Idag är det som sagt onsdag. Klockan ringde 7.30 för mig, idag skulle jag på arbetsintervju. Den gick superbra och nu har man två jobb, ett med äldre och ett med små barn. Man får lite best of both worlds så att säga. Så det är jätteroligt att jag nu har två jobb och större chanser till mer pass och pengar. Börjar bli lite trött på att gå hemma när mina kompisar jobbar.. Finns ingen anledning för mig att gå hemma då ju.

Juste fixade till en av mina drömmar igår också. Det är någonting jag har mått dåligt psykiskt över och igår efter flera års väntan så gjorde jag äntligen det! Det kanske inte syns så mycket för världen men för mig så är det verkligen en förändring. Jag är stolt över att jag vågade göra, och inte bara snackade om att göra det.

Stor anledning till varför jag inte gjort det tidigare är faktiskt för att jag har haft pojkvän som alltid sagt att jag inte får göra det, eller ja får och får. Han tyckte inte jag skulle göra det då han tycker att det är fult. Och nu när jag är singel så kan jag ju göra precis som jag vill, och det gjorde jag! Har aldrig varit mer nöjd faktiskt.

Jag ångrar att jag inte gjort det tidigare, att jag inte följt mina drömmar utan att jag lyssnat på vad andra sagt och tycker. Jag menar, jag har alltid sagt att jag BARA gör det för min egna skull och ingen annans. Ändå så har det alltid varit någonting som stoppat mig. Så lite besviken över att jag inte gjort något åt saken.

Men men.. nu är det gjort, och hädanefter så, så fort jag har en dröm så ska jag göra allt för att uppfylla den!

Nu ska jag snart gå ut och ta ett bloss och lite senare idag så åker jag och min mamma till något event! Spännande.

Skriver säkert mer senare om jag får reda på något spännande på eventet.



Tråkigt att bara kunna ta sketna mobilbilder hela tiden, jag har ju en bra kamera. Fattar inte varför jag inte använder den..


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag är äntligen fri, fri från honom, fri från oron om våran framtid, fri från smärtan om att jag inte får samma kärlek tillbaka.

Igår grät jag för sista gången över honom. Jag tänkte hela kvällen igår och hela dagen idag att det är okej Bella, gråt det är okej att vara ledsen. Men det kom inga fler tårar, först kände jag mig tom. Är det något fel på mig som inte gråter nu, jag har ju gråtit hela veckan? Men det kom verkligen inte en enda tår till.

Det var då jag kom till insikt att vårat samtal igår handlade inte om att jag skulle få se honom en gång till, utan det handlade om att han skulle få sin sista sak av mig och jag av honom och att han skulle berätta att det är slut på riktigt.

Det var så himla skönt att han sa det, för nu kan jag börja gå vidare. På riktigt. Jag behöver inte oroa mig för om han ångrar sig och inte vill prata med mig igen, för det är över nu.

Nu när jag är ensam igen, känner jag att det kan vara det bästa som hänt. Jag är ledsen för att jag inte är ledsen någonstans. Allt du är ska jag lämna idag, för vi kunde varit perfekt men nu är du bara hälften så bra. Allt du är är det sämsta jag har så jag går härifrån, du får stanna.

Det där är en text ur en låt och det kunde inte sätta mer perfekta ord på mina känslor just nu.



Livet går vidare oavsett om man vill eller inte, så antingen väljer man att resa sig upp eller sitta kvar på samma ställe.

Börjar man se positivt i allt så blir det lättare att komma framåt i livet. Det är klart att jag vet att det här är definitivt inte sista gången som jag har ångest eller är ledsen. Men så länge jag alltid reser mig upp så kommer det förhoppningsvis gå längre och längre tid mellan motgångarna. 

Till exempelvis om vi nu ska tänka positivt så kan jag börja med några saker: Jag har nog universums bästa vänner, jag har börjat jobba igen, imorgon så ska jag unna mig lite nya kläder med bästis, på onsdag ska jag på arbetsintervju, har fina planer inför Fredag och jag och en tjejkompis ska kolla lägenhet tillsammans. 

Det låter inte helt fel va? Eller det ultimata hade varit om jag hade haft en egen säng, men men.. tills dess så passar både min brors säng och min mammas säng finemang för mig.


Likes

Comments

Vägen tillbaka från ett brustet hjärta.

Ska jag minnas den tiden vi hade ihop som bra, eller ska jag försöka förtränga allt vi någonsin haft ihop?

Det är bestämt att vi ska ses på söndag och prata, jag vill verkligen se dig även om det är för sista gången som jag kommer få sitta bredvid dig igen. Jag försöker förstå varför det blev som det blev men jag vet faktiskt inte hur det vart så. Det är med både glädje och förtvivlan som jag ska träffa dig igen, glädje dels för att då får jag träffa dig och dels så att jag förhoppningsvis kan få ett avslut och svar på mina frågor.

Samtidigt så är det med förtvivlan och sorg som känns i hela kroppen inför söndag, och det är för att det fortfarande är svårt att förstå att det verkligen är slut mellan oss och för att jag verkligen har ett krossat hjärta. Jag älskar verkligen den här killen, men om han anser att det inte fungerar så finns det inte mycket jag kan göra åt saken.

Jag har sjukanmält mig på jobbet, jag orkar inte jobba. Jag vågar knappt vara ensam, kvällarna är dom jobbigaste stunderna på hela dagen. Det är då jag är helt ensam med alla röster och frågor i huvudet. Hade jag kunnat förhindra det här? Eller var det kört oavsett vad?

Så vägen tillbaka från ett brustet hjärta, hur gör man?

Jag tänkte att oavsett hur det går på Söndag så ska jag ta mig i kragen ordentligt, boka in jobbpass. Börja gå tillbaka till vardagen. Hösten är här och mörkret är min fiende. Men som jag känner just nu så ska jag klara av det, jag ska klara av att gå tillbaka till min vardag möta mörkret och skapa mitt eget ljus.

Varje förhållande är unikt. Jag önskar att jag aldrig skulle behöva må såhär. Men skönheten i är att man lär sig av allt. Jag kanske inte blir starkare, men jag skaffar mig mer uthållighet. Jag vet efter den här händelsen att jag klarar av att vara ensam, Det är ändå något som jag har haft problem med tidigare. Men nu i dagens läge så måste jag kämpa emot demonerna i mitt huvud och ångesten i min kropp.

T' kommer alltid vara min första riktiga kärlek. Men jag tror också på att det finns oändligt med ''kärlekar'' till varje människa. Jag tror inte att man bara har the one utan att det finns fler för alla. Kärlek är det värsta som finns, speciellt när det tar slut. Men känslan att vara kär är obeskrivlig. Så även fast det är ett rent jävla helvete att vara kär så är det en gåva sänd från ovan. Det känns alltid så otroligt bra att vara kär i en annan människa, det bästa är när den kärleken är besvarad.

Mina texter som jag skriver just nu handlar bara om honom, jag vet. Men det är bara på honom jag tänker på, och då är det svårt att hitta inspiration att skriva om något annat. Jag ska bättra mig.

Tex så kan jag bara flika in att dom där målen jag satte upp för någon Söndag sen klarade jag av galant, alla förutom att ta en powerwalk. Men det är ett mål värt att skjuta upp på.



​Jag och min Ukki i somras när vi var i Turkiet. Det här mina damer och herrar är en man jag aldrig kommer släppa. 

Likes

Comments

Meningen med hela den här blogg grejen var att jag skulle få göra det jag är bra på, just skriva. Få ut texter som betyder någonting. Men det är så svårt att försöka få ut någonting på papper när man inte orkar någonting längre.

Nu är det snart fem dagar sen det hände. Fem dagar i totalt mörker och en smärta jag inte vill ha.

Någonting jag tycker är kul är att sminka mig, jag börjar bli bättre och bättre på det. Jag lär mig allt mer om vinklar, hur man ska göra här o där. Jag har suttit flera gånger i helgen och försökt sminka mig inför en utgång. Det blir bara fel, allt blir bara fel. Varför passar helt plötsligt ingenting längre? Varför ser allting helt plötsligt ut som skit.

Min spegelbild är inte det de en gång varit. Hon som står framför spegeln idag är inte samma person längre, Idag så är hon ful, hon är ensam, kritisk till allt, tjock, värdelös och framför allt så är hon inte jag. Det är en plåga att sitta framför spegeln och se mig.

För egentligen så är hon jag, jag är hon. Vi är samma person. Men just nu så ser inte jag den glada, speedade, omtänksamma och härliga människan som jag gjorde innan.


Tänk att en persons försvinnande ur ens liv kan förstöra livet. För att ja just nu så känns det som om allt är förstört, jag vill inte prata, och jag är en sådan person som alltid pratar.

Jag har fortfarande människor i mitt liv som älskar mig hur mycket som helst, jag uppskattar dom verkligen.

Men.. jag kan inte ge dom falska leenden när jag är med dom. Det gör också ont, jag kan inte skratta med min familj eller vänner utan att någonting i hjärnan säger åt mig att sluta, du är ledsen och värdelös som försöker skratta fast du mest av allt bara vill springa långt ut i skogen och skrika så högt du bara kan.

Stundtals så tänker jag att 'yes nu ska jag ut och leva livet, nu ska jag resa, festa och leva, jobba skaffa mig en lägenhet.' Men det är alltid den där rösten i mitt huvud som stoppar det på en gång och säger nej. Vart ska du resa? Det du vill ha mest av allt i hela världen bor 5 minuter ifrån dig, gå dit. Varför ska du festa? Det blir bara värre med din ångest. Leva, vad är det? Ska du gå till jobbet? Ska alla få se vilken liten och patetisk människa du är som inte klarar av att jobba som andra människor, normala människor? Lägenhet behöver vi inte ens snacka om, det kommer inte gå i alla fall.

Snälla ångest, lämna min kropp, lämna mitt huvud och hjärta. Det gör för ont att andas, det gör ont att somna, det gör ont att stå upp. Allt gör bara ont. Snälla låt mig bara vara, jag orkar inte mer.


Likes

Comments

dagarna går och jag står fortfarande och trampar på samma ställe. Jag har fortfarande lika ont. Det har inte blivit bättre någonstans. Det jobbigaste av allt är nog att veta att han inte vill träffa mig, att han inte vill vara med mig. Jag vill bara ha en chans till. 
Jag orkar inte ha ont längre. Det är alldeles för jobbigt. hur länge ska man orka stå ut egentligen.

Likes

Comments

Jag är 20 år och har haft flera förhållanden.

Varje gång det tagit slut så har jag alltid varit arg. Arg för att det är slut, arg för att jag aldrig velat att det ska ta slut.

Nu är jag inte arg, nu gör det ont. En smärta jag aldrig känt förut. Nu vet jag vad folk menar med att man kan få sitt hjärta krossat. Varje andetag gör ont, jag är rädd för att somna för jag vill inte vakna och inse att det här är verklighet. Att man kunde älska en människa såhär mycket trodde jag (klyschigt nog) var omöjligt.

Han är en otroligt envis människa. Han kan vara ignorant, pedant men framför allt så är han min kärlek. Det är därför det gör så ont. Var det väntat? Nej, jag trodde att vi hade det bra, båda har saker dom måste jobba på. Men att det skulle ta slut nu? Inte ens i min vildaste fantasi att det skulle hända. Inte nu, inte än.

Förhållanden kommer och går, men den här gången så var det så äkta. Han lyckades visa mig det ingen annan kunnat göra. Framför allt så visade han mig vad äkta kärlek va.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om honom, men jag låter det vara just nu, just nu så orkar jag inte mer. 

Jag vill bara att han ska veta att jag älskar honom, på riktigt, ärligt. Inget jag utan dig.

Likes

Comments