View tracker

Älskar ju när någon annan kan förklara känslor bättre än mig. Sigge Eklund satte verkligen fingret på det i boken han skrivit ihop med Alex Schulman; "Tid - Livet är inte kronologiskt".

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Limbo, outhärdliga timmar igen
Det var inte längesen sist
Det här med att gå med huvudet bland molnen, jag förstår det verkligen
mina moln är mörkt gråa med blixtar i
Min första visdomstand har nästan växt ut helt
den verkar växa lite snett, det kanske är det som är problemet

Ska ut och köpa snus
Promenaden i mörkret är som en tröstande smekning
Min nästipp kan nå otroligt låga temperaturer
Hade kunnat låta lite mer djup och funderande
men jag spelar pokemon hela vägen

Googlar stavningen på inläggets rubrik innan jag publicerar
löjligt rädd för att publicera stavfel
utmanar mig själv genom att skita i stavningen tre rader uppåt​
*smh*
Älskar när folk säger att alla är alldeles för självupptagna för att lägga märke till vad andra gör
ibland är det faktiskt skönt, att känna att ingen tänker på en




Likes

Comments

View tracker

Idag behöver jag inte skriva ner mina känslor och tankar. Allt sammanfattas så bra med detta utdrag ur min favoritbok "How to live safely in a science fictional universe" skriven av Charles Yu;

"Sometimes when I'm brushing my teeth, I'll look at the mirror and I swear my reflection seems kind of disappointed. I realized a couple of years ago that not only am I not super-skilled at anything, I'm not even particularly good at being myself."

Det är otroligt hur bra den här boken förstår mig varje gång jag öppnar den.

Likes

Comments

I det kalla vattnet är min kropp ett med sjön
Våra mörker förenas och våra djup blir oskiljbara
På rygg svalkas mitt bakhuvud och vinden stryker mig på magen
Mina tankar drunknar och nu finns bara kvällshimlen
När jag simmar under vattenytan slutar jag att existera
Och när mina avdomnade ben bär mig upp på bryggan är jag pånyttfödd en stund

Likes

Comments

Igår var jag på bal arrangerad av och för min kår. Jag har vetat sen i våras att jag skulle hålla tal där framför ungefär femhundra gäster.

Jag fick konfrontera två saker igår som kan vara lite jobbiga för mig; att tala i grupp och att dela med mig av texter jag skrivit. Hela veckan hade jag känt mig adrenalinpumpad i en berg- och dalbana av självkritik, prestationsångest och perfektionism. Skissen över mitt tal hade jag skrivit klart för flera veckor sen, vissa dagar var jag nöjd och andra inte. Det var inte förrän i början på veckan som jag vågade be en vän läsa det och ge mig konstruktiv kritik. Jag knåpade sedan med talet och gjorde ändringar ända fram till minuterna innan jag skulle upp på podiet.

Jag var så nervös! Mellan maträtterna fantiserade jag om olika skräckscenarion som kunde ske och fick då och då påminna mig själv att andas ordentligt. Det blev inte heller bättre av att jag inte hann gå på toa under pausen och inte nog med det så upplevde jag såklart wardrobe malfunctions. Mina händer skakade och det kändes som att min mun blev torrare och torrare oavsett hur mycket vatten jag drack. Jag förstår att det kan låta löjligt att jag kände såhär, låter kanske lite överdrivet. Men har man prestationsångest och scenskräck så är det faktiskt såhär det kan kännas. Det påminde mig lite om hur jag kände i högstadiet när jag hoppade från tian i badhuset för första gången fast flera gånger värre.

Min pojkvän gav mig tipset att låta mikrofonen vila på hakan för att inte råka hålla den för långt bort eller känna att handen skakar. Mitt handskrivna tal låg i kuvertväskan, markerat för att inte glömma takten eller pauserna. Toastmastern presenterade mig och det kändes som en kallsup. Jag gick upp på podiet och passade på att ta några djupa andetag medan jag vecklade upp min minneslapp. Jag glömde helt bort att börja talet med det traditionella "ärade övermarskalk, ärade gäster, osv" och sa istället; HEJ!

Och så var talet igång, jag snubblade på vissa ord men körde på ändå. Jag fick den längsta applåden jag någonsin fått i mitt liv och gick tillbaka till min plats med ett leende så stort att det värkte i kinderna och med en känsla av att precis ha hoppat fallskärm. Att hålla egenskrivna tal är nog min typ av extremsport. Jävlar!

Mitt tal belyste psykisk ohälsa, det handlade om att våga prata om det och våga lyssna på de som vill prata om det. På det allra ödmjukaste sätt måste jag säga att jag är så otroligt lycklig över hur det togs emot och över alla som under kvällen kom fram till mig och berömde mig. Att skriva har alltid varit något väldigt personligt och intimt för mig, så att få denna reaktion på något jag skrivit känns obeskrivligt bra! 

TACK!


Likes

Comments

​Hon drar fingrarna genom sitt axellånga hår tills en knut sätter stopp. Omsorgsfullt reder hon ut den medan hon biter av en lös hudbit på sin underläpp. Hela tiden har hon blicken fäst på vattenpölarna som sakta krymper på det blanka golvet.

Hon ser inte att de krymper, hon ser faktiskt inte ens det blanka golvet. Hennes blick är inte där, den är ingenstans.

Hon gillar när det händer, det där som känns som att man i några sekunder befinner sig i en ficka utan tid och rum. Det där när ljuden, tankarna och till och med en själv tar en liten paus från existensen.

Det hon tycker är dåligt med det tillståndet är att hon inte märker av det förrän hon precis kommit ur det. Det är som att hon i en mikrosekund fylls av ro innan alla ljud och tankar kommer tillbaka och det enda som är kvar av det är känslan av att hon precis varit någon helt annanstans.

Likes

Comments

​Klockan är 15.20 och jag har druckit ofantliga mängder kaffe...

Jag varvar jobb med självrannsakning idag. Har skrivit en lista på saker jag vill uppnå innan 1/1-17. Har gjort det riktigt ambitiöst med målbeskrivningar och handlingsplaner uppdelade i delmål. Det var längesen jag gjorde detta.

Sen jag var liten har jag varit besatt av att planera mitt liv, allt ifrån stora drömmar om olika yrken till banala saker såsom vilken klädstil jag ska ha i gymnasiet.

Jag minns en dag under mitt första år på gymnasiet innan jag bytte skola. Vi var ett litet gäng på fyra tjejer, en dag var det en av tjejerna som hade en riktigt dålig dag. Då bestämde vi oss för att hela gänget skulle skolka. Vi köpte anteckningsblock och satte oss på Världskulturmuseéts café. Vi drack apelsinjuice och reviderade våra liv, skrev listor på egenskaper vi ville ha och saker vi ville göra. Fyra tonårstjejer som såg sig själva som tomma pappersark man kunde fylla med vad man ville. Eller kanske mer som skrivblock där man kunde kladda lite hur man ville och sedan bara riva ut sidan och börja om om man inte var nöjd.

Med åldern har jag tyvärr börjat leva som om definitionen av mig är utskissad i cement som allt snabbare stelnar och blir permanent. Det tråkiga är att jag inte är nöjd med definitonen jag gett mig själv och lever efter just nu. Ändå har jag så otroligt svårt att ändra på mig även om jag vill det så gärna, som sagt; cement.

Är i en period i mitt liv där jag fått roliga utmaningar och möjligheter. Dock känner jag att jag inte njuter av det fullt ut och känner att jag kan prestera så mycket bättre. Vill liksom finkalibrera mig för att göra det bästa av nuet som jag hamnat i.

Det är intressant det här med självförverkligande, det femte steget i Maslows behovstrappa som man fått privilegiet att nå upp till. 

Likes

Comments

På min anslagstavla har jag nålat fast mina tankar efter att ha läst min första Haruki Murakami; "Elefanten som gick upp i rök". Lappen är riktigt kladdig med diverse fläckar och krokig skrivstil men jag sparar den ändå. Det är inte ofta en bok väcker så många olika känslor i mig att jag bara måste skriva ner det.

"Haruki Murakami

Enkelt med en twist.
Känns som att han lämnar små ledtrådar som inte leder nånstans.

Bygger upp men avslutar inte.

Väcker känslor. Frustration, uttråkad men ändå nyfiken. Undrar om jag är den enda som inte förstår. Tolkar jag fel? Känns som man missat nått.

Gillar den vardagsromantiska tonen.
Får en att känna atmosfären.
Ett dammigt rum. En torr uppsliten gräsmatta bakom huset en kvav sommarkväll. En sträv soffa på en grå eftermiddag. Osaltad pasta.

Det som känns som att det kopplar bort en från verkligheten.
Så vardagligt att det bildar en reva i tidsrummet där klockan alltid är tio i fem en mulen tisdagseftermiddag.
Där overklighet inte märks av utan smälter in i vakuumet utan att väcka några känslor.

Förtrollande vardagligt."

När jag läste "Elefanten som gick upp i rök" så kände jag en otrolig hatkärlek. Denna samling av kortare berättelser var inte lik något annat jag läst. Murakami har en förmåga att bygga upp en spänning ur alldagliga scener med hjälp av små, välplacerade mysterier. Ibland är mysterierna overkliga och övernaturliga men kan även vara banala men som man bara måste få veta svaren på. Men så är ju detta en väldigt speciell berättelsesamling där man kommer till sista punkten precis när spänningen är som störst. Det är svårt att läsa vidare på nästa berättelse när man inser att den inte innehåller några svar på den föregående. Det är nästan som att det kliar i hela kroppen, ett myggbett som inte får rivas på. Murakami skriver dock så magiskt att man, efter att ha hämtat sig lite, läser vidare. Helt plötsligt har man det här behovet av att läsa allt han någonsin gett ut.

Mina favoritrader ur boken:
"Problemet är att hon inte kan förhålla sig till saker. Sin egen kropp, sina egna tankar, vad hon eftersträvar, vad andra förväntar sig, såna saker..." (ur; Eftermiddagens sista gräsmatta)

"Staden gröps ur och försvinner alltmer. Nej, det här är ingen plats för mig heller. Vårt språk och de drömmar vi en gång haft löses också upp och försvinner." (ur; En roddbåt till Kina)

"När de betraktade den självklara enkelhet med vilken hon förhöll sig till omvärlden, ville de försöka fylla den med de komplicerade känslor de själva bar på." (ur; Att bränna lador)

Likes

Comments