Ibland känns det lättare om...

Ibland känns det lättare om jag inte skulle ha dig i mitt liv. Om det gick hade jag vid vissa tillfällen velat radera dig ur mitt minne. Jag kan sitta och undra om det hade varit lättare. Att inte minns dig och de underbara stunderna vi har haft. De fina stunderna där du har berättat för mig att du tycker om mig och vad det är med mig som du tycker om.

När du till och med en gång berättade att du älskade mig. Som vän. Men redan då, redan då visste jag att det var så mycket mer än bara vän, där och då fick jag panik och valde att bli arg på dig. Idag är jag arg på mig själv, varför kunde jag inte bara ta en minut och tänka igenom vad jag ville och kände?

Men jag var förstörd av honom… den andra, han som gjorde att jag under så lång tid stängde av. Han som fick mig att sluta känna. Han eller ja han och han, det var ju jag som valde att stänga av på ett eller annat sätt. Jag valde inte släppa in dig på det sättet jag hade velat, jag valde att stöta bort dig mer och mer tills den dagen du tappade hoppet och släppte mig, det var inte förens då jag insåg hur mycket du betydde för mig och att jag för första gången i mitt liv var kär på riktigt.

Det ordet kär. Gör mig rädd och då gjorde det mig så rädd att jag inte ens valde att stanna i det, inte ens en sekund. Så fort det blev för mycket kärlek sprang jag i 120 km/h åt andra hållet i flera mil, utan att veta vart eller varför. Jag var bara rädd. Men du gjorde mig ju så trygg på samma gång.

Men dagen kom när du släppte mig och gick vidare, det var då du berättade för mig hur det låg till, du hade blivit kär, men inte i mig denna gången. För jag var ju inte längre värd att vänta på. Du hade tappat hoppet. Och det var det jag gjorde den dagen, jag tappade hoppet på allt och föll rakt ner, i 120km/h ner för ett stup.

Det blev mörkt. Jag tappade greppet om mig själv, allt jag hade börjat jobba fram för att en dag kunna säga högt till dig att jag också var kär. Var bortkastat. Det fanns ingen mening med att komma nu och tala om för dig att jag äntligen vågade vara kär i dig. Jag tappade mig själv ännu en gång och denna gång var jag inte säker på att jag någonsin skulle ta mig upp.

Tiden gick och vi försökte vara vänner eller något liknande, jag försökte vara glad för din skull, jag försökte se att det var för bra för dig att du hade någon som verkligen var kär i dig och älskade dig tillbaka på det sättet jag inte hade kunnat göra på de två åren vi hade känt varandra. Men det gick inte, jag kunde inte släppa tanken på att jag var kär, jag hade ju jobbat mig fram över den stora muren jag hade satt upp. Och när jag äntligen kommit fram så var du borta, det skar i mig varje gång du sa hennes namn, det var inte mitt. Det var inte jag som låg där bredvid dig på nätterna och fick vara med dig på alla äventyr.

En dag tog det stopp, denna gång för vår så kallade "vänskap" vi hade haft under de första året du hade henne. Han var inblandad igen. Han gjorde att jag ville ringa dig efter stöd, du blev arg för att jag ännu en gång ringde dig. Dagen efter fick jag det där smset som fick mig att ge upp att försöka.

Du och jag var sedan den där dagen inte längre ens vänner. Jag gick under igen. Och denna gång hade jag inte ens hunnit komma tillbaka till toppen utan hade bara tagit mig halvvägs upp, vilket gjorde att jag föll snabbare än någonsin ner för stupet, denna gång i 150km/h. Jag tror inte ens jag kände något, jag var bedövad av allt som redan hänt. Jag minns att jag inte fick luft, det kändes som någon ströp mig. Den känslan höll i sig flera dagar. När den äntligen var borta och jag torkat av de värsta såren jag fått från fallet stod jag upp men långt ner. Jag hade en lång väg tillbaka, på något sätt där och då insåg att du verkligen var borta och att jag var tvungen att gå vidare.

Du hade nu varit i ett förhållande i ett år och jag hade egentligen förlorat dig för längesen, men nu var det på riktigt. Jag tog och beslutet den där dagen att inte längre fortsätta vår så kallade "vänskap." Och det kan vara ett beslut här i livet jag verkligen kan ångra men på samma gång tycka att det var det bästa jag gjort, det gick ju inte.

Vi hade aldrig en normal vänskap, det gick bara inte längre. Och det här året som nu har gått från att vi eller ja – jag, bröt från dig helt och hållet har varit det värsta i mitt liv men samtidigt ett bra år, jag fick lära mig att inte kunna ha dig vid min sida hur mycket jag än ville. Jag fick lära mig att livet går vidare fast man är bruten.

Jag slutade tänka på dig helt, jag stängde av. Tills jag en dag inte hade kraften nog att hålla tillbaka alla tankar. Du kom tillbaka som en bomb varannan vecka ungefär, det gick veckor utan att jag ens hade en tanke på dig, sedan kom dagarna där du var det enda jag tänkte på. Men nu var det mest en saknad, en saknad av att bara få ha dig i mitt liv.

Jag förstod då också att vi skulle förbi "ytliga" vänner som bara hejdade på varandra om vi sprang på varandra och fråga hur läget var och sedan säga det "obligatoriska" "vi får ta och ses snart" men vi alla vet att man ofta inte ens menar det när man klämmer ur sig det.

Men så kom vi till en dag, ett år senare än sist… alltså ett år sedan vi eller ja, - jag avbröt vår så kallade vänskap. Du kom tillbaka, som från ingenstans, det gjorde så ont men på något sätt fylldes mina lungor med luft igen och jag kunde för första gången på två år andas igen.

Men det tog inte lång tid innan jag fördes tillbaka till rädslan av vad som kommer hända nu, varför du tillbaka nu. Vad vill du nu? vad vill jag? Men jag var så upptagen med att andas och le igen att de tankarna la sig åt sidan, och jag tänkte bara på jag skulle kunna få krama dig igen.

Det tog inte lång tid innan vi satt där igen och pratade som vi gjorde då på den tiden allt var lite lättare. Jag var glad men rädd, jag hade ingen aning om vad du skulle säga och jag hade ingen som helst koll på vad som skulle komma ut ur mig. Jag hade ju väntat på den här dagen så länge att nu när den kom så blev jag stum.

Du kysste mig igen.

Mitt hjärta exploderade av känslor allt från, glädje till rädsla. Efter det tog det nog ett tag för oss båda att förstå vad som nyss hänt.

Vi åkte hem till dig den natten efter många timmar av samtal mellan himmel och jord.

Jag kände mig hel för första gången på länge inga skrapsår, jag kunde andas och jag hade det där, ja det där... leendet på mina läppar igen. Det där leendet som bara du får fram på mig. Det är något speciellt med just det leendet.

Men hur underbart de än var den natten, så vakande jag ändå upp dagen efter med skuld och en känsla som jag inte kan beskriva. Var vi nu tillbaka på ruta ett? Alltså där vi slutade, jag var kär i dig och du hade gått vidare?

Jag vågar inte tänka på vad du känner, jag är rädd för att fråga dig vad du känner.

Vad är vi nu? Vänner?

Skriven av Isabella - 2016

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag känner dig...

Jag känner dig, du är på väg mot mig som en raket.

Det blir varmt. Du kommer närmare. Du är här, 2 sekunder har gått.
Jag känner hur du tränger dig på, fötterna, vaderna, låren, magen bröstet, halsen.
Jag kan inte andas. Hjärtat bultar hårt och snabbt. Du är här.
Jag mår illa, tårarna kommer. Jag kan inte andas, jag skakar.
Jag kan inte andas. Sätt dig ner. Andas. Jag kan inte, du tar över.
Värmen kommer, nu svimmar jag?

Igen fötterna, vaderna, låren, magen bröstet, halsen.
Mitt hjärta stannar, Nu slår det igen. Magen vänder sig. Du är verkligen här.
Ställ dig upp, tänk på något annat. Skakar mer, ta djupa andetag. Får ingen luft. Nu dör jag, eller jag spyr eller vad händer? Sätt dig ner, huvudet snurrar, sätter mig, andas. Gråter, skakar, mår illa.
Det kommer igen, nere från och upp. Svimmar jag nu? Slappna av. Gråt, andas. Lägg dig ner, ta tre djupa andetag åt gången.

Vad har jag gjort nu? Varför nu?
Andas, kom ihåg att andas, djupt.
Hjärtat slår saktare igen, börjar gäspa. Hackar tänder, skakar. Kom ihåg andas. Hjärtat slår snabbt igen, mår illa, kommer jag spy ändå? Jag kommer dö. Vad händer? Andas.
Hjärtat slår långsammare igen. Får luft igen, skakar inte lika mycket.
Du börjar sakta försvinna. Blir trött, börjar gäspa. Hjärtat slår normalt igen. Blir tröttare.
Du är borta.
Tack för att du försvann denna gång också panikattacken.

Det du just läste är ur hur EN människa kan uppleva hur en panikattack känns.
Det här är så jag och säkert många andra som också lider av panikattacker känner.
Det finns idag för lite förståelse om det här, många tror att vi överdriver och att det inte kan vara så jobbigt. Tills den själv fått uppleva en panikattack. Och det är så att nästan alla människor någon gång i livet genomgår en panikattack på ett eller annat sätt. Men för de som lever med det dagligen är det väldigt skönt att folk runt om kring hade lite mer förståelse kring hur det kan vara när man får en attack.

Därför väljer jag att med det jag kan. Försöka förklara hur det kan gå till, så att någon som antingen lider av det vet att man inte är ensam men också att ni andra ska få lite bättre förståelse kanske. Och i framtiden kanske få hjälp av det om ni själva hamnar i en panikattack eller om ni känner någon har det eller får det.

Likes

Comments

Du är mitt nikotin...

Du är mitt nikotin, jag är beroende av dig. Men du är allt annat än bra för mig. Jag vill ha dig mer än vad som är bra. Jag borde ha fimpat dig för längesen men jag är konstant sugen på att ha dig nära mig. Du har blivit något jag inte klarar mig utan, det går inte en dag utan att jag vill ha dig där. Ibland går det inte mer en någon timma förens jag sitter och biter på mina naglar för jag är så beroende av att ha dig.

Du smakar så bra men du är så illa, varje gång jag rör dig är jag ett steg närmare att ta död på mig själv. Du är så beroende framkallade att det är läskigt.

Varje gång jag rör dig händer det något med mig, det är som varje cell i min kopp stannar i en sekund och det känns som hjärtat hoppar till ett extra slag. Mina kinder blir genast lite ljusrosa och får en och annan fjäril i magen som flyger runt.

Från första dagen jag smakade på dig har jag varit beroende av att få mer. Hade jag vetat innan hur beroende jag skulle bli av dig skulle jag aldrig smakat, jag skulle inte ens ha tittat åt ditt håll. Jag hade vänt min blick bort och tackat nej. Men hur skulle jag veta att du var så farlig? Hur skulle jag veta att du med din smak skulle skapa ett så stort beroende. Ett beroende som nu påverkar mig dagligen.

Om du ändå bara visste vad du har skapat.

Är det så här det kan kännas att vara kär i någon som inte är bra för dig?

​Skriven av Isabella - 2017

Likes

Comments

Det känns som hjärtat exploderar...

Det känns som hjärtat exploderar. Alla bitar faller på plats och du känner hur benen viker sig av svaghet. Du känner hur dina läppar breder ut sig över ditt ansikte och du har det största leendet du någonsin har haft. Du känner hur det pirrar i magen och det känns som du äger världen på ett eller annat sätt. Det doftar fantastiskt och du känner dig lätt och tung på samma gång för du har så många känslor som springer runt i din kropp. Alla färger är något ljusare, maten smaker bättre och det är inte längre jobbigt att gå till gymmet och träna halv 6 efter jobbet en måndags kväll. Du bryr dig inte att du fick en knuff av en full gubbe på spårvagnen. Du är så inne i ditt lyckliga rus att inget annat än han betyder något.

Det är han som får allt att kännas möjligt. Att du får vara med honom är det enda som betyder något för dig. Han får dig att känna dig som världens bästa människa, självsäker, snygg, sexig, vacker, kvinnlig, stark, snäll och så mycket mer. Och du vet att du är på väg hem till en varm lägenhet där han står och har börjat laga mat, för det är sån han är. Han vill skämma bort dig genom att laga en god hemmagjord middag med lite extra tillbehör på en vanlig måndag. Men med honom känner du att ingen dag är en vanlig dag för med honom är allt så mycket bättre.

Du kliver in i lägenheten och möts av en varm doft av någon slags gryta som står och puttrar på spisen och du fortsätter in i lägenheten mot vardagsrummet där det står en öppnad vinflaska med ett tänt ljus. Han sitter i soffan och kollar ner i en bok, och det är inte vilken bok som helst, utan det är boken du rekommenderade honom att han skulle läsa för du visste att han skulle gilla den. Du smyger dig fram mot soffan och kramar försiktigt om honom och kysser honom i nacken och säger hej älskling jag är hemma nu. Han vänder sig om och tittar dig djup in i ögonen och säger hej min vackra och ler så där som bara han kan.

Det ända är att allt det här inte finns. Du kommer inte hem till en varm lägenhet som lukar gryta. Han sitter inte där och läser boken du rekommenderade med ett glas vin i handen. Färgerna är inte ljusare och du ler inte så att munnen spricker och du orkar inte gå till gymmet halv 6 efter jobbet på en måndag och att en full gubbe på spårvagnen knuffade till dig var droppen för dig den dagen.

Utan du kommer hem till en kall och mörk lägenhet. På spisen står det inte en gryta och puttrar, utan där står söndagens rester, en gammal pizzakartong och när du går in mot vardagsrummet står det bara en öppnad men tom vinbox.

För han är borta. Han som fick dig att må sådär bra som bara han kunde är borta, han hade inte samma känslor för dig som du har för honom, du får honom inte att må lika bra som han fick dig att må. Han sa att det inte är du, det är jag. Den gamla vanliga raden man säger för att man tror att det ska bli lättare för den som blir lämnad.

Men sanningen är att det inte blir lättare att höra de orden. För när man är kär i någon så spelar det ingen roll vad man får höra, inget kommer ändra på hur man känner i hjärtat. Det kommer kännas som att världen har gått under och att du inte orkar stå upp, inte ens andas. Färgerna kommer bli gråa och maten kommer inte smaka lika bra och du kommer inte orka med något. Det kommer kännas som ditt hjärta har gått i tusen bitar. Och du tror att det aldrig kommer gå över.

Även om du har vänner som säger till dig att du ska släppa honom och gå vidare och att du förtjänar bättre än honom kommer du inte kunna lyssna för det ända du tänker på är hur varma hans kramar var och hur god maten han lagade var och hans det där leendet han hade varje kväll när du kom hem från jobbet, det var som att han blev kär på nytt varje kväll när du kom hem.

Men dagen när är allt det där tog slut kom och det var då ditt hjärta gick i tusen bitar och än idag 1 år senare försöker du limma ihop det. Vissa dagar är nästan allt ihop limmat igen men så kommer det dagrar där allt brister igen och du får börja om att limma ihop det.

Första perioden var den svåraste, det var då du satt hemma i din soffa och grät så mycket att du inte fick luft. Det var då varenda nerv i din kropp var på spänn för du tänkte att snart ringer telefonen och han kommer säga att han vill komma tillbaka och att allt bara var ett stort misstag och han var lika kär i dig som du var i honom.

Det är också då du fick sår på kinderna för att du var tvungen att torka dina tårar hela tiden. Det var då du inte ens orkade gå utanför dörren, du ville inte möta människor. Du hade inte heller kraften att ta på dig kläder och ett leende. Den ända du ville le mot och ha på dig fina kläder för var ju honom och han var inte kvar.

Efter du har tagit dig ur den tiden av ingen ork så kommer tiden då du blir arg, du får all kraft tillbaka och känner hur all ilska du har i kroppen kommer till användning, du städar upp lägenheten, drar iväg och tränar igen. Går ut med dina vänner och festar tills morgondagen kommer, du glömmer allt för en stund och flörtar vilt med andra män men du stannar alltid vid det, för du kan inte mer. För du vet att när du kommer hem bryter du ihop av gråt och sitter i badkaret tills du sommar. Och att du vaknar upp senare blöt och full av ångest och får dra upp dig själv till den tomma kalla sägen och somna ensam ännu en natt utan honom.

Sedan kommer perioden där du intalar dig själv att du har accepterat det och att du mår bra igen och det var nog för det bästa. Tycker inte han om mig på det sättet jag tycker om honom så är det inte värt att lägga all den kärleken jag har att ge. Men du somnar fortfarande själv varje kväll själv i den kalla sägen utan någon som säger god natt. Men som sagt du intalar dig själv och alla runt om dig att du mår bra igen, att du är okej med allt som hänt och det är skönt att gå vidare.

Sedan kommer dagen du för första gången på länge ser honom, ni möts ute på stan. Ni har hamnat på samma ställe. Ni är i två olika umgängen och alla känner alla sådär lagom bra för att heja och börja att prata med varandra. Du håller din bästa väns hand hårt och ber henne att inte släppa för du får ingen luft, det känns som dina ben viker sig och att om hon släpper så ramlar du ihop. Du biter dig i läppen och hejar glatt på honom. Han frågar dig hur allt är och du svarar med en klump i halsen att allt är bra, men då du på samma gång inser att allt inte alls är bra. Alla känslor du försökt trycka bort och intala dig om att dom är borta kommer tillbaka som ett tåg på en räls och kraschade rakt in i ditt hjärta igen.

Du frågar snällt tillbaka hur han mår och om han jobbar kvar på samma ställe, för du vet ända in i benmärgen hur mycket han trivs med sitt jobb så du hoppas att han fortfarande är kvar där. Efter han har svarat på dina frågar blir det tyst en stund och ni tittar bara på varandra och han börjar få det där leendet han hade varje kväll när du kom hem från jobbet. Han frågar igen lite nervöst om allt är bra och skrattar när han inser att han redan har frågat det. Du börjar också skratta för du är nu så nervös för du vet inte vad det är som händer, alla känslor du känner är så blandade och du känner så mycket på samma gång.

Du märker hur du långsamt börjar släppa din bästa väns hand och möter hennes blick och visar att det är okej, hon kan släppa dig, du klarar dig nu. Du får luft igen och du känner att dina ben kan bära upp dig igen.

Han ser att du har druckit upp ditt glas med vin och frågar om du ska till baren och beställa ett nytt glas, och att han i så fall kan följa med för han ska själv beställa in ett nytt glas. Utan att du ens hinner tänka efter hör du dig själv svara – ja. Ni går mot baren och hamnar för första gången ensam på över ett år. Han står ganska nära dig och du blir nervös av att han står nära dig igen

Ni beställer och han säger direkt att han tar det, du skrattar nervöst till och tackar men säger att du kan allt betala för dig själv. Han tar ett steg tillbaka och tittar på dig med en förvånad blick samtidigt som han ler. Du frågar vadå? Han säger nej det känns bra som du är förändrad. Du skakar på huvudet och skrattar lite lätt och mumlar ur dig ja det blir så efter ett tufft år. Han väljer att låsas som att han inte hör.

Ni stannar kvar i baren och börjar prata. Allt är som förut, ni pratar och skrattar och har roligt ihop, du glömmer bort vad som tidigare har hänt mellan er. Allt är bra nu, ni står nära varandra igen, det börjar bli trångt i baren och ni hamnar närmare och tillslut står ni så nära varandra att du kan känna hur han andas. Han håller om din armbåge med sin ena hand och du lägger din andra hand på baren och för den sakta mot hans arm som ligger vilades på baren.

Ni får prata nära varandras öron annars hör ni inget då det är sådan hög ljudvolym. Efter ett långt tag ni bara stått och tittat på varandra så där som bara du och han kan göra så ler du, du ler igen, och med det där leendet som du får av bara honom, dina lungor fylls med luft igen och du kan andas. Du får styrkan tillbaka i kroppen, du känner dig lätt men tung på samma gång. Han ler, så där som han gjorde varje kväll du kom hem från jobbet.

Han lutar sig framåt och kysser dig. Han tar tag i din hand och säger kom vi går, du följer med honom ut från baren och på vägen ut möter du din bästa väns blick som ser frågade ut, men du bekräftar ännu en gång att du är okej. Hon nickar till och ni går ut.

Ni börjar långsamt gå ner för avenyn och möter en och annan människa som fått i sig alldeles för mycket och ni går förbi och skrattar lite åt dom. Han håller din hand hårt, han vill inte släppa taget om den. Han frågar om ni ska gå hem till dig, där du också svarar utan att hinna tänka till, du hör dig själv svara ja. Du vet vad det innebär att han ska följa med dig hem. Men du svarar ändå ja, för att få vara nära honom är det enda du har velat sen den dagen han gick.

När ni väl är hemma hos dig, som en gång var ett ställe där han också var varje dag. Så gick ni nästan direkt till sovrummet, ni hade ett av ert absolut bästa sex. Det var så mycket känslor som var mellan er så det bara sprakade runt er. Ni somnade ganska snabbt där efter och på morgonen när du vaknar upp är han borta.

Du vaknar ännu en gång själv i den tomma kalla sängen med bara ett minne av natten. Ditt hjärta krossas ännu en gång i tusen bitar och du får börja om på ruta ett igen.

Skriven av: Isabella Bergs – 2017.

Likes

Comments

Tankesprid med särskriving och stavfel

Hej!

Det här blir mitt absolut första inlägg här på "bloggen" eller ja det är ju en blogg, får försöka förstå det själv bara.

Min tanke med den här sidan är att lägga upp texter som jag själv har skrivit. Några skrev jag för många år sedan och andra är skriva i nutid. Vissa kommer vara verklighet och andra bara ren och skär fantasi och vissa har jag blandat.

Jag skriver väldigt ofta olika texter om olika saker, mest om känslor man kan känna för saker. Men också tankar kring olika ämnen. Vissa kommer vara långa, andra kommer vara korta, ska försöka variera mig så mycket jag kan.

Jag vill ju varna redan nu, att det kommer absolut ske särskrivningar och stavfel på denna sidan. Men sådan är jag. Klarar man inte av det behöver man inte lägga ner tid att läsa mina texter.

Och ha inte för höga förhoppningar nu. Det här gör jag för jag tycker det är kul. Men jag hoppas verkligen ni kommer tycka om att läsa mina texter, för jag gillar verkligen att skriva och jag hoppas att med mina texter någon gång i framtiden kanske kommer kunna hjälpa någon där ute att inte känna sig så ensam.

Många Kramar från mig Isabella.

Likes

Comments