Vet inte egentligen om detta ens är intressant att läsa, men känner att jag lite vill skriva av mig. Det är en sak de flesta av mina vänner och nära vet om, till en viss del iallafall, men jag har aldrig berättat hela händelsen åt någon, från början till slut.

24.12.2017. 10 år sedan min pappa gick bort. En sak jag inte går och tänker på så ofta, men som ibland ploppar upp i huvudet när man kanske ser en person eller gör någonting som får en att minnas.


Jag var 11 år vid händelsen. Den 22.12.2007, Det hade precis kommit ganska mycket med snö, och jag var vid gränden nedanför vår och lekte med en kompis. Jag minns att vi sprang omkring och skrattade, slängde varandra i snön och kastade snöbollar. Det var två dagar kvar till julafton och jag var ovetande glad.

Plötsligt ringde telefonen och min mammas namn ploppar upp i skärmen. "Dags för mat" tänkte jag och svarade. Hörde med darrande röst min lillebror, som var 8 år gammal då, som sade "Isabel kom hem, pappa har fallit ner från stolen och stiger inte upp". Tänkte inte så farligt mycket på saken just då, pappa var nämligen diabetiker precis som jag och jag tänkte bara att hans blodsocker kanske gått lågt och ingeting värre.

Samtidigt jag skulle säga åt min kompis att jag går hem så svängde ambulansen in på gränden, med blåljus och sirener på, och farmor och farfars bil tätt därefter. Kommer ihåg att jag då i den stunden blev helt kall inombords, och aldrig har jag sprungit så snabbt dom 200 metrarna hem.

Det var kaos när jag kom in genom dörren. Jag var helt oförstående, hörde nånting om att pappa inte fick stiga upp ifall han slagit huvudet eller liknande. Stor del av det som hände under dessa minuter är mest en blurrig soppa. Jag kommer faktiskt inte ihåg mer än att dom tog ut pappa på bår till ambulansen och mamma följde med, och ena ambulanskillen bad om ursäkt för att dom hade smutsat ner vardagsrumsmattan och golvet med deras snöiga och blöta skor.

Följande minnesbild är när vi satt hos farmor och farfar, min lillebror i farfars famn och jag i farmors, i deras sovrum, och vi grät, alla fyra. Jag minns också att jag just då blev så jäkla irriterad på farmor för att hon satt och gungade mig från sida till sida i hennes famn. Så jävla irriterande tyckte jag då, nu idag förstår jag lite bättre varför hon gjorde det, antagligen för att ge någon slags trygghetskänsla. Därefter har jag minnesbilder igen.

Har faktiskt inget direkt humm om dagarna här efter, i något skede åkte vi till Helsingfors och hälsa på pappa som låg nersövd, han hade även blivit opererad och fått en pacemaker för att hjärtat inte ville orka. Men allting hade startat med en hjärnblödning, därefter gav kroppen upp sakta. Vi var många på plats minns jag, men ingen direkt pratade med varandra. Tror det kanske var den 23.12 vi fortfarande var hos farmor och farfar då mamma var kvar på sjukhuset med pappa, då hon ringde med det som då fick allas värld att rasa, men med ett val jag idag anser att var det rätta. Mamma pratade med farmor och farfar först och jag såg direkt att det var någonting som helt ärligt raserade deras värld. Kommer ihåg att jag fick telefonen, och mamma berättade att läkarna hade gett två val åt henne, det första att operera, vilket antagligen skulle betyda att han skulle ligga som en grönsak - aldrig mera prata, inte kunna äta, inte kunna röra på sig, kanske inte ens kunna andas på egen hand. Det andra, det valet jag ansåg som 11 åring att var så otroligt fel, att ge honom smärtlindring och låta honom gå bort på egen hand. Jag tror de flesta vet vilket val det föll på.

På kvällen den 23.12 kom mamma hem, vi sov både jag och min lillebror i mammas säng den natten, fast jag tror inte att någon av oss egentligen sov så mycket. Tidigt på julaftonsmorgon fick mamma ett samtal från Helsingfors, där läkaren berättade att pappa gått bort.

Julafton det året och åren därefter blev aldrig riktigt sig lik. De första åren hade jag svårt att prata om det, men nu då det gått över 10 årsstrecket har jag inga problem med att öppna mig om det, det är liksom min vardag och inget mer med det.

Jag är otroligt glad över att ha en så otroligt stark mamma och lillebror, och trots att jag inte har en pappa i mitt liv så har jag ändå fadersfigurer, som till exempel min mammas sambo, min farfar och även min gudfar. Jag är glad att jag har dessa personer i mitt liv. Jag är glad att jag har vänner som jag kanske inte pratar med dagligen men som ändå finns där i ur och skur. Världens finaste pojkvän som jag aldrig berättat detta åt, men jag vet att när jag brister så lappar han ihop bitarna. Jag är otroligt lyckligt lottad helt enkelt, kärleksmässigt.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 281 Readers

Likes

Comments


Alltså huuur fint! Tanken är att alla rum i lägis någon gång ska målas vita, och förhoppningsvis kommer mitt hem bli lika snyggt med lite ny färg på väggarna.

KRAM!


  • 64 Readers

Likes

Comments


Hur kommer det sig att trots att man tycker att man stigit upp tidigt och har hela dagen att få massvis gjort, så har man knappt gjort någonting när man kollar på klockan och ser att den är 20:21 på kvällen?

Nå, till att börja med så kan det ju bero på att jag var jäkligt trög att komma upp från sängen imorse, vaknade vid 9 men låg och drog mig till 11:45!? Det kan ju då vara en av orsakerna till att jag knappt fått någonting gjort, blev ju dessutom inte någon ändring på det när jag sedan kom upp från sängen eftersom jag värmde lite mat åt mig och satte mig i soffan och satt där alldeles för många timmar och kollade youtube...

En liten klapp på axeln åt mig ändå, har ringt ett samtal som kanske leder till jobb, fått lite småstädat i lägisen och fört upp lite grejer på vinden, så trots att dagen började väldigt trögt så har jag ändå fått någonting vettigt gjort.

Morgondagen fortsätter väl ganska lika som alla andra dagar (alltså ingenting direkt intressant eller produktivt) förutom att jag ska åka och hälsa på moster och låna ena vovven för en stund och bege oss ut på en liten prommis.


KRAM!


  • 62 Readers

Likes

Comments


Hej, eller någonting sådant.

En ny start (igen, för typ tusende gången) och förhoppningsvis rullar bloggandet på bättre denna gång än vad det gjort de senaste gångerna jag försökt börja på nytt.


Vem är jag då undrar säkert de flesta? Vi kör en 10 saker om mig för lite kort info att börja med!


- Isabel heter jag, 21 år gammal för tillfället men blir 22 år i april

- Bor i en tvåa på 43kvadrat med mina två pälsklingar Romeo och Julia och min sambo Robin såklart

- Är typ 1 diabetiker sedan 1999

- Arbetssökande

- Utbildad reseproducent, halvt utbildad till närvårdare men utbildningen på is för tillfället

- Spenderar stor del av dagarna att kolla youtube eller serier

- Är en sån där töntig person som tycker solnedgången är lika vacker varje gång och älskar att uppvakta andra med små saker som en kaffe eller en bukett blommor ibland

- Bakar gärna bullar, kex och kakor, suger dock på att laga mat och kör oftast de enklaste rätterna som maletköttsås och spagetti

- Kallar mig själv periodvis perfektionist och brukar säga att jag har en lindrig form av OCD, kan se lägenheten stökig en tid men då jag inte orkar mera städar jag den kliniskt och kan stå i 10 minuter och fundera om ljuset ska stå 1mm åt vänster eller åt höger

- Har lärt mig att ta ingen skit. If you don´t like how I roll you can go helt enkelt.


Lite kort (dock lite längre än tänkt) om mig och hur jag är som person helt enkelt! Ganska långt även det bloggandet kommer handla om, ganska öppet om min vardag, lite inspo ibland och även annat som kan ploppa upp i huvudet och som kan vara bra eller annars bara kul att få ner i text.

Nu ska jag sätta mig i soffan (vem försöker jag ljuga för, sitter här redan...), hälla upp ett glas Cola och klicka mig igenom Antys yt-videos medan sambon spelar i andra ändan av vardagsrummet.


KRAM!


  • 64 Readers

Likes

Comments