View tracker

Jag har på senaste riden varit den som hållet huvet högt och inte låtit nånting komma åt mig. Men det sprack. Det största sveket kom och min finaste lilla Oddy gick bort. Hela min värld rasade och jag visste inte hur jag skulle hantera allt. Allt kom på samma gång, allt hände för snabbt. Jag stängde av och gick på något extra batteri. Men batteriet tog slut och allt kom ikapp mig.

Jag har aldrig varit såhär osäker på mig själv som jag är just nu. Det känns som att hela världen är emot mig. Visst har det hänt bra saker men när ångesten kommer så spelar dom ingen roll. Ångesten tar över allt och den kommer oftare och oftare. Kanske bara en period, hoppas de.

Som vanligt när jag mår dåligt så lägger jag det på mig själv, trots att jag egentligen vet att det inte alls är så. Men jag kan inte hjälpa det, det måste ju vara mitt fel. Vem ska Annas bära ansvaret för att jag mår dåligt? Jag måste börja kämpa, vilket är ironiskt för det är det jag säger till honom att göra. Att kämpa för mig, men jag kan inte ens kämpa för mig själv. Men jag måste kämpa för mig själv, istället för att bara sitta med ångesten. Men det är svårt.

Jag kanske behöver tid, tid att hitta mig själv. Me det känns som att jag inte har nån tid. Jag måste hitta ett jobb NU, jag måste ta mitt körkort NU. Allt måste hända NU! Men jag vill inte, jag vill ha tid. Tid att ta det i min egen takt. Men det finns ingen tid i det verkliga livet. Efter allt som har hänt så känner jag mig som en stor misslyckad skit, som att alla ser mig så också.

Det känns som att jag håller på att falla isär i 1000 bitar. Jag behöver någon som håller ihopa mig så jag inte går i sönder, men samtidigt vill jag inte prata med någon om hur jag mår.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Han kom tillbaka, en gång till. Min första tanke var att jag skulle sparka på honom så som han sparkat på mig. Jag skulle inte släppa in honom igen, inte en chans. Men nånstans där bland alla fina ord så förlorade jag. Det började kännas i hjärtat igen.. Och för varje dag kändes det mer och mer, allt kom inte tillbaka men en del gjorde.

Han va helt perfekt, han brydde sig och han visade de. Han va så gullig att jag knappt trodde det va sant, trodde aldrig att jag skulle få träffa denna sidan av honom igen. Det är denna personen jag föll för från början. Och såklart tar jag åt mig alla orden och alla löftena. Det va bara känslodelen han också behövde visa att han kan, sen hade jag varit hans igen. Men samtidigt vågar jag inte riktigt tro på de, han har krossat mig innan.

Dom första veckorna va så himla bra! Han ville prata i telefon, såg till att bestämma en annan dag att träffas. Riktigt visade att det va mig han ville ha.

Men nu sitter jag här flera veckor senare och är inte så himla positiv längre. Det går upp och ner. Ena sekunden är jag nästan säker på att det blir vi igen och i nästa så tvivlar jag på om det någonsin kommer bli så som jag vill att det ska vara. Jag vill, jag vill så gärna. Jag vill att det ska bli vi igen och att det ska funka mellan oss. Men samtidigt snurrar ett gammalt sms från dig runt i huvet: "..om du känner så, så kanske jag inte är något för dig". Tänk så har du rätt? Vi kanske inte passar varandra? Eller handlar det bara om lathet och bekvämlighet? Jag går runt och tänker på så himla mycket saker hela tiden.

Så här kommer mina frågor:

- När du skrev till mig igen, trodde du att du skulle få en till chans?
- Du sa att du hade lärt dig av dina misstag, vad har du lärt dig?
- Vad kommer bli annorlunda?
- Har du någonsin älskat mig?
- Älskar du mig nu?
- Vad kommer du göra för att visa att du älskar mig?
- När du ser mig, vad tänker du då?
- På vår ett-års dag, vad tänkte du på då?
- Om vi blir tillsammans igen och du kommer på att du inte känner samma sak längre, vad gör du då?
- Om du börjar tröttna och tycka att jag är jobbig tex, vad för du då?
- Du sa att du skulle kämpa, är detta du kämpandes?
- Du ville visa att du kunde älska mig på de sättet jag förtjänar, är det såhär?

Likes

Comments

View tracker

Det pågår konstant en diskussion i mitt huvud, ska jag göra så eller så? Vad händer om jag gör så istället för så? Det är kanske normalt, det är normalt för mig iallfall. Jag har ju en tendens att överanalysera saker..
Jag orkar inte med att tänka så mycket på helt onödiga saker, oroar mig helt i onödan. Det borde vara mitt nyårslöfte, att sluta övertänka allt. Men jag tror inte riktigt på de här med nyårslöften, så kanske bäst att inte kalla det de haha.
På sistone har jag tänkt väldigt mycket på vänner jag förlorat det senaste året. Börjar grubbla i vad som egentligen hände. Och kommit fram till att jag i stundens hetta också gjort fel. Särskilt i ett fall.. Jag vill höra av mig till henne, men vet inte vad jag ska säga. Vill be om ursäkt men samtidigt inte. Vill veta hur hon mår, men samtliga skiter jag blankt i de. Vill bli sams men samtidigt så vill jag inte ha nån kontakt alls.
Till en annan vill jag bara veta vad som hände, för jag vet inte. Det finns mycket jag inte vet känner jag haha.
Men visst känns det ganska patetiskt att höra av sig efter månader av tystnad? När man har sagt upp kontakten på en del sätt?
Stundtals kan jag vara ledsen och sakna dom. Det är väl ganska så normalt, dom va stora delar av mitt liv.
Jag tror i alla "bråk" jag haft med vänner är det jag som fått för mycket luft och ryckts med när det väl bråkades. Har en ganska kort stubin, sen säger jag saker jag ångrar. Jag fundera lite till på om jag ska höra av mig till dem eller inte. Kanske inte vill veta svaren ens..
Idag är det månadsdag igen, han har inte sagt nånting. Varje gång förväntar jag mig att han ska göra de, och varje gång blir jag besviken. Finns mycket jag är besviken/ledsen över. Vill att han ska komma hit, men det är ursäkter hela tiden. Dom stämmer det är inte de, men går alltid att lösa på nått sätt. Det handlar om viljan.
Det är inte dåligt det är inte alls de, det är jättebra bättre än någonsin! Men jag är nog aldrig helt nöjd.

Likes

Comments

Jag kan inte säga vad det är, men något är fel med mig. Ena stunden är allt jättebra, jag är lyckligare än någonsin och är tacksam för allt jag har. Sen går de ner, väldigt långt ner. Börjar fundera på om de jag tycker är bra verkligen är så bra? Börjar ifrågasätta mina egna beslut, som jag kanske tog i mataffären igår eller i en diskussion för ett halvår sen. Allt där i mellan. Kan jag någonsin bara vara glad? Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför ska jag alltid hitta de negativa sakerna?
Jag oroar mig väldigt mycket för framtiden. Har "bara" ett halvår kvar i skolan. Men sen då? Var ska jag bo sen? Var kommer jag jobba? Var vill jag bo? Var vill jag jobba? För några veckor sen verkade allt vara löst. Jag hade en plan på allt livet kunde kasta mig.
Men i en av mina dalar så började jag knacka i den vattentäta planen och började inse att den inte va särkilt vattentät, inte tät alls faktiskt.
Och mina humörsvängningar? Shit, jag tycker synd om folket runt mig. Jag orkar knappt med det själv. Vet inte vad som händer, det bara vänder helt. Kan inte riktigt förklara de.
Hur kan de ens gå från så bra till så dåligt på bara några sekunder?
Allt är helt snurrigt, förvirrat. Jag är förvirrad, men samtidigt så säker på hur jag vill ha det. Men kan ens liv någonsin bli perfekt? Nej det kan det inte. Kanske dax att jag slutar leta efter de "perfekta". Kanske dax att jag slutar försöka vara perfekt

Likes

Comments

Det har varit 3 bra dagar. Eller vet inte om jag ska kalla dom bra, men bättre. Har kunnat sova och äta som vanligt. Men det brast ikväll, jag är ledsen igen. Väldigt ledsen. Varför går det tillbaka till dåligt?
Tror jag har svaret själv på de, jag har tryckt undan de. Jag orkar inte må dåligt, orkar inte vara ledsen. Så det är väl därför det har varit bättre. Men ikväll kom det ikapp mig, jag insåg att jag kommer aldrig åka hem till honom en fredag efter skolan igen. Jag kommer inte sova hos honom på min födelsedag som jag velat. Jag kommer inte få känns honom hålla om mig när vi sover. Ingenting.
Som max kan jag få en kram, en vänskapskram. För vi ska ju vara vänner. Men tänk på klarar jag inte de? Tänk så blir det för jobbigt? Då kommer jag aldrig få se honom igen. Eller ännu värre, tänk ifall han inte vill att vi ska vara vänner. Kommer inte klara av att höra att han inte vill ha mig en gång till.
Nån del av mig går och hoppas att han vill att vi ska bli tillsammans igen. Okej, en rätt stor del av mig vill de. Men samtidigt så försöker jag intala mig själv att det aldrig kommer bli vi igen för det är kanske lättare. Jag vet inte, jag vet ingenting.
Vi pratat lite från och till, mest kallprat. Tror ingen av oss riktigt vet vad vi ska säga, men samtidigt inte bara sluta.

Jag saknar honom, jättemycket. Jag behöver honom, men han behöver inte mig. Och att veta de krossar mig totalt.

Likes

Comments

Jag började tro att han bara sa att han skulle höra av sig för att jag skulle må bättre. Imorse ville jag inte gå upp överhuvudtaget men tvingade upp mig själv, tillslut.
Hela dagen har jag tänkt på vad det va jag gjorde som inte va tillräcklig för honom att vilja kämpa för att ha mig kvar. Men helt ärligt kommer jag inte på särkilt många grejer.. Menmen, klarar han inte de så gör han inte. Jag får bara acceptera.
Jag kunde inte hålla mig längre, jag skrev till honom. Hade inte Filippa varit där hade jag nog inte skrivit men jag gjorde de.
Jag skrev och frågade hur han mådde. Han svarade att han mådde sådär och erkände att han hade gråtit efter jag gått i söndags. Det trodde jag aldrig han skulle göra, ännu mindre erkänna de. Men jag är på något sätt glad att han gjorde de, för det måste ju betyda att det gjorde ont för honom med. Han sa att han inte hade skrivit för att han hade missförstått vad jag sa. Och för att David sa till honom att vänta till helgen. Så jag är glad att jag skrev till honom.
Vi har pratat om hur vi mår och om vi vill hålla kontakten. Vilket vi bestämde att vi ska, för ingen av oss vill förlora den andra. Det känns bra, jättebra faktiskt men samtidigt är det jobbigt.

Likes

Comments

Fortfarande inte ett ord från honom. Börjar tro att han ljög. Om han nu inte vill ha mig varför skulle han vilja ha mig som vän?
Kunde knappt sova inatt heller. Jag försöker verkligen stänga av och sluta bry mig. Men jag kan inte. Varje gång jag ser eller hör något som påminner om honom så brister de.
Jag har lyckats hålla mig från att gråta idag på praktiken. Och när vi va hos min syster. Men jag är inte mig själv, folk märker nog att något är fel.
Tröjan jag hade hos honom luktar fortfarande som han gör. Ibland luktar jag på den för att för en sekund känns det tryggt och smärtan försvinner.
Hela dagen har samtalet mellan han och mig spelats upp på repeat i mitt huvud. Om jag har sagt så istället? Varför sa jag de? Varför sa jag inte de? Jag vill mer än något annat skriva till honom, men något stoppar mig. Min självrespekt kanske eller min stolthet.
Jag undrar hur han mår, vad han känner, hur han hanterar detta. Vill veta om han är gladare, lyckligare. Jag hoppas verkligen inte de, jag hoppas han mår sämre än vad jag gör. Men jag känner honom tillräckligt bra för att veta att han är nog okej. Skulle bli väldigt förvånad om han hade varit ledsen. Kanske lättast att tro att han inte bryr sig, jag vet inte. Jag vet inget alls längre. Kan inte sova, kan inte äta, kan inte prata om de. Hur fan ska jag klara mig ur detta?

Likes

Comments

Dag 2: Jag har inte sovit mycket inatt, mest legat och tänkt, Varför vill han inte ha mig? Vad har jag gjort för fel? Vad kunde jag gjort annorlunda? Har han träffat nån annan? Varför vill han inte kämpa för att ha mig klar? Älskade han mig verkligen? Varför gör det så ont?
Gick till praktiken även fast jag inte egentligen hade nån ork. Har kollat mobilen hela dagen och önskat att där var ett medelande från honom där det står att han ångrat sig och vill ha mig tillbaka. Jag vet ju att det inte kommer hända, men jag hoppas ändå.
Jag vill hata honom, det kanske blir lättare då.Men jag kan inte, jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men tydligen är det inte besvarat.
Jag vet att det är för det bästa att det blev såhär, men det betyder inte att jag vill att det ska vara så.
Så fort jag kom hem bröt jag ihop. Jag skönk till golvet och bara grät och skrek. Jag har tänkt på honom hela dagen, tänkt på de där med att vara vänner. Jag vill det jätte gärna på ett sätt, för då får jag vara nära honom. Men det är inte på de sätet jag vill. Jag är dessutom osäker på om jag kommer att klara av det..

Likes

Comments

Nu gör jag detta till min dagbok, jag klarar inte av att prata om det så om du får läsa så betyder de att jag inte vill eller kan förklara för dig.

Dag 1: Den 18 oktober är dagen då vi gjorde slut. När jag åkte dit så var min tanke att vi skulle sätta oss ner och äntligen prata för att fixa allt, vilket vi hade behövt göra ett tag, men så blev inte fallet. Jag bad honom börja prata, för jag ville höra vad han hade att säga innan jag sa något.
Han började med att säga att det inte funkade så som vi hade det, vilket jag håller med om. Sen fortsatte han och sa att på senaste tiden hade han känt sig taskig mot mig för de sättet han hade behandlat mig, vilket jag inte riktigt visste om jag höll med om.
Sen var det min tur att prata. Jag sa också att det inte funkade så som vi hade det men att jag inte ville att vi skulle göra slut utan att vi skulle jobba på de. Men sa också att om det inte skulle bli nån förändring så skulle jag inte klara av det. Jag sa att jag inte tyckte att det kändes som ett förhållande längre. Tog upp ett exempel på en gång vi hade bråkat då han sa att han tyckte det var jobbigt att jag mådde dåligt, det gjorde så ont att göra vilket jag sa till honom. Då kontrade han med att han inte klarade av att höra om andras känslor för att han inte visste hur han skulle agera.
Jag frågade honom om han ville att vi skulle kämpa för detta och båda försöka göra så att det blev bättre, men fick svaret att han hade gett upp. Vilket han tydligen redan hade gjort för ett tag sen när jag började märka att han var annorlunda. Då blev jag lite irriterad och menade på att har han gått och väntat på att jag också skulle ge upp så att jag skulle ta tag i det. Det hade han inget riktigt svar på. Jag sa att på senaste tiden så kändes det som att det bara va jag som hade försökt, vilket han kunde hålla med om.
Han vill att vi fortfarande ska vara vänner, prata och ändå umgås. Men att han var rädd att jag inte ville de, att jag skulle bli arg och hata honom. Jag sa att jag inte vet om jag kommer till att klara av att bara vara vänner, men samtidigt tanken att av att inte ha någon kontakt med honom alls krossar mig totalt.
Han sa att han inte ville såra mig och hade jätte dåligt samvete över att jag blev ledsen. Men jag försökte förklara att det är väl självklart att jag blir ledsen, jag trodde ju inte att vi skulle göra slut.
Jag förstod att det var bäst att jag gick så det sa jag, han sa att om det är de du vill. Han frågade om jag ville ha skjuts till tåget men jag sa nej, jag orkar inte en stel bilresa. Jag tog på min jacka och började gå ner för trappan då han frågar om han inte han få en kram. Jag gråter redan och vet inte om jag klarar av att ge honom en kram utan att bryta ihop totalt. Men jag går med på det, går upp för trappan och han kramar om mig, hårt. Ingen av oss ville riktigt släppa tror jag, men tillslut var vi tvungna. Jag sa att det är väl lika bra att jag tar mina saker med mig så jag började gå och hämta dem. Han hämtade något annat och gav till mig. Jag började gå mot trappan och kände att han följde efter mig. Jag gick ner för trappan och började knyta mina skor.
Han frågade om jag skulle svara om han skrev till mig, jag sa att jag inte visste men att jag trodde det. Reste mig och gick mot dörren. Innan jag öppnade dörren så kramade han mig en gång till och vi bara stod där, jag grät och han sa att han fick jättedåligt samvete för att ha sårat mig. Men jag sa att det var okej, jag ljög. Han sa att detta var hans fel, men jag sa att det inte alls var så, vi hade varit 2 i detta. Det ångrar jag att jag sa. Jag drog mig ifrån honom och öppnade dörren och gick ut, han stod kvar i dörröppningen. Jag vände mig om och tittade på honom, det var Oliwer, men inte min Oliwer. Jag sa ha det så bra, han sa desamma sen gick jag. När jag väl kom ut på gatan bröt jag ihop totalt.Tittade mig om hela tiden och bara hoppades att han skulle komma springades efter mig, men det gjorde han inte. Jag bara grät. Jag grät hela vägen hem, vilket tog över 2h, och tills jag somnade.

Likes

Comments

Ja det är frågan asså haha. På ett sätt är allt mycket bättre nu. Men när jag läser mina gamla inlägg så tänker jag bara hur dum och blind jag har varit. Som Felicia tex, vi har blivit vänner igen och jag kan helt ärligt inte säga något hon har gjort mot mig. Allt va mitt fel, synd att jag inte kunde inse de tidigare men men. Vi har pratat genom allt och det känns bra faktiskt.
Johanna och jag har glidit ifrån varandra, men igår skickade jag den bilden till henne som jag skrev i somras. Vi ska träffas nästa vecka och prata. Det känns bra även fast jag är livrädd, för vad vet jag dock inte.
Sen den där killen jag berättade om? Ja han är ett minne blått. Haa har insätt vilket äckligt svin han är och allt jag gör är att skratta åt honom nu. Men eftersom vi går i samma klass så får vi ju hålla god min till varandra. Och särkilt eftersom att jag är jätte nära med hans bror.
Sen hade jag en till vän som jag nästan betraktade som min bästavän men inte riktigt. Hon högg mig i ryggen så hårt att jag aldrig någonsin ville se henne igen. Vi brukade pendla tillsammans varje dag, alltid umgås och pratade med varandra om ALLT. Vi går tyvärr i samma klass vi också och jag är så otroligt trött på allt drama så orkar inte bråka. Men jag kan inte säga att vi är vänner men inte heller ovänner. Allt jag är mot henne är ett skådespel för lugnets skull. Men hon kan äta bajs💩
Och sist men inte minst har jag gått och blivit head over heels inlove med en kille som jag nu även är tillsammans med. Åh han är verkligen en bra kille och han är perfekt för mig. När vi började prata trodde jag helt ärligt bara att det va en kille som det inte skulle bli något med. Men han trampade in i mitt liv och tog mig med storm. Han är tvärt emot vad jag brukar gå till hos killar, men han är allt jag vill ha. Min fina kille❤️

Trots att det är både upp och ner i mitt liv så mår jag sådär. Stundtals är det kalasbra och jag svävar på små moln. Men sen känns det som att någon drar ner mig på jorden igen och ner till helvetet. Men överlag skulle jag nog säga att jag är lyckligare nu. Men på riktigt asså, när ska jag sluta bråka med folk? Är det inte dax för mig att växa upp nu? Eller?

Likes

Comments