Hur kan man inte känna något alls samtidigt som man känner alla känslor på en och samma gång? Att man kan ligga där med en klump ångest i magen samtidigt som man har ett leende på läpparna för något helt irrelevant. Om jag är lycklig eller olycklig är en stor gåta som inte ens jag själv kan lösa. Att ena sekunden skratta och andra sekunden ligga och gråta har blivit lite som vardagsmat. Men min hjärna hänger inte med, för det går alldeles för snabbt detta. Jag hinner inte njuta av det bra och smälta in det dåliga, är jag verkligen lycklig? Eller lurar jag bara mig själv? Jag vill verkligen tro att jag är det, för allt är så himla mycket enklare när ljuger för mig själv. Dagarna flyger förbi och skolan gör så att jag inte riktigt hinner sätta mig ner och reflektera över mitt mående. Mitt skratt ekar i korridoren och mitt lyckliga jag tränger sig fram på något sätt. Om det är vännerna eller om det är för att jag inte hinner tänka alla tankar som gör mig lycklig vet jag inte men något är det iallafall. Och på något sätt känner jag mig fri, som att alla mina demoner lämnat min sida för en liten stund. Min ångest har tagit över mitt liv, den tär på mig från alla möjliga håll. Jag vill tro att min ångest inte beror på något men jag vet innerst inne att den beror på en man som kallas för min pappa. Jag har alltid trott på att man kan komma över ett brustet hjärta men hur kommer man över det när det är din pappa som orsakat ditt brustna hjärta. Och för varje dag som passerar förbi och han knappt pratar med dig vill du intala dig själv att du inte bryr dig, att du hatar honom ändå. Men sanningen är att jag inte hatar honom utan jag bara älskar inte honom och det beror på all smärta han orsakat, alla gånger jag inte velat leva längre på grund av honom. Jag är så sönder att inget kan laga mig, tänk dig att du tar sönder en tallrik och den går i tusen bitar, jag är tallriken. Varje dag försöker jag fixa ihop bitarna och vissa bitar är lite större så då tänker jag att det kan funka men när jag kollar på alla bitar som är kvar vill jag bara ge upp. Jag vill bara skrika till alla att jag inte vill mer, snälla låt mig vara självisk. Varför kan jag inte bara få vara självisk, vore det så hemskt?





Likes

Comments

Knäna viker sig, kroppstemperaturen stiger för där står han. Han med ett stort jävla H, han som kan få vartenda cell i din kropp att reagera. Han står där med sitt leende som är helt perfekt, leendet som får dig att glömma alla bekymmer. Och när han rör dig så är du i sjunde himlen. ”Jag älskar dig” tre ord som får dig att vilja leva i en evighet. För det är bara han som betyder, han gör dig hel när du är i tusen bitar. Men vad gör du när han inte längre vill vara den som gör dig hel? Vad gör du när Han slutar älska dig? Hur kommer du över den smärtan?

Tusen piller och flera liters vodka senare inser du att smärtan är obotlig. För nu är Du ensam, han är inte längre där för att hålla om dig på nätterna. För nu är alkoholen och pillren där på nätterna.

Likes

Comments

Hur kommer det sig att på ens möjligtvis lyckligaste dag så kan allt bara rasa samman. När allt bara känns sådär underbart så kommer den som en stor och kall luft som helt plötsligt får hela din kropp att börja skaka. Den stora och kalla luften som också kallas för ångest. Hur gör man när ångesten tar sig genom hela kroppen, tränger sig igenom varenda cell och när man längre inte har kontrollen över sin kropp. För nu har ångesten kontroll över dig, du vet inte längre hur man gör för att agera normalt. Du vet inte hur du ska ta dig igenom dagen utan att känna som att det är ett stort svart moln över huvudet på dig, svarta molnet som bara existerar i din värld. Du går till skolan, försöker hänga med på lektionerna, skrattar då & då och sen när dagen är slut är det dags att gå hem. Du kommer in i rummet och då sväller alla känslor över, men du vet inte riktigt vart alla känslor kommer ifrån. Hur kan en människa känna så mycket? Vart kommer allt ifrån? Tusen frågor snurrar runt i dina tankar men du försöker ändå samla ihop dig och du skjuter fram på ångesten. Men saken är att den hinner alltid ikapp en, du kan aldrig springa ifrån den. För när du tror att du sprungit ifrån den så kommer den ikapp dig på kvällen och det är som att den tar tag i din fotled och du kan inte längre springa. Utan du ramlar istället, du ligger nu där med alla känslor du försökt komma ikapp och du har svårt med andningen. Det känns som att någon försöker strypa dig, du försöker andas men det gör ont.

En text om ångest som jag skrev för ett tag sen, en liten beskrivning av hur ångest faktiskt kan kännas. 


Likes

Comments