Så vad i alla ludna järvars namn är "glädje"?

Enligt Svenska Akademins Ordbok är glädje:

1) egenskap(en) l. förhållande(t) l. tillstånd(et) l. känsla(n) att vara glad

Och vad i alla nakna frisörers underbett är glad?

1) om person (l. djur): som känner sig fri från sorger o. bekymmer, uppfylld av glädje, vid godt humör, ”lycklig”; äv. om hjärta l. sinne l. stämning o. d.; utom i d o. e i sht i fråga om mera tillfällig sinnesbeskaffenhet.

Tydligt och ganska uppenbart. Det har dock aldrig riktigt varit det för mig. Tydligt alltså. Jag inbillar mig att jag aldrig upplevt genuin glädje, lycka. Klart att man känt sig glad över att plötsligt ha pengar att sprätta eller känt lycka när ens moder överlevt cancer. Men fem sekunder senare har min ånger att ha bränt pengar på något oviktigt eller vetskapen att överleva cancer inte innebär odödlighet, översköljt och raderat den uns av glädje som försökt rota sig.

Genuin glädje måste vara något större, något som inte översköljs utav oro eller någon annan värdelös känsla. I mitt fall är oro, rädsla och alla andra värdelösa känslor mer potenta. Jag skrev tidigare (i mitt första inlägg), att jag lider av dystymi. Den kallas den ökända folksjukdomen, så jag antar att varenda jävel har den; men för sakens skull skall jag försöka förklara den. Dystymi är en affektiv störning, där man oförklarligt känner nedstämdhet. Det är en långvarig "mild" depression och ett kroniskt tillstånd, då den håller i sig minst i två år. Nu är jag inte en expert på området, då jag endast är personen i fråga som lider av det. Men vill du läsa mer om det >> http://www.enigma.se/dystymi/

Jag får ofta dippar vid stora motgångar i mitt liv och de verkar följa samma mönster. Först börjar vad jag kallar "the great isolation", mest för att det är förbannat coolt att blanda svenska med engelska. Det är när jag tar bort mig från alla sociala medier och håller mig till ett minimum med kontakt med nära och kära. På jobbet säger jag bara att jag känner mig för beroende av dem och därför gjort mig av med allt vad snapchat eller Facebook heter. Det går ett tag och sedan inleder fas två; "the great apatisk dåre". Jag slutar bry mig om det mesta, disk, städa, tvätta, hälsa och matvanor. Jag ligger i soffan och stirrar in i tvn. Fas tre är när ångesten över de två tidigare faserna kickar in och när ljud amplifierar den. Med ljud är det oftast från människor som jag av någon anledning får för mig skall ge mig ångest för något, men med hjälp av mig själv så slipper det göra något, då blotta ekot av deras röst räcker. Det brukar pågå i några månader, sedan så lättar det.

Jag fick diagnosen för tre år sedan av en alldeles utomordentlig psykolog. Det tog ett halvår med tester, samtal, "wellness" och andningsövningar innan hon gav upp. Jag fick dystymistämpeln och min första burk av glädje, i form av fluoxetin (Prozac). Jag skall verkligen inte klaga, medicinen funkade för det mesta och gjorde mina dippar kortare.
I två och ett halvt år så tog jag medicinen och slutade faktiskt med den i somras. Vilken jävla succé! Dock hade det varit schysst om den lärt mig vad glädje var, så jag själv kunde hitta dit utan dess hjälp.


kthxbye

Likes

Comments

Hej,

Detta är troligen femte gången jag skapar en blogg. Femte gången. Alla föregående försök gick alla åt helvete och jag valde att skrota dem. "Åt helvete", kanske är överdrivet, ingen i min vetskap gick bort pga något jag skrivit, med undantag till ett par hjärnceller. "Åt helvete" är väl inte helt sant heller om man skulle räkna bort det där med läsare eller uppdateringsfrekvens.

Så varför envisas jag att starta blogg på blogg?

Jag är en trettio år gammal självdestruktiv, passiv "attention seeker" (som att vilja bli sedd och hörd av blind-döva), som tror att mina åsikter och tankar förtjänar en plats i din skalle. Jag försöker få de flesta i min närhet att må underbart bra, oavsett mentalt pris. Inte för att jag är genuint snäll, utan för att jag är konflikträdd och tror att om alla sjunger "kumbaya my lord" så slipper jag hantera det på riktigt. Alla nöjda. Jag har en feg personlighet, med uppenbara problem att säga ifrån. Har en sarkastisk jargong, med en störande bitter eftersmak. Jag har en diagnos (kan gå in på det vid ett senare tillfälle, men det rimmar på leukemi.... Dystymi, så där har du det). Jag är tråkig och har svårt att förstå impulsiva människor. Utan att gå in på de 69 andra personlighetsdragen jag har, så förstår ni att jag är ett kap. Ett kap för någon annan än just er.

Hur som haver, tanken är väl att jag skall besvara frågan också; alltså varför envisas jag starta en blogg? Jag gillar att skriva om saker som händer mig, som jag tänker på och framförallt i ett medium där någon oturlig själ råkar kunna läsa det. För kanske finns det någon med samma skador som mig som kan relatera till det jag skriver eller någon som kan ber mig att räta på ryggen och hålla käft. För det finns faktiskt saker som är värre här i världen än en i stort sett menlös singel trettioåring.

I varje fall som jag har startat en blogg, har det varit med ambitionen att hålla den uppdaterad konstant. Men press rimmar illa med mig och det resulterar i att det blir en uppdatering varje skottår. Självklart är ambition fortfarande den samma, fast denna gång med en fast beslutsamhet att bryta mitt mönster. Vi får ser hur det går.

Varför ska jag ta mig tiden?

Detta är en väldigt bra fråga, en fråga som enklast besvaras med att du inte behöver ta dig tiden. Ingen tvingar dig till någonting och inte heller jag, en nobody. En ännu bättre fråga är varför i hela fridens namn du läser detta? Spendera tiden med din familj, dina vänner och dina käraste; så slipper jag att böna och be dig att stanna kvar.


Ja, jag är hemskt negativ, men det är dessvärre det enda som jag är bra på. På samma sätt som ett negativt HIV-test är bra. Det finns alltid i mitt huvud att man måste tänka på det där; att inte förorena de friska. Så jag skall försöka bättra mig.

Detta kan vara den sämsta introduktion jag någonsin gjort, ännu en sak att checka ur min bucketlist. Tack för att du orkade med att komma hit ned.

kthxbye


Likes

Comments