Ord kan dölja vad dem vill men ansiktet kommer alltid avslöja sanningen. Man ställer frågan om vad som hände mellan dem och i samma sekund bryter dem ögonkontakten. Deras ögon landar åt sidan & fastnar i något snabbt minne. Man ser hur ögonen sakta stängs medan dem glittrar. Hur mungiporna långsamt rör sig uppåt & läpparna försiktigt spänds. När leendet blir allt för tydligt för att lyckas avslöja dem så vinklas huvudet nedåt. Leendet som de tror inte syns bakom håret. Det känns istället. Man känner hur personen slet blicken från det där minnet även fast den ville stanna där. Huvudet vinklas sedan upp & man får ögonkontakt igen. Ögonbrynen rynkar bort blicken & munnen tränger bort leendet från läpparna.

Rynkan försvinner dock inte utan växer sig starkare & lämnar istället ett bekymrat uttryck medan munnen sakta öppnar sig. "Vi är..." Blicken vänder sig mer nedåt och iakttar sina fingrar som krampaktigt pillar medan orden sakta stakar sig fram. "Vi var bara vänner."

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments


Jag beundrar honom för att ha funnit något vackert att stanna för, i något så sönder trampat & meningslöst. Att han såg något fint i en urblekt färgad pusselbit bland alla svarta, trasiga. Att han försöker pussla tillbaka med hans. För det är väl sant ändå, man måste ha samma pussel för att kunna laga och komplettera varandra.

Likes

Comments

Att dricka champagne för att känna smaken av honom på läpparna. Den bitterljuva smaken av dyra konsekvenser.

Likes

Comments

Ja, en pojkvän vore väl trevligt, sa hon som att hon bad om en kopp te.

Likes

Comments

Ens hjärna kan inte besluta om man är ledsen eller glad. Lycklig eller förkrossad. När skratt övergår till gråt. När sorg inte lyckas fälla några tårar. Och när lycka inte klarar av att uttrycka ett leende. Det är som att sitta fast i ett vakuum där känslor, tid och rum inte existerar. Bara än själv och sitt förlamade medvetande.

Likes

Comments


Han räckte henne rosor & hon fick ett leende på läpparna. Han antog att de var av glädje. Medan hon själv var övertygad om att de uppstod ur en lättnad. Lättnad över att hon nu var säker på att han inte var den rätta för henne. Han antog alltid, men han hade fel. Hon var inte en tjej som man av alla blommor i trädgården, väljer rosor.

Likes

Comments


Deras ögon möttes & sekunderna hann inte räknas innan båda log. Fan tänkte hon. Fan. Fan. Fan. Fan. Jag måste springa. Jag måste fly nu. Nu måste jag dra. Men hon var som frusen. Hon kunde inte flytta blicken en centimeter från hans.

Likes

Comments

Om jag skulle vara ärlig mot mig själv, ni också, så skulle man väl säga att det inte finns mycket bättre än att ha någon som man Egentligen inte behöver. Känslan av få känna något utan att egentligen behöva känna något. Att kräva den där kortvariga stunden av lycka. Ja, vad som känns som lycka iallafall.


Ni kanske också får en känsla i kroppen när jag nu erkänner fyllekärleken. Ni vet det där att hålla i hand när man smyger smala vägar hem från offentligheten, kass musik och betydelselösa människor. All skratt, skrik, slag, pussar, rädsla, gråt, bekännelser, "jag har saknat dig", ånger, "jag hatar dig", kramar och bråk över något obetydligt innan man åker hem tysta och tomma men ändå tillsammans.


Ens vänner tittar på en med blicken som utan ljud ändå tydligt säger att man måste sluta. Sluta pressa in sig hårdare i hans famn när trycket mot ens ryggen från hans kram börjar släppa. Sluta lyssna på hans ord trots att man vet att dem inte är sanna. Sluta låtsas som att det är okej, endast på grund av att Jag, egentligen, inte behöver honom. Man låtsas som att tårarna, skratten och brutna löftena är värt det. Att det är värt för att få känna någon slags ömhet och tillhörighet. Även fast att det bara är på låtsas. Även fast att ni båda vet det. Att det inte ska bli ni. Att det inte kan bli ni.


För är det inte värt att få känna sig hel och som någons, för bara en liten stund? För att sedan behöva känna sig tom och inte som någon alls, för vad känns som en evighet? Kanske är det värt. Kanske är det värt för att få känna att man är mänsklig. För vem vill ens känna all skratt, skrik, pussar, rädsla, gråt, bekännelser, "jag har saknat dig", ånger, kramar och bråk på riktigt. Inte jag.

Eller.


Likes

Comments

Du ska veta att du krossade aldrig mig. Det var jag som krossade mig. Att jag har krossat mig själv i ännu ett år. Och då du bär min hemlighet vet jag att du var medveten om det. Du var den enda av alla miljarder som var medveten om det. Men att din kärlek för mig aldrig var stark nog för att någonsin kunna vinna över din egna stolthet. Att mina andetag inte bar högre värde än din egna luft.

Likes

Comments

Nouw Magazine