Lovisa satt i bärselen när flyget taxade ut från Visby flygplats för att stanna till, bli stående, för att sen vända om igen. Ett elfel gjorde att planet behövde utrymmas. T hade lyft med grannflyget till Göteborg för att se Håkan på Ullevi och jag och Lovisa skulle hem för att fixa med den nya lägenheten och träffa mormor och morfar.

Felet gick inte att åtgärda och planet togs ur trafik. Tillsammans med 50 andra resenärer, 15 kg bagage och ihopfälld barnvagn i plast åt jag en frukostsmörgås med Lovisa på magen. Därefter blev vi ombedda att gå tillbaka genom säkerhetskontrollen och avvakta på ett sms med ny biljett. Vi var alla garanterade nya biljetter samma dag. Värre blev det för de som skulle med flyget efter oss, då alla platser var slut.

Vi fick vi nobelt sällskap i form av Viktor och Samir till bordet (och på golvet), de skulle med planet efter oss och hamnade i gruppen som skulle få biljetter dagen därpå. Kruxet var bara att de skulle uppträda på Böda Camping kl 17 samma kväll(!).

Det var en ren fröjd att lyssna på hur hela teamet brain-stormade fram alternativa vägar från Gotland till Öland. Inget var omöjligt! Det sista budet, efter helikopter, sjöräddning, var att något filmteam skulle rädda dem. De var alla så trevliga och goa, trots att de inte hade så många timmars sömn i kroppen och var millimeter ifrån att missa sitt gig. Jag hoppas att det löste sig.

Ännu bättre blev det när vi hamnade intill en skäggig målare från Hässelby. Förutom att han gav handfasta tips för min kommande tapetserings-premiär så hade vi oerhört mycket gemensamt. Han kom från en stor skiljsmässofamilj, levde med en gotlänning, hade fått en dotter under 2016 och var engagerad i föreningslivet. Vi var rörande överens om vikten av att våga misslyckas, hur vidrigt jantelagen är och hur överdrivet många "slump"-tillfällen vi båda varit med om. Han berättade öppenhjärtigt om ett händelserikt liv kantat av rätt många tragedier. Sen kom hans trevliga sambo och dotter i Lovisas ålder och tittade förbi med lite lunchmat till honom. Lovisa låg utslagen och sov som en sten då, det var lite synd.

När han försvann till incheckningen var jag lite tagen av hans historia och tacksam över att jag fått ta del av en så klok människas insikter.

Kl 14 var det vår tur att lyfta, vi var först ut. Bredvid oss hade vi nöjet att lyssna till en synskadad gotländska som lämnat ön för ett högt älskat Helsingborg. Hon sålde in staden så bra att jag blev lite sugen på att göra ett besök.

14:40 landade vi på Bromma, under mörka moln. Flygvärdinnan som stod vid utgången och brukar säga "hejdå" hejdade sig när jag och Lovisa kom och sa den märkliga meningen "och där kommer det". "Vadå?" Frågade jag. Ett steg senare smattrade ett massivt spöregn ner i skallen på mig.

Home sweet home.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 90 Readers

Likes

Comments

Sicilien

Catania besökte vi med en övernattning. Vägen genom det sicilianska inlandet var grönskande och förde tankarna till Irland, med gröna kullar, dimslöjor och riktigt bra motorväg. När vi närmade oss staden möttes vi av rätt skamfilade byggnader och aggressiv bilkörning. (Vi blev omkörda på både vänster och höger sida!) När vi hittat en parkering och skulle leta efter en p-automat började vi lägga märke till att kvinnorna på gatan stod och väntade med aftonmakeup och högklackat, en efter en.... så vi backade ut bilen och ställde den några kvarter bort (intill en kyrka!) istället.

Vi hade bokat ett Airbnb-boende, en stor sekelskiftesvåning i centrala stan. Den låg högst upp i huset och hade en balkong som gav svindel. Tyvärr mot innergård, så vi kunde inte se stan därifrån. Vi begav oss ut på en hårt trafikerad gata, trottoarerna var för smala för barnvagnen och längs båda sidor stod bilar parkerade som pärlband. Så vi fick köra vagnen på bilvägen med vitnande knogar och med ungens liv som insats. Jag kan erkänna att jag längtade "hem" till lilla Finale.

Efter några kvarter hittade vi gågator, torg och vackra byggnader. Vi var rätt utsvultna så vi åt några pizzor ur kartong på en tyst bakgata och sen tog vi ett par glas och åt charkuterier på underbara restaurang Razmataz, där vi fick bord på nåder. Sen, när vi klev ut igen befann vi oss i Catania by night, det kändes som en helt ny stad! Trafiken hade lugnat sig och sorlet från restauranglivet och barerna skapade en riktigt mysig stämning och kvällen var ljum. Vi beslöt oss ändå att köpa lite vin och bege oss hemåt, nattlivet kändes inte helt Lovisa-kompatibelt.

Dagen därpå tog vi en kaffe och croissant på en solig trottoar och körde mot Nicolosi, ett litet samhälle nära Etnas fot. Trafiken i Catania är något av de galnare jag har sett, och då har jag både varit i Neapel, New Delhi och Saigon (inget i världen slår Saigon). Var och varannan bil är krockad och jag beundrar T för att han är en så grym förare.

Nicolosi var en väl omhändertagen liten by med ett stort restaurangutbud. På restaurang Santo Doca serverades gudomlig pizza med buffelmozzarella och basilika med utsikt mot Etna. Jag tog dessvärre inga foton där.

Därefter styrde vi norrut mot Taormina, som kallas Italiens Monaco, och ligger på en klippa. Och det var ändlösa köer till denna lilla klippa som ringlade sig upp. Vi köade oss hela vägen upp för att mötas av smala kullerstensgator och omfattande brist på p-platser, så vi beslöt oss för att åka ner till stranden nedanför istället. Därifrån gick det en linbana upp till klippan.

Det var ännu en juvel till plats att vara på! Inte så genuin som Santo Stefano, det vimlade av turister och folk, men ändå. Jag fattar att folk vallfärdar för att se Isola Bella, en halvö i Medelhavet med vit sandstrand.

Vi satte oss på en terrassbar vid stranden (som hade barnstol!). När vi fick in ett glas vitt från vingården Etna ville T åka upp till byn på toppen. Jag och M satt kvar med Lovisa och tittade på havet. Jag missade gladerligen Taormina till förmån för torrt vitt vin och ljumma medelhavsvindar, varje dag i veckan.

Sedan styrde vi hemåt mot Finale igen för middag på den lokala restaurangerna Gastropoli. Man vet att man är på italiensk landsbygd när grappan serveras i en vit toalettmugg! :-)

  • 97 Readers

Likes

Comments

Autentiskt, Livskvalité, Sicilien

Vi har gjort lite utflykter sen vi kom hit, jag börjar med det viktigaste först:
Santo Stefano en liten men äkta juvel, bara ett par mil från Finale, där vi bor. Byn är känd för sitt porslin, framförallt deras stora kottar i lera som smyckar grindarna här på Sicilien. Vi spenderade en eftermiddag på en uteservering med utsikt över vattnet, det var storslaget. Lunchen vi åt innan var mindre imponerande, efter att vi väntat i en timme på varsin pasta fick jag in fel mat. Och när servitrisen ser mig i ögonen och påstår att mina pastaskruvar med tomatsås är "penne med pesto" så finns det liksom inte mer att diskutera. Men byn var i övrigt så pass älskvärd att den kompenserade för illa serverad mat. Den bjöd på kullerstensgator och storslagna vyer. När vi var där var det bröllopsfotografering på ett torg och vart vi än gick mötte vi finklätt folk.

Capo d'Orlando besökte vi ett par dagar senare. Vi beställde in mat på en strandrestaurang intill vatten som var turkost. Och där blev vi sittande och drack bubbel och babblade i flera timmar. Det var så makalöst vacker utsikt över de Lipiriska öarna och den näst intill tomma stranden. Staden i övrigt kändes inte så lockande, så vi rörde oss hemåt till Finale.

Middag intogs på Il Caserole, världens mysigaste lilla familjedrivna pizzeria. Där är det kutym att personalen knallar iväg med Lovisa för att hon ska få gulla med gäster och kökspersonal. Tyvärr saknar köket buffelmozzarella, så vi kan inte äta där dagligen, annars hade det nog varit vårt andra vardagsrum.

(Det var den restaurangen som försåg oss med middagsmat när hela byn var stängd på annandag påsk. Vi hade varit här i två dygn och hade noll koll. Restaurangen var stängd, men ägarna var där och fixade inför sitt eget firande på landet. De skickade med oss folieförpackningar med gryta, bröd, vin i petflaska- och tog inte ens betalt. Så mycket hjärta, alltså ❤.)

Lite fler utflyktstips kommer i nästa inlägg.

Kram på er så länge!

  • 121 Readers

Likes

Comments

Nu har vi bott i lilla Finale i snart tre veckor. Det är en riktigt liten by, men den är autentisk och full av värme. När vi knallar runt med barnvagnen hälsar slaktarn på oss på gatan, restaurangpersonalen stannar bilen i korsningen för att hälsa på Lovisa i förbifarten och gubbar sitter på bänkar och hänger.

Nu senast när vi åt glass på byns enda konditori (och vilken glass alltså!) kom de ut på uteserveringen med små italienska bakverk till oss. Bara sådär. Och när man beställer ett glas prosecco på eftermiddagen får man en hel snacksbuffé i sann medelhavsanda. Beach 2017: jag kommer inte infinna mig, bara så du vet!

Det finns ingen strand i vår lilla by, men de har snickrat ihop en brygga som man kan sitta på och följa solens sista strålar på. Eller uppe på uteserveringen vid tornet, en ruin som är Finales symbol. Där är utsikten milsvid och man ser man byarna som lyser längs Medelhavets kant.

Dagarna kryper fram i stilla mak. Det var helt klart värt det till slut.
Kram Daniela

  • 157 Readers

Likes

Comments

Jag har saknat lust att skriva under den senaste tiden, och när jag gör det så blir det ingen text. Men nu ska jag ta igen mina förlorade veckor för den som vill läsa.

Vår hyresvärdinna unnade oss inte mycket ro till en början. Vi hade hittat en liten tvårummare i den lilla byn Finale på Sicilien och bokat upp oss för två månaders vistelse. När vi meddelade sjukdom i familjen och ville korta ner vistelsen ville värden ha 2500 kr mer i hyra. Vi orkade bråka till en början, sen pallade vi inte mer. (Efter 3 veckor på ett sjukhus med familj i sorg blir man inte lite vek och direkt oduglig).

Så närmade sig dagen för avresa. Vi kände att resan nog skulle bli rätt tuff för Lovisa, så vi meddelade värden att vi hade bokat ett hotellrum i Palermo. 3 dagars varsel- lite kort, men ändå. Vi ville främst slippa stressa för att komma med det sista regionaltåget för kvällen, missade vi det tåget skulle en bulle gå loss på 1500 kr, pengar vi behövde till div pizzor och prosecco. (Men vi erbjöd oss ändå betala för den uteblivna natten- pengar verkade ju vara en öm tå här.)

Det var först vid bagagebandet på Palermos flygplats som fick vi besked om att det bara var att vaska hotellrummet och kasta sig på det sista regionaltåget ut i natten. Värden var omutlig. Detta innebar att vår 7-månaders resdag blev: bil Rute-Visby, flyg Visby-Arn, flyg Arn-Palermo, buss Palermo-Centralstation, regionaltåg Palermo-Pollina - sen var det 3 km promenad till lägenheten.

När flygbussen stannade vid Centralstationen hade vi 12 minuter på oss att montera ihop barnvagnen, ta med oss 30 kg bagage, hitta en biljettautomat (som inte fungerade utan sa "Beware of pickpockets bla bla bla" och vägrade printa ut skit-helvetes-tåg-biljetterna) och ta oss till rätt plattform. 1 minut innan kvällens sista tåg skulle avgå fick vi veta av tågvärden att det gick att köpa biljett ombord. Med ett påslag på 60 kr i avgift- men ändå: det var goda nyheter!

När vi kom fram till tågstationen Pollina möttes vi av stark hägg-syren-doft och kompakt mörker. Inte ens månen syntes. Kunde det vara strömavbrott? T svarade -nej, detta är landsbygd. Vi började gå, Lovisa tjöt, hundskall hördes och jag svor för mig själv. Vår värd hade inte bekräftat om hon skulle möta oss någonstans och hon kunde inte 1 ord engelska. Efter en kilometer i stjärnklart mörker nådde vi bilvägen. Swosch, äntligen såg vi ljus. Billyktor i 60 km/ tim. Vi uteslöt snabbt att knalla i 2 decimeter kolsvart vägren med ett tjutande barn. Jag ringde värden och pratade franska. Värden lovade att komma och hämta oss på italienska.

Efter en kvart rullade hon in framför oss för att hämta en liten familj med en baby, barnvagn och 1,5 månads bagage. Med en proppfull - jag skojar inte - baklucka. Det slutade med att T satt i baksätet med barnvagn och resväskor från knä till haka och jag hade Lovisa famnen i passagerarsätet. Stabilt- not so much!

Väl "hemma" frågade värden om vi var hungriga. "Pasta? Pizza?" Klockan var närmare midnatt och vi var lika dödströtta som vrålhungriga. Kunde det verkligen vara öppet så dags? "Si, si", garanterade hon, "om ni nöjer er med pizza så är finns det flera restauranger!"

Vi satte på Lovisa en overall, inte helt lätt och medgörligt, och släpade ut henne i natten... för att få restaurangdörr efter restaurangdörr i ansiktet. "Klockan är midnatt, vi stänger nu". "Vi har stängt", "Tyvärr, det är för sent för att äta".

Jag tror att det var det som blev droppen. Att bli lovad en italiensk pizza, av deg som bakats i generationer av mormödrar, med smält, seg buffelmozzarella som skulle viska till mig "välkommen hit, jag bedyrar att det var värt all möda- allt elände ledde dig till regnbågens slut och denna underbara plats." Och att sen stå med en grinig unge i overall, en trött (men tapper) make och ögonen svämmandes av uppgivenhetstårar.

Det tog mig en vecka att bli hel igen och faktiskt upptäcka att Medelhavet låg och krusade sig utanför balkongen.

Det tog ytterligare en vecka att hitta buffelostpizzan som slöt sig runt min själ och fick mig att inse: "allt är gott nu. Inget saknas dig." Mer om den pizzan kommer i ett senare inlägg.

Kram Daniela

  • 216 Readers

Likes

Comments

Idag skulle vi ha stått och skurat terrassen på Gran Canaria, packat in oss i bilen och åkt till flygplatsen. Imorgon bitti skulle vi ha landat i Catania och styrt kosan mot den lilla sicilianska byn Finale. Men livet kom emellan.

Under de senaste 10 dagarna har vi besökt intensiven på Visby lasarett. Av hänsyn till T:s familj så kommer jag inte ventilera familjeangelägenheter här, men det går mot ljusare tider och stora framsteg har gjorts. Från och med nu på måndag kommer våra sjukhusbesök att äga rum på en rehabiliteringsavdelning. Jag känner stor lättnad och optimism inför framtiden.

Under tiden vi har åkt mellan föräldrahemmet och sjukhuset har Visby visat sina finaste sidor. Det är vindstilla, vårsol och vi har gjort en egen kryddig ramslökspesto av T:s systers egenplockade ramslök. Den passar till allt: pasta, pizza, pannkakor, omelett och tacos!

Vi hoppas ändå på att åka ner till Sicilien, men ingen flygbiljett är bokat än och vårt boende där är lite satt i spel just nu. Vi har meddelat sen ankomst och värden för boendet har valt att höja priset avsevärt. Vi har en hembiljett, men ingen ditbiljett. Det känns med andra ord som att livet är i en limbo på många plan just nu. Jag återkommer lite senare om läget, när vi vet hur det blir med saker och ting.

När jag var yngre levde jag lite som ett frö för vinden, men numera planerar jag det mesta. Men livet är ju inte alltid planeringsbart. När livet inte ger mig det jag TYCKER att jag rättmätigt förtjänar så har jag har lärt mig att trotsa mina inre demoner och istället känna tillit. Saker ska verkligen gå riktigt åt helvete innan jag börjar misströsta på riktigt. Det finns en plan, även om den nödvändigtvis inte är min.

Och under tiden är familjen samlad och den gotländska våren står på tröskeln och stampar, vackrare och ljusare än vad den någonsin har varit.

Kram Daniela

  • 224 Readers

Likes

Comments

Gran Canaria

I lördags kväll satt vi på terrassen och åt middag och lyssnade till soundtracket av Aladdin. Det var barnföreställning nere i byn, men vår främsta underhållning var att se ljudlösa blixtar slå ner i havet. Det var vindstilla och ljummet och några tunga regndroppar föll glest på markisen.

-Nu är det bara två veckor kvar här, innan vi åker vidare till Sicilien. Vad ska vi hinna se innan dess?

Vi beslutade oss för att besöka Gran Canarias högst belägna by, grottstad. (Restaurangerna ligger i grottor, utsikten skulle vara fenomenal.) Vi skulle bli en heldagsutflykt på tisdag, sa vi.

Sen började vi läsa resereportage om Sicilien. Om vingårdar med övernattningar, olivlundar med olivoljeprovningar, citrusträdgårdar som gjorde marmelader, en by som är känd för sin chokladtillverkning, hela doftar choklad! De finaste öarna med turkosa stränder, aktiva vulkaner, Palermos matmarknad, Celafús uteserveringar, världens godaste glass och våra närmaste kvarter i lilla samhället Finale där vi ska bo.

Hela söndagen mullrade och regnade bort, och vi var uppslukade i planeringsyra.

På måndag morgon kom samtalet från T:s familj. En familjemedlem låg på sjukhus och läget var kritiskt. Det var som att mattan drogs undan under våra fötter. Allt fokus riktades mot hur vi snabbast tar oss till Visby. Nya biljetter, samla ihop bohaget, lämna hyrbilen, fixa med nyckelöverlämning, tvätta, packa, städa, säga tack och hej till alla vi lärt känna och försöka att inte missa något viktigt.

Sedan ett par timmar är vi på Visby lasarett på ett pollenkysst Gotland. Trots solsken och blåsippor känns det som en surrealistisk kalldusch.

Nu får vi leva med att hur våren och sommaren står skrivet i stjärnorna.
Kram Daniela

  • 370 Readers

Likes

Comments

Gran Canaria, Mat

Att ha barn på Gran Canaria är riktigt kul. Vart man än går är det som att träffa avlägsna släktingar! Speciellt på gymmet, där vi frekventerat rätt ofta. Alla är framme och, ogenerat, hälsar och pillar på Lovisa, som om det var länge sen de sågs. Silver-grevinnan som ligger med hälarna i pilatesbollen och pratar i sin iPhone7. Killen som lyfter skrot med tatuering, guldkedja och Rottweilern fastknuten i en stram rosett i entrén. Den spolformade- underbara städerskan med de nypvänligaste kinderna! Den högpresterande tajta brunetten som med papper och penna markerar sina armhävningar med "x". Alla är framme och hälsar och gullar med henne. Vi gillar det verkligen. Lovisa älskar det.

T insisterade lite på att vi skulle gymma i grannstan, på det kommunala gymmet. Jag tyckte att grannhotellet "borde ha grejer så man klarade sig". För samma inträde.

Oftast brukar privata aktörer förvalta sina pund bättre än de kommunala, men i det här läget bugar jag för kommunens skattebetalare. Här är en bild på "lyxhotellets" musikanläggning....

Det märkligaste av allt är att det ser ut som att någon faktiskt har ansträngt sig för att koppla in eländet med en grenkontakt. Så mycket felprioriterad energi.

En dag när vi kom till gymmet var det 5 farbröder som bokstavligen satt på varsin maskin i rummet och vilade. Någon på en träningscykel, en annan på en bicepsövnings-maskin, en tredje stod bredvid gubben på cykeln med en gul handduk kastad över axeln. Den enda som faktiskt tränade var farbrorn som lyckats knipa den enda träningscykeln som gnisslar gällt varje gång man trycker ner höger pedal. Det är ett olidligt ljud att höra när man sitter på själva cykeln och det skär i hela rummet. Men det verkade varken bekomma honom eller de andra sittande gubbarna.

Städerskan kom in och torrmoppade de blanka golven ljudlöst och det kändes lite som att vara med i en bortklippt scen ur Sånger från andra våningen. Gubbarna, städerskan, det enfaldiga ljudet. Surrealistiskt!

Jag har faktiskt klivit av motionsmaskinerna och börjat träna med T och hans program. Appen heter 5x5 och innehåller bänkpress, marklyft, militärpress, rodd och alltid alltid knäböj. Med vikter som man ökar på 2,5 kg för varje träningspass. Det blir 75 lyft per träningstillfälle. Och vi tränar 3 dagar i veckan nu. Vem är jag? Vad har hänt med riktiga jag?

Jag ser med blotta ögat att mina lårmuskler håller på att bli rektangulära! Jag måste medge att träningen ger effekt på ett sätt som jag inte väntade mig. Det är fysiskt mycket lättare att ha en 6 månaders studsboll i knät helt plötsligt.

Maten vi äter har gått från finsmakari och charkuterier till omelett till frukost varje morgon och LCHF-liknande middagar. Vi fullkomligt mular i oss valnötter, macadamia och avokado. Hallå? Vart är min anklever och champagne?! Och mitt riktiga jag, framförallt?

/Kram från en som inte fattade vad som hände riktigt med livsnjuteriet❤

  • 302 Readers

Likes

Comments

Autentiskt, Havet, Livskvalité

Så här går det till när vi ska till stammisbaren, uppför gatan:

Man får gå i 8 trappor eller ta hissen som kräver nyckel till en grind och en port. Nyckeln firas ner i ett 5 meter långt rep.

Men utsikten över havet och solnedgången är fantastisk. Och betjäningen för tankarna till min gamla chef på Ramblas Hornstull, en övertänd man som booorde vara för gammal för branschen, men tutar och kör 7/7.

Vi gjorde bedömningen att en hyra bil i en månad kostade lika mycket som 10 restaurangbesök. Summan summarum: inga restaurangbesök i mars. (Utom barbesök den dagen i veckan som Arsenal spelar (-och som av en händelse så visar vårt stammisställe samtliga matcher)). Och så kan vi ta oss dit vi vill när vi behöver det.

Igår åkte vi ca 15 mil för att leta en hoppgunga till Lovisa. Det finns inte någonstans på denna ö, kunde vi konstatera. Hon älskar att hoppa och stå i våra famnar, så vi får se om Sicilien har något åt henne. (Gåstol finns, men nu är det lite sent att köpa en gåstol, eftersom vi åker härifrån om 3 veckor.)

(Amning med utsikt)

Imorgon fyller hon 6 månader, då kommer jag skriva om fördelar och nackdelar med att ha en (underbar) unge på Gran Canaria. ❤

Kram Daniela

  • 314 Readers

Likes

Comments

Lycka, Gran Canaria, Livskvalité

Allvarligt, jag vet inte hur många kilo jag gick upp under våra (underbara) veckor med kompisar på besök. Men jag känner vart kilona sitter! Rakt på magen och under hakan. PRECIS VART MAN BEHÖVER DOM!!

Lit om hur vi fördrivit tiden. Vi besökte undersköna Puerto Del Nievas, ett par stenkast från kaffeplantaget. Det var en överraskande vacker liten stad. Vi hade 1,5 timme att fördriva innan LL: s katamaran från Teneriffa skulle anlända, och det var rätt lagom för att se stan.

Vi åt en bit mat i hamnen och åkte hemåt, via en botanisk trädgård.

Väl hemma igen åt vi en bit mat med P och C. Garvade, drack en liten gnutta honungsrom, rumlade hem, snackade på terrassen, somnade och sov till sent. Lovisa med. (Vältajmade unge, vad gjorde vi för att förtjäna dig?)

Jag kände mig redan ett kilo tyngre när jag vaknade, kilot satt på magen.

Dagen gick i kvinnornas tecken, vi hängde med barn på stranden och åt glass, sen var det spa-dax! Utan barn. C, LL och jag. Så bra, så värt! Vi var nästa helt ensamma.

Så mycket värme och skratt som vi har delat här. Då mycket genuin tacksamhet som jag känner. Jag sänder en bön uppåt och hoppas att den positiva energin studsar ner till någon behövande. Det är galet att jag får äga all denna (förgängliga, men ändå) rikedom.

P och C var tvinga att passa ett flyg medan LL var kvar i ett par dagar till. Vi solade, åt skaldjur, garvade, talade politik/ religion och sen var LL tvungen att åka hem också. Hon lämnade en tygpåse som jag använder när vi drar till gymmet. Den är både invigd och älskad.

Nu är livet lite mer stilla, vi hänger på gymmet (bearbetar dubbelhakor!) och gör utflykter i bergen. Idag har vi hängt på takterrassen och badat och börjar smått preppa lite inför nästa destination: Italien!

Kram Daniela

  • 314 Readers

Likes

Comments