En underbar gårdag med fina kompisar! Jag, Aisha, Sumaya och Lina möttes upp i Vällingby och åt på Espresso House. Några timmar senare gick vi vidare på en promenad till två olika lekparker. Flummiga som vi är så var det vi och några andra barn som lekte där en stund haha. Och det slutade med att Lina spräckte sina jeans ganska så rejält. Alltså vi dog nästan av andnöd. För mycket skratt kanske också är farligt ändå haha.

Jag cyklade hela vägen från Fridhemsplan till Vällingby och tillbaka. Trodde jag skulle dö men icke. Det är nog det skönaste och härligaste jag gjort den här sommaren. Älskar att cykla! Fick dock problem med sadeln på hemvägen men det är en annan historia haha. Dom som vet dom vet!

Imorgon ska jag till Junibacken med Sophie och idag ska jag träffa Ima tror jag. Lite oklart för vi är båda så sega på att se och svara på sms haha. Ska ta och ringa henne nu. Våra hundar är bästa kompisar så jag tänkte att en lekdejt skulle vara roligt för dom idag!

Hörs sen! Har en del update från de senaste dagarna! Är bara SÅ lat haha.

Kramis

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 3 readers

Likes

Comments

HEJhopp!

Idag har jag haft en efterlängtad lunch med Bekah på Holiday i stan. Bjöd henne på lyxbuffé. Låter bilderna tala för sig själva! Det enda svåra med buffé är att det är lätt hänt att man tar mer än man orkar äta. Min tallrik såg knappt rörd ut. Även fast jag åt hälften.. Å andra sidan, jag har svårt för sött på sistone och asiatisk mat är ju söt, så det kan ju också bero på att kroppen blev nöjd betydligt snabbare än annars. Oavsett så var det supergott och jag bara älskar asiatisk mat! Pong är också ett favorit ställe! 


Likes

Comments

Jag har länge haft svårt att fullfölja ett inlägg. Och många gånger är anledningarna detsamma - det som i större del till och från, är min vardag, väljer jag bort att dela med mig av. Och då plötsligt är det inte mycket kvar att berätta eller skriva om ibland. Och på den vägen tappar jag helt och hållet intresset. Jag är precis som ni andra, ni som läser. Jag är precis som vem som helst. Däremot är jag väldigt öppen, och genuint ärlig på både gott och ont.

Men det innebär inte att jag delar med mig av allt, allt, allt. Även jag har en gräns; och den är lite olika i olika perioder av mitt liv. Ibland är det en utmaning att få tyst på mig, jag är extremt glad och pratglad och det kan handla om allt mellan himmel och jord. Men jag har också perioder där jag är extremt tyst och tillbakadragen. Och det senaste året har varit präglat av lite både och. Och jag känner inte att jag är skyldig någon förklaring, aldrig, det är man aldrig och man ska aldrig känna att man måste förklara sig för andras skull, för i slutet av dagen; människor har en tendens att tolka det man säger utifrån sina egna referensramar. Mycket angår egentligen inte människorna som iakttar en. Men jag känner nu att jag vill ge en förklaring. För min egen skull, och för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra att hjälpa sig själva och inge hopp.

I perioder kan jag vara väldigt introvert och tycka det är krävande att umgås med andra. Det tar alldeles för mycket energi. För jag har i perioder, ingen som helst energi; kroppen bryter ner sig själv för att hålla igång någonstans nära normalt. Under dessa perioder är det mycket ångest, jag är som en enda klump av ångest. Verkligheten skärmas av, jag går in i en egen liten bubbla. Ni runt om mig hamnar utanför den. Ni är kvar i verkligheten, i livet. Jag försvinner in i mig själv, och all min tid, energi, ork, tankeverksamhet och motivation, går ut på att tappa i vikt; helst så mycket att jag dör, men det finns ett problem; inte ens då skulle siffran på vågen vara tillräcklig. Anorexin blir aldrig nöjd.

Det stämmer. För de som känner mig, är det här inget nytt. Och för er som gått i min naturklass så har det spekulerats och snackats osv. Och jag har svårt att prata om det när jag är inne i en sådan period där jag håller på att krascha totalt. Och när/om jag tar mig ur den, så blir det inte relevant längre. Jag blev sjuk i en sjukdom som heter anorexia, när jag var 12 år. Jag gick ned 22 kg. Jag har under åren gått i olika behandlingar, träffat otaligt många läkare, psykologer, kuratorer, behandlare och andra sjuka. Jag har också åkt in och ut på barnakuten fler gånger under ett år än jag någonsin skulle kunna memorera. Den här sjukdomen har konsekvenser. Och en del innebär nätter på sjukhus. I smärta. För att kroppen strejkar och hela systemet är ur balans. Det innebär blodprover, för att håret faller av mer än det växer ut, och för att läpparna är blåa, spricker och händerna iskalla. Det innebär extrem järnbrist, vitaminbrist och en svår undernärd kropp. Utebliven mens. Blåmärken. Och tjocktröjor när alla andra svettas. Kompisar som tar avstånd, för att de helt enkelt inte vet hur de ska förhålla sig till en. Betyg som rasar, ett humör som sviktar snabbare än Sverige's väder under en timme, och aggressions problem. Man blir extremt känslig och lättretlig. Och väldigt, väldigt sårbar, samtidigt som man är så iskall. Världen skulle kunna stå i lågor, och jag skulle inte fälla en tår, men blir det en tugga mer än planerat, då jävlar.

Det här, det är en liten, liten, liten inblick i anorexin. Och förmodligen den mest kända delen. Det är det här man tänker på när man får höra ''anorexia''. Och det stämmer, så här är det. MEN, det är långt ifrån allt. Och det är bara en del. För, anorexi sitter inte i vikten, det sitter i huvudet. Alltså, när blodvärden, vitaminbristen och järnbristen är åtgärdat, de där 22 kilona tillbaka, och humöret någorlunda jämnt igen, så är kroppen fysiskt sätt ganska okej återställd och välmående. Men, som sagt, det satt ju inte i vikten, det sitter i huvudet. En högre vikt botar inte sjukdomen, precis som en lägre vikt inte gjort. En högre vikt räddar kroppen från svältläge. Inte psyket från anorexin. Däremot är en normalvikt en del av vapnet, medicinen emot den psykiska delen, anorexin. Det är en del.

Anorexi är en svår sjukdom. Och väldigt individuell. Det är sällan man vet varför man drabbas. Nu har man hittat en koppling till ärftlighet. Men det förklarar såklart inte allt. I mitt fall, så vet man nu efter 6 år, varför jag drabbats. Och det är en komplex bild. Och den vetskapen, är faktiskt det som håller mig stadigt emot sjukdomen. Men det var inte längesen det höll på att gå riktigt illa. Det var senast i november. Och efter det så har det sakta men säkert, vänt. För det var då jag insåg vad det handlade om, vad för funktion den fyller. Och mitt tips till er alla som kämpar mot anorexi eller annan ätstörning är; kämpa emot den, men kämpa också för att gå till botten med vad för funktion den fyller. För om den inte skulle fylla en funktion, skulle ni inte drabbats. Funktionen är oftast omedveten, och det kan ta ÅR att förstå vad det handlar om. Men när man förstått och är medveten, då är man snabbt i mål. För att göra en förändring och läka, måste man förstå. Och för mig har det varit näst intill omöjligt att kämpa emot, eftersom att jag inte begrep varför jag skulle göra det. Sjukdomen fyllde en omedveten funktion som för mig var livsavgörande. Man kan säga att den höll mig vid liv, samtidigt som det kostade mig livet. Och det var när jag insåg vad den gjorde för mig, som jag hittade andra verktyg att ersätta den med. Annat som skulle kunna fylla en liknande funktion. Men för att hitta rätt saker att ersätta med, så måste man nästan veta vad det är sjukdomen finns till för. Mänga ersätter den med träning, och det kanske fungerar, men igen, vet man varför det är så livsviktigt för en att träna? Varför man drabbas av en sådan fruktansvärd ångest om man inte slaviskt följer sina strikta rutiner? Det finns många gånger en psykologisk förklaring, men man måste gå väldigt, väldigt djupt in i sig själv för att hitta den. Och det kan göra så fruktansvärt ont, men det är ur den smärtan man så småningom läker.

Jag har inget tips på hur man tar sig ur anorexin. Behandling, är ju det klassiska. För min del så har inte det varit någon höjdare, KBT har aldrig fungerat. Det har varit för ytligt. Det är svårt att bli av med något om man inte ens vet varför man har det. Den finns ju uppenbarligen av en anledning, och utan att hitta den, HUR ska man bli av med sjukdomen? Sjukdomen är oftast bara ett symptom på något annat, och att angripa symptomet istället för själva underliggande problemet, det har för min del tyvärr bara varit en ''quick-fix'' som inte fungerat. Och jag tror att det kan vara så för många andra också. Och jag skulle därför, helt ärligt, rekommendera typ psykoterapi i samband med en behandling. Problematiken är oftast mycket djupare än vad man lyckas nå och knäcka, på en dagvård. Och därför är det inte så konstigt att återfallsrisken är så hög efter en avslutad behandling, och att det sker så ofta som det gör.

Jag har många följare på sociala medier, mestadels på instagram. Det är sommar. Och precis som alla andra år är det en så kallad ''beach body'' hets. Inget nytt, och inget gammalt heller, den där hetsen, tyvärr.

Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Men jag vågar trots det hävda att delar av det jag kommer skriva talar inte bara för mig, men för många, många andra tjejer också. Även killar. Ja, även dom påverkas..

Att det finns konton på instagram som pushar tjejer och triggar tjejer till att gå ned i vikt är bedrövligt nog, men att det finns tjejer som köper det, är för mig ännu värre. Och det är inte deras fel, jag menar, vi vet alla hur det är att vara missnöjd och stöta på en bild i flödet med texten ''gör si och så och tappa 10 kg på 5 dagar'' vilket jag kan vara snabb med att säga är fullkomligt omöjligt, på alla sätt.

Dessa konton anmäler jag. Varenda en. Till och med kändisars konton där de gör reklam för detox produkter och olika te som viktnedgångsmirakel. Screw you, säger jag bara till de här människorna som utnyttjar andras missnöjdhet och osäkerhet för att tjäna pengar på andras mående. Vet ni vad, ni vuxna kändisar som håller på med den här sortens reklam? Ibland, ibland kan det gå jävligt snett, och jag kan lova er att ni inte vill vara anledningen till att någon spenderar en sommar inlåst på sjukhus, på grund av dödlig undervikt som eran reklam varit en utlösande eller bidragande faktor till. Jag säger inte att man blir sjuk av att se en bild, det jag säger är, att ibland räcker det med EN bild för att vattnet ska rinna över bägaren. Den bilden kan vara droppen. Varför, varför i helvete skulle man vilja bidra med den där sista droppen? För pengar? Är det värt det? Är det värt den risken för något så kontroversiellt som PENGAR?

Det vrider sig i min mage när jag på youtube, instagram och på diverse annan social media ständigt stöter på annonser på viktminskningsingrepp, fettsugningar, detox, téer, protein paket, olika dieter som är rent av skadliga, och framförallt, när jag ser bloggare och youtubers, LYFTA dessa saker, produkter och metoder när de är VÄL medvetna om att de som läser inläggen eller kollar klippen är bräckliga ungdomar. Jag säger inte att det är fel att rekommendera en diet, men behöver man verkligen, verkligen göra det i ett inlägg, eller video, som når ut till fler än vad man känner? Skulle dessa människor rekommendera de produkterna, eller dieterna för sina döttrar? Skulle en bloggare som blir sponsrad för att göra reklam för en viktminsknings tablett eller produkt, vilja att den egna dottern är en av köparna? En av konsumenterna? ''Skulle jag vilja att min 12 åriga dotter inspireras av det jag gör reklam för eller rekommenderar?''. Om svaret till stor sannolikhet är NEJ, då bör man helt ärligt avstå från det man håller på att göra. Jag vet inte hur dessa människor tänker, men jag vet att jag inte vill att min framtida dotter ska klicka hem olika detox téer som hon sett att Kylie Jenner har tagit en bild med, eller beställa hem diverse piller och annat skit i hopp om att gå ner i vikt. Dels för att dessa produkter är rent trams, och dels för att min dotter, precis som alla andra tjejer, är hur vacker som helst i det skinn hon bär. Och om det skulle vara så att en läkare säger att hon riskerar sjukdomar eller övervikt och rekommenderar en viktnedgång, då är jag också väldigt säker på att den här läkaren också rekommenderar och ser till att det blir hälsosamma och riktiga METODER till att nå en lägre vikt. Inte att gå in på internet och klicka hem piller och olika detox produkter etc. Och är man normalviktig och sund, men ändå missnöjd över den egna kroppen så kanske man ska börja med att gå in i sig själv och försöka förstå varför. Varför tänker jag som jag tänker? Om man exempelvis har fastnat vid att man enligt sig själv, har för stora lår, då ska man kanske börja med att hitta orsaken till den tanken. Är dom stora eller är de större i jämförelse med någon annans? Varför är det viktigt för mig att de blir mindre? Varför känns det skönt när vågen visar minus och måttbandet dras åt varje vecka? När shortsen blir lösa? Är det att jag lyckas med något? Är det att jag är så uppslukad och upptagen i huvudet med mitt mål att verkligheten inte stör mig? Är det ett sätt att kontrollera och förändra något jag faktiskt lyckas förändra och kontrollera, dv storleken på mina lår istället för det faktum att jag (tex) misslyckas i skolan, det lyckas jag ju inte förändra hur mycket jag än försökt men mina lår, dom blir snart som jag vill. Etc, etc, etc.

Och tror man då att ett detox té eller ett viktminskningspiller eller en vattenfasta ska hjälpa en att må bra, må bättre eller känna sig lyckad och lycklig igen, då behöver man hjälp. Man behöver prata, och man behöver förstå, sig själv och sina tankar och känslor på ett djupare plan. Det finns inget i livet som kommer att bli bra eller bättre med en lägre vikt. Absolut, ingenting. Om en läkare sagt att det finns en del hälsoaspekter som kommer att bli bra eller bättre, då, då kan en lägre vikt lösa en del problem. Men om man redan är normalviktig, lever ett hälsosamt och balanserat liv, vad ska man med en ännu lägre vikt till? Blir man snyggare om man väger 5 kg mindre? Vem säger det? Och vem säger att man kommer att bli nöjd om 5 kg?

Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av ang det här ämnet. Så mycket jag skulle vilja berätta från behandlingar, sjukhus och annat som mitt liv präglats av de senaste 6 åren. För att förklara att jag fick lära mig det sunda tankespåret den hårdaste vägen. Och för att det förhoppningsvis kan hjälpa andra att slippa ta den svåraste vägen, för att bli vän med sin kropp.

Anledningen till det här inlägget är dock mestadels att jag behövde skriva av mig. Jag har kokat av ilska de senaste veckorna av det jag har sett och ser på sociala medier. Och jag hoppas verkligen, att ingen på riktigt tror på dessa s.k. ''mirakelkurer'' och på att de inte är tillräckliga, som de redan är. För det är Ni, det är Vi.

Rörigt inlägg men jag hoppas att ni förstår budskapet ändå.

Kram.


Såhär kan en kamp se ut i bilder. Just dessa är tagna från mitt senaste återfall. Från i höstas/julas.

Och den kan också se ut såhär.

Och såhär. Som sagt, det sitter i huvudet, inte i vikten.

Likes

Comments

Trots att jag var sjuk så skulle jag ändå ta mig ut till stan för att hjälpa syrran med en sak. Köpa örhängen till hennes bal... Rimmade det där??

Nej men det var typ min nationaldag. Slutade med att vi satte oss i stan och åt kebab och därefter däckade jag ganska så snart jag kom hem :)

Vi hann faktiskt gå förbi Rålis, vilket är lite av en tradition sen vi var små, och som alltid var det en massa folk och hoppborgar för barn. Parkleken var överfull och min huvudvärk blev inte direkt bättre av folkmassan. Men det är härligt, att se hur människor firar tillsammans och har picknick och umgås! Synd att det är ett undantag med en sån härlig stämning, det händer liksom en gång om året typ!


Likes

Comments

Igår hängde jag med pappa och syrran till Södertälje en sväng för att kolla i en butik där. Eller ja, Izel skulle kolla i en butik där. Och jag älskade stället. S mysigt och så fint. Södertälje alltså, inte butiken. Vi käkade lunch där och när vi kom hem sov jag några timmar och därefter gick jag ut på kvällsprommis med Valentino. Min älskade hund. Det är jag och han, han och jag.

Jag njuter mest bara av vädret och ledigheten så jag har inte mycket att dela med mig av.

Hörs sen!

Likes

Comments

De senaste veckorna har jag kollat på den serien, 13 reasons why.

Jag lånade boken på bibblan när jag gick i årskurs 6, men jag lyckades aldrig läsa ut den, knappt läsa den alls. Jag tyckte den verkade tråkig, tråkigt skriven, och dessutom, lite för deppig. Tyckte alltid att det verkade så fel att dessutom ta sitt liv, göra ett sådant val, och lägga den fruktansvärt tunga skulden på de människorna som blir kvar, oavsett vad man tycker att dom gjort en. Detta kan såklart diskuteras. Men jag fann ingen glädje i att ta reda på de 13 anledningarna. Jag tyckte inte att det finns en okej anledning som rättfärdigar ett sådant val, en sån sak, som självmord. Nu när jag är äldre tänker jag annorlunda. Om man inte tycker att det är okej, att någon tar sitt liv, eller mår så pass dåligt, då ska man kanske se till att inte vara en bidragande faktor. Och ett steg kan ju vara ärlighet och att stå upp för sina handlingar, prata, be om ursäkt, och framförallt, lägga ned med den eviga makt och status kampen. Den råder på i princip alla skolor. Och den har konsekvenser. Ett liv är ju ett liv, och oavsett vems det är, så är det värdefullt. Att vara populär och att ha status, har ju sitt pris. Men det ska aldrig kosta någon annans liv.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om den här serien. Jag tyckte om den. Den är viktig. Och jag önskar att det såg annorlunda ut i verkligheten, men sorgligt nog är den baserad på just - verkligheten. Och det gör mig mörkrädd. Inte bara att det finns ungdomar, människor, som är beredda att gå så långt att någon tar sitt liv, men att det också finns dom som tittar på, och dom som eldar på. Jag blir förbannad.

Blickar, viskningar, hånleenden, rykten... Det är inte dessa saker som är problemet, problemet i sig är de människorna som bidrar med dessa saker i sin vardag, under sitt liv, och i sin skolmiljö. Blickar finns, vi alla ger dom, och tar emot dom, men det är upp till oss också, att välja vilken blick vi vill ge, och med vilket syfte, och vilken känsla vill vi inge. Det är skillnad på blick och blick. Leende och leende. Ord och ord. Rykte och rykte.

Det är nämligen oftast så att dom som inte känner en, är dom som har mest att säga om en. Om jag vänder på det och gör ett negativt laddat ord till något positivt, tar bort den negativa stämpeln av ordet. Får det ordet fortfarande en sådan makt? Kanske i andras ögon, men om det i mina ögon inte är laddat negativt, inte laddat alls, så kommer det inte kunna skada mig, och då har dom ju misslyckats, det ordvalet har tappat sitt värde och inflytande... Att det är laddat för dom, gör ju inte mig någon skada? Det enda som kan skada mig, är vad själv tycker och tänker om mig själv, och det är det enda jag har kontroll och makt över. Aldrig vad andra tänker eller tycker, sådant kan man aldrig styra egentligen. Men genom att ta kontrollen och makten över sina egna tankar och tyckanden, så kan man ha en inverkan på hur andra ser en, och vad dom ser hos en. Vilka ord de väljer, och varför.

Därför tycker jag att man i serien kanske inte riktigt skulle fått Hannah Baker att framstå som ett offer. Om man istället hade jobbat med hennes sätt att se på sig själv, sin omgivning och stärkt henne, så tror jag att historien skulle slutat annorlunda. Kanske mer inspirerande. Problemet är ju bara att vuxna alldeles för ofta är idioter som blundar, och då är det svårt att få ett annat slut på historien, än det som blev. Och det gör mig om möjligt, ännu mera förbannad. Vuxenvärlden. Och deras syn på vad som pågår. Man ser det man vill se, och det man orkar se, och tyvärr är det tungt och krävande att se en del saker. Och då kan man istället för att se till att det inte finns något jobbigt i miljön att kunna se, så kan man välja att inte se det trots att det finns. Man kan blunda, istället för att lösa det. Oftast funkar det så. Tills att någon tar sitt liv. Då jävlar.

Vi är alla skyldiga. Vi är alla på något vis en del av att den serien finns, att den historien är så verklighetsbaserad, och att den boken skrevs. Vi är dagligen med och skriver historier, genom hur vi är, vad vi gör och vad vi säger. Vill vi ha en annan historia, en annan verklighet, så kanske vi ska börja se över vilka leenden vi väljer, vilka blickar, vilka vi valt att vara, och vilka ord som lämnar våra munnar. Då kanske vi får en annan verklighet, åtminstone en början på en. Jag är inte heller perfekt, och jag gör inte alltid rätt, men det finns en anledning till att jag är avvikande. Jag följer inte en del normer, och jag väljer mina ord, och mina blickar, mina handlingar och mina umgängen. Och inte enligt skolans normer. Är jag konstig för det? Då får jag vara det. Det är ett val. Det är mitt val. Och jag vill kunna känna att jag gjort något annorlunda, och det kan räcka med att veta att man inte velat vara en del av en helhet som man inte står bakom.

Det som absolut berörde mig mest, och väckte som mest avsky hos mig, var inte de handlingar som ägde rum i syfte att vara just elaka, men att det fanns andra som såg dom, och antingen valde det passera, genom att stå passiva i bakgrunden, eller vara en del av dom; dessa två saker är ju i och för sig, samma sak. Den som tiger, samtycker.

Det gör mig så förbannad och så frustrerad. För jag ser det dagligen. Och ofta, alldeles för ofta i min egna skolmiljö. Elever bara stirrar, skrattar, hånler, viskar, blickar etc etc. Och gärna i grupp. Jag kan visserligen förstå dom, men jag står inte bakom dom, håller inte med dom, och gör inte heller som dom. Det är och har varit mitt val. Just därför är jag heller inte en del av dom. På både gott och ont. Människor i min ålder tenderar att vara väldigt osäkra, rädda, känna sig maktlösa, små, annorlunda och gör allt, allt i sin makt, för att passa in. Om det krävs att man trycker ned någon annan, eller trampar på sin egna moral och sina egna värderingar, så gör man oftast det - bara man får vara med. Bara man är som alla andra och bara man får behålla sin statusplats. Så gör man det, och mer därtill. Men allt har sitt pris.

Unga i min ålder är på det här viset, många gånger. Det är ingen nyhet. Det är mer regel än undantag, tyvärr. Men det som gör mig lite för förbannad, är att dom som ska vara våra förebilder, de som uppfostrar och vägleder, dom som ska visa oss vad som är rätt och fel, vad vi bör göra och inte göra; dom blundar. Dom låter det fortgå. Och jag tycker att den här serien speglar det SÅ bra. Speciellt vad gäller de vuxna på skolan. Det är en klockren reflektion av verkligheten. Och tyvärr är den allt annat än uppseendeväckande. Vi unga har mycket, mycket att jobba med. Mycket. Och mycket av det är med oss själva. Men när vuxenvärlden som ska vara våra föredömen, inte är mycket bättre än vad vi förväntas vara, så är det svårt, att låta bli att inte bli som dom. Vi speglar dom i våra beteenden, och dom ändrar inte på sig själva för att få en bättre bild av den framtida generationen. Det gör mig ledsen, att bra vuxna, är mer undantag än regel. Jag är så tacksam över de fina förebilderna, vuxna, som jag har i mitt liv. Och jag önskar att alla hade så fina vuxna i sina liv, då är jag säker på att mycket hade sett annorlunda ut. Barn är som spegelbilder av först sina föräldrar, och sedan sina umgängen, som de själva väljer. Man kan inte välja sina föräldrar, men man kan välja vad man vill ta med sig från sina föräldrar. Och sina kompisar, dom kan man välja, där har vi ett val. Och vi måste förstå att dom vi väljer att umgås med, speglar också vilka vi själva är. Eller vem man strävar efter att vara. Då är det väl inte så dumt att välja dom människor som vågar göra annorlunda, trots att normen och vuxenvärlden säger annat. Clay, i serien, är en av de människorna. Statusmässigt är han på botten, men hans personlighet, den lyfter hela serien. Han har valt bort sin omgivning, han vet bättre. Och det ger mig hopp. Att det finns sådana. Som vågar att inte vara en del av en helhet, även om det innebär att man ibland får stå ensam.

Jag tycker Clay väljer rätt, han sover hellre gott om natten med ett rent samvete. än att vara en del av skolans populäraste grupp i utbyte mot sitt samvete, sina värderingar och sin moral, sin person. Tyvärr, the popular kids are often mean, that's how they get popular.

Barn kan vara riktigt elaka, men dom speglar bara sina förebilder, sin omgivning. Det dom ser. Det är svårt att prata ett barn till att bli en snäll människa, det går men det kan kräva en hel del upprepningar, tjat, tid etc. Men att föregå med ett bra exempel, det är för vissa mer krävande, men ack så mycket mera effektivt. Barn gör sällan som vi säger, men dom misslyckas sällan med att göra som vi gör. Vill du att ditt barn ska vara en god människa - börja med att granska dig själv, resten kommer som en bonus. Det ena kräver tid och styrka, men det andra kommer på köpet om man investerar tillräckligt i sig själv, från början.

Jag rekommenderar den här serien starkt. Se den.


Likes

Comments

Har varken en röst som vill samarbeta, en bra aptit eller en hosta som vill ge sig. Därav har dagen varit lugn idag. Har varit hemma och vilat mestadels. Såg en film på netflix för att fördriva tiden, två avsnitt av två olika serier, och snart är det middag! Tjohoo! Dagens höjdpunkt var nog min lilla tripp till affären för att köpa chips och cola light, med syrran. Vi skulle umgås och kolla på film tsm men vi hann bli tillräckligt osams när vi kom in och inte kunde bestämma vart vi skulle sitta, så att det inte blev av alls haha. Så typiskt oss. Jag hann i alla fall köpa italiensk glass idag, årets första! Glass i stora lass ska det vara när man är sjuk :) 

Får se om morgondagen är lite mera händelserik haha. I dag lär det inte hända mycket mer, annat än kanske en tripp till Ica Maxi för veckohandling, eller en kvällspromenad med hunden sen.

Får se om vi hörs något mer idag!

Likes

Comments

I måndags var jag i skolan och därefter minns jag faktiskt inte riktigt vad jag gjorde resten av dagen.. I tisdags var jag på den andra skolan på förmiddagen och hade idrott och på eftermiddagen, efter lunch hämtade jag Sophie på dagis och vi hade en super mysig eftermiddag tillsammans. Vid fyratiden hade ja läkarbesök och efter det minns jag faktiskt inte riktigt vad jag gjorde. Minns att jag gjorde något men inte vad haha. Hjärnsläpp. Kan bero på att jag ligger hemma sjuk atm. Min röst försvann helt. Och jag har en jobbig hosta. Igår var jag med Ellie på förmiddagen som spenderades i parken och gud så mysigt och härligt det kan vara att bara få leka i sanden en stund. Till och med för mig... Från lunch till klockan 14.40 så var jag i skolan och därefter hämtade jag C på dagis och vi hade en otroligt lyckad eftermiddag i det fina vädret, jag och C. Lämnade hem honom vid 18.30 ca och hade vi båda fått bestämma så hade vi nog stannat ute ett tag till. Han var sådär extra härlig igår, mysig och superlycklig. Åh vad jag älskar honom. Han skulle absolut bli buren från bussen hela vägen hem trots att han hade barnvagnen och han bara kramade mig och öste mig med pussar. Älskade unge.

Har inte så mycket mer att dela med mig av faktiskt. Jag tar väldigt mycket dag för dag och lever i nuet. Bryr mig inte mycket om vad som hänt igår eller vad som kan hända imorgon. Det tar alldeles för mycket energi och tid och distraherar mig från det som faktiskt är det värdefulla; nuet. Jag gör det jag älskar och är med dom jag älskar. Vad som hänt igår spelar ingen roll, och vad som händer imorgon kan jag ändå inte veta just precis nu, och därför är det irrelevant, just precis, nu.

Hörs sen!

Likes

Comments

Varför är det knappt några på min blogg? För att jag inte lägger ned tid på att fota sådant. Jag tycker det är meningslöst. SÅ meningslöst. Om jag inte shoppar? Jodå, nästan dagligen! Jag älskar kläder och mode och shopping! Men inte tillräckligt för att göra det höjdpunkten av mitt liv eller min vardag. Och jag vill inte heller att det ska speglas på det viset på min blogg. Jag fotar jättemycket! Och jag älskar att fota, redigera etc. Men jag fotar bara det som för mig är värt att minnas om 10 år, om 20 år och imorgon. Vad jag hade för outfit idag kommer inte skänka mig någon glädje, i alla fall inte någon genuin, långvarig, livsglädje, om 10 år. däremot, att se en bild på Ellie tagen en härlig sommardag tillsammans i solen, det, det är värt att se tillbaka på och minnas en extra gång om 10 år. För det är genuin lycka, livsglädje. Meningen med livet.

Jag är väldigt less på alla bloggar som baseras på kläder, materiella ting och dylikt. Jag finner ingen som helst glädje i att läsa sådana. Jag följer inte heller sådana bloggar. Jag tycker det är meningslöst. Jag sitter hellre med Agnes i solen och myser än sitter inne framför datorn och frenetiskt går igenom dessa bloggar och inlägg. Vad ger det mig? Att inte göra det? Tid, energi, glädje, liv. Eftersom att det är just dessa saker som jag väljer, när jag väljer bort sådant som inte bidrar med det. Givetvis är detta något väldigt individuellt. En del föredrar sådana bloggar före det jag hellre väljer. Vi är alla olika. Och det är okej. Det är meningen.

Självklart kan det vara kul att dela med sig av en och annan outfit bild, det tycker jag också! Men att basera bloggen på det, det är inte min grej, det får andra göra!

Kram på er. Och kom ihåg att vi alla är olika, och prioriterar olika saker i livet, och finner glädje i olika saker, och vad det än är man finner sin glädje i, så är det okej! Allt är okej! Bara det gör en lycklig. Att jag inte finner min livsglädje i outfits, gör det inte fel att göra det! Jag gör inte det, men det finns andra som gör det, och jag är glad för deras skull, att dom funnit det som gör dom så lyckliga att de har något att lägga ned tid, dagar, energi och liv på. För stunden. Och nästan allt som får en att fortsätta leva, det är bra! Vad någon annan tycker, det är irrelevant. Jag ville bara förklara varför det är så snålt med outfit bilder till och från, här. Jag älskar ju själv också kläder, och outfits, och klär mig väldigt mycket efter ''trenden''. Men jag känner inget behov av att lyfta det här, dom som umgås med mig, och träffar mig, ser mig, dom ser. Behöver alla veta vad jag har haft för skor och strumpor igår, idag, och i förra veckan? Det tror jag inte ens att min verkliga omgivning lägger så stor vikt vid, även om mina skor må vara snygga! Nej men ni fattar...


Likes

Comments