Om jag bara hade varit vit.
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har tänkt den tanken, hur många gånger jag har gråtit för att jag har mörk hud.
Min skolgång var inte enkelt. Det är säkert många som säger så men det berodde nog inte på att du önskade mer än allt annat att du hade en annan hudfärg som skulle göra att du passar bättre in på en skola där du inte accepteras av någon.
Inte av lärare andra elever eller föräldrar, ingen.
Du är så otroligt felplacerad.
Men du själv förstår inte att det faktiskt inte ens är dig det är fel på det är normen på denna skolan.

Negerhora, det var standard att det stod på mitt skåp efter varannan lektion. Om inte, var det en fin svastika ritat på hela dörren. Härliga tider.
Jag var inte välkommen någonstans, inte ens den så kallade fritidsgården kunde hantera att jag var där. Antingen blev jag ignorerad av föräldrarna som var där för kvällen eller så blev jag utfrågad om varför jag var där och hur jag pratar svenska så bra osv. Det var helt enkelt inte så roligt, så jag slutade snabbt vara där. En kväll bestämde jag mig för att sitta ute i timmar i minusgrader för att jag inte ville åka hem för jag ville verkligen inte berätta för mina föräldrar att jag inte hade några vänner.
Jag önskar nu att jag hade bytt skola, om jag bara hade förstått att det hade varit okej.
Om jag bara hade varit vit.
Det känns så hemskt att jag ville byta hudfärg så gärna för att få passa in på ett ställe där jag inte ens hör hemma. När du får höra av lärare att du inte pratar så ren svenska är det en ganska hemsk upplevelse för ett barn som ser sig som svensk med svenska föräldrar och släkt osv. Men jag löste det, typ grät lite på toan torkade tårarna och gick tillbaka till lektionen. Härliga tider.
Att alltid behöva vakta sin egna rygg, att i stort sett bara ha sig själv i tre år där du inte kan lita på de vuxna eller dom som du kallat vänner hela lågstadiet är inte så roligt. Jag fick i stort sett lära mig själv att bli döv eller iallafall bestämma mig för vilken röst jag ville höra. Att ta åt sig allt funkade inte. Att försöka vara alla till lags funkade inte heller. Men att ignorera alla löste ganska mycket. Jag blev kallad lite namn här och var när jag lyssnade på fel röst men annars löste jag det.
Att gå ut högstadiet var den skönaste känslan på jorden av så otroligt många anledningar. Jag är nog inte själv om att känna så.

  • 2 readers

Likes

Comments

Kanske är det så att jag ständigt känner mig som en gäst för att jag faktiskt är det.
Jag har hört hela min uppväxt att jag inte är svensk.
Nehe vad är jag då?
Jag må ha mörkare hud än du men jag känner mig ganska svensk mer än en afrikan iallafall. Jag pratar inte amhariska jag jag har ingen familj där jag har inget eget rum där jag har absolut ingenting i Etiopien.
Men här, här har jag allt. Det här ska jag vara hemma.
Men jag känner mig inte hemma. Jag känner mig mer vilsen och ensam än någonsin förr.
Någonting har förändrats i mig, jag kan inte känna samhörighet med någon alla är som främlingar.
Jag vill inte träffa mina äldsta vänner jag vill faktiskt inte göra något alls. Jag lämnar inte mitt rum om jag verkligen inte måste.
4*4 det är mina kvarter det ändå stället på jorden som är någorlunda okej. Där ensamheten inte ens är ensamhet den är en del av mig- det är den och jag.
Här känns det som att det finns någon slags tillhörighet. Någon som saknar mig när jag är på jobbet, någon som jag har lämnat ett avtryck på - min kära säng min bästa kamrat.
Patetiskt.
Jag hör det när jag skriver. Jag låter helt förvirrad och kanske är jag det med kanske vet jag inte vad jag vill just nu men jag hoppas att jag gör det snart och att även jag får hitta hem. Hitta platsen där jag hör hemma som är en aning större än ett rum i min mammas lägenhet.
Där jag kan se solen gå upp och ner utan att känna paniken över att dagarna går och att jag gör absolut ingenting.
Det blir inte enklare det blir nog svårare och svårare för varje dag. Jag trivs bättre och bättre i mitt mörker, jag ger mig ett ställe där jag smälter in.
Där ni inte behöver se mig och där jag inte behöver bli påmind om att ni finns.

jag låter så sjukt jävla depp hah

  • 0 readers

Likes

Comments

Jag kan verkligen inte ta beslut.
Jag antar att det är något väldigt många känner men jag är ändå helt extrem. Jag har så mycket jag känner att jag måste göra men ingenting händer för jag kan inte bestämma mig för hur jag vill göra.
Jag försöker göra saker själv hela tiden så att jag inte ska behöva lita på någon annan och i slutändan bara bli besviken. Men det är lite svårt att alltid behöva ta alla beslut själv när man inte vet någonting alls.
Jag är en förvirrad själ jag är en ganska dålig människa som som ibland inte ens vet rätt från fel.
Jag vill kunna vara fri och enkelt men jag har satt mig själv i en slags bur och jag vet inte vart jag lagt nyckeln.
Igår kom jag på mig själv med att tänka på framtiden. Typ på vad jag vill ha typ att jag skulle nog vilja ha en pojkvän på redigt någon att dela allt med hemligheter nyheter besvikelser och allt det dära.
Men jag vill inte vara välja nån på måfå denna gången måste det vara rätt jag måste vara säker och han måste vara allt på listan av ytligt.
Snygg lång stor stark osv. jag ska verkligen inte vika mig denna gången. Givetvis ska han ju ha allt det andra med personlighet vara snäll söt rolig och allt sånt. Jag tänker inte skaffa något förens jag har hittat honom Han som jag verkligen ska vara med och är redo att bli sårad för 

  • 1 readers

Likes

Comments

Livet, det är aldrig så enkelt som det skulle kunna vara. Inte mitt iallafall.
Jag har insett att jag inte har en aning om vem jag är, vad jag tycker om vad jag har för intressen eller vilka som är mina vänner- i alla väder. Vem kan jag lita på? Vem kan jag ringa mitt i natten och gråta så mycket att ord inte ens kommer fram.
Jag har verkligen ingen koll, det finns så mycket fo.
2017 ska bli ett år där jag hittar mig själv.

Där jag hittar mina vänner min familj och mitt hem.


jag vill verkligen hitta hem

  • 1 readers

Likes

Comments