Allmänt

<a href="https://www.bloglovin.com/blog/18877643/?claim=yc9jft4nxsa">Follow my blog with Bloglovin</a>

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Livet

Igår kom Minna hem och det för gott. Det var som rena julafton i pappahjärtat och man blev snabbt påmind om hur enkelt livet egentligen är, att det inte alltid handlar om stora gester eller om dyra gåvor. Ibland handlar det om att vara sig själv och att hoppas att det är gott nog.

Vi spenderade hela kvällen med att snacka skit och spela yatzy. Nu vann Minna rätt överlägset, vem slår en yatzy i andra slaget? Det måste ju ändå klassas som fusk på hög nivå...

En sak som värmde otroligt mycket var att Minna hade möjlighet att åka på semester i en vecka med familjen hon var hos i helgen, men istället så valde hon att komma hem. När jag frågade henne om varför så stirrade hon bara på mig och slängde ur sig "driver du med mig, eller?!".
Ibland är det de små sakerna som förgyller livet och som gör att man får lite mer energi att slåss med verkligheten.

Det som många gånger får en att få syrebrist är att man ska uppehålla en standard som någon annan satt. Jag menar, vad är poängen med att leva ett liv som någon annan satt reglerna för?
Jag tittar bara omkring mig själv, oavsett om det är på jobb, affären eller på skola och förskola. Alla verkar vara så in i helvete rädda att vara sig själva. Det verkar vara otroligt viktigt att ha samma kläder, samma åsikter och samma inställning som alla andra, och då pratar jag definitivt inte om barnen.

Jaja, de stora frågorna får vänta ett tag. Ny vecka, och fantastiskt roliga upptåg väntar. Inte minst i morgon, men det får förbli hemligt tills man vet hur det utvecklar sig.

Att få bada i fred är en ynnest jag kan klara mig utan, tycker Livia. Och jag håller med.

Likes

Comments

Isabella, Minna

Efter en riktigt sommrig frukost så städar jag för fulla livet här. För idag kommer Minna hem. Den ursprungliga tanken var att hon skulle stanna där ett bra tag, men hon trivs inte så varför skulle jag tvinga kvar henne där.

Isabella trivs inte heller där men där har jag inget att säga till om. Hennes mamma har bestämt att det är där hon ska bo och då är det som gäller. Han ringer och skickar sms hela tiden om att hon vill komma hem. Känns otroligt tufft att säga att det här inte är hennes hem längre, även om det alltid i någon mening kommer vara det. Det är ju här hennes syskon bor, det är ju här den enda pappa hon någonsin haft bor.

Jag försöker begripa vad det här gör för nytta för hennes mamma men jag kommer liksom inte fram till något vettigt svar. Att man ser sina egna barn som ett så stort problem att man hellre fosterhemsplacerar dem än lever med dem, det går inte in i mitt huvud.
Jag antar att hon har goda skäl till det. Skäl som jag inte känner till. Men en sak är solklar, man kan inte låtsas vara mamma när man möter sina barn på stan i 30 sekunder och tro att det räcker. Då är det ju inte så konstigt att de vänder henne ryggen.

Likes

Comments

Livet

Jag hade ju gjort mig av med behovet för den här bloggen, jag ville verkligen inte behöva den här bloggen. Nu är det mer eller mindre ett krav att fortsätta, från mig själv. Om jag ska kunna leva vidare. Någonstans så hade jag väl ändå på känn att behovet skulle komma tillbaka, annars hade jag väl raderat den helt.

När allt kändes precis så bra som det någonsin skulle kunna vara så blev det så illa som det kunde vara. Och allt handlar egentligen om samma skit som tidigare. Jag orkar inte dra historien igen men den som läst bloggen tidigare vet att allt detta mynnar ut i en separation varit allt annat än smidig.

Men det kändes som att jag vunnit när jag på något sätt fick rätt mot socialtjänsten. Då fick jag ha alla mina fem barn hos mig och det var på något sätt min enda önskan, åtminstone den önskan som kändes rimlig.

Helt plötsligt kastades allt omkull igen, och det av flera faktorer.

En anledning var att jag äntligen fått jobb men dagen innan skolavslutningen så fick jag besked om att Haylie inte skulle få barnomsorg i den utsträckning som utlovats, trots att man under två månader sagt att det var grönt. Så nu gick jag från att ha ett givet vikariat till att göra mig tillgänglig på den begränsade tid som jag fått barnomsorg. Inte populärt hos arbetsgivaren. Hela den situationen skapade förstås ännu mer agg i en situation som redan var infekterad. Här sitter jag och sliter för att få saker att funka, bara att gå ihop, när barnens mammas enda bekymmer verkade vara att komma i tid till sitt jobb.

Den andra delen av problematiken har varit att jag inte är biologisk pappa till Isabella. Så när Isabella blev sjuk för någon vecka sedan så kunde jag helt enkelt inte söka sjukvård för henne. Nu var det inget allvarligt men det fick mig att vakna upp lite. Den här situationen måste lösas. Jag ställde frågan till hennes mamma och till socialtjänsten. Hennes mammas svar var att placera henne i fosterhem för att hon inte hade möjlighet att ta hand om henne. Socialtjänsten höll med av samma anledning, att Isabellas mamma inte förmögen att ta hand om sin dotter.

Igår var dagen när placeringen skedde. För att underlätta för Isabella så följde även Minna med dit, men när Minna kommer hem om någon vecka så gör hon det utan Isabella. Och det gör så ont. Tanken var ursprungligen att alla barn skulle placeras för att jag var helt slut men det fick en vändning igår. När jag berättade för personalen på Williams förskola att mina barn förmodligen inte skulle gå där i höst så kom en sådan emotionell reaktion. Jag fick veta deras tankar kring främst William och jag omvärderade omedelbart tanken på placering. Jag måste säga att det är då förunnat att ha sådan empatisk och kärleksfull personal än den som finns på Kungsparken.

Så nu sitter jag i lite av samma båt som för ett antal månader sedan. Kanske aningen klokare men med en betydligt tuffare tid framför mig nu när skolan inte är igång.

Varje dag får jag höra vilken "fantastisk pappa" jag är som sliter så för mina barn. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag vill inte säga tack för jag ser det inte så. Jag ser det som att jag och deras mamma satte barnen i en förbannat omöjlig sits och att det är vår förbannade skyldighet att göra allt för dem. Ställa allt till rätta.

En händelse som på något sätt är talande för den här situationen och för mina barn var när Haylie igår förklarade en sak för mig igår. Efter att Isabella och Minna hade åkt så satte jag mig ner med varje barn enskilt för att prata och så tydligt som jag kunde förklara att inget av det här är ett straff eller någon indikation på att dem gjort fel. Haylie stoppade mig och förklarade att om jag ville att hon skulle flytta för allt skulle bli bra så var hon med på det. Hon berättade att hon förstod att hennes diabetes var jobbig och hon trodde uppriktigt att det var hennes fel att Isabella inte kunde bo kvar hos mig.

Jag blev så otroligt ledsen av att höra det så jag bröt ihop fullständigt. Det enda jag tänkte var att har både jag och socialtjänsten varit så jävla otydliga att min snart 7 år gamla dotter tror att det är hennes fel för att hon är sjuk?! Där och då bestämde jag mig för att jag tänker göra det som krävs för att allt ska bli bra.

Det kommer vara tufft att klara detta. Men är jag kapabel att ta fyra barn till världen och uppfostra den femte i tio år så är det min förbannade skyldighet att göra detta bra.

Jag har också kommit till insikten att jag inte kan vara så arg som jag varit, även långt innan detta. Jag måste hitta ett sätt att släppa all ilska och fokusera på det jag kan påverka. Jag kan inte påverka vad andra människor tycker om mig eller sånt som redan passerat. Jag måste se det jag har och värna om det. Annars löper jag risk att förlora det också.

Med det sagt, jag måste förlåta dig för det du gjort, de du gjort mot dina barn. Jag förlåter dig. Och jag gör det för att du förtjänar det, för att dina barn förtjänar det.

Likes

Comments

Livet

När jag drog i gång bloggandet igen efter en massa år så var det med ett tydligt syfte, för att jag hade något att säga. Jag hade något som var tvunget att komma ut.
Under de senaste månaderna så har den här bloggen varit en av de viktigaste hörnstenarna för att kunna gå vidare. Dels för att jag inte hade någon att prata med då och dels för att det är en självterapi som inte skall underskattas.

När jag nu gått vidare så känns det faktiskt inte så angeläget att sitta och skriva längre. Det känns som att det är tidskrävande att ha det i bakhuvudet och det tillsammans med jobb, familjelivet och träning så är det dags att stryka något och då känns bloggen minst prioriterad. Detsamma gäller min sida på Facebook.

Tack för att ni läst och supportat ❤️

Likes

Comments

Livet

Jag satt för mig själv och tittade på "Million dollar listings New York" där en av huvudrollsinnehavarna precis förlorat ett barn tidigt i graviditeten. Självklart är otrolig sorg och ilska i en sån situation.

Men det var något som han sa om den känslan fick mig att förstå något speciellt. Han pratade om hur sorg påverkade honom och sa något i stil med att sorg är hemskt för att det får en att glömma allt som man är och står för.

Precis dem tankarna har jag också haft. Det har hänt så otroligt mycket de senaste månaderna och sorgen har bitvis varit så mycket större än själva livet att jag har enormt svårt att få grepp om det.

Nu har jag tagit mig ur sorgen och äntligen kan jag se mig själv men det är precis som de sa i programmet. När sorgen kommer över en så är det som man befinner sig i ett svart hål som inte går att ta sig ur.

Jag vet inte om ni sett tv-serien "Haven" men där pratar man om nåt som kallas "The void" som allt kretsar kring, det är en källa till en ond värld och precis så ser jag sorgen. Det är en mörkt och kallt utrymme där man inte kan leva. Man har bara en viss period på sig att ta sig därifrån och lyckas man inte med det så dör man där.

Sorg är ett helvete. Den som påstår att sorg är bra eller nyttigt är full med skit. Ingen behöver uppleva riktig sorg för att uppskatta det man har. Det är en läglig efterhandskonstruktion för att vi människor är i konstant behov av att rättfärdiga saker och ting. Annars skulle det ju innebära att lidelse bara sker helt utan anledning.

Jag har sörjt klart. Jag ser vad som är förlorat och aldrig kommer igen. Jag har kommit till tals med sorgen och accepterat den. Jag har klivit ur det där mörka hålet och fått syre igen och kommer aldrig mer sätta mig i en sån situation där jag måste tillbaka dit.

Med sorgen borta så ser man också ljuset som är ens eget liv. Man lär sig att uppskatta det man har och det man vill ha. Det skapar energi för en själv och för alla runt omkring en.

Likes

Comments

Träning

Jag har hela tiden sagt att så fort jag fått ordning på all skit som den här situationen orsakat så ska jag ta tag i träningen igen. Nu är jobbet fixat, barnens rum är klara, ekonomin är i hyfsat skick, alla processer avklarade så nu är det bara skrida till verket. Get shit done, så att säga.

De senaste månaderna har varit allt annat än bra ur ett kost - träningsperspektiv. Så i morse så satte jag igång med att fimpa cigaretterna och hittills går det ju bra. Jag har också börjat detoxa bort sånt som jag intagit på reguljär basis den senaste tiden. Jag känner redan att kroppen reagerar på att den inte får sån skit som den är van att få.

I slutet av veckan så är det dags att dra gymkortet på Shape Up igen. Jag har ett kost - och träningsprogram på 90 dagar som jag vet fungerar. Så det är bara att köra, wish me luck för det kan fan behövas.

Likes

Comments

Minna

Åter igen påminns man om hur skört livet är och att man borde vara tacksam över att man finns och får möjlighet att leva. Det känns om stunder som om man bitvis kastar bort livet på en massa skitsaker och lägger energi på vinna något som alla i slutändan förlorar på.
Jag är tacksam för att jag fortfarande finns här och att jag får möjlighet att dela det här livet med barnen.

Idag är det ganska precis ett år sen som Minna blev sjuk. Ironiskt nog så sitter vi nu på bussen in till Ryhov igen. Denna gång för att göra en mätning av effekten på hennes medicin. Det gör vi med jämna mellanrum så inget konstigt med det egentligen. Men i morse när jag väckte Minna så hoppade hon upp ur sängen med ett skutt. De som känner Minna vet att hon är absolut segast i världen att väcka.

Så jag frågade varför hon var så glad. Hon berättade att hon var glad för att hon kommer ihåg förra sommaren när vi bodde på sjukhuset och allt hon och jag gjorde då. Om inte det får ens pappa-hjärta att smälta så vet jag inte vad som gör det. Allt hemskt som vi gick igenom, eller åtminstone hon, och ändå gör det henne glad att vi ska tillbaka dit.

Nu måste jag sluta skriva innan jag kräks i hela bussen.

Likes

Comments

Livet

Jag sitter i mitt beryktade badkar och borde självklart ligga och sova. Ny arbetsdag väntar i morgon.
Jag kan emellertid inte låta bli att sitta vaken en stund till för det finns något som verkligen stör mig på riktigt. Det är oärlighet.

Det finns ett ordspråk på finska som jag fått höra genom hela mitt liv och som på något sätt sitter etsat i frontalloben.
"Om du väljer att tala, tala rätt eller välja att aldrig tala igen".
Den korta tolkningen av ordspråket är att om du du ska prata så håll dig till sanningen annars är ditt tal förbrukat.

Jag gillar det. Jag skulle just ljuga om jag sa att jag varit en sanningens vän hela mitt liv, snarare tvärtom. Det som dock fick mig att sluta med det var när jag upptäckte hur det sårade människor, som jag dessutom brydde mig om.

Med detta sagt (eller skrivet om vi ska vara ärliga) så kan jag konstatera att människor lägger för mycket energi på att ljuga för de på något sätt intalat sig att de inte är tillräckliga annars.
För mig känns det rätt irrelevant vad lögnen handlar om. För mig handlar det om människan som ljuger. Om lögnen handlar om skillnaden mellan liv och död, då finns det giltiga skäl på något sätt. Handlar lögnen däremot om att en människa försöker att rädda upp en situation man själv skapat så är den människan död i mina ögon.

Jag tror att det skulle vara betydligt enklare och skulle dessutom resultera i en bättre värld om människor kunde sluta ljuga, ta sitt ansvar och stå upp för sin medmänniska.
Jag menar på inget sätt att alla som ljuger är sämre människor, de har bara en jävligt skev bild av sig själva.

Likes

Comments

Isabella

Så här i slutet av skolåret så är det som vanligt en massa utvecklingssamtal som står på agendan. Då får man reda på om det hårda jobbet gett resultat.

Haylie

Hon låg väldigt mycket efter inför läsåret men har kämpat otroligt hårt, både med skolan och sin diabetes. Nu har hon inte bara kommit i kapp i stort sett allt hon har till och med lyckats med bedriften att uppnå mål som hon inte behöver förrän efter nästa år. Det finns bitar där hon inte är i kapp ännu men gör enorma framsteg, som grovmotoriken.

Minna

Jag är förvånad när det gäller den här damen. Hon har gett intryck att av att skolan är för tuff, att hon inte förstår men på utvecklingssamtalet så visar hon det raka motsatsen. Hon har klarat alla kunskapskrav och i matematik, där hon inte alls varit intresserad hemma, har hon klarat mer än vad hon ska klara i första klass. Känns otroligt glädjande att hon verkligen lagt manken till och kämpat här.

Isabella

Hon har alltid varit en person som älskar skolan och alltid presterat. Nu verkar den högljudda och störande Isabella flugit sin kos för även hon har presterat långt över kunskapskraven. På 16 nationella prov på tio veckor har hon aldrig haft mer än ett fel, det är verkligen otroligt imponerande. När läraren säger att det enda hon måste jobba på är att tro mer på sig själv så blir man ju otroligt stolt.
Det känns också mäktigt att höra att det jobbat med mycket hemma, som läsförståelse och att läsa med inlevelse, är det hon är riktigt bra på och som skolan imponeras av.

Idag belönar jag barnen med chips och mys mitt i veckan för alla goda resultat och för att det är min enda dag jag har med dem mer den här veckan. Sen väntar långa jobbdagar.

Likes

Comments