View tracker

Fine-dining, Livskvalité, Funderingar

Det snabba konstaterandet: Nä, det är det inte. Måltiden är snordyr. Drycken ännu värre. Att få ett eget bord är närmast omöjligt och vid slagbordet får du inte välja vilka du sitter med. Sannolikheten att allt blir katastrof är naturligtvis jätte-jättestor.

Att äta avsmakningsmenyn kostar 3000 kr. Vinpaket plus fördrink/ kaffe går på 2000 kr, alkoholfritt paket landar på ca 750 kr.
Vår slutnota, inkl. taxi gick på 10 000 kr.

För 10 000 kunde vi fått:
En helt splitterny barnvagn till Lovisa
Eller
Dagens lunch ute på stan i 2,5 månader (vardagar för 2 pers)
Eller
1 bag-in-box Black Tower varje lördag i ett år
Eller
1 påse ostbågar varje fredag i 10 år
Eller
17 limpor Blå Blend

Vi valde lyxkonsumtion i form av en måltid i världsklass och ett minne för livet. Vilken guldkant vi prioriterar här i livet är upp till var och en, men man ska komma ihåg att det i slutändan handlar om prioriteringar.

Gemensamt för oss alla runt slagbordet var att vi sett Chef's Table och blivit så betagna att vi tagit oss dit. Magnus Nilsson gör inget för att duga inför någon, ingen Guide, ingen recensent. Han hämtar sin inspiration från de jämtländska skogarna och från öppna vatten. Han tar med sig känslan av smältande vårisar och dofter från spirande grönska tillbaka till köket och ställer sig i spisen och börjar jobba.

Magnus Nilsson är en högpresterande galning som driver sitt livsverk ute i Tjottahejti och riktar sig till en promille av världens (rikaste) människor som ägnar sig åt lyxkonsumtion. Jag skulle inte rekommendera någon att åka till Fäviken, förutom högt priviligierade och lättimponerade livsnjutare som uppskattar gammalt hantverk och nytänkande.

Många svenskar som övernattat på Fäviken har varit rätt ljumma i sina recensioner. Folk har saknat eget badrum och vill ha croissanter istället för långkokt havregrynsgröt från bonden på andra sidan fältet. Jag förstår dem, det kanske blir för mycket att ta in under så många timmar och vi priviligierade lyxkonsumenter är vana vid att kliva av tåget när vi behagar.

När vi hade betalt notan och vi reste oss för att gå ut till taxin passerade vi ett par kostymklädda män som sippade ur konjakskupor. Den ene sa något som fick det att krypa i kroppen på mig. Vänd mot sin bordskamrat och på bred stockholmska:
-Det här var ju bra. Hoppas att de kan leverera imorgon också.

Kära stockholmare med konjakskupa: du har precis blivit omhändertagen av ett artilleri entusiaster som valt att jobba ute i ödebygden och försett dig med råvaror som de syrat, jäst, kokat och fermenterat för dig. En kock har stått och vänt och penslat på en lammtunga i sex timmar för din skull. Om du känner att du är i otrygga händer när du går och lägger dig ikväll, i vilket universum kommer du någonsin få ro?

Så är Fäviken värt pengarna?

Lätt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fine-dining, Gastronomi, Autentiskt

Så var det dags för den sista stora höjdpunken (och den mentalt tyngsta stunden) på hela kvällen.
Brunostpaj med gompa. Det smakade som kolapaj och var någon form av kondenserad mesost. Gompa är en ört med livgivande kraft, om jag gjort min google-läxa rätt. Pajen var oemotståndlig.

Men... Alla fick Tokaji 5 putt från 2005 medan jag och 19-åringen fick varsit glas mjölk(!). Vi hade uthärdat bjöklövsavkok och lingonjuice medan alla andra drack Bordeaux från -95 och Barolo, men när mitt favoritdessertvin of all times dyker in på bordet landade smolken som en blyklump i glädjebägarn. (Det kändes i och för sig fint att få lite amerikansk-svenskt stöd under mina tunga minuter.)

Plötsligt överraskade kocken med att köra ut en liten köttpaj på torkad ren, björksavsirap och solrosfrön som var himmelsk! (Ovan vänster)

Sen chockade han oss med att flambera en märgpudding med fryst mjölk som var, med råge, den vidrigaste matupplevelsen på hela kvällen. (Och då gillar jag märg!) Det fanns ingenstans att spotta/ kräkas och dessutom skulle den lilla kastrullen skickas vidare till paret från Oregon. De sa ingenting, men mitt dåliga pokerfejs kan inte ha lurat någon. Bild, ovan höger.

Som tur var kunde jag döva gommen med en rökt mjuk knäck som med mormors mjukaste händer förde mig tillbaka till den Fävikska verkligheten igen. (Bild nedan)

Avslutningsvis fick vi in kaffe och likörer till godiset. De hade gjort 4 sorter: rabarber, svarta vinbär, ägg och mjölk. Jag var vid det här laget slutkörd och oerhört mätt och på gränsen till , så jag luktade inte ens på likörerna. Ägg-varianten var gulare än en äggula och verkade gå hem runt bordet.

De bjöd även på sitt egentillverkade baksnus från en liten plåtburk.

Vi hade haft en riktigt trevlig fyratimmars-sittning, vi hade hunnit prata politik, religion, väder, kulturskillnader mellan USA och Sverige och gett varandra rekommendationer på resmål och restauranger. Att dela middagsupplevelsen med lite folk från grannkontinenten höjde verkligen helhetsupplevelsen.

Taxifärden hem genom den ljusa sommarnatten kändes nästan regisserad: sjöarna låg som blanka ljusa speglar, fullmånen hängde stor om en femkrona över grantopparna, dimman dansade i skogen (kan inte minnas att jag sett det fenomenet innan!) och vi såg sammanlagt tre renar. (Det gick naturligtvis inte att fota genom bilfönstret, månen blev en ärta och älgarna var för mörka.) Det var en riktigt värdig avslutning på en jämtländsk sublim afton.❤️

Likes

Comments

View tracker

Fine-dining, Gastronomi, Mat

Så var det dags för lammet som vi hade fått se tidigare. Trots mitt pregnanta tillstånd fick jag en djupröd skiva som inte kan ha nått 55 grader. Och även om att mitt sinnestillstånd fortfarande dröjde sig kvar vid rödbeta/ rom, så infann sig en känsla av tacksamhet för att jag slapp en genomstekt skosula.

Och den var verkligen inte bildskön, men smakade desto bättre. (Nedanför till vänster.)

Så var det dags för munsbitar igen. Jag har lite blandade känslor för mjölkprodukter, så jag var lite nervös när kalvdansen kom in, ovan, höger. Den såg ut som ett vaktelägg (har ju även lite issues med ägg) och bestod av marängskal och råmjölk som var fjäderlätt och troligen det fräschaste vi åt på hela kvällen.

De roligaste och knäppaste munsbitarna stod näst på tur, de hade bakat drömmar på potatis- som smakade som drömmar! (Bild nedan vänster). Och en klämma gjord på råhyvlad jordärtsskocka med rostat humle pressat emellan skivorna som var magisk! (Kakan var dock oerhört ful, så jag besvärade mig inte ens att ta upp kameran.)

Vi fick träslevar med glass gjort på encelage/ fermenterat hö. Hatten av för kul idé, även om det inte var den högsta gastronomiska höjdpunkten för kvällen.

Sen kom den sista stora höjdpunken (och den mentalt tyngsta stunden) på hela kvällen. Den skriver mer om den imorgon, nu kallar sömnen trots den Trondheimska nattens som vägrar mörkna.

  • 107 readers

Likes

Comments

Fine-dining, Gastronomi, Livskvalité

Att äta Magnus Nilssons pilgrimsmussla var som att bli ledd ut ur Platons grotta för en stund och se himlen för första gången. Färgen, konsistensen, formen, storleken, smaken och den djupa buljongen, alla runt bordet tystnade för en stund, vi åt med händerna och sippade buljongen ur skalen. Jag kan inte redogöra speciellt väl för rätten, jag saknar både kunskap och vokabulär för att förklara vad de gjort med råvaran. Men jag förstår nu varför detta är en signaturrätt på menyn. Det känns som att alla pilgrimsmusslor jag hittills ätit varit vitfärgade smaklösa kopor av detta.

Ett av paren runt bordet var från Oregon (han bredvid T), de skulle på bröllop i Köpenhamn och hade planerat in en liten Sverige-turné (Malmö- Stockholm- Åre- Göteborg) på en dryg vecka. De tyckte att landskapen här påminde om hemma och hade helt missat blotteriet längs vägen. De verkade härdade på nudistfronten, de berättade att i San Francisco och Portland hade de sett nakna män som försökt komma in på krogen (och återvänt iklädda kalsonger och skor, med hopp om att få komma in). Vid ett tillfälle hade de sett en hel klunga på 100 pers som cyklat förbi - nakna.😂

Kungskrabban, en annan långkörare, var orange som en solnedgång och trolitvis gudakysst. Oerhört god.

Mitt i maten kom en kock in genom ytterdörren med en plåt tillagat lammlägg. Han ville bara visa upp vad som stod på tur några maträtter senare.

Sedan var det dags för lammtunga på Kajsa Wargs vis. En stackars kock hade stått och vänt och penslat tungor var 5:e minut i 6 timmar(!), enligt recept från sent 1700-tal. Jag tror att vår andakt för maten steg en grad, bara av den anledningen. Köttet var mört som lammfilé. (Bilden nedanför till vänster, fisken bredvid var en stackars lake som hamnade lite i skuggan av allt annat.)

Sen tågade det in några mumsbitar i form av surdegspannkaka, lupingratäng och ägg konserverat i aska. Jag har lite motståndskänslor för rinniga äggulor, så T fick ta mitt ägg. Receptet kommer ifrån Färöarna, om jag inte missminner mig, och askan tas från hö och bajs. (Amerikanerna höll på att ramla av stolarna när kocken använde ordet "shit" för 5:e gången i sin presentation av äggrätten.)

Så var det dags för nästa riktiga höjdpunkt: finsk störrom med ångad rödbeta och grädde. Till det fick jag och 19-åringen fänkålsdricka, de andra drack Riesling. Det är topp-tre konstigaste smakkombinationen jag provat och presentationen såg ut som en tragisk sörja på fotot. Men oj vilken upplevelse! (Jag kommer nog aldrig äta störrom igen, så det kändes väldigt mäktigt.) Rommen var delikat och liknar ingen rom jag provat, krämig och en mycket blygsam sälta. Den lilla sötman och jordigheten i rödbetan bröt av på ett elegant sätt och grädden förde samman smakerna och lyft dem på ett finstämt sätt. Den fanns knappt någon rödbetsblast kvar när jag var klar med tallriken.

Det är den här typen av upplevelse som tvingar mig att stanna i nuet, får tid att gå lite långsammare och som får livet att kännas långt och innehållsrikt.❤️

  • 106 readers

Likes

Comments

Fine-dining, Gastronomi, Mat

Taxiresan från Åre gick genom löv och barrskog och var ganska vacker. När vi svängde av mot den kuperade vägen mot Fäviken kunde vi se gården lite längre fram. Solen sken och det satt gäster på framsidan med alla möjliga nationaliteter. Köksmästaren Magnus Nilssons var inte på plats, men hans högra hand öppnade taxidörren och hälsade oss välkomna. När vi kom in i restaurangen möttes vi av ett helt litet artilleri personal som tog i hand och presenterade sig, det var ett väldigt varmt välkomnande.

Vi hade bokat platser runt slagbordet, som rymde 8 personer på nedervåningen. Jag hamnade på ett hörn med utsikt ut genom dörren och jag kunde se den sista snön på fjället i fjärran. Kvällen var sommarljummen. Vi drack en fördrink och presenterade oss för varann. Mina erfarenheter av "delat bord" är rätt dåliga, man hamnar i en limbo mellan att höra allt som bordsgrannen talar om utan att riktigt vara en naturlig del av samtalet. Men som tur var hade vi tre amerikanare runt bordet och en skåning (hon till höger) som bott i USA i 15 år som höll hov på ett föredömligt sätt under hela kvällen.

En pappa och son från Uppsala satt också med oss, killen var 19 år och kock-student. Han hade använt hela sin första kocklön för att bjuda sin pappa på middagen i 50-årspresent. Killen hade dessutom lyckats ta körkort dagen innan(!) så att pappan skulle kunna njuta av vinpaketet medan sonen var chaufför för kvällen. Han och jag skålade i rabarbernektar, de andra drack Champagne och husets egen rabarbernegroni. Den första riktiga isbrytar-samtalet handlade om blottaren som tydligen stått vid vägkanten på väg till restaurangen. Både skånsk-amerikanen och 19-åringen spottat den.

Aptitretare började rulla in, gjorda på grisblod, grishuvud (övre vänster bild) och griskind (resten av bilderna) kom in i olika konstellationer. Fågelleverstanning, musseldipp och jästa kråkbär. Allt låter mer eller mindre vidrigt (och järnrikt!) men det var några riktigt oväntade smakexplotioner. Dock saknades s k. "instagram-kvalitéer".

Stämningen runt bordet var god, de andra i lokalen reste sig för att gå upp en trappa till sina bord i matsalen och vi fick våningen för oss själva. Sen var det dags för en av kvällens absoluta höjdpunkter: "Pilgrimsmussla"- ur skalet i elden.

  • 113 readers

Likes

Comments

Natur, Lycka, Mat

Vi tog den lokala bussen norrut till slutstationen. Det var den plats där vägen både bildligt och bokstavligt tog slut. Busschauffören sa på knagglig engelska att han skulle vara tillbaka 1 timme senare. Han sa också något om en panoramavy. Vi tackade, klev av bussen och promenerade åt fel håll. Då hörde vi en gammal gubbe som ropade på oss från en veranda. Tack vare honom blev vi skickade åt rätt håll, ut i ett naturreservat på den nordliga udden av ön.

Det tog ungefär en timme att vandra ut till udden och tillbaka. Bussen kom vid avtalad tid och vi hoppade av vid byn Le Forna och åt en gudakysst Calzone. (När en pizzeria har den goda smaken att ha en Calzone som rubrik i menyn vet man att man kommit rätt!)

Därefter tog vi en promenad ner till en lagun och tittade på grottor som man behövde båt för att ta sig till.

Bussen tillbaka var helt fullknökad, men de hindrade inte att man plockade upp folk på vägen. Tillbaka i hamnen igen köpte vi jordgubbar som vi tog med upp till balkongen på rummet. Efter en välbehövlig dusch hoppade vi i ett par vita morgonrockar och tofflor och drällde jordgubbar över oss till solen gick ner i Medelhavet. Det var så sagolikt att det nästan var löjligt.

För att avsluta dagen i samma klang som den börjat smet vi ner till Aqua Pazza, öns mest hyllade restaurang. På gatan utanför hade man riggat en karaoke-scen och det fullständigt dånade italiensk schlager i hela hamnen. Gatorna var fulla med folk, hur det än lät i högtalarna så var stämningen på topp. Inne på restaurangen rådde lätt kakafoni med lounge-musiken och skrålet utanför. På något sätt kunde en underbar dag inte avslutas på ett bättre sätt.❤️

Likes

Comments

Fine-dining, Ponza

Michelinguiden har alltså tagit sig hela vägen ut till Ponza för att bedöma deras kök. Generositeten med stjärnorna i Italien är rätt god, och jag kan inte låta bli att bli något stött över alla duktiga krögare i Skandinavien som inte belönas därefter.

Restaurangen hade fisktema och middagen startade med friterade fiskbollar med majonäs smaksatt med ingefära. Sen kom råa rödräkor, fiskade i ett rike där Gud bor- makalöst goda. Allt annat på tallriken, burrata, tomatvatten och crostini, var överflödigt.

Till vänster, en italiensk sashimi och till höger tortellini med vongole-musslor i buljong.

Sen kom en fiskrätt som var riktigt bra för att sedan övergå till en choklad och mango-efterrätt med mörk och lång eftersmak.
T drack ett vin från trakten till maten och avslutade med ett dessertvin i Passito-stil. Själv hade jag den underbara omväxlingen av stilla och bubblande vatten, till en av servitörerna råkade hälla fel och båda glasen blev kolsyrade. 😮
Men det var inget snack, middagen var bra, notan landade på 1500kr, vilket är en spottstyver i sammanhanget, och servicen var både varm och vänlig, samt pratade mycket bra engelska. Väl värt ett besök!

  • 122 readers

Likes

Comments

Ponza, Funderingar, Havet

Medan T slöt ögonen och försvann in i sin podcast låg jag på alla fyra och bet i heltäckningsmattan. Vi hade valt den snabba båten från den sömniga byn Formia som ligger 1,5 tim söder om Rom. Turen till Ponza skulle ta 50 min enligt bekräftelsen online. Durken slog mot pannan var 5:e sekund och jag har aldrig varit så nära på att spy på en båt. Resan tog sammanlagt 1,5 timme och jag fick hjälp ut på akterdäck, där det stod ett tappert gäng, blek uppsyn och höll i sig i relingen.

När vi puttrade in i hamnen, och maginnehållet var på väg tillbaka ner i magsäcken igen, tackade jag min lyckliga stjärna för att tillbakavägen skulle ske med långsam bilfärja.
Vi blev upphämtad av hotellets mini-minibuss och körda uppför gator som förde tankarna till stigar skapade av getter och min barndoms Döskalle-backen. Men utsikten kompenserade.

Paret som äger hotellet talar inte ett ord engelska men får oss att känna oss som avlägsna släktingar. Så mycket omtanke och så vackra vyer. Jag satt på balkongen och såg den eldröda solen gå ner i Medelhavet och kände att det var värt allt att komma hit.

  • 134 readers

Likes

Comments

Funderingar, Lycka

Att knalla runt i Rom i vårsolen är som att vandra runt i ett vykort. Det finns så mycket majestätiska byggnader och parker att man smäller av! Vi stannade till vid Panteon och satte oss på en trappa till tonerna av Pink Floyd's "Wish you were here" på cello. Magiskt.

Vi åt en medioker lunch på en solig uteservering och drack kaffe på en marknadsplats som höll på att stänga ner. Resans hittills godaste kaffe serverades i en vit plastmugg i miniatyr. Öl serverades i en likadan mugg som man hittar på vårdcentralers toaletter.

Sen spenderade vi resten av eftermiddagen i Borghese-parken och åt glass i solen. Vi konstaterade att Rom är lätt att tycka om och att det är märkligt att det tog oss så lång tid att åka hit.

  • 138 readers

Likes

Comments

Gastronomi, Mat, Livskvalité

Idag har vi tittat på en liten fontän och en stor fontän. Sen blev det en sväng till matmeckat Eataly för gastronomisk tillfredställelse på alla plan. T provade italiensk microbryggeriöl och jag provade olivolja direkt ifrån Edens lustgård.😍

Stället är en saluhall i tre-fyra etage med ett tiotal restauranger. Det är öppet till midnatt och det känns som att den främst riktar sig till Rom-bor. De har ett stort sortiment av närproducerade varor, bokavdelningar, en hel salt-avdelning att förlora sig i, vin som går att köpa på "lös-tapp", osv.

Med en flaska olivolja i förvärv åkte vi till Colluseum, och åt middag på Café Propaganda. Stället hade fått ris och ros på Tripadvisor och blev omnämnd av Guide Rouge 2016. Ett wildcard, helt enkelt (=mitt förtroende för Michelin-guiden kan lysa igenom här).

Jag åt mitt livs första "variation på kronärtskocka", vilket var en blandad upplevelse. Ordet "finess" var inte det första som dök upp i huvudet. Men den stora behållningen var den anskrämliga friterade varianten i mitten (se bild ovan). Det smakade som kronärtskocka upphöjt i kubik- magiskt. I övrigt finns inte mycket mer att tillägga, än att jag hellre skulle gå till kvarterskrogen på andra hörnet på byggnaden och äta en enklare och mer kärleksfullt tillagad middag. Stället heter La Taverna dei 40, är en ful träpanel-utsmyckad lokal och skolbelysning. Där hamnade vi den första kvällen av en slump, och blev rätt och slätt blåsta av stolen. Maten var fantastisk och notan var ett skämt. Jag hoppas innerligt att vi hinner äta där igen innan vi sticker.

Men nu ska mitt sargade lekamen få lite sömn efter 1,5 mils stadsvandring.💤

  • 132 readers

Likes

Comments