Alltså himlans öra att krångla... Igår blev det magnetkameraundersökning -en ganska speciell upplevelse- utrustad med både öronproppar o hörselkåpor blev jag inskjutsad i en enorm "kapsel". Lugna favoriter i öronen och sedan körde oljudet igång. Det lät, trots allt skydd, som om någon stod med slagborr vid mitt huvud! Hur som så lyckades jag ändå nästan somna där jag låg...knasigt men ändå en ganska väntad reaktion från mig. När jag är nervös och fokuserad så blir jag trött, det är väl kroppens/hjärnans försvar för att klara av anspänningen. Efter cirka en halvtimma var undersökningen klar och jag fick besked om att min läkare skulle få svar om en vecka. Så nu är det bara att avvakta och hoppas, hoppas att det inte är tredje gången jag drabbas av Kolesteatom (pärlcysta). Har googlat en del och vad jag förstått så är återfallsrisken cirka 10%...det borde alltså inte drabba mig igen. Samtidigt så känner jag mer än väl igen mina symtom sedan tidigare. Ett fint öra när läkaren tittar i det men med successivt försämrad hörsel och en liten flytning från örat som luktar blä.

Ja ja det är bara att ta beskedet som det kommer och vara glad och tacksam för att det är i Sverige jag bor i och omfattas av hela välfärden. Med tanke på alla mina operationer så har nog mina skatteinbetalningar inte varit alltför stora! Två långa öronoperationer, en knäoperation, ett kejsarsnitt och en hemorrojdoperation. Vid alla utom kejsarsnittet har jag varit sövd och utav dessa har jag verkligen mått pyton och kräkts och kräkts, bortsett från hemorrojdoperationen. Den var jag så pigg av efteråt så jag i yr glädje sprang på stan och köpte en storblommig blus - så kan det gå när glädjen går överstyr! Dock visade sig att jag tog ut lyckan liiite för snabbt...när bedövningen släppte så trodde jag nästan att jag skulle dö. Herre min get vad det värkte i ändan! Värken minskade något när jag gick hängandes över barnvagnen så det blev långa promenader, värsta var att dessa promenader stimulerade magen så att det blev dags för toabesök - inget kul! Känns som att det är omöjligt att göra nummer två, det känns liksom att det är en melon som ska ut genom ett pyttehål. Så mitt råd är att hålla magen i trim och lyssna på kroppens signaler, helt enkelt gå på toan i rättan tid och håll inte igen! 

Nähä nu är det slut på sjukdomsberättelser, nu ska jag spåna över bra begravningslåtar... Helt normalt sätt för mig att hantera min oro över ett återfall😉 Tror att det är bra att fundera på sådant ibland och att sätta det på pränt, det är gott för de som lever kvar att få lite hjälp från andra sidan när stunden är kommen,

Tack för att du delade min tanke! 


Likes

Comments