idag är en sån här dag då jag bara vill gråta.

Vill bara ringa till sjukhuset och avboka min abort tid. det känns bara så fel.

men att prata med någon nära mig, som säger att det är det bästa för alla och att jag vet att det är rätt.

får mig bara att tvivla på mig själv. jag vet inte vad som är rätt. men jag har lärt mig att allt händer av en andelending och det är mening att jag är gravid nu och inte blev det i januari, missfallet i januari/februari var mening, för jag blev gravid nu!

Känner om jag gör abort så har jag gått igenom dessa snart 9v, av illamående och värk i brösten och ryggen, utan andelning,

När jag såg ultrajudsbilen på ett litet foster som är i MIN mage så känner jag mig som världens hemskaste människa att tabort den lille med ett bultande hjärta.

att se en ultjaljud bild på någon man aldrig kommer att få träfffa är så hemskt!!

kommer aldrig att förlåta mig själv när aborten är gjord.

Att den lille är i MIN mage och utvecklas hela tiden, en del av mig och den jag älskar utöver allt som hänt.

Så svårt att se små barn med sina föräldrar ute, det ända jag tänker är det där kan vara jag om 9 månader. men kommer inte vara det för jag bryr mig om vad andra tycker är rätt för mig...


I januari vart jag och min pv, så förkrossad av att alla gravtest visade negativt, men ändå att det fanns något som inte mådde bra i mig, som stötte ut den lille, efter mina mediciner och all ångest, det var inte menat att hända just då!

men nu i mars när gravtestet visade posttivit inom 1sec så vart vi båda i chock, det första vi gjorde var att fråga våra familjer om vad och hur vi skulle göra.

att vårat förhållande blev så skaktigt innan gravtestet, vi visste några veckor innan testet att jag var gravid, båda kände det på sig,

men ingen visste.

vi både ville behålla tills vi fick negativt stöd från min familjs sida, och efter all skit pojkvännen fick på sig så började han tveka.

att han sedan sa att jag ska göra abort är det ända rätta och ''vi båda vet det'', det var som att han slog mig i ansiktet 100x gånger,

ingen,

ingen känner hur min kropp utvecklas och hur den i magen utveckas och ingen annan blir så påverkad som JAG.

men vad gör jag? mår illa och spy upp allt jag äter så lillen får närig och utvecklas mer, mina bröst är större än allt mina bhar, är försmå. jag känner allt som händer i min kropp varje dag.

Men vågar inte berätta för någon för det '' ända jävla rätta' enligt dom är att göra abort.


Varför går jag igenom det här då? varför ska jag ta mig igenom detta utan att det lönar sig?!

Vet inte om det är hormorer eller vad det är som spökar men jag ville bara skriva av mig lite.

Likes

Comments