Har någonsin varit med om känslan där ni känner att allt är sitt eget fel?
Att man får skylla sig själv?
Så med tanke på hur jag började mitt inlägg, så tänkte jag berätta min historia.


År 2015 blev jag tillsammans med en kille, som var min bästa vän då. Det var det sämsta valet jag någonsin har gjort i hela mitt liv.. Vi borde inte ha blivit tillsammans eftersom att vi inte ens hann att vara på g eller vad man nu ska säga. Vi hann bara helt enkelt inte riktigt få känslor för varandra, vi borde inte ha rusat in i ett förhållande, vi borde egentligen ha låtit det ta tid för att se om det ens skulle funka och låta dem här så kallade "känslorna" ta tid för att växa.

Eftersom att han var min bästa vän under den här tiden så litade jag självklart på honom, män jag trodde aldrig att han skulle kunna skada mig på något sätt.
Jag kommer ihåg datumet exakt och det här datumet kommer aldrig kunna vara lika speciellt någonsin för mig igen som det var förut.
Datumet var 2015-11-12, alltså min lillebrors 8års dag.. Dagen gick och var precist som en vanlig dag, den var bra och vi firade min lillebror som en vanlig glad familj.

Senare på kvällen så gick jag, den här killen jag var tillsammans med då och en annan av mina bröder Simon ut för att röka (jag tjuvrökte vid detta tillfälle).
Jag fick en rejäl nikotinkick och allt bara snurrade, det typ "vibrerade" i min kropp eller hur man nu ska förklara det, så vi gick in.
När vi väl var inne så var han, jag och Simon inne på rummet, vi skojade, vi skrattade och hade det bara allmänt trevligt och kul med varandra.
Men eftersom att jag hade en rejäl nikotinkick så fick jag en vitamin av denna kille, eller som jag och Simon trodde var en vitamin..
Jag frågade honom "kan inte Simon också få en vitamin eftersom att han också har en nikotinkick som mig?", då svarade han "Nej det går inte, för att den du fick var min sista". Men jag kommer ihåg att jag såg fler..

Det var den här kvällen allt vände för mig, han skadade mig på ett sätt som aldrig kommer att läka, jag kommer alltid ha ett sår i min själ.. Det var något jag aldrig trodde skulle hända mig, jag trodde aldrig att någon skulle skada mig så grovt och att jag inte skulle behöva bli utsatt på det här viset..

Detta var kvällen då jag blev våldtagen.. Jag har minnesluckor från den kvällen, jag minns vissa delar och det är så hemskt att veta att jag inte kunde vara med att bestämma detta, jag fick aldrig förlora MIN oskuld med någon jag verkligen älskade och kunde aldrig få ett speciellt tillfälle för det... Tiden gick och till slut frågade jag Simon vart den här killen tog tabletten ifrån, Simon berättade att dem låg i ett trasigt cigarettpaket, som var tejpat. Det var just det cigarettpaket jag och min kusin Jocke såg, som han visade oss när han tappade ut en massa tabletter på marken någon dag innan bara.. Vi frågade vad det var för tabletter och han sa "Det är droger som folk ger mig hela tiden, men eftersom att jag inte håller på med droger längre så lägger jag dem bara här".

Jag och Jocke var hos den här killen, så började jag och han att bråka, jag sa att jag visste att det var en drog han hade lurat i mig. Men han sa sen att det var ett "koffeinpiller", Jocke såg pillret och han kände igen det eftersom att det var just ett sånt piller han plockade upp från marken då han tappade ut dem, när jag och Jocke gick därifrån så sa han till mig "Det var inget koffeinpiller, det var en sån tablett som han tappade på marken". Den här killen hade alltså helt plötsligt ändrat vad för slags tablett det var.. Efter den här våldtäkten så blev jag gravid och en månad efteråt så fick jag ett missfall, bara ca en vecka innan min födelsedag.. Jag var bara 14 år gammal när jag blev våldtagen och fick ett missfall...

Det han gjorde har ärrat mig för livet och det såret kommer aldrig att läka... Jag har väldigt svårt att lita och öppna upp mig för folk efter det, jag kan inte gå själv hem på kvällen utan att vara paranoid över att något ska hända igen, han förstörde min lillebrors födelsedag för mig. För 3 veckor sen så fyllde min lillebror 10 år och jag bara grät under natten intill Max födelsedag.

Jag hade redan problem med mitt mående, med mina självskador och med mina tankar.. Men allt förvärrades, jag skar mig mer, mina självmordstankar blev värre, jag höll helt enkelt på att ge upp helt och hållet. Jag vågade inte berätta för mina föräldrar, det tog flera månader innan jag berättade för dem.. Jag anmälde aldrig detta pga att jag var rädd för att berätta för någon, jag trodde att ingen skulle tro på mig..

Efter våldtäkten så har jag skyllt det på mig själv, jag tänker hela tiden att det är mitt fel och att jag hade kunnat hindra det om jag bara inte hade tagit den tabletten, jag hade kunnat hindra det genom att aldrig gå in i ett förhållande med honom och att jag borde ha varit mer försiktig..

Har ni någonsin varit med om att ni skyllt saker på er själva och sedan fått det bekräftat av någon? Det har jag.. För någon månad sen så sa en väldigt nära till mig "Du får ju faktiskt skylla dig lite själv att det hände, vi varnade dig om honom och sa att du skulle göra slut med honom". Jag trodde aldrig att jag skulle få höra det av någon, höra det jag tänkt på hela tiden.. Jag har gått runt i 2 år och skyllt allt detta på mig själv!

Men det är inte förrns nu jag har insett en sak och det är att det inte är mitt fel! Jag visste inte att det skulle hända, jag har fortfarande dagar då jag känner att det är mitt fel, jag kan aldrig få detta ogjort, oavsett hur mycket jag än vill så går det inte.. Detta kommer alltid vara något som är svårt för mig, något som aldrig kommer läka inom mig..

Jag förtjänade inte att bli utsatt av något sånt här och det gör ingen annan heller.. Det är så många gånger jag börjar gråta av att höra folk prata om #metoo, jag går iväg och bara gråter, det är så jobbigt att höra folk prata om det eftersom att jag börjar tänka på det som hände mig.

Men vet ni vad? Jag kommer ALLTID att fortsätta kämpa tills det inte längre går. Jag har kommit långt och det är så det ska fortsätta, jag kommer inte ge upp nu, inte när jag har så mycket kvar här i livet!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej.. Fan vad länge sen man skrev här då...
Ville bara skriva av mig lite.. Sen så får ju du/ni läsa detta om ni vill..

Jag har verkligen inte mått bra på den senaste tiden och det har orsakat lite ett o annat..
Jag har t.ex. ångest för det mesta igen..
Jag har börjat med att sluta äta igen, pga att jag mårnilla av att se mig själv.. Alla tankar har blivit värre igen (självmordstankarna).

Jag kan inte se mig i en spegel längre utan att tänka "Fyfan vad tjock du är Isabell.."
"Jag är så jävla ful.. Hur fan kan någon tycka om någon som mig?"
"Bara ta livet av dig, alla får det mycket bättre.."

Jag mår illa utav mig själv..
Men allt är på grund utav min depression... Den har förstört mig så mycket.. Jag vågar inte öppna upp mig för många längre...
Jag ångrar ALLTID när jag har öppnat upp mig själv för någon, för jag tror alltid att folk ska lämna mig för att jag är jag.. För att jag är deprimerad...
Men vissa tkr inte om att jag inte säger varför jag mår dåligt.. Men hur ska jag klara av att göra det? När jag inte klarar av att tänka på allt det.. När jag INTE vill skriva, läsa, höra eller säga det för att jag känner att det kommer bryta ner mig TOTALT igen, för jag är rädd för att gråta framför någon. Jag brukar visa mina känslor på bilder, men jag känner mig så svag pga att jag bryter ihop så ofta som jag gör, så jag brukar oftast stänga in mig själv.. Jag vill bara säga "HEJ DÅ..", Men jag kan inte.. För jag kan inte lämna alla bakom mig som jag älskar så jävla mycket..

Folk som INTE är deprimerad förstår inte hur mycket en depression kan bryta ner och förstöra en människa egentligen. Dem förstår inte att en depression kan splittra dem finaste och lyckligaste paren.. Dem finaste och lyckligaste familjerna osv osv..

Jag klarar absolut inte av nåt längre, jag är rädd för vad jag kan göra mot mig själv..
Men jag ska börja ta tag i mitt liv igen, så jag får må bra, så mina vänner o familj för må bra.
För jag kan inte fortsätta skada dem genom mitt mående..
Men förhoppningsvis kommer jag må bättre snart, då jag ska starta upp en bipolär utredning.
För om jag får rätt medicinering så kommer det nog bli bra till slut, jag kanske kan var lycklig igen..



Om du/ni har läst enda hit ner, så vill jag bara säga TACK, tack för att du/ni tog din/er tid att läsa det här.❤

Likes

Comments

Hur kunde du?
Hur kunde du göra så mot mig?

Tre gånger på två och en halv vecka..?
Älskade du mig inte?

Du säger att du vill ha hjälp
för att det
ska bli bra mellan oss igen..

Men det kommer aldrig att bli
bra mellan oss..
För jag kommer ALDRIG förlåta dig förns
du kan erkänna det du gjorde..

All respekt för dig är borta..
All respekt.. Bara borta..
Allt bara rasade samman..

Är det kul att höra att du nästan fick mig
att ta livet utav mig?
På Valborg..
Jag var nära på att lämna allt bakom mig..
Allt tack vare DIG....

Du har vänt en i familjen mot mig, eller
är det för att hen bara hatar
mig för att jag gjorde det rätta för MIG!?

Nu får jag inte hälsa på en utav människorna
som faktiskt visade att hen bryr sig om mig.

Men nu är båda rädda för att
jag ska anmäla dem tydligen...

Allt tack vare dig.

Så här är min fråga som du säkert vill höra...:
"Är det okej att jag ger upp"


Jag orkar inte med något längre..
Vill bara ge upp..

Du vet vem du är..
Hoppas att du läser detta..

För det är inte min historia som är
baserat på lögner..
Det var inte jag som skadade mig, det var du..

Hoppas att du är nöjd som har skapat allt det
här.. Att du ger mig ångest attacker
så fort jag tänker på vad du gjorde..

"Jag vill bara lämna allt"

Du har gjort mitt liv till ett mörker..
Du har gjort så att min depression gör ont i
hela min fkn kropp..

Du har skadat mig både fysiskt och psykiskt..
Hoppas du är nöjd...
För du har verkligen lyckats..
Du har förstört allt för mig...

För all min respekt för dig är borta...
Du inser säkert inte ens vad du har gjort
för att du har säkert förträngt allt...!

Så säger det igen
"Du vet vem du är och hoppas att du läser detta"
För du har gjort så att jag känner mig
värdelös, inte älskad, att jag förstör för alla....



👋🏼😔🔫

Likes

Comments

Hejhej bloggen... Längesen nu..
Vet att jag inte varit social på ett tag nu, men det är för att det har hänt så sjukt mycket på sistone.
Kommer inte ta upp vad som hänt, inte än iallafall..

Men jag kan börja med att jag har börjat med mina mediciner igen, vilket är bra tror jag?
Och att jag har varit skadefri i 3 månader och 4 dagar nu. ❤️🤘🏼
Alltså är sjukt stolt över mig själv pga av det!❤️

Visst är det okej att vara stolt över sig själv nån gång då o då eller??🙄💕

Aja, jag är det iallafall🙏🏼❤️😍🤘🏼
Vet helt ärligt inte vad jag ska prata om.. 🙄

Juste kan ju dra upp att mina ätstörningar har blivit bättre ❤️
Visst mår illa då o då när jag ätit, men jag tror det är påväg mot en bra början på att jag accepterar mig själv.
Kanske inte allt med mig, men med det mesta.
Har fortfarande svårt att se mig i spegeln och tänka "shit vad fin jag e" eller typ "vad smal jag är, så varför äter jag inte?"🙄

Ser mig fortfarande som "tjock" men jag har börjat tänka mindre o mindre på det. 😙Dessutom så vet jag att jag är accepterad som jag är bland mina vänner, så varför ska jag förändra mig själv då?❤️ Visst dem gillar inte alla grejer jag gör, men sånt är livet.😘

Det var nog allt jag hade att berätta just nu sooo... Bye❤️❤️

Likes

Comments

Tjo peeps❤
Ni läste säkert rubriken och för engångs skull så är det sant, jag är faktiskt nöjd över mig själv!❤ Jag har börjat äta och gått upp i vikt, jag har inte skurit mig på 1 månad och 18 dagar❤ (om man tänker att det är en ny dag eftersom att klockan är efter midnatt)

Visst tänker jag fortfarande att jag är tjock osv osv, men jag har faktiskt börjat gått upp i vikt och börjat äta igen!👏❤
Så det är iaf en bra början😘❤

Aja, va nog bara det jag hade att skriva just nu.. Men ni fick iaf veta ❤😘👌

Bye peeps ❤

Likes

Comments