Att känna sig ensam är aldrig roligt. Du vet att det finns människor som älskar dig. Din farmor, mamma, pappa, mormor osv, men du känner dig fortfarande ensam.

Ensam för att du inte har nån i skolan att prata med? Ensam för att du aldrig blir bjuden på dem coola festerna? Ensam för att du inte har någon att umgås med på fritiden förutom din familj? Ensam för du blivit utfryst från klassen? Ensam på en arbetsplats? Eller alltihop och lite till?

Listan kan göras lång av ställen och av situationer där man kan känna sig ensam och bortglömd. Det som är viktigt och som man aldrig får glömma bort är att det inte är något fel på dig och du ska inte förminska dig själv för att andra inte ser hur värdefull du är.

Det kommer ALLTID igenom hela livet finnas perioder då du är utan eller där du har mindre vänner. Men glöm inte att du alltid är älskad av någon. Det kanske inte är den personen som du vill att det ska vara, men det kommer finnas andra som kan älska dig på det sättet som du vill bli älskad.

Det kommer finnas personer i ditt liv som inte kommer kunna hantera dig på det bästa sättet. Det kommer finnas personer som inte kommer kunna hantera din godhet. Det kommer finnas personer som inte kommer kunna förstå dig. Och det kommer alltid finnas personer som inte vill bry sig.

Ibland är det bara att svälja och acceptera men glöm aldrig bort att det inte är dig det är fel på. Utan lär dig att leva med det faktum att det är dem som gör dig fel och det är INTE DITT FEL. Ibland är det bara vissa situationer och omständigheter som gör att det blir som det blir. Det är okej att det blir så BARA DU INTE FÖRMINSKAR DIG SJÄLV.

Det är så lätt i dessa situationer att tänka att det är något fel på sig själv. ’’Om jag hade gjort på detta sättet så kanske hen hade stannat hos mig” ”Om jag hade hanterat situationen annorlunda så skulle hen förstått mig och vi skulle då kunnat få en bra relation tillsammans”.

Det är så lätt att skuldbelägga sig själv över vad ANDRA inte kunde hantera. Det är bra att reflektera över situationer där saker och ting gått snett, men när det inte var ditt fel att det blev som det blev så behöver du inte ta på dig skulden som uppstod ur situationen.

Du är aldrig ensam och även fast det känns som att det inte finns en ända människa som förstår dig. Även fast det känns som du inte är omtyckt eller älskad, så är du det.
Jag lovar att det finns någon som skulle sakna dig om du var borta.

Likes

Comments

Ibland, eller faktiskt i dem flesta fallen när man mår dåligt så vågar man inte berätta för någon. Allt byggs då på i ett lass av känslor. Vi har redan fått klart för oss att det är okej att känna känslor, prata om dom och våga minnas dem.
Men, det är inte så lätt.
Kanske man inte känner sig hörd? Kanske känner man sig inte tillräckligt värd för att bli hörd, eller så kanske du håller ett löfte om att inte berätta.

Skit i dem personerna som försöker tysta dig. Glöm dom och radera dom ur ditt liv för dom kommer aldrig finnas där för dig. Dom kommer aldrig stötta dig hur mycket du än ber om det. Tyvärr brukar de vara dem personerna man själv bryr sig mest om. När de är dem personerna man bryr sig om mest blir man ställd inför ett val. Ett val som du aldrig kommer vinna utan att bli sårad.

Du vet att du ska skita i dem, glömma dem. Du vet att du överhuvudtaget inte ska bry dig. Du vet att det finns en anledningen till att inte bry sig. Den anledningen är att den personen sårade dig väldigt, väldigt djupt. Ändå är det personen du älskar mest i ditt liv eller tycker väldigt mycket om. Kanske är det din ända vän?

Ändå känner du skam. Ändå känner du saknad. Ändå känner du sveket när dem åter igen bevisar för dig att dem inte kan älska dig på det sättet som du vill bli älskad. Men ändå är du tyst.

Tyst som en trogen hund till sin matte och när du åter igen blir sviken, när du blir tillsagt att tiga kan du inte göra annat än att lyfta ännu en sten och lägga den i din ryggsäck.

Det är så det känns att tiga. Tiga är INTE guld, tiga är skräp. Det gör något med sin person som förändrar ens självkänsla.

Minns när jag blev tvungen att ljuga för socialen. Blev tvungen att berätta för dem att allt är bra hemma, även fast det inte var så. Blev tillsagd att du får nu inte berätta detta för socialen för då kommer du få flytta, igen. Mitt trogna, naiva jag lyssnade, hunden satt ner.
Sitt inte ner utan skäll, morra och visa att du är strak. Du behöver inte lyssna. Spelar ingen roll hur gammal du är eller i vilken situation du befinner dig i. LÅT DIG SJÄLV ALDRIG TYSTAS NER.

När jag berättat detta, kommer du då nästa gång säga till din vän som mår dåligt, skit i hen, bry dig inte, jag förstår precis hur du mår, du har ju mig men jag kanske inte räcker för dig?

Gör inte det. Du får personen som mår dåligt, blivit sviken och fått komplex om att prata om känslor illa till mods och till ett ännu djupare tänkt.

När man mår dåligt är det ingen som förstår hur man mår för såret i ens hjärta är det bara en själv som kan känna.

När någon som har haft problem med att prata om känslor och öppnar sig, var beredd på en storm av tankar och funderingar. När någon som varit tyst väldigt länge äntligen öppnar sig och du får äran att bli den personen som får lyssna räcker det bara med att finnas där och uppmana om att personen är modig. För den personen vågar berätta sin historia.

Likes

Comments

Okej, knack knack. Välkommen tillbaka till verkligheten. Detta kommer bli mitt fösta seriösa inlägg på sociala medier. Vill börja med att säga att de ni ser på min profil från Facebook, Instagram osv är stunder och bilder där jag är stolt, glad och lycklig, men vad finns bakom bilden? En verklighet.

Allas liv är inte perfekta. Det är viktigt att veta och förstå det när man är ute på internet. Tjejer redigerar större bröst, smalare midja osv för att dem vill se ut som 2017’s kroppsideal. Det som är intressant med just kroppsideal är att de alltid ändras. Men min text för detta inlägget kommer inte handla om just kroppsideal utan om ohälsa.

Vi lever idag i ett samhälle där det är absolut tabu att visa känslor på internet och sociala medier och om det är något mm gör är man en uppmärksamhetshora som bara söker efter uppmärksamhet. Det är inte okej att lägga ut en bild på internet där man gråter eller visar på något sätt att man mår dåligt. Verkligheten ser inte ut så, utan sanningen är faktiskt att var fjärde ung/ung-vuxen mår psykiskt dåligt och har psykiska problem.

Varför ser man då aldrig detta på internet? Jo, man är rädd att visa sina känslor för andra för man är rädd att man ska bli nekad, bortglömt och bli sedd på ett sätt där man känner sig kränkt och bortglömd.

Kan bli en av dem första (illafall runt min omkrets) som berättar att mitt liv inte ser ut som dem gör på mina bilder.

Under min uppväxt har jag vuxit upp i en familj, där det inte finns någon familj. Jag var det ända barnet och mina föräldrar bodde och bor fortfarande på 28,4 mils avstånd ifrån varandra vilket gjorde att det var jag som fick pendla och ständigt flytta på mig.

Idag är jag arg och frustrerad över att min pappa valde att stanna i Karlstad och har svårt att hantera denna ilskan vilket gör att jag ibland dippar och faller ner i depression, som ofta kommer vid hormonrubbningar före eller efter menstruation. Det jag har svårt att hantera är att jag blev bortvald.

Min pappa har också varit med om en olycka innan jag föddes där en nervtråd i hans hjärna som gått till sömncentrum gått av, därav starka mediciner.

Jag såg honom ofta full dom gångerna jag umgicks med honom och där jag blev tillsagt att inte berätta något för mamma.

Att man inte får visa känslor eller berätta hur man mår kom alltså i en väldig tidig ålder.

Vill av min text därför berätta att det är okej att berätta att man mår dåligt för en vän, sina föräldrar eller för vem som helst som lyssnar. Det är okej och framför allt viktigt att man pratat om det med någon som man litar på och som kan ge goda råd. Det är också viktigt att man inte lägger över hela ansvaret på en och samma person utan att man delar på det och bär det tillsammans.

Man ska inte vara rädd för att berätta om sina känslor. Det är mänskligt, det är frigivande och det kan hjälpa en att bearbeta sig själv och sina egna tankar. För de är ju faktiskt så att man av känslor skapar minnen, både positiva och negativa, och de är av minnen man levar av och blickar tillbaka till någon gång då och då.

Under mina år som seglare fick jag en väldigt bra bild av hur känslor fungerar.

En känsla är som ett ankare. Det spelar ingen roll ifall det är positivt eller negativt. Den känslan som du kände var starkast i ett svek, en romans, en resa eller ett lyckat matteprov är det man kommer minnas som positivt eller negativt i det minne man fick av själva händelsen.

Det kommer alltså betyda att känslan du fick i stunden kommer avgöra om du kommer uppleva den stunden positiv eller negativ.

För att komma över ett jobbigt minne, tänk då på vad som kom ut positivt i situationen du hamnat i. Om det är ett svek, tänk på vad som fungerade innan sveket men glöm heller inte bort det för att undvika att du utsätter dig själv för samma sak igen. När du är klar med din bearbetningen fundera över vad du lärde dig av själva händelsen. Menar nu inte omogna reflektioner som ”alla killar är fuckboys, kommer aldrig få kärlek av nån i hela mitt liv, kommer dö ensam”.

Om du endast kommer fram till sådana reflektioner är du inte klar med din bearbetning.

Frågor/funderingar? Vi kanske kan reda ut dem tillsammans.

Mail gärna, isbella.lindberg@icloud.com


Likes

Comments