Header

Hejsan på er!
Idag tänkte jag faktiskt prata om ett ämne som verkar vara lite tabu att prata om. Alltså att man inte får prata om det öppet, för man borde skämmas. Min fråga är.
Vad ska man skämmas för egentligen?
Det handlar då om självakadebeteende.

Det finns massa olika självskadebeteenden,men det största är att man skär sig. På olika kroppsdelar eller bara en. När man är ute "in public" ska man se till att täcka så det inte syns. Man får frågor som:
- Är du emo? Du skär dig ju?
- Varför skär du dig?
- Du kommer ångra dig när du blir vuxen!

Att en människa skär sig behöver inte alltid ha en anledning. Det kan ha en anledning. Oftast är det att personen inte mår bra, därför är det bra att inte göra person angrepp. Emo är en slags klädstil skulle mer tippa de som "hårdrockare" nästan (rätta mig om jag har fel) att skära sig är inte att man är emo.

Jag har haft självskadebeteende i 4 år & det har hjälpt mig att finnas kvar. Hur mycket jag än vill ta mitt liv så kämpar jag kvar. Även om jag bara vill stoppa i mig massa tabletter och försvinna från denna värld. Eller hoppa framför tåget. Genom att skära mig, har fått mig fortsätta kämpa. Vi alla människor har olika metoder för att klara av att kämpa. Mitt är självskadebeteende.

Att skära sig ska inte vara något du skäms över.
- Men jag är svag om jag skär mig.
Släpp dem där tankarna. Det du går igenom (ifall du gör) så ska du tänka att, du är så jävla stark som klarar detta. Klarar att varje dag med ett leende veta att du har smärta i hjärtat. Bilder i minnet. Påminnande dofter. Att ändå kunna le, vare sig de är fejk eller inte. Att du bär på det inom dig, visar din starkhet. När du blir äldre & ser ner på dina ärr tänk inte negativt. Tänk:
- Jag har gått igenom så svåra saker. Jag står än idag kvar på mina ben. Jag klarade att kämpa. Mina ärr visa min starkhet. Jag är en stark person. Jag är så JÄVLA stark.

För det finna så många människor i världen som inte skulle palla med att må som dig eller mig. Att vi lever med detta eländet varje dag. Vi lider igenom varje dag. Och ändå fortsätter vi kämpa.

Jag vill bara att ni där ute som mår dåligt. Eller skär er, jag finns här! Okej?
Ni kan höra av er till mig, jag skulle aldrig sprida något vidare. Absolut inte. Jag har tystnadsplikt. Var inte rädd att skriva till mig, jag finns här för vem som helst. Känner du att du inte vill ta de med vänner, sambo, familj, så öppnar jag mina armar för dig! 

​Min mail: misspiink9@gmail.com

Skriv av dig. Långt som kort. Mår du dåligt spelar ingen roll vad det handlar om. Jag finns här som stöd även om vi inte känner varandra. Vi kämpar tillsammans! Okej?

Ni är bäst & starka. Glöm aldrig att klappa er själv på axeln och beröm er själva. För de är ni värda.

(Ja de är mina ben)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Förlåt för dålig uppdatering men har vart mycket på den senaste tiden. Nu tänkte jag ta mig tiden och skriva av mig lite. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för framtiden för vad som kommer hända, hur mitt liv kommer att se ut. Just nu är jag ute i öknen och ser bara sand stormar runt om mig. Löv som har förvandlats till grå färg som flyger med i vinden. Mörkret som sakta sveper över hela mig, jag lever inte längre i mörkret. Jag har blivit mörkret själv. Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet inte längre vad jag gör. Någonting inom mig tar kontroll över mig och jag känner inte att jag kan göra något åt det. Jag lever med grov depression. Det är ingenting att skoja om utan det är så jävla piss helt rätt ut sagt. Att ens försöka hitta lyckan i vardagen som håller en kvar vid liv. Är det svåraste som finns. Jag har inte haft ren lycka på 4 år, tills en kille blev mitt allt i mitt liv. Han har hjälp mig otroligt mycket men... Nu börjar jag sjunka ner i djupet igen. Jag kan inte hjälpa det. De är någon som pressar mig ner mot havets botten. Jag är svag och kan inte pusha emot hur mycket jag än vill. Det går bara inte. Mina nätter har blivit sömnlösa. Jag sover knappt längre ens, två timmar sen är jag vaken några dygn. Sen sover jag ungefär 15 timmar sen samma visa om och om igen.

Varför tar du inte sömntabletter? Jag har sömntabletter hemma men jag är en paranoid människa. Jag vågar inte ta de jag får ångest av de. Jag tror inte jag kommer vakna upp. Är rädd att min kropp kommer reagera på ett annat sätt än vad vanliga människor gör, just för att jag inte vet vem de är som kontrollerar mig. Jag vågar inte ta dem om jag inte har denna kille hos mig. För då känner jag mig trygg. Han är min trygghet. Jag är en feg & svag människa helt enkelt.

Som några av er kanske vet var jag på ett möte den 21 December. Vad hände då? Jag gick på mötet och det var det värsta jag gjort i mitt liv. Direkt jag klev innanför dörren och satt mig i stolen så frågade hon ''Du kom hit för att du inte mår bra?'' jag nickade och började gråta. Jag grät så jävla mycket och jag gråter aldrig framför folk. ALDRIG. Men då det bara brast ut. Jag grät hela dagen innan jag skulle dit, jag mådde så dåligt den dagen tänkte inte gå dit först. Men vidare. Vi pratade om mitt mående och lite vad som hänt. Sedan kollade hon på mitt hjärta och pågrund av min stora ångest så går mitt hjärta i 120 per minut när det egentligen ska ligga på 60. Jag känner hur mitt hjärta dunkar. Jag känner hur blodet flödar ut. Jag känner av allting. Jag kan höra mina hjärtslag slå fort. Jag har skakningar i min kropp som vi inte visste var det kom ifrån, det är troligen därför. Men efter fick jag ta blodprov och som ni kanske inte vet så äter jag knappt mat heller eller så äter jag tills jag inte kan göra något mer. Och att jag inte äter beror på att min kropp inte tar upp folsyra som finns i vanlig mat som en vanlig kropp tar upp. Min kropp tar inte upp det alls. De kan vara så att jag är gluten så ska någon dag snart gå tillbaka och ta nya blodprover (Jag är så rädd för nålar och blod det är de värsta jag vet. Jag är så rädd för det).

Och alldeles nyss så ringde soc mig för att denna läkare har skickat en oros anmälan dit ang mitt mående. Även så ska jag söka kontakt person då jag kan ärligt säga att jag inte har vänner. Jag har bekanta men inte vänner. Jag kan inte kalla dom vänner. Men jag träffar aldrig någon jag ligger inne på mitt rum. Dagligen. och min energi finns inte. Jag blir trött av det minsta lilla. Så jag hoppas verkligen från djupet av mitt hjärta att jag kommer få en kontakt person som kan hjälpa mig också. Och stötta mig i svåra stunder som när jag inte vill leva längre. För när mina bekanta inte finns där, så vet man aldrig hur de kan gå. Därför skulle de även vara bra med en kontakt person så jag kan höra av mig direkt och vet att hen finns för mig.

Jag har även funderat och jag tror jag är bipolär/har bipolär. Det ska jag också ta upp när jag träffar en läkare snart. Har tid hos vuxen psykologen i Februari då tar jag nog upp det.

Det är ungefär allting som händer runt om mig just nu.... Har ni några frågor kan ni bara ställa dem så kan jag samla ihop lite till en frågestund.

Likes

Comments

Hej allesammans!

Att kunna gå vidare i livet med otroligt tunga saker som man packat i ryggsäcken är inte det enklaste. Att leva i en djup djup otroligt djup depression, gör saker inte lättare heller. Speciellt inte när ett välkänt datum i ditt liv är nära, och ångesten kryper sakta upp och fyller ut brösten. Och du vet inte längre om du kommer att klara dig igenom detta helvete mer. Idag för er som undrar och vill läsa min historia, saker jag gått igenom. Varför jag är i en djup depression. Varför jag har ångest? Det ska ni få veta idag, det här är min historia.

Jag har väl inte haft den perfekta uppväxten som barn, men jag var glad. Jag kunde ha mina stunder som arg men det har vi alla. Det känns lite som att jag har haft polisen i mitt liv ganska mycket. Första gången jag fick träffa polisen var när min mamma bodde i Västerås detta kanske är när jag gick i 5/6 an. Vi bodde i en lägenhet och snett under oss bodde det en tjej runt 40 års åldern. Hon var verkligen snäll men när alkoholen gjorde sitt, fick vi oftast inte sova. Jag vet inte vad hon hade emot oss, men det var någonting. Varje kväll ungefär runt tre på natten så hör man i trappen hur en dörr smäller och bankande steg. Ryck i handtaget & skrik. Ringklockan som låter varje sekund då hon håller in på knappen. Hotar med att slå in dörren om vi inte öppnar. Alltså massa sånt. Det var då vi ringde polisen första gången för vi hade fått nog av detta, jag kunde inte sova. Min lillebror kunde inte sova. Min mamma kunde inte sova. Jag var livrädd. Efter ett tag flyttade min mamma till Uppsala.

Jag har bott i fosterfamilj två gånger ungefär ett halvår i båda familjerna. Den första familjen trivdes jag verkligen i även om vi små tjafsade ibland så brydde dom sig verkligen mycket. Jag kände mig verkligen som att det var mitt egna hem, dom tog emot mig med kärlek. Jag kommer aldrig glömma dem. Ett tillfälle minns jag även, när deras släkt kom. Mannen i huset hade släkt från barbados otroligt fint stället & underbara människor. Även om jag var ganska dålig på engelska så kunde vi ändå kommunicera. Jag var otroligt ledsen en natt, och ena killen gav mig en kram. Dom var så himla snälla. Nu kanske ni tänker varför bor du inte kvar? Det är en annan händelse jag kommer till nu.

MIN SKOLGÅNG: Angående min skolgång (förlåt att detta inlägg blir väldigt utbrett och hoppar liksom hit och dit men det får bli såhär). Jag har aldrig tyckt om skolan just för att jag har inte känt mig bekväm i det. Sedan jag gick i två eller trean så har folk haft någonting emot mig. Folk gjorde narr av mitt namn, folk mobbade mig och frös ut mig. Jag har nästan alltid varit den som blivit utfryst och behövt leta nya vänner hela tiden. Även om jag inte gjorde något fel. Det känns som att folk runt om mig ser sig på en högre plats än mig, att dom är bättre än mig. Men det är fel. Så i början av sjuan flyttade jag till Uppsala men det kommer jag att prata om mer sedan då det är den största händelsen i mitt liv. Efter 1 år flyttade jag tillbaka och började i samma klass som dom jag gick med innan. Allting var lugnt och klassen var faktiskt otroligt bra. Även om det var lite skit snack från oss tjejer här och där men det är tyvärr så vi fungerar. Sen var det en dag. ( Detta var när jag bodde i fosterfamiljen jag pratade om innan). En tjej som jag hade vart bra vän med innan gick totalt emot mig, och började trakassera mig varje dag i skolan. Hon mordhotade mig, hon hotade mig. Hon sökte upp vart jag hade lektion och väntade utanför. Jag kan erkänna att jag var rädd. För att jag visste vad hon är kapabel till att göra. Jag vågade inte gå till skolan på två veckor för att hon hade förstört så mycket för mig. Så min syster följde med mig i skolan, tror ni hon vågade göra något då? Såklart hon gjorde. Hon gick emot min syster. Trakasserade min syster som var 23 år. Efter att jag pratat med rektorn skulle jag polisanmäla henne, men då skulle hon polisanmäla mig för att jag polisanmälde henne? Även om jag inte gjort något fel. Så anmälde jag inte utan skulle hon göra något emot mig 1 gång till då skulle rektorn ta det vidare. Så hon slutade men jag kände mig inte trygg när man mötte hennes blickar i korridorer så jag flyttade från fosterfamiljen jag bodde i till min mamma i Uppsala. För att kunna starta om på nytt, i en ny skola.

En ny skola där jag inte kände någon alls. Jag hade aldrig sätt personerna förut. Från att komma från en liten ort där alla vet vem alla är till att inte veta vem någon är. Är stort för mig. Det var folk som skrev till min på Facebook från denna skola och tyckte det skulle vara kul att jag började där, folk prata bra om mig på den skolan. Folk pratade även dåligt. Jag hade lagt upp en dans video på min instagram och en kille fick för sig att när jag går in i skolan skulle han stå och kasta pengar på mig? Är jag en hora för att jag dansar?.. Men folk gick emot honom och sa att det inte var okej (Jag visste inte om att han skulle göra det, utan folk sa det till mig efter ett tag). Så jag började i en klass och folk tog emot mig bra, TILL EN BÖRJAN. Från ingenstans slutade alla tjejer prata med mig, det var en tjej som jag tror ville att jag skulle känna mig som en av dom i klassen. Men dom andra tjejerna hade sagt ''Är du med henne så får du inte vara med oss''. Att man ens säger något sånt det gör ont helt ärligt i mig. För jag visade alltid ett leende på mina läppar, jag var alltid trevligt mot alla i klassen. Men som det alltid varit för mig i skolan dom såg sig själva som nån person som hade högre makt och var bättre än mig. Jag började i en liten grupp för att jag inte mådde bra i klassen. Jag minns en gång jag fick en panik attack och sprang ut från klassrummet. Jag mådde så otroligt dåligt. Jag satt längst fram den dagen och jag kunde känna allas ögon i nacken och jag började må illa jag blev svinfärdig. Jag visste inte längre vad jag skulle göra. Men i denna lilla grupp på ungefär 5 personer vi var som en liten familj. Det kändes så otroligt bra, vi skrattade ihop spela kort i slutet på lektionen tillsammans med de lärare vi hade där. Efter ett tag började jag i en ny klass fast jag gick kvar där. Den klassen var bättre men fortfarande inte bra. Sen slutade jag 9an och jag hade fått mig min bästavän. Som även är min bästavän idag hon heter Astrid. Är så glad att jag lärde känna henne. Men som sagt jag blev ''klassens leende'' för att jag mötte alltid människor med leende. Hur dåligt jag än mådde log jag alltid mot andra, för att jag är en bra människa. Sen har det hänt lite andra saker osv, men det blir för mycket att skriva om nu. Utan tar bara det lite lättare sakerna.

Hur ser min situation ut nu inom skolan? Jag blev utslängd från min skolan i Västerås (carlforska gymnasiet) för att jag hade min djupa depression. Vilket är så otroligt dåligt av skolor att dom inte förstår. Och vet ni vad? Jag har skaffat jobb på ett café. Är så otroligt glad över det att även om jag inte gått i skolan så klarar jag mig utan den. Så på Fredag ska jag på provanställning han ska gå igenom lite saker och som det lät så kommer jag få jobbet.

Jag vet inte om jag ska skriva mer just nu, eftersom det skulle bli för långt inlägg för er att läsa. Jag tror att jag kommer dela upp detta till ''del 1 & del 2'' om inte ''del 3'' också. Jag tror att jag kommer att göra så. Del 2 är den som jag är mest rädd över att skriva om. Eller inte rädd men de är den hemska händelsen i mitt liv som kostat 90% av min depression. Det inlägget kommer upp på Fredag/lördag morgon.

Likes

Comments

Hej på er allesammans.

Jag har två saker jag vill prata om idag, och det är gällande förhållande i depression.. För mig har det inte funkat alls, jag vet inte vad det har varit med mig? Jag har bara varit så jävla negativ sen senaste tiden, och tagit ut allting inom mig på min pojkvän. Jag vet inte att jag gör det själv, tills jag inser det. Och eftersom jag inte alls mår bra just nu och inte kan behandla honom bra. Så har vi valt att tagit en paus för att kunna koncentrera oss på saker i våra liv. Jag skulle inte kunna lägga all fokus på mitt liv om jag behöva ta hand om en annan samtidigt vet det låter hemskt. Men det är så det är.. Det går åt jävligt mycket energi, och jag har nästan ingen energi alls. Och jag har så jävla bra nyheter.

Om ungefär två veckor ska jag träffa en läkare/doktor och prata om min depression. Nu ska jag verkligen ta tag i mitt mående för att jag inte tänker förlora en sån underbar kille i mitt liv. Jag gör det inte bara för honom utan för mig själv också. Så den 21 ska jag för första gången prata och förhoppningsvis inom kort kommer jag börja gå på antidepressiva. Förstår ni att det är nu de verkligen händer? Efter att ha lidit i 5 år med denna djupa depression jag har. Så kommer jag sakta men säkert att klättra upp för de branta berget där jag en gång var. JAG KOMMER FÅ MÅ BRA IGEN!

Jag är så otroligt glad att jag fick en tid ganska fort... Det är liksom nu det händer på riktigt!

Hoppas ni vill följa min resa att klättra upp på berget från marken. Att simma upp från havets djupa botten upp till landet. Att se solsken, höra fågelkvitter!




Det är nu det verkligen händer!

Likes

Comments

Hej på er.

Min blogg här kommer handla mycket om mående, och inte bara om mitt mående. Utan uppfattningen av andras mående också. Idag tänkte jag ta upp självsäkerhet, för det är väldigt viktigt i vårt samhälle. Det är en står fråga och man kan diskutera otroligt mycket runt det. Alla människor har helt klart olika uppfattningar om just självsäkerhet, och idag tänker jag dela med mig av mina tankar.

Jag kan börja säga med att jag har inte alls självsäkerhet, och det finns miljontals andra där ute som känner likadant. Man kollar på sig själv i spegeln och känner att

- Är det där jag? Varför ser jag ut som jag gör? Är jag tjock? Är jag för smal? Har jag förstor näsa?

Ni förstår grejen. Det är tankar som snurrar inom en dagligen varje gång man ser sig själv. Vissa dagar kan det vela åt det hållet då man vill säga att man ser bra ut. Men man är så osäker som människa att man ''inser'' sanningen. Det hela är egentligen pågrund av alla ideal man ser dagligen. Det är tidningar, på tv, bloggar, youtube alltså överallt. Det är inte förr ens nu folk har börjat insett att det är fel, och börjar gå emot ideal. Det tycker jag är väldigt bra, för även om jag är osäker på mig så kämpar jag för att andra ska acceptera sig själva för den den är. Det låter väldigt dubbelmoraliskt men det är lättare för mig att hjälpa andra än mig själv.

Sen har vi en stor twist på det hela som oftast är inom de som anser sig vara kvinna. När en kvinna känner sig självsäker och tycker om sig själv. Vågar visa upp sin kropp och gå emot sexualitet, då har hon inte självsäkerhet? Då är hon en tjej som söker uppmärksamhet eller antigenen vill sälja sig själv. Och det är där jag tycker att vi tjejer går för långt. Vi ska pusha varandra, inte trycka ner varandra. För då kommer den personen som hade det höga självsäkerheten sjunka ner igen. Det kan ta månader om inte ÅR för henne att klättra hela vägen upp igen (Sen finns det ju tjejer som lägger upp bilder för uppmärksamhet, men ibland behöver man det för att kunna få tillbaka ett säkerheten om sig själv). Jag tycker inte det är fel att visa lite hud, det är mänskligt. Alla människor har hud och på sommaren visar alla lika mycket? Sedan tror jag detta med hud har mycket med att göra hos olika religioner men det tänker jag inte gå in på, då jag respekterar alla religioner. Men jag säger såhär, att alla religioner är olika. Inom varje religion har dom satt ett stop på hur mycket man får visa. Och då kan du inte klandra en människa om ena religioner säger att du får visa mer, eller mindre. Utan jag tycker att du som människa bestämmer om dig själv, och sitt inte och tryck ner andra pågrund av vad du själv får och inte får visa. För det är olika inom varje religion.

Därför kan det lättare bli att tjejer kränker ner varandra för att det finns olika uppfattningar inom just ''hur mycket hud får man egentligen visa''. Jag tycker inte det är fel att visa hud, jag tycker inte heller det är fel om en människa väljer att visa så lite hud som möjligt. Utan det är ditt eget val som invid och därmed ska folk respektera dina val bara det inte blir kränkande för andra. Och eftersom detta handlar om din egen kropp, så måste folk sluta kränka ner andra och respektera andra människors val om deras egen kropp.

Sedan får ju ni tycker hur ni vill, ni får gärna diskutera med mig i kommentarsfältet, vill gärna göra era åsikter inom detta ämne.

JAG TYCKER: Va stolt över dig själv. Låt inte andra människor komma åt din hjärna och påverka hur du känner för dig själv. Du är perfekt som du är hur du än ser ut. Det kan vara svårt att inse de nu, men du kommer det 1 dag. Vi alla kämpar tillsammans. En dag kommer vi få tillbaka självförtroendet. Vi måste bara acceptera att de kan ta tid. Men du är otroligt fin människa, och underbar person. Kom ihåg det. TRO PÅ DIG SJÄLV!

INSE SANNINGEN OM DIG SJÄLV DU ÄR PERFEKT SOM DU ÄR. TÄNK SÅHÄR:

Likes

Comments

Hejsan på er och välkommen till min nya blogg. Som start på det hela kommer jag idag att förklara lite runt just depression. Vad är det? Hur kan du som människa hjälpa någon i din närhet? Vad ska man säga? Vad ska man inte säga? Lite svar på några frågor som man oftast inte vet, hur ska man ta sig till egentligen. Så första inlägget börjar vi med en ganska mjukstart.

När någon närstående inte mår bra så är allt man vill att den ska må bra. Ibland vet man inte alltid vad man ska göra. Något man säger kanske råkar göra det värre, och man måste verkligen tänka efter riktigt noga. För en deprimerad människa är otroligt mycket mer känsliga än vad du utan depression är.

Vad är egentligen depression? Svåra händelser i livet kan ge nedstämdhet, oro, ångest. Det är en sjukdom som är väldigt vanligt i dagens samhälle, men fler kvinnor drabbas än män vet tyvärr inte om det är sant. Att vara ledsen är absolut inte samma som depression. Har du en längre tid känt oro, ångest, att du är ledsen kan du drabbats av en depression. Att be en person med depression att ''rycka upp sig'' kommer bara göra saken värre, det är väldigt viktigt hur du uttrycker dig till personen. Här har vi några beskrivningar på hur det kan se ut, och hur det ska se ut.

SÄG:

- Du håller INTE på att bli galen.

- Du är inte ensam i det här.

- Du är viktig för mig.

- Vill du ha en kram?

- Meningen är inte att vi ska se igenom varandra, utan se varandra.

- När du mår bättre kommer jag fortfarande finnas här, det kommer du med.

- Jag kanske inte förstår hur det är för dig, men du har mitt fulla stöd.

- Jag kommer aldrig överge dig, jag finns här.

- JAG ÄLSKAR DIG.

- Jag är ledsen att du har det svårt, du behöver inte tänka på mig jag tar hand om mig själv. Allt jag vill är ditt bästa.

SÄG INTE:

- Okej så du är deppig? Är du inte alltid det?

- Det finns alltid någon i världen som har det jobbigt. Så tänk inte så mycket på det.

- Har någon någonsin sagt till dig att livet är rättvist? Nej exakt.

- Sluta tycka synd om dig själv.

- Försök att inte vara så deppig nu!

- Det är ditt eget fel att du mår såhär!

- Jag vet hur du känner. Var också deprimerad i FLERA DAGAR förut!!!

- Din depression är bara till för att straffa oss andra.

Det finns så otroligt mycket fler beskrivningar men här finns några exempel. Ni kanske förstår ungefär vad man ska säga, och inte säga. Det är väldigt viktigt för en person med depression att få otroligt med kärlek och mycket stöd (säger det från egen erfarenhet då jag haft min depression i snart 5 år).








Säger en närstående att den har depression så ta det allvarligt, visa att du finns där för personen

För under dessa 5 åren har jag fått klarat mig själv på mina egna två ben.Säger en närstående att den har depression så ta det allvarligt. Visa att du verkligen finns där för personen, för under dessa 5 åren har jag fått klarat mig själv på mina egna två ben. För att jag inte direkt vågat gått ut med att jag mår som jag mår. Därför är det otroligt viktigt för dig som mår dåligt att prata om det. För du vet aldrig när det kan vara försent. it is okay att må dåligt, ingenting är ditt fel.

Kom ihåg att du är stark, klarar jag det klarar du det. Vi kämpar alla tillsammans fast på distan i hemlighet utan att veta vem personen är. Vi ska tillsammans få må bra igen, det är vår tur nu!

Likes

Comments