminalen 08:35. Och vi möts av ett hav av köer som ringlar sig till alla luckor, alla maskiner och ner för trappan till säkerhetskontrollen.
-Det är 0% chans att vi hinner med vårt plan säger T. Jag tittar mig omkring och orkar inte ta in den högst rimliga uppskattningen av läget. Eftersom jag tror på mirakel struntade jag i T:s realistiska syn på läget, vi delar på oss och ställer oss i varsin kö. Orkar inte tänka på en plan B.

Jag fixade taggar till väskorna. Någon förbarmar sig över T och skickar honom till Business-kön. (Tack Gud!) Vi trasslar på en kasse runt vagnen som vi fått i incheckningen och ställer oss i specialbagage-kön. Klockan tickar.
-Jag och Lovisa ställer oss i kön till säkerhetskontrollen. Är det ok?

Vi går. Lovisa sover. Kön sniiiiglar sig fram. T ringer.
-"Special-bagage-bandet har stannat. Det verkar vara fullt. Jag skickar Lovisas boardingcard. Försök komma med planet."

Det blir vår tur. Skickar upp allt på bandet, av med jackan, Lovisa ur babyskyddet. Kastar en blick över axeln på folkhavet bakom mig i hopp om att se T.
-"Ett kundmeddelande: kan Sameland höra av sig till sprak sprak. Alltså Sameland, kontakta sprak sprak".
-"Ursäkta, vi behöver undersöka dina stövlar, du har metall i skorna". Jag får lätt kortslutning i hjärnan.
-"Säg vad jag ska göra".
-"Ställ du dig här. Nej, inte så, backa". Mina ögon är på väg ut genom min skalle av adrenalin-påslag.
-"Har du bråttom?"
-"Jag håller på att missa mitt plan" (jag tror att jag håller i mitt barn, men jag kan ha ställt iväg henne någonstans.
-"Ok, fattar, då kan du gå". (Den korta versionen, de gjorde någon "manuell kontroll" av skorna, men jag var inte mentalt närvarande).

Jag vågar inte titta på klockan, älgar mot gate 44. Lovisa sover och väger bly. Gate 44 är tom på folk, det står en ensam SAS-människa bakom disken. Hon ser inte sur ut utan ler välkomnande- ett bra tecken, ett hopp tänds!
-"Hej, jag..."

Då plötsligt ser jag i ögonvrån, som i ultrarapid, T kommer flygande med en rullväska och skötväska i högsta hugg. (I mitt minne var han en siluett mot gult motljus och väskorna svävade. Och det kändes som vi hade vunnit ett krig tillsammans. Men det kan verkligen vara en trött adrenalinstinn hjärnas projektion).
"-Välkomna ombord".
08:01 kliver vi ombord, 9 minuter innan takeoff. Lovisa börjar långsamt vakna och vill ha mat. Efter 40 minuter landar vi i ett Visby som badar i guldskimrande morgonljus.

Dagens lärdom blir härmed: det lönar sig att tro på mirakel. Vi hade aldrig kommit med flyget (och Trump hade aldrig blivit president för den delen) om världen var realistisk.
Nu tar vi jul.

  • 98 readers

Likes

Comments

Fine-dining, Livskvalité, Funderingar

Det snabba konstaterandet: Nä, det är det inte. Måltiden är snordyr. Drycken ännu värre. Att få ett eget bord är närmast omöjligt och vid slagbordet får du inte välja vilka du sitter med. Sannolikheten att allt blir katastrof är naturligtvis jätte-jättestor.

Att äta avsmakningsmenyn kostar 3000 kr. Vinpaket plus fördrink/ kaffe går på 2000 kr, alkoholfritt paket landar på ca 750 kr.
Vår slutnota, inkl. taxi gick på 10 000 kr.

För 10 000 kunde vi fått:
En helt splitterny barnvagn till Lovisa
Eller
Dagens lunch ute på stan i 2,5 månader (vardagar för 2 pers)
Eller
1 bag-in-box Black Tower varje lördag i ett år
Eller
1 påse ostbågar varje fredag i 10 år
Eller
17 limpor Blå Blend

Vi valde lyxkonsumtion i form av en måltid i världsklass och ett minne för livet. Vilken guldkant vi prioriterar här i livet är upp till var och en, men man ska komma ihåg att det i slutändan handlar om prioriteringar.

Gemensamt för oss alla runt slagbordet var att vi sett Chef's Table och blivit så betagna att vi tagit oss dit. Magnus Nilsson gör inget för att duga inför någon, ingen Guide, ingen recensent. Han hämtar sin inspiration från de jämtländska skogarna och från öppna vatten. Han tar med sig känslan av smältande vårisar och dofter från spirande grönska tillbaka till köket och ställer sig i spisen och börjar jobba.

Magnus Nilsson är en högpresterande galning som driver sitt livsverk ute i Tjottahejti och riktar sig till en promille av världens (rikaste) människor som ägnar sig åt lyxkonsumtion. Jag skulle inte rekommendera någon att åka till Fäviken, förutom högt priviligierade och lättimponerade livsnjutare som uppskattar gammalt hantverk och nytänkande.

Många svenskar som övernattat på Fäviken har varit rätt ljumma i sina recensioner. Folk har saknat eget badrum och vill ha croissanter istället för långkokt havregrynsgröt från bonden på andra sidan fältet. Jag förstår dem, det kanske blir för mycket att ta in under så många timmar och vi priviligierade lyxkonsumenter är vana vid att kliva av tåget när vi behagar.

När vi hade betalt notan och vi reste oss för att gå ut till taxin passerade vi ett par kostymklädda män som sippade ur konjakskupor. Den ene sa något som fick det att krypa i kroppen på mig. Vänd mot sin bordskamrat och på bred stockholmska:
-Det här var ju bra. Hoppas att de kan leverera imorgon också.

Kära stockholmare med konjakskupa: du har precis blivit omhändertagen av ett artilleri entusiaster som valt att jobba ute i ödebygden och försett dig med råvaror som de syrat, jäst, kokat och fermenterat för dig. En kock har stått och vänt och penslat på en lammtunga i sex timmar för din skull. Om du känner att du är i otrygga händer när du går och lägger dig ikväll, i vilket universum kommer du någonsin få ro?

Så är Fäviken värt pengarna?

Lätt.

Likes

Comments

View tracker

Fine-dining, Gastronomi, Autentiskt

Så var det dags för den sista stora höjdpunken (och den mentalt tyngsta stunden) på hela kvällen.
Brunostpaj med gompa. Det smakade som kolapaj och var någon form av kondenserad mesost. Gompa är en ört med livgivande kraft, om jag gjort min google-läxa rätt. Pajen var oemotståndlig.

Men... Alla fick Tokaji 5 putt från 2005 medan jag och 19-åringen fick varsit glas mjölk(!). Vi hade uthärdat bjöklövsavkok och lingonjuice medan alla andra drack Bordeaux från -95 och Barolo, men när mitt favoritdessertvin of all times dyker in på bordet landade smolken som en blyklump i glädjebägarn. (Det kändes i och för sig fint att få lite amerikansk-svenskt stöd under mina tunga minuter.)

Plötsligt överraskade kocken med att köra ut en liten köttpaj på torkad ren, björksavsirap och solrosfrön som var himmelsk! (Ovan vänster)

Sen chockade han oss med att flambera en märgpudding med fryst mjölk som var, med råge, den vidrigaste matupplevelsen på hela kvällen. (Och då gillar jag märg!) Det fanns ingenstans att spotta/ kräkas och dessutom skulle den lilla kastrullen skickas vidare till paret från Oregon. De sa ingenting, men mitt dåliga pokerfejs kan inte ha lurat någon. Bild, ovan höger.

Som tur var kunde jag döva gommen med en rökt mjuk knäck som med mormors mjukaste händer förde mig tillbaka till den Fävikska verkligheten igen. (Bild nedan)

Avslutningsvis fick vi in kaffe och likörer till godiset. De hade gjort 4 sorter: rabarber, svarta vinbär, ägg och mjölk. Jag var vid det här laget slutkörd och oerhört mätt och på gränsen till , så jag luktade inte ens på likörerna. Ägg-varianten var gulare än en äggula och verkade gå hem runt bordet.

De bjöd även på sitt egentillverkade baksnus från en liten plåtburk.

Vi hade haft en riktigt trevlig fyratimmars-sittning, vi hade hunnit prata politik, religion, väder, kulturskillnader mellan USA och Sverige och gett varandra rekommendationer på resmål och restauranger. Att dela middagsupplevelsen med lite folk från grannkontinenten höjde verkligen helhetsupplevelsen.

Taxifärden hem genom den ljusa sommarnatten kändes nästan regisserad: sjöarna låg som blanka ljusa speglar, fullmånen hängde stor om en femkrona över grantopparna, dimman dansade i skogen (kan inte minnas att jag sett det fenomenet innan!) och vi såg sammanlagt tre renar. (Det gick naturligtvis inte att fota genom bilfönstret, månen blev en ärta och älgarna var för mörka.) Det var en riktigt värdig avslutning på en jämtländsk sublim afton.❤️

Likes

Comments

Fine-dining, Gastronomi, Mat

Så var det dags för lammet som vi hade fått se tidigare. Trots mitt pregnanta tillstånd fick jag en djupröd skiva som inte kan ha nått 55 grader. Och även om att mitt sinnestillstånd fortfarande dröjde sig kvar vid rödbeta/ rom, så infann sig en känsla av tacksamhet för att jag slapp en genomstekt skosula.

Och den var verkligen inte bildskön, men smakade desto bättre. (Nedanför till vänster.)

Så var det dags för munsbitar igen. Jag har lite blandade känslor för mjölkprodukter, så jag var lite nervös när kalvdansen kom in, ovan, höger. Den såg ut som ett vaktelägg (har ju även lite issues med ägg) och bestod av marängskal och råmjölk som var fjäderlätt och troligen det fräschaste vi åt på hela kvällen.

De roligaste och knäppaste munsbitarna stod näst på tur, de hade bakat drömmar på potatis- som smakade som drömmar! (Bild nedan vänster). Och en klämma gjord på råhyvlad jordärtsskocka med rostat humle pressat emellan skivorna som var magisk! (Kakan var dock oerhört ful, så jag besvärade mig inte ens att ta upp kameran.)

Vi fick träslevar med glass gjort på encelage/ fermenterat hö. Hatten av för kul idé, även om det inte var den högsta gastronomiska höjdpunkten för kvällen.

Sen kom den sista stora höjdpunken (och den mentalt tyngsta stunden) på hela kvällen. Den skriver mer om den imorgon, nu kallar sömnen trots den Trondheimska nattens som vägrar mörkna.

  • 167 readers

Likes

Comments

Fine-dining, Gastronomi, Livskvalité

Att äta Magnus Nilssons pilgrimsmussla var som att bli ledd ut ur Platons grotta för en stund och se himlen för första gången. Färgen, konsistensen, formen, storleken, smaken och den djupa buljongen, alla runt bordet tystnade för en stund, vi åt med händerna och sippade buljongen ur skalen. Jag kan inte redogöra speciellt väl för rätten, jag saknar både kunskap och vokabulär för att förklara vad de gjort med råvaran. Men jag förstår nu varför detta är en signaturrätt på menyn. Det känns som att alla pilgrimsmusslor jag hittills ätit varit vitfärgade smaklösa kopor av detta.

Ett av paren runt bordet var från Oregon (han bredvid T), de skulle på bröllop i Köpenhamn och hade planerat in en liten Sverige-turné (Malmö- Stockholm- Åre- Göteborg) på en dryg vecka. De tyckte att landskapen här påminde om hemma och hade helt missat blotteriet längs vägen. De verkade härdade på nudistfronten, de berättade att i San Francisco och Portland hade de sett nakna män som försökt komma in på krogen (och återvänt iklädda kalsonger och skor, med hopp om att få komma in). Vid ett tillfälle hade de sett en hel klunga på 100 pers som cyklat förbi - nakna.😂

Kungskrabban, en annan långkörare, var orange som en solnedgång och trolitvis gudakysst. Oerhört god.

Mitt i maten kom en kock in genom ytterdörren med en plåt tillagat lammlägg. Han ville bara visa upp vad som stod på tur några maträtter senare.

Sedan var det dags för lammtunga på Kajsa Wargs vis. En stackars kock hade stått och vänt och penslat tungor var 5:e minut i 6 timmar(!), enligt recept från sent 1700-tal. Jag tror att vår andakt för maten steg en grad, bara av den anledningen. Köttet var mört som lammfilé. (Bilden nedanför till vänster, fisken bredvid var en stackars lake som hamnade lite i skuggan av allt annat.)

Sen tågade det in några mumsbitar i form av surdegspannkaka, lupingratäng och ägg konserverat i aska. Jag har lite motståndskänslor för rinniga äggulor, så T fick ta mitt ägg. Receptet kommer ifrån Färöarna, om jag inte missminner mig, och askan tas från hö och bajs. (Amerikanerna höll på att ramla av stolarna när kocken använde ordet "shit" för 5:e gången i sin presentation av äggrätten.)

Så var det dags för nästa riktiga höjdpunkt: finsk störrom med ångad rödbeta och grädde. Till det fick jag och 19-åringen fänkålsdricka, de andra drack Riesling. Det är topp-tre konstigaste smakkombinationen jag provat och presentationen såg ut som en tragisk sörja på fotot. Men oj vilken upplevelse! (Jag kommer nog aldrig äta störrom igen, så det kändes väldigt mäktigt.) Rommen var delikat och liknar ingen rom jag provat, krämig och en mycket blygsam sälta. Den lilla sötman och jordigheten i rödbetan bröt av på ett elegant sätt och grädden förde samman smakerna och lyft dem på ett finstämt sätt. Den fanns knappt någon rödbetsblast kvar när jag var klar med tallriken.

Det är den här typen av upplevelse som tvingar mig att stanna i nuet, får tid att gå lite långsammare och som får livet att kännas långt och innehållsrikt.❤️

  • 164 readers

Likes

Comments

Fine-dining, Gastronomi, Mat

Taxiresan från Åre gick genom löv och barrskog och var ganska vacker. När vi svängde av mot den kuperade vägen mot Fäviken kunde vi se gården lite längre fram. Solen sken och det satt gäster på framsidan med alla möjliga nationaliteter. Köksmästaren Magnus Nilssons var inte på plats, men hans högra hand öppnade taxidörren och hälsade oss välkomna. När vi kom in i restaurangen möttes vi av ett helt litet artilleri personal som tog i hand och presenterade sig, det var ett väldigt varmt välkomnande.

Vi hade bokat platser runt slagbordet, som rymde 8 personer på nedervåningen. Jag hamnade på ett hörn med utsikt ut genom dörren och jag kunde se den sista snön på fjället i fjärran. Kvällen var sommarljummen. Vi drack en fördrink och presenterade oss för varann. Mina erfarenheter av "delat bord" är rätt dåliga, man hamnar i en limbo mellan att höra allt som bordsgrannen talar om utan att riktigt vara en naturlig del av samtalet. Men som tur var hade vi tre amerikanare runt bordet och en skåning (hon till höger) som bott i USA i 15 år som höll hov på ett föredömligt sätt under hela kvällen.

En pappa och son från Uppsala satt också med oss, killen var 19 år och kock-student. Han hade använt hela sin första kocklön för att bjuda sin pappa på middagen i 50-årspresent. Killen hade dessutom lyckats ta körkort dagen innan(!) så att pappan skulle kunna njuta av vinpaketet medan sonen var chaufför för kvällen. Han och jag skålade i rabarbernektar, de andra drack Champagne och husets egen rabarbernegroni. Den första riktiga isbrytar-samtalet handlade om blottaren som tydligen stått vid vägkanten på väg till restaurangen. Både skånsk-amerikanen och 19-åringen spottat den.

Aptitretare började rulla in, gjorda på grisblod, grishuvud (övre vänster bild) och griskind (resten av bilderna) kom in i olika konstellationer. Fågelleverstanning, musseldipp och jästa kråkbär. Allt låter mer eller mindre vidrigt (och järnrikt!) men det var några riktigt oväntade smakexplotioner. Dock saknades s k. "instagram-kvalitéer".

Stämningen runt bordet var god, de andra i lokalen reste sig för att gå upp en trappa till sina bord i matsalen och vi fick våningen för oss själva. Sen var det dags för en av kvällens absoluta höjdpunkter: "Pilgrimsmussla"- ur skalet i elden.

  • 171 readers

Likes

Comments

Lycka, Mat

Vi tog den lokala bussen norrut till slutstationen. Det var den plats där vägen både bildligt och bokstavligt tog slut. Busschauffören sa på knagglig engelska att han skulle vara tillbaka 1 timme senare. Han sa också något om en panoramavy. Vi tackade, klev av bussen och promenerade åt fel håll. Då hörde vi en gammal gubbe som ropade på oss från en veranda. Tack vare honom blev vi skickade åt rätt håll, ut i ett naturreservat på den nordliga udden av ön.

Det tog ungefär en timme att vandra ut till udden och tillbaka. Bussen kom vid avtalad tid och vi hoppade av vid byn Le Forna och åt en gudakysst Calzone. (När en pizzeria har den goda smaken att ha en Calzone som rubrik i menyn vet man att man kommit rätt!)

Därefter tog vi en promenad ner till en lagun och tittade på grottor som man behövde båt för att ta sig till.

Bussen tillbaka var helt fullknökad, men de hindrade inte att man plockade upp folk på vägen. Tillbaka i hamnen igen köpte vi jordgubbar som vi tog med upp till balkongen på rummet. Efter en välbehövlig dusch hoppade vi i ett par vita morgonrockar och tofflor och drällde jordgubbar över oss till solen gick ner i Medelhavet. Det var så sagolikt att det nästan var löjligt.

För att avsluta dagen i samma klang som den börjat smet vi ner till Aqua Pazza, öns mest hyllade restaurang. På gatan utanför hade man riggat en karaoke-scen och det fullständigt dånade italiensk schlager i hela hamnen. Gatorna var fulla med folk, hur det än lät i högtalarna så var stämningen på topp. Inne på restaurangen rådde lätt kakafoni med lounge-musiken och skrålet utanför. På något sätt kunde en underbar dag inte avslutas på ett bättre sätt.❤️

Likes

Comments