View tracker
View tracker

Efter två fantastiska, lärorika veckor på Sahlgrenska så avslutar jag med en Aw med mina fina. Att sitta här och fnissa och prata är något av det bästa som finns.

Jag har lärt mig så mycket under dessa veckorna och känner mig stabil och starkare än nånsin. Och har fått nya vänner för livet.

Likes

Comments

View tracker

​Medicinering. Kan vara skrämmande, visst? 

För mig är det sprutor jag ska ta på mig själv. Jag ska erkänna att jag är allt annat än tuff i det läget. När jag sitter med min spruta i handen och ska trycka in den i benet. Det gör att jag blir panikslagen varje gång. 

Denna mannen, med ett hjärta av guld. Mr. perfect. Han sitter med, jämte. Håller om mig och andra handen hjälper man mig. Jag känner mig lika barnslig varje gång, jag vet att den gör underverk. Han lugnar mig alltid och talar om för mig att vi gör detta ihop. Det gör mig stark. 


Istället för att en dag i veckan ska bli skrämmande för mig, gör vi det till något roligt. Äter något gott, är tillsammans den kvällen, planerar aldrig något annat, vi bara vi. Tar något extra smarrigt att äta. Lyxar till det  lite. Det gör allt så mycket roligare och lättare. 

Likes

Comments

Kan inte fatta att jag om några dagar ska strosa runt på dessa gator igen. Behöver jag ens säga att jag längtar så jag spricker?

Likes

Comments

Attleva med kronisk värk, lite smärta tänker la dom flesta. Vet nivad? Det är allt för ofta den inte låter mig sova, eller plågarmig igenom hela dagarna. Den förföljer mig, jag blir inte av medden. Den är jävligt ego faktiskt. Den finns där när jag vaknar,när jag somnar, när jag äter min frukost, när jag jobbar.

Dentar aldrig hänsyn till något, träffa vännerna, gå ut en kvälloch dansa på nattklubben, jobbet, släktträffar, ibland tvingar jagiväg mig själv men ibland låter den mig ligga kvar hemma. Där serden till att jag glömmer den, för en sekund.


Jaghar alltid tänkt att jag borde vänja mig vid smärtan, men nej. Jagkommer aldrig vänja mig vid den. Det handlar inte om smärttröskel,inte alls faktiskt. Har du ett sår eller en skada så kan du lugnadig själv med att den kommer läka. För oss med kronisk värk finnsdet inget att läka. För oss läker det inte. Vi ska bara leva medallt.

Vifår trycka i oss mediciner, har vi tur hjälper dom oss. Men denfinns de alla dessa skov, allt är som en berg och dal-bana. Ofta ärdet tunga mediciner med på tok för mycket biverkningar.


Trottsdetta är man positiv, blundar lite emellanåt. Får jag frågan hurjag mår är det alltid bra. Till och med när jag egentligen baravill lägga mig ner på marken och skrika och gråta. Ibland bryterjag ihop, ibland når jag min gräns. Även om det är en slags svagsak för mig, att bryta ihop, behöva bli tröstad. Jag vill stängainne mycket.


Jaghar haft vänner som tagit avstånd, om jag avbokat saker i sistasekund. Dom ville inte förstå, då lever jag hellre utan dom Jagblir värre när jag stressar, men snälla bestraffa mig inte närjag inte har kontroll över mig själv. Ta inte avstånd, bli interädd. Fråga istället om du kan göra något, finns där iställetför att ta distans. Eller krama om mig. Jag har aldrig tagit avståndfrån en vän eller evenemang för att jag har fått något roligaresom kommit i vägen. Jag har istället legat hemma och gråtit floderför det känns som man blir uppäten inifrån.

Finnsdu där så betyder det mer än vad du tror.


Detkrävs jävligt mycket livsvilja. Den har jag.


Likes

Comments

Jag har väll lite kommit till de stadiet att jag inser att jag är sjuk. Att jag måste göra någonting nu. Nu måste det hända något.
Min läkare såg på proverna att det är dags att påbörja behandling... jag blundar lite. Ingen människa på denna jord vill ju vara sjuk.
Kanske att man ibland den mörkaste regnigaste höstdagen kan önska man va lite förkyld och fick ligga framför komedifilmer hela dagen. Men ja... ni fattar.

Min massör, alltså. Hon är en magisk människa. Henne kan man rådfråga om allt och veta att man får ärliga svar. När till och med hon säger att det är dags för medicin. Då förstår jag.
Att fortsätter jag såhär kommer jag gå sönder. Och det har jag själv insett.. äntligen (?)
Nu är det snart fyra veckor sen jag tog min första spruta, rädd och ledsen. Fjärde sprutan ska tas redan nu på tisdag. Hade inte Philip följt med mig genom detta hade jag aldrig klarat det. Helt ärligt. OCH MAMMA! Vilka människor. All kärlek till dom.

Vet ni? Imorgon ska jag börja min sjukskrivning och få bli omhändertagen på Sahlgrenska. Jag är pirrig och nervös men detta kommer bli så jäkla bra. Jag är redo, redo för förändring och redo för att bli bra.
Två veckor framför mig nu! NU KÖR VI.




Likes

Comments

När du gör grejer du tycker är jobbiga och kämpiga måste du belöna dig själv. Jag belönade mig nu med denna fantastiska juicen jag gjorde precis.
Älskar att köpa massa god frukt och grönsaker för att slänga i centrifugen.

​1 gurka 

Några gröna äpplen 

2 gröna päron

1 hel ananas 

Mixa sedan med en näve spenat och en bit ingefära. 

Likes

Comments