View tracker

Nu har det gått x antal dagar och månader sen jag skrev här. Bloggandet blev så intensivt och alldeles för påfrestande så jag var tvungen att ta min tid att meditera och plocka granbarr ute i skogen. Nu känner jag att jag är redo så vi river av med en kort historia som följer som så;

Idag var det dags för mitt tredje cellprov. Tredje. Alla tjejer vet ju hur det är att ligga i den där stolen. Helt utelämnad medan en främling gräver runt i din kompis. Inte min favorit sysselsättning direkt. Men just cellprovet är verkligen så jäkla viktigt att ta så det är liksom bara att bita ihop, ta av sig byxorna, hoppa upp i stolen, slänga upp benen, knäppa händerna på magen och titta upp i taket och hoppas på att tiden går snabbare än någonsin. Idag var mitt klädval mer genomtänkt än sist jag var där. Tjejer, ta aldrig på er strumpbyxor och converse när ni ska till gynekologen. Jag tror inte ens att jag behöver förklara varför. Träningsbyxor och sneakers måste bli bra tänkte jag idag. Det vidrigaste med ett gynbesök slog mig som jag aldrig konstigt nog tänkt på tidigare. När man vikt ihop sina byxor och trosor prydligt på en stol (man tar inte av sig strumporna, allt känns konstigare då har jag fått erfara den hårda vägen) satt sig i stolen och hoppat ner med rumpan sjuhundra gånger (hur svårt ska det vara att lägga sig rätt efter alla dessa jävla besök? Alltid lika jobbigt när barnmorskan sitter där, stirrar in mellan benen på en och ber en att hoppa ner lite med rumpan. "Lite till, nej lite till, lite lite till, sådär, bra tack") lagt sig till rätta i den mest egendomligt designade stol så ska den höjas. Ni vet sådär som en tandläkarstol kan höjas. MEN DET GÅR SÅ SAKTA. Så mycket hinner passera ens tankar innan stolen är i en arbetsvänlig höjd. Man känner sig så mycket mer naken än vad man är. Men det värsta, det absolut värsta måste vara vägen ner, den tar aldrig slut. Herregud hur sakta kan en stol sänkas. Där ligger man med fiffi som stirrar rakt ut i vädret i en situation som är så egendomlig men ändå så vanlig. Man undrar om man ska säga något roligt men allt kommer bara kännas konstigt så man väljer att sänkas ner i en tystnad. Man i det här fallet är jag. Nästa gång ska jag ta en skitstor kjol på mig. Mina fötter hade blivit nervös svettiga och jag kunde för allt i världen inte få på mig mina byxor på ett smidigt sätt, mina fötter fastnade hela tiden. Flärpen på mina sneakers böjde sig och jag snubblade när jag skulle gå ut ur rummet. Nåväl, det sistnämnda hade nog ingenting med mitt klädval att göra utan det beror nog mer på hur jag är. Jag gör säkert situationen värre än vad den är i mitt huvud, herregud jag gör ju brassevaxning titt som tätt och det rör mig verkligen inte i ryggen. Jag har bara någonstans längst med vägen intalat mig själv att ett gynbesök är kort och gott ett av de värsta besöken man kan göra. Nu är det i alla fall gjort så nu väntar bara ett par månaders väntan och undran på om alla celler är som sig bör eller inte. Och tjejer för fan, gå och gör cellprovet, finns ingen ursäkt alls till att inte hoppa upp i den där stolen, obekväm eller inte!

Annars har jag hunnit med Paris, rakat benen ett par gånger, slutat första året i skolan och börjat andra, plockat svamp, plockat bär, suttit tyst mitt i skogen och filosoferat om livet, skrivit blaj, köpt böcker, glömt att läsa böcker, spenderat pengar som om jag vore mycket mer rik än vad jag är, köpt en ny dator, tränat för lite, druckit massa vin och ätit för mycket pasta. Snubblat och snubblat lite till. Jag har haft ett par hejdundrande fyllor som har gynnat mitt snubblande och därtill ett par överjävligt jobbiga bakfyllor. Livet lunkar på. Jag är fortfarande singel och frågan "Sugen?" får mig att kräkas lite i munnen. Min dygnsrytm börjar sakta men säkert gå över i att bli något sånär normal. Snart är jag väl ute på morgonpromenad klockan 6. Nej nu ljög jag. Det kommer aldrig hända.

Jag tackar för mig den här gången. Lås toalettdörren och glöm inte att i skogen skall man inte vistas för många. Jag vill ha den för mig själv.

Hej!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Där har ni min lilla kille. Mannen i mitt liv. Han som gjort mig till en bättre människa och lärt mig vad villkorslös kärlek är. På riktigt. Jag älskar honom mer än antal barr det finns i skogen. Gör allt för honom. Allt.

Puss

Likes

Comments

View tracker

Nej, regnbågar vet jag inte. Men en skrivtorka som heter duga. Jag har inte skrivit ett ord eller en mening utanför skolans uppgifter på länge. Jag liksom tappade glöden någonstans. Den verkar dock vara på ingång igen, jag känner att det är för mycket tankar i huvudet och mina fingrar saknar tangenterna och/eller pennan. Jag hade storslagna planer för ett inlägg dagen till ära. Det skulle handla om tandborstning och allt. Men jag var sjuk eller nåt när jag vaknade. Mår verkligen piss. Därför får ni en text jag skrivit till skolan här idag. I alla fall nu, japp. Uppgiften var fri, skriv vad ni vill. Det här är vad jag åstadkom;

Full idag och ful imorgon

".... SKÅL!"

Flera olika röster vrålar högt. Inklusive min egen märker jag. Mot mig kommer ett litet glas fylld med en genomskinlig vätska i någons hand. Vatten? Min hand? Åh herregud nej, det var inte vatten. Sprit av något slag. Tequila? Ja, tequila. Kort därefter kommer en annan hand med en citronklyfta. Äh fan. Det är ju mina händer. Varför hänger inte hjärnan med? Kissnödig, jag måste kissa. Fötterna som bör vara mina känns som någon annans och golvet som till synes är rakt gör överraskande svängar och höjs upp och ned. Fan vad varmt det är. Och mycket folk. De är överallt här. Vart är här? Min hand styr mot ansiktet och när handflatan får kontakt med pannan blir det plaskblött. Oklart från vad. Jag stryker av det i håret. Att försöka vara snygg har liksom lämnat medvetandet för flera öl sedan. Undrar om mascaran ens sitter där den ska eller har den kladdats ut på hela kinderna? Jag orkar ärligt talat inte bry mig. Toa, jag måste kissa. I kampen om att ens hitta en toalett vinglar jag in i var och varannan människa och råkar nudda en gammal mans nedre delar. Han tittar på mig, flinar med gula tänder och ser oroväckande nöjd ut. Jag kräks lite i munnen när jag ser hans svettiga stripiga hår som han har kammat över sin kala, blanka hjässa. Han börjar prata med mig men jag kör in armbågen lite hårdare än menat i hans tjocka magen och tar mig förbi. Kriget i människohavet fortsätter. Helvete, jag har verkligen druckit för mycket. Det luktar öl och blött trä som någon så fint blandat ihop med svett och fis. De hysteriskt blinkande ljusen från dansgolvet gör att mina ögon tappar fästet på det mörka golvet. Vatten, jag måste dricka vatten. Tequilan som numer huserar i min mage gör oroväckande många kast från vägg till vägg där nere och verkar inte trivas alltför bra. Den vill typ inte vara kvar i min ogästvänliga magmiljö. Vilka kom jag ens hit med? Vad är klockan? Någon flåsar i min nacke och tar ett rejält greppom min rumpa. Jävlar. Jag vågar knappt erkänna för mig själv att jag genast blir lite tänd på personen bakom mig. Men fan vet vem som står där bakom? Mannen med svettigt huvud och gula tänder? En annan hand har tagit ett stadigt grepp om min midja. Jag vänder mig klumpigt om. Jag har bestämt mig för att vara arg och säga tillrättavisande saker som "kvinnors rättigheter" och typ "va fan skulle du tycka om jag gick runt och grabbade tag i din jävlakuk" och andra arga upprivna saker. Vart fan är jag egentligen? Vid det här laget när jag börjar vända mig om är jag beredd på att möta gubben med gulatänder. Beredd att kräkas i hans ansikte. Men det är inte han. Det är någonannan man, eller snarare kille. Något yngre. Snygg också. Hjärnan har en allvarlig brottningsmatch med sig själv. Gilla läget eller peta fanskapet i ögat med sugröret jag av någon anledning håller i vänstra handen. Vart fan kommer det ifrån? Ett neonrosa sugrör som har en liten kjol av silverglitter på sig. När fick jag tag på det här? Vart fan är jag? Eller ska jag kanske till och med göra någon slags invit? Det var fan längesen jag fick ligga nu. Och han är snygg. Jävligt snygg till och med. Eller är det spriten och kåtheten som pratar nu? Men sluta tänk på allt hela tiden. Agera. Gör någonting istället för att analysera sönder situationer. Min spritmarinerade hjärna får en snilleblixt. Jag snubblar till stående men blir fångad av rumpkillen. När jag fått tillbaka fästet trycker jag min kropp mot hans och sluddrar något i stil med

"Hos dig ellermig?"


Håll till godo kära vänner, jag ska bättra mig.

Puss!

Likes

Comments

Alla har vi väl suttit i den där trötta tungrodda ekan. Ensam. Där man hamnar när livet känns sådär oerhört tungt. När man ogillar sig själv eller sin dåvarande situation mer än allt annat. Visst är det väl jobbigt? Men visst är det väl också skönt när man äntligen rott i land? Trots ett läckande skrov och en enda åra som nästan ruttnat sönder av allt slit. Trots motgångar man aldrig trodde man skulle ta sig om står man där på stranden och ser på när ekan guppar bort. Det är då man börjar andas igen. Det är då sinnet läker och blir ett med din kropp. Det är då alla klyschor i världen slår dig, det är då du förstår. Det är då du ser allt rosa, skimrande, grönskande, värmande, lyckliga, bubblande som du omger dig med. Allt det oändligt vackra. Din familj. Den du föddes i och den du byggt själv av människor du rott bredvid, i motvind och medvind, i klyschor och utan. Det är då du ser dig själv för första gången. Det är då du accepterar, det är då du älskar. Det är då du förstår. När du fått tillbaka din vind och funnit dina åror. Vem kan segla utan vind, vem kan ro utan åror? Jag vet att jag kan. Men jag vet också att turen blir betydligt trevligare om någon plaskar i vattnet med dig. Om någon blåser i ditt segel tills vinden tar vid. Hitta dom som gör det, och håll sedan i för fan allt vad du orkar. Släpp inte taget! Alla har vi suttit i den ekan. Alla är inte i land och långt ifrån alla har tvingats ut på sin sista tur på ett stormigt vatten. I en eka som har hål och en enda rutten åra som hjälp.

Mina motiga turer i den där förbannade ekan har trots allt gjort mig till den jag är. Jag vill inte påstå att jag hatar ekan för allt vad jag är värd. Det vill jag inte göra. Speciellt inte nu när den guppar där ute, och jag fortfarande står kvar på stranden och lyfter handen bestämt ut i luften. Tror på att det är ett sista farväl...

Jag vill säga det, jag tänker gör det. Puss!

Likes

Comments

​Eftersom att en skrivtorka utan dess like råder hos och inte min otroligt fina blogg skall svälta ihjäl och smalna av så kommer jag nu att publicera en text som jag jobbat med i skolan. En uppgift helt enkelt.  Den kommer här under, mer än så blir det inte, åtminstone inte idag. Så håll till godo!


Allt är planerat. Ta bilen, åka till Konsum, köpa två påsarbröd, ta med hunden till stadsparken, mata änder och dokumentera en händelse. Enkelt,kan bli bra och allt sånt där. Nu går ju inte alltid saker som planerat,väldigt sällan i mitt liv för att vara helt ärlig.  

Väl i bilen stoppar jag nyckeln i tändningen och vrider om.Bilen svarar med ett litet host, sen dödstystnad. Jag tar ett djupt andetag. Görett nytt försök. Ingenting. Tvärdöd. Biljävel! Irritationen, nej förlåt,dödsilskan, väller fram i kroppen och i ett enda jävla svep har jag plockat uthunden, kastat planerna åt helvete och går med lite överdrivet arga steg utfrån gården. Samtidigt mumlar jag, eller snarare småskriker, diverse könsord.Jag möter en liten tant som tittar frågande och ärligt talat lite äcklat påflickan i färgglada byxor som går och upprepar förfärliga ord på könsdelar meden stackars hund i släptåg. Hennes bajsbruna basker och dömande ögon gör migbara ännu mer förbannad! Jag ringer pappa och förbannar mig över biljäveln ochbatterihelvetet samtidigt som jag försöker lägga upp en ny plan. Bröd är det jubara att glömma för Alfons är inte välkommen in på Konsum, utan bröd är detsvårt att mata änder. Men Alfons behöver verkligen en promenad så jag styr minaarga steg mot stadsparken. Pappa anser att jag är lite väl hetsig. Han frågarhur mycket jag gillar min bil för tillfället och jag svarar något i stil medatt om möjligheten fanns skulle jag köra ner skiten i gavleån, men det går juinte, FÖR DEN STARTAR INTE!  Jag suraröver biljäveln, och över de pengar jag inser att jag kommer behöva lägga ut påett nytt bilbatteri. Ni förstår, det är inte första gången den här vinternbiljäveln inte startar. Och blir ännu mer förbannad när jag inser att jag intekommer kunna köpa de där Reebok skorna jag spanade in några dagar tidigare, depengarna måste gå till biljäveln. Svetten från morgonens träningspass börjar torkain i huden och jag börjar frysa något hysteriskt, jävla vinter! Stringtrosornajag tråcklat på mig, för att det i mina nya färgglada träningsbyxor inte gåratt ha andra trosor, för de lyser igenom, har grävt sig oroväckande långt in iarslet. De ligger på sne och skaver något så fruktansvärt. De kommer säkerligenlämna en skön, röd uppsvällande, rand mellan skinkorna. För att göra livet litemer jävla i-landsjobbigt! Allt är såklart biljävelns fel. Alfons får nys om attdet ligger godis i min jackficka, hoppar upp och ned, biter mig i benet och gersig inte förrän han har fått en bit. Av ren och skär lycka kryper han sen ihopsom en räka och springer för allt vad han är värd. Hans obrydda sätt och enklaglädje smittar av sig direkt. Efter det är biljäveln, vintern och stringtrosanförlåten. Och historien om änderna blev istället något helt annat.  

Likes

Comments

Jag sitter nu på tåget mot Västerås för att fira mina fina vän Johanna som har fyllt 30 år. Komiskt det där, att alla mina vänner åldras medan jag själv står stadigt kvar på 25 unga år! Fantastiskt!
Jag reser i strumpbyxor och klänning för att har man ett par sköna strumpbyxor är det skönast. Förutom nu när mina trosor har envisats med att åka ner en bra bit över rumpan och där fram. Ännu har chansen att fixa detta otyg inte infunnit sig. Anledningen till trosans missplacering är dels ryggsäckens fel dels mitt försök att rätta till kläderna. Ni förstår på vägen till stationen tyckte jag att det blåste väldigt kallt runt mina nedre regioner. Tänkte väl att ja, strumpbyxor och minusgrader brukar ju kunna bli kallt..... Jag hade delvis rätt men delvis lite fel. När jag kastat på mig ryggsäcken hemma och sedan vandrat iväg måste jag på något sätt lyckats att även knöla upp min klänning under jackan och där låg den tryggt under min ryggsäck utan att lägga sig till rätta. Jag har med andra ord gått genom typ hela stan och eventuellt visat rumpan lite. Det känns skönt att lämna Gävle för några dagar och det är inte längre bara av den enkla anledningen till att man ibland mår bra av att komma bort utan också på grund av detta missöde. Men å andra sidan var det ju bara en rumpa. Täckt av åtminstone trosor och strumpbyxor.
Så lyder rubriken på första sidan i GD imorgon något i stil med "Rumpchock för Gävleborna" vet ni alla vilkens rumpa de pratar om, men min önskan är att vi alla då låtsas att vi inte gör det. Okej? Bra! Kort och gott (?) är detta också anledningen till att mina trosor nu inte sitter riktigt som sig bör och det i sin tur har gjort att strumpbyxor just precis nu känns som ett dåligt alternativ .......

Okej, nu mår jag illa. Nackdelen med att åka tåg. Det och att man måste sitta bredvid, mittemot, snett emot, framför, bakom, över och under människor man inte känner och kanske skräms lite av. Läskigt. Jag hoppas att Johanna läser det här och inser vad jag går igenom. Allt för henne!

See you in Västerås bitches.
Puss!

Likes

Comments

Är man bajsnödig anser jag att man ska bajsa, och det är jag väl inte ensam om skulle jag tro. Hur jobbigt och konstigt skulle det annars bli? Om alla gick runt och ansåg att man inte fick bajsa. Vad roligt alla skulle gå. Vad bajsnödiga alla skulle vara. Och vad mycket alla skulle fisa.

Här om dagen på skolan råkade jag öppna dörren till ett bås där en liten stackars utbytes student satt och bajsade. Han hade liksom gjort sig bekväm i någon slags "jag-ska-bajsa-länge"-position och dukat upp med massa kompendier på handfatet och var i full färd med att titta ner i sin telefon med byxorna nere vid anklarna när jag kastade upp dörren. I ren desperation reste han sig upp litegrann, nöp ihop benen och höll upp handen i någon slags stop hälsning samtidigt som han återupprepade ordet "Solly" x antal gånger. Jag svarade något oklart tillbaka och stängde dörren. Mådde säkert lika dåligt som han. Vem vill beskåda någon annans bajsvanor? Inte jag! Men som sagt så anser jag att man självklart ska bajsa om man nu är bajsnödig, på skolan eller inte. Men något utav det VÄRSTA jag vet är att komma in på en nybajsad, offentlig, toalett. Finns möjligheten byter jag. Gör det inte det, håller jag andan alternativt drar tröjan över ansiktet och gör min buisness snabbare än snabbast! Det NÄST VÄRSTA jag vet är att öppna dörren och gå ut från denna nybajsade toalett och se det står folk i kö för att gå in efter mig. Impulsen att säga något i stil med "Ps, det var inte jag som bajsa" är alltid lika svår att motstå. Men helt ärligt, hur många skulle tro mig? Om det var jag som stod i kö och någon kom ut från en toalett och kastade ur sig något liknande skulle jag typ skaka på huvudet och tänka "Lilla hjärtat då, jag vet att det är du som har bajsat, du vågar bara inte erkänna det". Därför säger jag det inte, även om jag så gärna vill.

Bild överflödig, eller vad känner ni?

Puss!

Likes

Comments

Jag gillar egentligen inte soppa. Har nog aldrig riktigt gillat soppa. Men i flera dagar har jag gått runt och funderat på fisksoppa. "Fisksoppa, fan, borde verkligen vara asgott!" Jag är en kreativ person, på alla sätt och vis, även så i köket och i mitt huvud hade jag redan börjat tillaga fisksoppan. Jag visste vad jag ville ha i och hur jag ville att den skulle se ut. Jag googlade "fisksoppa", efterlyste recept på Facebook, kollade i kokböcker, jag levde fisksoppa! Idag började det ta-mig-fan bli sjukt för det enda jag kunde göra var att tänka på hur jag skulle göra den där förbannade fisksoppan. Kände att det verkligen var på tiden att göra slag i saken. Sagt och gjort. Fisksoppan är gjord. Lagad med kärlek och uppäten. Och den blev sjukt god! Jag tänker dela med mig av denna härliga, och väldigt matiga, ekonomiska, nyttiga och goda fisksoppa.

Ni får dock ha överseende med hur följande "recept" kommer se ut för jag har aldrig skrivit ett förr. Och det är fan inte på mig om din soppa blir dålig, då är det du som är dålig. Inte jag! ;)

Mängderna hörrni, alltså, det är sådär med vissa ingredienser, som typ fisken, men ja. Jag skriver den mängd jag hade i, det rättade sig lite efter vad som fanns i min kyl helt enkelt. Tror att det här receptet kommer sluta i ca 3-4 måltider.

*Valfri (haha) mängd vit fisk, jag använde torsk, 1 bit ur den förpackningen jag hade hemma

*1 stor schalottenlök

*1 stor vitlöksklyfta (eller två små, eller tre pyttesmå, ja ni fattar)

*0,5 purjolök (eller alltså, så mycket ni behagar att ha i)

*2 små morötter

*4 medelstora potatisar

*1/4 zucchini

*1 fiskbuljong

*1 dl vitt vin

*fiskfond

*smör

*färsk dill

*eventuellt matlagningsgrädde och/eller creme fraiche

*eventuellt lite räkor

To doooo:

Hacka schalottenlöken och vitlöken grovt och fräs dom tillsammans i lite smör. Jag gjorde hela soppan i en gryta. Samtidigt som löken fräser dela purjolöken i lite större "halvmånar", fräs ihop med den andra löken (fan vad lökig den är!). Låt fräsa på låg värme några minuter. Häll i 5dl vatten och en fiskbuljongstärning, lite fond, vinet och koka upp.

Skala och hacka morötterna och potatisarna i lagom (ja, så stora du vill ha dom) bitar och ha i dom i grytan. Lägg på locket och låt puttra tills det är ca 4-5 minuter kvar tills potatisen är klar, bör ta ca 10-15 minuter beroende på potatisen. Under tiden det kokar dela fisken och zucchinin i bitar. När 5 minuter återstår lägg i fisken och zucchinin. Har du lite räkor i frysen kan du med fördel kasta i ett gäng. För en lite lyxigare känsla blanda i grädde och creme fraiche, jag tog 1/2 dl vardera, räckte gott och väl. Smaka av med (mycket) färsk dill och eventuellt lite mer fond och en skvätt vin (om du inte druckit upp allt, jag menar det är ju gött att sippa på ett eller två glas vin när man lagar mat).

Koka upp och servera tillsammans med något gott bröd. Jag ville vara lite nyttigare än typ vit baguett så köpte ett mörk surdegsbröd med massa frön och nötter, supergott! Är du sjukligt huslig, baka ditt eget bröd, såklart!

Alltså, enjoy, och hoppas det smakar!

​Lite bildinspo så det riktigt vattnas i munnen på er.

Puss! 

Likes

Comments

Bakfull, verkligen så mycket mer än vad jag egentligen borde vara. Är det inte lite så? När man tycker att man ändå håller sig i skinnet rätt så bra hela kvällen, dricker lagom mycket och är sådär lite lagom full så att man beter sig. Kanske till och med så att man beter sig lite för bra, eller är lite "tråkig" som säkert många skulle uttrycka det. Då vaknar man upp med en bakfylla som om att man svept en liter vodka på 10 minuter och festat till 8 på morgonen. Orättvist kallar jag det. Och till råga på en bakfylla jag inte förtjänar (måste fan vara åldern!) känner jag mig så äckligt ensam! Idag hade jag helt ärligt verkligen inte alls mått dåligt av att skeda med någon i soffan och haft någon annan än en hårig, snarkande liten man bredvid mig i sängen för natten. Jag hade velat spenderat dagen i soffan tätt intill någon, druckit för mycket Cola och ätit kass mat och kanske lite skruvar. Ja sånna salta skruvar, inte vanliga järnskruvar. Pucko! Men istället får jag rulla ihop till en boll med en filt, dricka lagom mycket Cola, äta en panpizza och suga på några gamla Ahlgrens bilar som jag hitta i skafferiet. Livet är bra härligt ibland. Men jag, jag är inte bitter (?).

Puss.

Ser ni? Hälsningar #skitglaochpiggtjej

Likes

Comments

Imorgon ska jag absolut gå upp senast sju för att sedan vara en flitig student och plugga ända tills jag måste klä mig och åka till jobbet tänkte jag innan jag skulle sova men vi alla vet att morgondagens sanning kommer bli något i närheten av det motsatta. Vilken lång mening, fascinerande och säkert fel och allt sånt därnt.

Eh, puss.

Likes

Comments