Bussen var tidig så vi kom fram redan vid 06:15 till Malaga. Jag hade knappt sovit. Olov hade. Han hade också så mycket tålamod med mig när jag frustrerad försökte forma om hans axel till en mjuk kudde flera gånger under natten.
Det var mörkt när vi kom fram. Skumma typer gled omkring på busstationen och hemlösa människor låg och försökte sova lite överallt.
Det kanske är en överdriven säkerhetsåtgärd men jag vill inte gå i utkanten av stan när det är mörkt, så vi väntade på den mycket sorgliga busstationen i två timmar. Kände mig bakfull utan att ha druckit och ville verkligen bara sova.
Vid åtta gick vi ändå in mot stan. Det är ännu mörkt den tiden men solen är i alla fall långsamt på väg upp.
Vi hade inte läst på om Malaga innan vi åkte, visste bara att det är en semesterort. Så när vi gick genom staden tidigt på morgonen och passerade den plastiga hamnen med kryssningsfartyg så fick jag inte den där härliga känslan man kan få när man kommer till en ny stad. Vi fortsatte mot strandpromenaden och såg bara en väldigt smutsig strand med hopfällda solsängar och enorma hotell som en stor mur längs ena sidan. Allt såg trasigt och övergivet ut. Som en dyspoti.
Så vi satte oss bara ned på en bänk och glodde ut på det stilla havet och väntade på att vi kunde få checka in på vårt hostel.
Det kändes så olustigt. Kontrasterna mellan den fallfärdiga busstationen, alla hemlösa människor och detta fula "lyxiga" område som en märklig fantasti. Ett sådant stort område endast avsett för turister som vill ligga som sälar på stranden och köpa fula armband och väskor som det står att de älskar Spanien på.
Jag förstår att det finns många sådana här platser i världen men det här kändes liksom extra sorgligt. Som en dröm om ett låtsasparadis som sedan bara lämnats åt sitt öde och långsamt förfaller.
Olov badade ändå och jag tittade på.
Och efter incheckningen tog vi en promenad. Tur att vi inte hade blivit så nedslagna att vi bestämde oss för att spendera dygnet på rummet för när vi kom till gamla stan förstod vi. Vi gick till de gamla moriska kvarteren och delade på en tapas på ett fint café. Promenerade i de vackra gränderna. Katedralen var fantastisk, som katedraler är.
På kvällen gick vi till en arabisk restaurang och drack te och åt sedan en god middag.
Nu tycker vi mycket om Malaga.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • Spanien

Likes

Comments

Igår åkte vi tåget från Santiago de Compostela till Madrid. Det gick 05:15 och tog fem timmar men det kändes som en timme för jag sov hela vägen. Sedan irrade vi omkring på tågstationen i en evighet tills vi hittade en buss som gick till Toledo.
Trötta hungriga och irriterade började vi leta efter vårt vandrarhem som vi hade bokat. Gamla stan i Toledo ligger på en stor höjd så vi fick ta rulltrappor upp, vilket kändes ganska konstigt. Speciellt i kontrast till hur antik staden ser ut.
När vi väl hittat vårt boende (och druckit kaffe) så mådde vi mycket bättre och gick ut för att vara turister. Det är verkligen en otrolig liten stad med byggnader från 900-talet och blandad arabisk och judisk och katolsk arkitektur överallt. Jag ville också besöka katedralen eftersom den tydligen ska vara "en av Spaniens viktigaste". Men när vi väl kom dit så bestämde vi oss för att strunta i det ändå då det skulle kosta oss 200 kronor och det var såå mycket folk överallt, bland annat skrikande skolklasser och stora guidade grupper. Dessutom har vi sett så många vackra kyrkor de senaste veckorna.
Vi försöker verkligen tänka på att leva ekonomiskt hela tiden vilket gör att allt tar mycket längre tid hela tiden, för vi måste diskutera om det är värt det eller inte och om det kanske finns något bättre alternativ. Det gör mig ingenting, tvärtom skulle jag behöva tänka mer såhär när jag är hemma också.
Men idag hade vi bestämt att vi ville åka till Granada och kom fram till att lifta helt klart vore det billigaste sättet. Så efter att ha besökt ett fint konstmuseum så hittade vi en bit kartong som vi skrev Granada på och ställde oss på den vägen som leder söderut.
Efter högst fem otåliga minuter gav vi upp. Det kändes bara så himla jobbigt och komplicerat så vi struntade i det och gick tillbaka till en parkering där vi satte oss och glodde i en halvtimme. Inga bussar gick till Granada idag och boendet var bara jättedyrt och lika dyrt var det i Toledo idag så där kunde vi inte heller stanna. Så vi bara satt och gjorde ingenting kändes det som, som att en lösning bara skulle falla ned till oss helt plötsligt. Det gjorde det också för vi bestämde oss för att ta nattbussen till Malaga och dagen efter ta en buss till Granada.
Alltså resa och boende i ett. Billigt!
När vi kommit fram till det så kändes allt bra igen och vi gick och tog en kaffe på ett ställe som heter Il Cappucino som enligt recensioner skulle ha Spaniens godaste kaffe. Det var faktiskt VÄLDIGT gott också, sådan krämig mjölk, kanske den godaste kaffe jag druckit faktiskt. Men jag vet inte om det kanske berodde på lättnaden av att vi nu bestämt oss för var vi skulle ta vägen. Förmodligen en kombination.
Sedan åt vi några tapas och efter det gick vi en underbar promenad runt hela Toledo som skimrade i kvällsljuset.
Nu sitter vi på en femton graders kall buss och klockan är tolv på natten. Jag hoppas att jag kan sova lite innan vi är framme i Malaga vid 07.

Likes

Comments

Igår gick vi upp vid 07 och gick och åt frukost med våra vänner som skulle ta bussen till Santiago på morgonen och sedan flyga hem. Det var väldigt tråkigt att säga hejdå men förhoppningsvis ses vi igen en dag.
Sedan började Olov och jag gå långsamt mot Muxía. Vi hade sett att det skulle regna hela dagen och var därför inte så sugna på att gå 26 kilometer och komma fram dyngsura till alberguet. MEN det var strålande solsken hela dagen - tydligen bara där vi gick också, så vi hade tur. Omgivningen var också magisk, helt klart en av de finaste dagarna under dessa fem veckor. Det fanns två vägar att gå och vi valde den som gick längs kusten så vi kunde se havet en stor del av dagen. Efter ungefär halva biten stannade vi och åt picknick med de stormande vågorna som utsikt.
Vi kom fram till Muxía vid 15-tiden och promenerade omkring i den vackra lugna staden. Vi klättrade också upp på en hög mirador där man kunde se hela staden. Hamnen med fiskebåtar på ena sidan och det enorma vilda havet på andra sidan. Både Olov och jag älskar havet mest av allt man kan älska i naturen så vi var väldigt lyckliga.
På kvällen lagade vi pasta på boendet och försökte komma fram till vad vi nu ska hitta på och pratade om att vi redan saknar att vandra. Vi gick och lade oss tidigt (som vanligt) i de skamliga våningssängarna och vaknade vid 07 av att de flesta i sovsalen höll på att packa och bege sig iväg.
Egentligen hade vi tänkt stanna en natt till i Muxía men idag var det verkligen grått regn hela dagen. Så vi åt frukost på ett café och funderade lite mer över framtiden fram till lunch. Kom fram till att vi ville åka till södra Spanien så vi behövde åka tillbaka till Santiago idag och ta ett tåg imorgon.
Eftersom vi inte vill göra av med så mycket pengar (så vi kan stanna länge) försöker vi alltid äta billigt, bo så billigt som möjligt och resa billigt (gå till exempel). Så idag bestämde vi oss för att lifta in till Santiago som ligger en timmes bilfärd från Muxía. I början hade vi ingen skylt och då körde det säkert förbi femton bilar. Sedan hittade vi en gammal kartong som vi skrev dit vi skulle på och efter det hann vi knappt hålla upp skylten innan en man frågade om vi ville åka med honom.
Han var från Belgien och var väldigt trevlig. Hade cyklat caminon på en vecka och var nu på väg hem igen.
När vi kom hit till Santiago köpte vi tågbiljetter och gick genom duggregnet till vårt märkliga hostel och här har vi varit sedan dess. Det är ett stort gammalt hus med vandrarhemsinredning blandat med konstiga små fläktar, automatiska lampor och discolampor lite här och var.
Imorgon går vårt tåg vid 05:15 så förhoppningsvis hinner vi sova lite i natt i alla fall.

Likes

Comments

Vi mötte en gammal kvinna på kvällen när vi gick en promenad till kyrkogården i Negreira. Hon pekade på himlen och sa att det skulle bli storm, det var hon säker på, eftersom värmen var så tryckande.
På kvällen när vi låg och skulle sova hörde vi hur det började blåsa på ordentligt och tidigt dagen efter när vi gick genom skogen såg vi hur skogen låg uppsliten längs stigen. Det var fortfarande väldigt varmt ute och det luktade brandrök. Efter några kilometer såg vi också att det glödde överallt omkring oss i skogen och rök bolmade upp överallt. Vi visste inte riktigt om det var "kontrollerat" eller inte, för det hade också regnat mycket på natten men det var ganska obehagligt med all rök. När vi kom fram till nästa by där vi drack kaffe stod det flera brandmän där och ett tv-team. Uppenbarligen hade det brunnit väldigt mycket i flera skogar i Galicien och i Portugal där flera människor hade dött. Det är så konstig ibland när man är så avskuren från vad som händer omkring en. Vi tittar inte direkt på nyheterna. Vi lever bara i vår lilla bubbla där vi vandrar fram och dagarna ser ungefär likadana ut för oss.

Vi kom i alla fall fram till Fisterra till slut, efter 34 kilometers dagsvandring. Och är så glada över att äntligen få se havet. Det var i och för sig ganska grått väder ute som sedan eskalerade i en regnstorm, precis när vi var framme vid den lilla skylten där det står att vi har 0 kilometer kvar att gå. Det som kallas världens ände - Finisterre. Men det gjorde inte så mycket. Vi har haft såå fint väder hela tiden så jag tycker nästan att vi förtjänade att bli lite blöta när vi äntligen kom fram.
På kvällen gav vi oss ut i stormen igen för att leta upp en restaurang där vi kunde ha en avslutningsmiddag. Det resulterade i att William råkade beställa en väldigt dyr paella och vi andra åt fisk och skaldjur som inte var särskilt goda.

Likes

Comments

Vi bestämde att vi bara skulle gå 20 kilometer idag så vi fick lite sovmorgon och började vid åtta imorse. Det har varit en konstig värme ute hela dagen, kvav som i regnskogen men utan den starka solen som gör att man känner sig grillad. Så perfekt vandringsväder.
Jag är så glad över att vi bestämde oss för att gå vidare till Fisterra. Vi gick genom stora skogar som luktade gott. Tysta stilla byar som sagor och knappt en människa ute. Bara någon enstaka pilgrim. Äntligen gick det att tänka igen.
Vi gick tillsammans fast en och en och jag kände verkligen behovet att vara ensam idag så det var bra. Vi passerade en av de finaste byarna jag sett här och jag njöt verkligen hela dagen av att gå och inte behöva tänka på att gå i någon annans takt. För jag visste ju att Olov och de andra var bakom mig och att vi skulle till samma plats. Det var förlösande att tillåta mig själv att tänka på det som kändes mest nära, utan att behöva förklara för någon att jag inte orkade prata och samtidigt försäkra personen om att allt var bra. Det var så längesedan jag var med mig själv helt enkelt, vilket gjorde mig melankolisk på det viset som när man vill vara melankolisk. Sedan förtvivlad i tanken och lugn efteråt. Som en person som fått ett utbrott utan att det märkts.
Jag är också samtidigt glad som sagt.
Och det blir alltid så att jag tänker på Pathric i den sinnesstämningen, när jag inte väljer vad jag ska tänka på.

Varje stark upplevelse härleds alltid till att du inte längre lever Pathric. Att du inte har möjlighet men också slipper uppleva vissa saker.
Jag förstår det mer ju längre tid som går och jag saknar dig mer ju fler saker jag gör, som jag vet att du aldrig kommer kunna göra.
Fastän det är år sedan nu så inser jag mer och mer vad döden innebär och jag förstår också att jag kommer inse fler saker om den senare. Och det faktum att det är meningslöst att försöka förstå den ändå. Istället bara igen och igen konstatera hur hjälplös man är inför den. Och det enda man kan förstå är hur man ska lära sig hantera den.

Vi stannade i en liten stad som heter Negreira och den är tyst och fin och det känns väldigt bra att vara här.

Likes

Comments

05:50 började vi gå igår för att slippa stormen av peregrinos. Men det verkade som att det var fler som kommit på den idén, för inte ens då var vi ensamma ute.
Dagen var ändå kort. 19 km och lite mer än fyra timmar senare var vi framme i Santiago. Det var ganska dimmigt och vått på förmiddagen och inte en särskilt vacker omgivning. Men just när vi kom in i Santiago kom solen fram, som sig bör när man precis genomfört något stort. Vi mötte upp Marcus och hämtade ut våra pilgrimsdiplom, sedan fick vi springa till mässan som var vid 12. Kyrkan var proppfull så vi fick stå upp, vilket var ganska ansträngande efter att ha vandrat hela förmiddagen och inte suttit ned sedan dagen innan. Men det var värt det. I slutet visades den väldigt vackra el botafumeiro, vilket betyder typ rökspridare och alltså är en metallbehållare på 80 kg (en av de största i världen) med rökelser inuti som svingas genom hela katedralen av åtta "rökelsebärare". Det är en gammal tradition från 1100-talet och sägs ha kommit till bland annat för att dölja stanken från smutsiga pilgrimer. Och såklart är den också en religiös handling och ett sätt att be och komma närmare gud. Jag var lite lite nervös när de satte fart på den, för jag hade just läst om några olyckor där den hade släppt från taket och svingats iväg i full fart ut i katedralen. Men det var främst hemskt stämningsfullt och häftigt att se. Något som aldrig skulle kunna ske i en kyrka i Sverige.

Sedan gick vi allihopa tillsammans och tog en öl och försökte förstå att vi nu är framme, vilket var svårt. Har fortfarande känslan av att vi inte riktigt är färdiga. Det kan ju inte bara ta slut så plötsligt! Imorgon ska vi börja gå mot kusten och Fisterra i alla fall, vilket kommer ta tre dagar, så kanske att vi långsamt hinner vänja oss av med detta sätt att leva då. Jag kommer verkligen sakna det och jag önskar att jag kan ta med mig lite av det här hem igen.
Att gå upp innan gryning och varje dag få se hur solen går upp och vara utomhus hela dagarna. Känna solen, vinden och regnet i ansiktet och verkligen uppskatta enkla saker som vi tar för givet. Skugga, vatten, en vilopaus på en bänk. Att komma ihåg varje dag och inte undra var senaste veckan/månaden tagit vägen för att livet bara försvinner iväg.
Jag förstår också att det inte bara går att kopiera detta levnadssätt rakt av och klistra in det i till exempel Sverige, men jag hoppas ändå att jag ska kunna ta med mig något litet som får mig att sakta ned ibland och värdesätta andra saker.

Idag har vi bara tagit det lugnt. Det är första vilodagen på en månad och vi har verkligen vilat. Gick upp vid 09:30 och åt churros con chocolate på ett café med Becky William och Jonathan från Kanada. Mådde illa efter, pga alldeles för söt frukost. Sedan checkade vi in på ett albergue och sa hejdå till vårt lyxiga hotellrum med riktiga lakan.
Det blev ingen paella igår men ikväll hoppas vi få äta en god en. Vi var ute några stycken igår och drack öl på kvällen och kämpade mot sömnen. Det var kul att stöta på några av de vi träffat under den här månaden, så lite som i sista avsnittet av LOST blev det ändå. Hehe.
Sedan kom ett gäng tjoande tanter och förstörde stämningen. Jag förstår att de är glada att se varandra igen och så men de var så jävla högljudda och kände verkligen inte av stämningen där. (Man fick också en stark känsla av att de var fuskpilgrimer). "WOHOO LADIES, WE MADE IT!" vrålade en kvinna som stod bredvid mig och jag fick hålla för örat så inte trumhinnan skulle spricka. Det här var alltså på en restaurangs uteservering där folk fortfarande satt och åt. När hon insåg att vi också var pilgrimer började hon skrika "oh my god, amazing, wondeful" och andra amerikanska grejer till oss också, så till slut sa jag till henne "i'm sorry, but you are screaming, could you just..." och visade med handen att hon skulle sänka rösten.
Hon blev SÅ kränkt och jag förstörde den härliga stämningen en stund. Men det blev lugnare efter i alla fall.

Likes

Comments

Vaknade vid 06.30 igår och det kändes som att jag sovit fem minuter på hela natten. Det var ett riktigt snarkrum vi hamnat i. En av snarkarna är en gubbe från Brasilien som det ändå var svårt att bli irriterad på när han låg på sidan i sin säng och ryckte i fötterna när han drömde, som en stor bebis.
Vid 07 var vi i alla fall på väg tillsammans med William och Becky. Vi brukar alltid gå 3-6 kilometer till nästa by på morgonen och äta frukost på ett café. Men igår var det ingenting öppet i nästa by och inte i den därpå heller. Okej, då finns det ju inte mycket annat att välja på än att gå vidare. Men det är inte kul när nästa by ligger 5 km bort och man inte ens vet om det kommer finnas nåt öppet där då, plus att man redan gått 5 km.
Till slut fick vi äntligen vår frukost efter 1 mil i kyla och mörker som var mycket mörkt (tack Ainbusk för formulering).
Vi var lite mer förberedda på pilgrimsrusningen så dagen bara gick av sig själv och 29 kilometer senare stannade Olov och jag i Boente medan William och Becky fortsatte fem kilometer till. Jag skulle inte säga att jag är extremt fysiskt trött vid dagens slut faktiskt men efter cirka 25 kilometer brukar det börja göra väldigt ont i fötterna. Så de sista kilometrarna är bara något jag tar mig igenom varje dag. Ändå är jag både glad och förvånad över hur lite krämpor jag haft. Ett skavsår på en månad och lite ont i ryggen då och då, det är allt. Det verkar som att de flestas fötter är totalt förstörda eller så har de fått inflammationer och liknande. Det är otroligt att de ändå förtsätter tycker jag. Varje dag ser man nån stackare som linkar fram.
När Olov och jag tog en liten promenad i Boente igår, vilket tog fem minuter, så träffade på en gammal gammal haltande man som körde runt på en skottkärra med vatten. Han frågade om vi ville ha färskt vatten att dricka, "det bästa" och det sa vi ju såklart ja till. Så försvann han i väg in på sin gård och kom tillbaka med en flaska till oss. Det var så fint att se hur stolt han var över sitt vatten och gåvan också blev mycket mer värdefull av den anledningen. Vattnet smakade som helt vanligt gott vatten, vilket är ett bra betyg eftersom det annars smakar väldigt mycket klor här. I och för sig gjorde det oss lite oroliga också men än så länge har vi inte blivit sjuka så det var nog okej.
Idag gick vi våra 27 kilometer rekordfort. Stannade inte en enda gång under dagen. De flesta fuskpilgrimer stannar i samma stad och verkar börja gå ungefär samma tid, så de kommer liksom i sjok, så då går vi om alla på en gång och är helt slut efteråt. Men det är ganska roligt om man väljer att se det som en liten sportig utmaning. Fastän de går långsamt så krävs det att vi går dubbelt så fort som dem plus att vi har 8-10 kg på ryggen och de har kanske 1-2 kg. Jag vet att det låter inte så harmoniskt att vi bara skyndar oss igenom den här sista biten och att det inte är det som caminon handlar om. Men det är fan omöjligt att få någon slags andlig upplevelse eller ens tänka en tanke när omgivningen känns som ett festivalområde.
Nu är det i alla fall bara imorgon kvar sen är vi i Santiago!!! Vi är i en liten ful stad nu som heter O Pedrouzo, 20 km bort. En bilväg går precis bredvid vårt härberge så det är inte så mysigt här. Vi sitter på en ännu fulare liten skräpig bakgård och har ätit "middag" bestående av chips, yoghurt, ost, oliver och vin. Men vi är GLADA! ❤
Mina vandringsskor börjar ge upp dock... de borde klara sig en dag till men det är tveksamt om jag kan fortsätta använda dem sen. De är lite mer som sandaler nu kan man säga.
William vill fira med paella i Santiago och Becky vill att vi ska sätta upp banderoller med hennes namn på och blåsa serpentiner på henne. Jag vill att det ska vara som i sista avsnittet av LOST där alla som vi träffat sedan en månad tillbaka möts igen och är glada och milda (?) mot varandra. Tror dock att önskan om paellan är mest rimlig.

Likes

Comments

Det börjar närma sig nu ja. Det märks tydligt att det bara är 75 kilometer kvar. Det är så extremt mycket pilgrimer (fuskare som bara går sista 100 km och skickar sin packning med buss) och de är också tyvärr väldigt irriterande. I natt bodde det till exempel en amerikan i samma sovsal som oss, som låg och spelade in röstmeddelanden på sin telefon hela natten.  Allt jag sa om att de flesta människorna är härliga tar jag tillbaka.
De här "nya" pilgrimerna pratar högt, lyssnar på musik från deras telefoner utan hörlurar, går långsamt i bredd så det är svårt att gå om och stannar plötsligt så man går in i varandra. Det går inte att ta ett foto utan att det är en person med på bilden. Skillnaden är så stor nu från hur det var innan Sarria och jag vill verkligen bara gå klart de här sista milen så jag slipper se folk. Över huvudtaget så kändes det som att dagens 25 kilometer bara var något vi behövde gå för att ta oss vidare. Det var tjock dimma från att vi vaknade till klockan 12 så vi såg ingenting och fick liksom sicksacka mellan hopen av människor största delen av dagen.
Vi försöker stanna i små byar där det inte finns några stora härbergen, så vi slipper se alla. Men i de små byarna finns det inte en endaste liten tienda att handla mat i och oftast bara en restaurang med ganska äcklig mat. Jag har också slutat snusa (!!!) sedan några dagar tillbaka så jag vill äta saker hela tiden. Men det är inte särskilt ekonomiskt hållbart, eller hälsosamt för den delen, haha, att äta glass chips och olika former av pommes frites på restaurang fem, sex gånger om dagen. Det faktum att jag slutat snusa KAN ju också vara en av anledningen till min stora irritation för dessa nya pilgrimer. Men jag vet också att det är fler som känner som jag. Becky gick med sin solhatt neddragen hela dagen och lyssnade på ljudbok och bad oss säga till när vi var framme, haha.
Förhoppningsvis kommer vi nog vara framme i Santiago på fredag och sedan ska vi ju gå vidare till kusten, så jag tror och hoppas ändå att det blir ett fint avslut och att jag inte kommer minnas detta på det här viset. Plus att det är så tråkigt med gnäll, eller hur.

Likes

Comments

Ja det var ingen vidare oktoberfest. Vi åt varsin hamburgare och gick tillbaka till alberguet efter och sov. Vilket i och för sig var ganska bra eftersom vi pilgrimer är så tråkiga och trötta och aldrig vill festa på riktigt. Jag tror att 22 är senaste tiden vi gått och lagt oss faktiskt, haha.
Nu är det bara fem, sex vandringsdagar kvar alltså! På ett sätt är det ju detta vi väntat på hela tiden, att få komma fram! Men nu känns det riktigt vemodigt att tänka på att det snart är slut. Dessutom är det väldigt beroendeframkallande att vandra varje dag. Jag börjar förstå de som säger att de börjat vandra från sin ytterdörr och sedan bara fortsätter.
De vi lärt känna här kommer vi förmodligen aldrig mer att träffa heller, även om vi säger att vi ska åka och hälsa på senare. Det är så märkligt vad slumpen låter en vara med om, och jag tänker också att det är ganska enkelt att komma överens med nästan vem som helst egentligen. De flesta människorna är härliga.
Jag är förvånad över att jag känner så, för det är verkligen inte likt mig men också glad över det, över att ha blivit överbevisad.
Jag funderar även på vad vi ska göra när vi är framme. Förmodligen kommer vi gå hela vägen till Muxia också, men efter det har vi ingen aning. Jag vet bara att jag inte vill åka tillbaka till Sverige igen. Men då måste vi antingen jobba här och tjäna ihop i alla fall så vi klarar oss ett tag, eller volontärjobba någonstans. Jag kan tänka mig båda och känner mig öppen inför att göra nästan vad som helst så länge det känns någorlunda meningsfullt. Så det kommer förmodligen lösa sig, eller jag VET att det kommer göra det. Men just nu känner jag mig... inte orolig men inte helt trygg och avslappnad heller. Jaja, jag ska försöka att inte tänka på sådant nu utan bara njuta av de sista dagarna här.

Vi är i en sådan fin by nu! Den heter Samos och är vit och ligger mitt i skogen och i bergen på samma gång. Ändå är den inte så liten att det bara finns en kohage och en dålig kiosk här. Vi gick från O Cebreiro, först genom bergen och sedan på en underbar trollsk skogsväg bredvid en flod med öring i. (Därför tog det kanske extra lång tid att gå idag, för Olov ville stanna och titta på fiskar vid varenda bro vi gick över). Det är så skönt att vara i Galicien, allt är grönt och friskt och känns levande på ett annat sätt än vad det gjort i andra delar av Spanien där det mest varit uttorkade bruna fält och torr torr värme.
Det finns ett stort kloster här i Samos, byggt i granit som vi blev guidade igenom förut av en munk. Det är verkligen otroligt vilka kyrkor och kloster det finns här i varenda litet samhälle. Och här i lilla Samos ligger alltså ett enormt kloster som ser ut att höra hemma i Rom. Det är så fascinerande och jag älskar verkligen dessa byggnader också. Det finns något så poetiskt vackert och samtidigt extremt märkligt och obegripligt över det. I detta stora kloster bor det nu bara åtta munkar till exempel.
Vi sover på ett donativoställe i en gammal kyrka nu. Jag har ju klagat över att ingen vill prata spanska med mig pga mina blåa ögon, så ikväll fick jag verkligen öva med en av volontärerna här som inte kunde engelska och som pratade såå fort och länge med mig så jag var helt svettig efteråt för att jag ansträngde mig så mycket för att hänga med. Men det var väldigt bra träning, så jag var nöjd över spansklektionen, även om han inte fattade att det var det han höll i. Alla vet ju att det är svårare för vuxna att lära sig nya språk, av olika  anledningar, men jag har nu kommit på ännu en, utöver det att man har högre krav på sig själv och vill att det ska fort till exempel. Och det är att som vuxen vill man ju prata om saker som vuxna pratar om! Vi talade till exempel om hur språk är uppbyggda, om religion och moral. Vilket jag redan tycker är komplicerat att diskutera på svenska ibland. Så med andra ord ska jag försöka att inte vara så hård och dömande mot mig själv och direkt tycka att jag är dålig, som är så lätt att göra så fort någonting är svårt.
Det är verkligen något särskilt att vandra i bergen och att vara omgiven av dem. Igår morse och i morse har det också varit "harvest moon" (ja, nu får alla Neil Young på huvet) så månen har lyst starkt som en liten strålkastare på oss när vi börjar vid sjutiden på morgonen. Sedan har man kunnat se månen under dagen, stor som en himla ost och väldigt fin förstås. Det är också mycket mycket kallare om morgnarna och det känns som att man inte tinar upp innan lunch nu. Men jag ska inte tjata om temperaturer mer, det är så ointressant.

Likes

Comments

Vi har tagit det lite lugnare de senaste dagarna och gått cirka 25 kilometer per dag. I förrgår kom vi äntligen upp i bergen igen och det är verkligen magiskt att se det framför sig. Dock omöjligt att fota. Vi sov i en liten by som heter Foncebadon och checkade in på ett donativo albergue tillsammans med Becky. En tysk kille stod och bråkade om att han inte ville donera några pengar innan han visste om maten skulle bli god eller inte, vilket gjorde alla väldigt irriterade, så det slutade med att vi alla sa till honom att han i så fall borde gå någon annanstans. Jag förstår inte, skulle aldrig diskutera en sådan sak med en volontär som erbjuder mig att bo och äta i princip gratis. Men den här tysken blev upprörd och skrek att han skulle berätta för alla om hur dåligt det var där i alla fall.
På kvällen hjälptes vi i alla fall åt och lagade mat tillsammans med volontären på härberget. Han var väldigt speciell och rolig. En man i 60-årsåldern med en skämtsam diktatorisk framtoning som nog inte alla förstod sig på eftersom han bara pratade spanska. Han var så noggrann med att alla 30 pilgrimer skulle hjälpa till med allt, vilket resulterade i att allt tog dubbelt så lång tid för det blev så osmidigt utfört. När vi diskade till exempel så ställde han upp alla på ett långt led så att en gaffel gick från diskbaljan till alla pilgrimer och till sist till den pilgrimen som stod närmast besticklådan. Sedan ville han att vi skulle ta en shot tillsammans. En korean som blivit tvingad av volontären att ta hela shoten på en gång höll på att spy efter. Sedan gick vi alla och lade oss och sov dåligt på grund av en hund som skällde hela natten.
Igår fick vi först frukost där och sedan gick vi genom bergen till Cruz de Ferro där alla enligt tradition ska lämna något som man burit sedan första dagen. Helst en sten (tror jag) som ska symbolisera en börda eller liknade som man lämnar ifrån sig. Det var så vackert med gryningen i bergen och jag blev faktiskt väldigt rörd av att se korset i det där mörkrosa ljuset och alla pilgrimer som tysta gick upp och lämnade ifrån sig sin sak. Eller ja, alla var inte tysta. Precis när jag var som mest berörd och nära på att börja gråta hörde jag en man som först visslade, sedan nynnade och till slut ropade högt på sina vänner. Det var alltså kanske 30 personer eller mer där och en som bara inte fattar...
Jaja. Olov och jag gick vidare i alla fall och njöt av den fantastiska omgivningen i bergen. 14.30 kom vi fram till Ponferrada där vi sov i natt. Då var det 35 grader ute. Jag klarar inte av den värmen och inser att jag aldrig har gjort det. Känner mig som en kyckling som ska grillas och ingenstans kan man gömma sig. Det känns verkligen som att solen skadar en när man är ute och jag blir liksom ledsen eller låg av det. Orkar inte prata, vill ingenting.
Så imorse försökte vi gå upp lite tidigare så vi skulle slippa vara ute och vandra när det är som varmast. Men det blev bara 10 minuter tidigare. Idag har det dock inte varit sådär eldvarmt som de andra dagarna, även om det ändå varit varmt. Vi hade lite svårt att hitta ut ur staden imorse för det var så mörkt/vi var trötta, så vi gick lite fel först. Olov har också ont i knät och skavsår så vi har hamnat lite i otakt i rytmen. Jag vill gärna gå fort på morgonen när det ändå är mörkt och kallt och man inte ser något. Medan Olov vill gå långsamt eftersom han har ont. På eftermiddagarna vill dock Olov gå fortare för då mår han bättre medan jag är varm och trött och vill ta det lugnt. Men idag var vi båda lika snabba som vi var när vi började gå caminon. Det var en väldigt fin dag, fortfarande genom bergen men inte lika brandt.
Nu är vi i vackra Villafranca. Becky och jag ligger på varsin stenbänk i skuggan i en botanisk trädgård medan Olov och William dricker öl någonstans. Om en stund ska vi besöka kyrkan och handla lite lunch inför morgondagen. Vi såg också att en restaurang har oktoberfest ikväll så vi måste gå dit. Vi har pratat så mycket om det med Becky som är från Stuttgarden och alltid firar det. Hon är dock lite skeptisk inför den spanska versionen.

Likes

Comments