hon gick med grus i ögonen
morgonluft
hon sparkade på en mördarsnigel
skinnet på den sprack och inälvorna spred sig
hon trodde ju att det var en pinne
riktigt så mörk är hon inte än

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Du kanske ser henne ibland

i periferin

En suddig kontur som aldrig blir skarpare

oavsett hur nära du tittar

Likes

Comments

Då och då önskar jag att jag inte hade berättat om den för nån
då hade jag kunnat få göra den till min egen och behållt den om jag velat
börjar jag bli hemmablind?
ibland trivs jag med den, lite som att vara ensam i ett tyst rum
ett bibliotek, med böcker om livet, som stillsamt imploderar
trots gravitationens påverkan på min kropp upplever jag tyngdlöshet
stundvis finns varken upp eller ner, naturlig uppgivenhet
som att min hjärna ger mig en andningspaus
ett inre lugn mitt i kaoset
just idag är det så tyst att jag inte vet om det är bra eller dåligt
Livet är för det mesta dubbeleggat
Bitterljuvt är ett av mina favoritord

Likes

Comments

Ur Douglas Adams fantastiska verk "The Hitchhiker's Guide To The Galaxy";

"Vogon poetry is of course, the third worst in the universe.
The second worst is that of the Azgoths of Kria. During a recitation by their poet master Grunthos the Flatulent of his poem "Ode to a Small Lump of Green Putty I Found in My Armpit One Midsummer Morning" four of his audience died of internal haemorrhaging and the president of the Mid-Galactic Arts Nobbling Council survived by gnawing one of his own legs off. Grunthos was reported to have been "disappointed" by the poem's reception, and was about to embark on a reading of his 12-book epic entitled "My Favourite Bathtime Gurgles" when his own major intestine, in a desperate attempt to save humanity, leapt straight up through his neck and throttled his brain.
The very worst poetry of all perished along with its creator, Paul Neil Milne Johnstone of Redbridge, in the destruction of the planet Earth. Vogon poetry is mild by comparison."

Likes

Comments

Att vakna desorienterad

som att man fallit ur tiden

Det lilla vakuum man skapat åt sig själv

I den lilla lådan händer ingenting,

likt Schrödingers katt

är jag levande eller död

båda samtidigt

och ingetdera

Likes

Comments

Älskar ju när någon annan kan förklara känslor bättre än mig. Sigge Eklund satte verkligen fingret på det i boken han skrivit ihop med Alex Schulman; "Tid - Livet är inte kronologiskt".

Likes

Comments

Limbo, outhärdliga timmar igen
Det var inte längesen sist
Det här med att gå med huvudet bland molnen, jag förstår det verkligen
mina moln är mörkt gråa med blixtar i
Min första visdomstand har nästan växt ut helt
den verkar växa lite snett, det kanske är det som är problemet

Ska ut och köpa snus
Promenaden i mörkret är som en tröstande smekning
Min nästipp kan nå otroligt låga temperaturer
Hade kunnat låta lite mer djup och funderande
men jag spelar pokemon hela vägen

Googlar stavningen på inläggets rubrik innan jag publicerar
löjligt rädd för att publicera stavfel
utmanar mig själv genom att skita i stavningen tre rader uppåt​
*smh*
Älskar när folk säger att alla är alldeles för självupptagna för att lägga märke till vad andra gör
ibland är det faktiskt skönt, att känna att ingen tänker på en




Likes

Comments

Idag behöver jag inte skriva ner mina känslor och tankar. Allt sammanfattas så bra med detta utdrag ur min favoritbok "How to live safely in a science fictional universe" skriven av Charles Yu;

"Sometimes when I'm brushing my teeth, I'll look at the mirror and I swear my reflection seems kind of disappointed. I realized a couple of years ago that not only am I not super-skilled at anything, I'm not even particularly good at being myself."

Det är otroligt hur bra den här boken förstår mig varje gång jag öppnar den.

Likes

Comments

I det kalla vattnet är min kropp ett med sjön
Våra mörker förenas och våra djup blir oskiljbara
På rygg svalkas mitt bakhuvud och vinden stryker mig på magen
Mina tankar drunknar och nu finns bara kvällshimlen
När jag simmar under vattenytan slutar jag att existera
Och när mina avdomnade ben bär mig upp på bryggan är jag pånyttfödd en stund

Likes

Comments

Igår var jag på bal arrangerad av och för min kår. Jag har vetat sen i våras att jag skulle hålla tal där framför ungefär femhundra gäster.

Jag fick konfrontera två saker igår som kan vara lite jobbiga för mig; att tala i grupp och att dela med mig av texter jag skrivit. Hela veckan hade jag känt mig adrenalinpumpad i en berg- och dalbana av självkritik, prestationsångest och perfektionism. Skissen över mitt tal hade jag skrivit klart för flera veckor sen, vissa dagar var jag nöjd och andra inte. Det var inte förrän i början på veckan som jag vågade be en vän läsa det och ge mig konstruktiv kritik. Jag knåpade sedan med talet och gjorde ändringar ända fram till minuterna innan jag skulle upp på podiet.

Jag var så nervös! Mellan maträtterna fantiserade jag om olika skräckscenarion som kunde ske och fick då och då påminna mig själv att andas ordentligt. Det blev inte heller bättre av att jag inte hann gå på toa under pausen och inte nog med det så upplevde jag såklart wardrobe malfunctions. Mina händer skakade och det kändes som att min mun blev torrare och torrare oavsett hur mycket vatten jag drack. Jag förstår att det kan låta löjligt att jag kände såhär, låter kanske lite överdrivet. Men har man prestationsångest och scenskräck så är det faktiskt såhär det kan kännas. Det påminde mig lite om hur jag kände i högstadiet när jag hoppade från tian i badhuset för första gången fast flera gånger värre.

Min pojkvän gav mig tipset att låta mikrofonen vila på hakan för att inte råka hålla den för långt bort eller känna att handen skakar. Mitt handskrivna tal låg i kuvertväskan, markerat för att inte glömma takten eller pauserna. Toastmastern presenterade mig och det kändes som en kallsup. Jag gick upp på podiet och passade på att ta några djupa andetag medan jag vecklade upp min minneslapp. Jag glömde helt bort att börja talet med det traditionella "ärade övermarskalk, ärade gäster, osv" och sa istället; HEJ!

Och så var talet igång, jag snubblade på vissa ord men körde på ändå. Jag fick den längsta applåden jag någonsin fått i mitt liv och gick tillbaka till min plats med ett leende så stort att det värkte i kinderna och med en känsla av att precis ha hoppat fallskärm. Att hålla egenskrivna tal är nog min typ av extremsport. Jävlar!

Mitt tal belyste psykisk ohälsa, det handlade om att våga prata om det och våga lyssna på de som vill prata om det. På det allra ödmjukaste sätt måste jag säga att jag är så otroligt lycklig över hur det togs emot och över alla som under kvällen kom fram till mig och berömde mig. Att skriva har alltid varit något väldigt personligt och intimt för mig, så att få denna reaktion på något jag skrivit känns obeskrivligt bra! 

TACK!


Likes

Comments