View tracker

Jag skriver när jag mår dåligt, det måste därför vara ett gott tecken att jag inte lagt någon energi på att posta ett inlägg. Min hjärna är kreativ om nätterna när jag inte kan sova men visste har jag överlevt många sömnlösa nätter utan att plocka fram en penna. Men dock har jag också lärt mig sätta ord på saker utan att skriva ner dem, även om problemet att prata står kvar. Men nu är jag här igen, inte för att jag är ledsen för just nu är jag neutral men jag tror ändå att skriva det här kan hjälpa på något sätt.

Mycket har hänt sen sist, betydligt mer än vad jag trodde kunde hända på några korta månader. 2015 blev till 2016, någonstans i där blev "gamla jag" till "nya jag" eller rättare sagt "ny tillfälligt deprimerade jag" blev till "gamla jag" igen. Hela historian om mig började i slutet av sommaren när jag blev dumpad och trodde att jag såg slutet på att vara lycklig. Men självklart hade alla rätt, tiden läker alla sår och det behövdes inte ens så mycket tid som jag trodde. Det som behövdes var att finna glädje i små saker, överleva ett åtta-timmars-pass på jobbet och ändå orka spendera kvällen någon annanstans än hemma och sist men inte minst Tinder.


Med min ändå ganska svaga erfarenhet av kärlek så har jag kommit fram till att man behöver ett rebound men definitionen kan variera. Den största delen av mitt rebound-arbete var redan gjort med hjälp av den flörten på jobbet som egentligen inte var någonting, den killen som jag och min kollega stalkade på instagram under de stilla timmarna. Så när jag laddade ner Tinder var det redan för sent för att leta engångsligg, inte för att jag egentligen är den typen som hade mått bättre av det. Jag laddade ner appen för att det var en kul grej och för att jag redan konstaterat att jag är beroende av killar och deras bekräftande. Jag har alltid sagt att om man möter upp någon från nätet så blir man mördad men jag kunde inte hjälpa att jag föll för denna charmiga, kaxiga, snygga och lite för självgoda kille. Han förslog en fika och jag tvekade, mest på grund av mina principer. Men det krävs inte mycket för att räkna ut hur det blev.

Jag visste redan då att han snart skulle åka 145 mil bort och var dum nog att tro att det egentligen var bra. Att då skulle vi få njuta av varandras sällskap i två månader, han skulle få vad nu det var han sökte och jag skulle skrapa bort de sista bitarna av min gamla kärlek. Naivt.

Nu är jag där igen, inte dumpad men ensam och denna gången visste jag vad jag gav mig in på. Jag har sett långdistansförhållade på avstånd, jag har svurit att det inte är något för mig men här sitter jag. Skyller mig själv och tror att jag är svag för att jag är ledsen. Skyller inte på honom, skyller på systemet som inte är kärleksvänlig. Inte anpassad efter flickvänner som nyligen börjat på p-piller och är känslig av humörförändringar och nya finnar. Men precis som jag var naiv och trodde att det var en bra ide att börja dejta drömkillen som skulle försvinna är det naivt att tro att världen anpassar sig efter kära 20-åringar. Men nu sitter jag här, varit ensam i en vecka och bryter ihop med tanken på en ensam vecka till. Har efter två dagar känt att det inte kommer hålla och att jag borde rycka plåstret nu men vet också att när vi väl får en helg tillsammans kommer allting vara värt tårarna.


I skrivande stund är allt okej, för jag fick prata med dig i 17 minuter ikväll. Ibland suger allt men jag väljer att tro att den som väntar på något gott kan inte vänta för länge. Och medan man väntar gäller det att underhålla sig själv, gymma och shoppa är för tillfället mina enda hobbys.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag minns när jag kände av att jag vände. När vågen tippade över och det positiva övervägde det negativa, eller åtminstone när jag började släppa taget om det som fick mig att må dåligt. Många faktorer spelade roll i den vändningen och jag kan inte svara på exakt vad det var men visst märkte jag en dag hur jag helt plötsligt kände mig som mig själv igen. Självklart har det gått upp och ner sen dess men precis som vilken bergochdalbana som helst så har jag tagit mig framåt och slutdestinationen är betydligt högre belägen än startpositionen.

En av de största anledningarna att jag började släppa det som tyngt mig är att jag funnit en ro i att blicka framåt. Anledningen att jag inte gjort det innan kan mycket möjligt varit att jag trivts så bra i nutiden, eller att jag fruktat framtiden. Just nu ser jag bara fram emot det kommande. Jag har allting exakt uttänkt och visualiserar mig hur perfekt allting kommer att bli. Jag längtar efter att börja om på nytt, för det är en del av planen. För att sudda ut allt som tynger mig ska jag göra om allt på ett bättre sätt.

Om ett år har jag flyttat. För några månader skrämde tanken mig, men just nu finns det inget som jag längtar efter mer. Jag är fortfarande glad över tiden jag har kvar i mitt trygga bo för nu kan jag njuta av att göra allt det jag brukar för sista gången. Jag har precis firat min sista födelsedag boende i mitt barndomshem och i december kommer för sista gången vakna upp en julaftonsmorgon i detta rummet. Men jag är inte det minsta ledsen över det, jag är etthundra procent säker på att jag kommer må bra där jag hamnat om ett år. Om ett år kommer jag fira min födelsedag i en studentlägenhet i Småland och det kommer vara den bästa födelsedagen någonsin. I vanliga fall skulle jag kanske skriva "ta i trä" för att inte ta det för givet men inte nu, jag vet att det kommer bli så. Jag är inte den typen som går och drömmer, hur många motiverande citat och föreläsningar du än hör kommer du inte bli framgångsrik. Du behöver en plan och det har jag. Jag kan drömma om framtiden men det är planen som tar mig dit.


I skrivande stund springer jag milen som bäst på 53.09, nästa år gör jag det på under 50 minuter. Att följa fitspo-konton på instagram hjälper inte, jag ska springa tills fötterna blöder.

Likes

Comments

View tracker

​Hur ska jag kunna hålla din hand när den darrar som ett asplöv och hur ska jag kunna andas åt dig när mina lungor knappt fungerar? Du behöver mig och jag är mycket medveten om det men ändå kan jag inte förmå mig att prata. Du behöver höra mina historier och min uppmuntran men jag kan inte öppna munnen. Min hjärna står på blank, markören blinkar på ett tomt dokument och vänta på att få skriva. Inget kommer. Jag kan fysiskt inte öppna munnen för att säga något trots att det är allt du behöver.

Jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra dig lycklig, men hur ska jag kunna göra det när jag är långt ifrån lycklig själv. Jag mår dåligt över att det får mig att må bra att fly. Att få åka till jobbet, springa ensam i skogen eller låsa in mig på rummet mår jag bra av, för jag slipper se det dåliga. Jag känner mig skyldig för att jag mår bra. Jag förtjänar att må bra, jag har haft ett helvete och behöver det just nu. Jag har inte råd att offra min lycka men ändå kommer kronofogdens metafor med brev efter brev. Jag borde inte fly, jag borde stanna och prata. Men jag kan inte öppna munnen, allt jag kan är att gömma mig. Alla säger ständigt att det hjälper att prata men jag tror inte de förstår att jag inte kan prata. Jag kan inte formulera mina tankar och även om jag vill berätta hur jag känner så finner jag inga ord. Hur ska jag kunna ta hjälp av en metod som jag inte behärskar?

Mina tafatta försök hjälpte inte. Nu är du där man inte får ha vassa föremål eller mobilens laddsladd som man möjligtvis skulle kunna hänga sig i på rummet. Du är inte sån men de måste ändå söka igenom din väska innan den får följa med in, för sån är policyn. Inga undantag ges, nu börjar vi om på noll och det ska vara såhär.

I skrivande stund älskar jag min mamma, det har jag alltid gjort och kommer alltid göra. Men just nu har jag bara svårt att öppna munnen och säga det.

Likes

Comments

​När jag vaknade i morse var jag inte lycklig. Men jag vakande inte heller med ångest, ett tungt hjärta eller täppt näsa för att jag somnat i tårar. Kanske hade jag en fin dröm eller så hade bara tiden gjort sitt och börjat läka såren. Det är för det mesta små saker som påverkar mitt humör, små saker som trots allt kan ge ganska mycket. Att känna träningsvärken från gårdagen, att få gå upp och sminka mig och att se fram emot att få sätta sig i bilen och spela alla mina favoritlåtar på hög volym gjorde att min dag blev ganska bra. Jag tycker inte om mitt jobb men kände inte att det var lika tungt att åka dit idag. Min kollegas skitsnack och trevliga kunder gör livet lättare. Självklart lämnar mitt fortfarande brustna hjärta en stor skugga efter sig men jag har hittat små saker som lyser upp lite. 

Jag tror att jag kan påverka mig själv ganska lite och det är människorna runt om kring mig som bestämmer hur jag mår. För det mesta är det bara en slump och ovetande från deras sida, men det kan nog vara skönt på ett sätt. Kanske inbillar jag mig detta men det är så jag vill tro att det ligger till. För att glömma någon annan behöver man hitta någon ny, åtminstone om man är beroende av sällskap som jag. Hur de sällskapet ser ut kan variera, jag letar inte efter någon att ta hans plats i hjärtat på mig för det är omöjligt. Men någon att ta all tid jag lagt på tankar åt honom är vad jag är i behov av, något som håller mig så upptagen att jag glömmer för stunden. Jag trodde aldrig jag skulle vara så besatt och beroende av killar, men så är det nog. Att bara titta på någon annan har hjälpt mig mycket. Jag vet inte ens vad han heter men nog har han redan hunnit hjälpa mig så mycket. Bara det faktum att jag har någonstans att titta när timmarna går långsamt på jobbet och en anledning att le när jag möter en blick har fått mig att må bättre. Hej du i butiken bredvid, charmig och säkert alldeles för gammal för mig, tack. Dig kan jag drömma om och låtsas att vi en dag kommer ha ett riktigt samtal. Du kommer kanske aldrig få chansen att krossa mitt hjärta men utan din vetskap har du chansen att laga det, du ger mig precis vad jag behöver, något som underhåller mina tankar.

I skrivande stund är jag fortfarande inte lycklig, men jag mår trots all bättre än vad jag gjort på ett tag. Det kanske vänder och går neråt igen men jag vet åtminstone att det går på rätt håll.

Likes

Comments

Jag trodde att bli dumpad av någon man var så djävulskt kär i var det värsta som kunde hända men det visade sig att jag hade fel. Att bli dumpad med anledningen "jag behöver vara ensam och lära känna mig själv" men sedan se honom inte särskilt långt där efter träffa en annan tjej träffar rakt i såret i hjärtat. Det värsta är kanske att jag fortfarande tycker om honom lika mycket, hur jag än försöker kan jag inte sluta vara kär. Men det kunde han utan att ens försöka.

Tankarna om hur han är världens sämsta människa som dumpar mig, en så jävla bra flickvän att det inte är sant varvas med att jag suger, jag gav honom allt jag hade men han ville inte ha mig. Han gjorde ett aktivt val att sluta vara med mig. Jag blev lämnad där på en parkeringsplats och han gick utan att vända sig om. Jag var den som fick sätta mig i bilen och köra hem. Så mycket tårar att jag var tvungen att skrika för att få ut allt. Kom hem och var helt tom, allt som var kvar inom mig var tyngd, sorg och svordomar. 

Det är först nu som jag inser att vi inte hade det så perfekt som jag trodde. Visst var det bra, det var skitbra, men inte alltid. Han fick mig ibland att må ganska dåligt, självklart aldrig med mening. Känslan jag fick av att han inte ville ses lika ofta som jag verkade vara rätt. Ibland kunde han inte hälsa på och jag satt hemma och grät, när jag slutat gråta kände jag mig löjlig över att ha blivit ledsen, skyllde på pms.  Det var alltid jag som frågade när nästa gång blev, därför kände jag mig ofta jobbig när jag skickade ett sms till honom. Ibland får man prioritera sig själv först, men ibland hade det varit trevligt om han struntade i vad han behövde göra och umgicks med mig för att han ville. Men det ville han nog inte. Det hade varit gott om han föreslog att vi skulle äta Pringles istället för tzatzikichips någon gång, för det är ju min favorit. Att stänga av sin mobil när man har en mysig kväll med sin partner kan vara att föredra, men det gjorde han inte. Detta tänkte jag på de gånger jag satt hemma och inte fick träffa honom men glömde bort så fort vi sågs för då blev jag så lycklig. Därför trodde jag att det var så perfekt, för när jag väl fick vara med honom glömde jag allt det där. Men nu slipper jag allt det där, nu är jag ensam istället och klagar över det. Nu ska hon, den nya säkert alldels perfekta tjejen få hantera det och visst är jag avundsjuk. Hon ska få sova i hans säng, äta söndagsfrukost med hans familj och få göra alla de där sakerna jag älskade. Hon har tagit min plats, den platsen jag inte förlorade utan blev ombedd att lämna.

Alla säger att det går över och jag vet att de har rätt, jag är inte den första som fått hjärtat krossat. Även om det känns som att ingen har varit så kär som jag är eller att inget varit så ledsen som jag så finns det så många som vet exakt hur det känns. Men jag trodde det skulle vara lättare och jag trodde inte det skulle bli just såhär. Jag trodde han skulle ångra sig, jag går fortfarande och hoppas på det även om jag borde inse att det är för sent. Jag borde inte ens vilja ha honom om han ångrade sig, men jag vet att det vill jag.

Det enda som hjälper det ytterst lilla när jag är så ledsen att jag mår illa är mina vänners kloka ord. Att det kommer ordna sig och att han är ett rövhål. Det är det enda som hjälper för tillfället.


I skrivande stund suger livet och jag mår sämre än jag någonsin gjort förut. Men det betyder väl att det bara kan bli bättre?

Likes

Comments