Jag har alltid känt att jag inte passar in, vart jag än är egentligen. Jag har alltid känt mig som utbölingen, alltid känt mig som den som gör och är fel, klär sig fel. Antingen klär upp mig för mycket, eller för lite. Helt fel kläder på helt fel tillfällen och ser helt fel ut. Jag har känt så i skolan då jag var mobbad eftersom jag inte tyckte som alla andra, för jag inte hade på mig det alla andra tjejer hade, för jag sa det jag tyckte och för jag hade en egen åsikt. Jag känner mig även väldigt ofta so att jag inte hör hemma i min familj då dem inte alls tycker om det jag klär mig i.

Jag har alltid varit kurvig, haft lår, rumpa, lite utputande mage och jag har alltid känt att jag är så fel. Jag har känt att jag ska behöva ändra på mig för att kunna vara fin, känna mig fin.
Jag trodde, som sagt i något av mina första inlägg då jag sa att jag skulle börja bära märkeskläder för att känna mig fin, jag skrev inte ut det exakt så. men jag kände det. jag kände exakt så, för killen jag tyckte om just då i det ögonblicket hade märkeskläder och såg ut och betedde sig just så. Jag är även uppvuxen i en så kallad ''Överklassfamilj'', vi har råd att köpa dyra grejer, göra dyra grejer etc. Men det har aldrig synts på mig eftersom att jag seriöst Hatade den stilen, no kidding accually, jag kände att det inte alls var mig. för det är det inte, hur mycket jag än tror.
Och jag vet inte, när min kompis berättade för mig att jag kunde ändra mig för folk skulle tycka om mig. Jag skulle byta stil helt och hållet för den stilen jag har nu (vilket, ja, fortfarande är lite åt punkrock hållet) inte alls passar eftersom att folk inte ser ut så, iallafall inte där jag bor. Mitt ute i ett litet samhälle i ingenstans, jag har börjat förstå det nu, deras åsikter och tankar påverkar mig inte alls längre. Jag tycket bara det är kul egentligen, jag får blickar efter mig eftersom jag ibland kan komma i klänning och ''cotton candy ponytails'' som Sash kallar dem, fullt, men ändå gulligt sminkad, och nästa dag helt klädd i svart, plattat hår, eyeliner och dagen efter det en enkel hoodie och osminkad. Jag vet inte om det kollar på mig och tänker att jag är mitt emellan att prova nya stilar, eller om dem tycker jag inte ser klok ut eftersom jag inte ser ut som dem.
Nu förstår jag varför jag vill lämna där jag bor och åka långt bort, till stockholm som jag tjatar om så sjukt mycket. Nu förstår jag varför jag gillar storstäder så mycket, och det är för att det är så många människor med olika stilar, religioner och ursprung. Man är inte annorlunda eller konstig för att man inte ser ut som alla andra, nej tvärt om. Man är fullt normal, för är det inte det vi får lära oss i skolan och våra föräldrar när vi är små? är det inte det vi får läsa ovh höra över hela internet, att vara oss själva. Jag vet inte varför så många människor sprider vidare de budskapen på internet men sedan kollar snett på en bara för man inte ser ut som dem.

Iallafall, back to me. Jag har börjat snacka med en kille, en helt normal kille trodde jag. Eller en fuckboy om man ska dra alla killar över en kant. Men han har iallafall fått mig att öppna ögonen, att tänka självt. När jag fick se honom i verkligheten (vi träffades för ett litet tag sedan) kunde jag knappt tro mina ögon, han var så sjukt vacker, ja, jag använder ordet vacker för det var han verkligen. jag märkte att jag hade tappat andan för jag andades ut när han kom nära, när han gav mig en enkel kram för att hälsa. Jag vet inte men det var något med honom som fick mig att tänka om. Vi var alltså på ett otroligt stort lan, där datorerna skapade en sån otrolig värme att det var olidligt, men ändå, så kom han där, helt klädd i svart, och skjorta, svart även den. Medans alla andra som vi såg hade på sig mjukiskläder, sovkläder och ah. Han stack ut i mängden, och han var så otroligt intelligent, jag vet inte vad. Men han berättade lite om sig själv som jag trodde någon aldrig skulle berätta för mig. Han öppnade sig för mig, en nästan helt okänd människa (vi hade snackat på sms men inte mer) och öppnade upp sig för mig, berättade jag vet inte, hans mörkaste hemligheter och jag kände för första gången någonsin att jag skulle kunna öppna mig för honom utan att må dåligt efter för ja sagt för mycket, som jag brukar göra. Så jag gjorde det, och jag känner att vi är mer lika än jag ens visste, visst så är vi väldigt olika ändå. men han lärde mig att ta dagen som den kom, han lärde mig att köra sitt eget race. Att det faktiskt finns en dag imorgon också och att man inte alls måste se ut som alla andra.
Han sa det inte direkt till mig, han berättade det genom hans kroppspråk, hans klädsel och hans beteende. jag kom på det nu, i bilen påväg hem att jag faktiskt inte behöver klä mig som alla andra, bete mig som alla andra, se ut som alla andra. För jag är bra som jag är.
Jag ska inte förändra mig bara för att min familj ska vara nöjda, inte för att jag inte ska få blickar i skolan eller att jag någonsin ska känna mig ensam, bc i'm not. Jag är jag, och om folk inte accepterar det så vill jag inte vara i deras närhet. Jag ska inte förändra mig för någon och särskilt inte för en kille. WOW säger jag bara, när jag kom hem så började tårarna rinna o kontrollerat, men jag har aldrig lett så otroligt stort som jag gör just nu, jag har inte känt mig mer mig själv än vad jag gör just nu. Jag behöver inte tänka efter om någon gillar mig eller inte. För det kommer, Jag är bara 15 år, jag har hela livet framför mig. Och jag vill inte kolla tillbaka och känna ånger för att jag inte var mig själv, för jag inte ville sticka ut. Nä, istället kommer jag kolla tillbaka och vara stolt över mina misstag och mina lärdomar. För allt händer av en anledning.
Jag har aldrig någonsin känt mig så fri som jag gör nu, jag vet exakt vem jag är, jag vet exakt vad jag vill. Och jag vet exakt varför.

xoxo, InternetGirl.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hejsan my little chippies (aka dator chip, tänkte att det skulle passa hihi)

En tjej som heter Vilma kom nyss ut med att hon var gay. om jag inte har helt fel så var det igår runt tre tiden hon la ut inlägget och jag fylldes med värme i hela kroppen, det är så sjukt stark att hon vågade göra något sådant! Jag hittade henne för ett litet tag sedan och jag ÄLSKAR hennes blogg!
Ni kan hitta blogginlägget där hon kom ut här!


Jag är kristen och går på något som heter Tonår, det är med kyrkan. Och jag har läst på både twitter och ask och massa andra sidor att gud inte förbjöd homosexualitet, och eftersom jag inte läst bibeln så kan jag ju varken hålla med eller säga emot så jag frågade en av ledarna om det stämde att Gud håller med om att kärlek är kärlek. Han berättade att Gud inte gör det och abraham (en känd profet) hade en bror som hette Lot, eller Lok? jag är inte helt säker och jag kommer inte riktigt ihåg, men iallafall en tid efter moseboken utspelade sig så begav sig abrahams bror till en stad (ännu en gång kommer jag inte ihåg och jag ber så mycket om ursäkt!!) där män låg med andra män och kvinnor låg med andra kvinnor, och det tyckte Gud inte alls om så han brände ner staden och dödade alla människor där i och det chockade mig väldigt mycket eftersom att något Gud och Jesus har lärt oss är att inte döma andra människor, och varför dömer man någon för personen den älskar? vad är så sjukt fel med det? Kärlek är ju kärlek.
Jag googlade upp om det var sant och jag kom till en sida som jag tror är kristen och det står en del om bibeln där, det står iallafall vad bibeln säger om homosexualitet och artikeln kan ni hitta här.
Det står bland annot att Gud tycker att homosexualitet är en synd, och att det är fel. Jag å andra sidan håller inte med ett dugg, för som sagt kärlek är kärlek och människan är inte den enda rasen som har homosexualitet så ännu en gång, varför skulle det vara så fel och onaturligt?
Jag säger inte att jag vet allt, jag har inte läst bibeln (vår konfirmation har inte börjat än) och jag är väldigt outbildad, så jag berättar bara vad jag läst och hört.

Vad tycker ni om att bibeln tycker att homosexualitet är fel? Håller ni med bibeln eller inte alls precis som jag?

​xoxo, InternetGirl. 🌙

Likes

Comments

Hello my little chips!

det är såhär att jag har börjat få upp ögonen för en ny kille, han är ett år äldre än mig, alltså går i nian och han är otroligt snygg! och nej jag överdriver inte, men han är väldigt blyg! eller säger inte mycket, det ända vi har gjort är typ hejat på varandra i korridoren eller i bussen hem. I vintras så träffades vi, inte ensamma förstås! utan jag var hos Vendela och vi skulle sova över, vi var även med en annan tjej och min dåvarande bästa killkompis lukas, hos lukas, ute? varför vet jag inte, men vi var iallafall utomhus, klockan var strax över 6 tror jag, och det låg snö över hans lilla altan, när han frågade om han fick komma. Vilket vi alla blev förvånade över eftersom ingen av oss umgicks med honom, han var inte bara äldre utan var i en helt annan umgås krets. Vi snackade lite då och jag lånade även hans jacka och vantar eftersom jag frös något otroligt! efter den kvällen har typ allt vi sagt till varandra är ett enkelt ''hej'' eller bara typ nickat, nu de senaste dagarna har vi fått ögonkontakt, vi har liksom mött blicken och typ nickat som hej, och sen vänt bort blicken, och sedan kollat på varandra igen! vi har typ hållit på så i fem minuter och sedan har det slutat. 
En sak är ju dock positiv, Anastasias pojkvän och han är bästa vänner och umgås väldigt ofta, vilket är bra då jag har större chans att lära känna honom, något förhållande inom den närmsta tiden vet jag dock att det inte kommer att bli.
​För att nyss, så gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän eftersom jag inte mår bra psykiskt, jag tycker inte om min kropp och jag älskar inte mig själv, vilket är väldigt viktigt att göra! Och om jag inte älskar mig själv, hur ska jag kunna älska någon annan, och hur ska jag kunna förvänta mig att någon annan ska kunna gilla mig för den jag är om inte ens jag gör det?!
Därför gjorde jag slut, eller jag sa att vi skulle ta typ en paus tills jag mår bra igen. men jag har mått dåligt sedan i början av det här året och jag vill inte att han ska vänta så länge, för ärlig talat så kan det ta flera år tills jag mår bra igen? Han sjönk ganska snabbt i mina ögon när han berättade för typ alla ​varför​ jag mår dåligt, liksom han berättade för sina kompisar och nu vet typ hela skolan om det. jag sa ju liksom det till honom i förtroende till honom, och nu kommer det fram folk jag knappt känner i skolan och frågar varför jag mår psykiskt dåligt? det är liksom inte okej.
Vendela och Amanda och även jag har typ kommit fram till att han inte var den rätta för mig, han var lite respektlös för att vara ärlig. han skadade mig inte eller så, men när jag sa nej blev han typ tjatig och jobbigt och höll på ännu mer, vilket är riktigt respektlöst.

Det har inte ens gått en vecka och jag är redan intresserad av någon annan, får man göra så? Och särskilt efter ett seriöst förhållande? 
Jag kunde inte se en framtid med mitt ex, men jag kan göra det med den äldre? varför vet jag inte, kanske för att han är just äldre, och mognare.

har det hänt liknande saker i ert liv? eller är jag helt ensam, och vad ska jag göra? Är det fel av mig när att jag kollar in andra killar på tätt in på ett brakeup?

​xoxo, InternetGirl. 🌙

Likes

Comments

Hej!

Har ni någonsin känt att ni är dragna mellan ert förflutna och det som är nu? Jag känner så just nu iaf, och det är otroligt jobbigt, särskilt med min stil.
Jag har börjat umgås med en gammal kompis (vi umgicks i våras och sedan gick våra skilda vägar av en anledning) och hon har börjat sprida så mycket positiv energi runt mig och det får mig att bli mer positiv på livet. Vi har bestämt oss för att båda byta stil, till ungefär samma. Färga håret och allt, en ny fräsch start helt enkelt.
Mina föräldrar var jättepositiva om det eftersom dem inte var riktigt så jätte glada på min gamla/den jag halvt har nu, svarta kläder, flanell skjortor, och mörkt smink, jag säger att jag hade stilen punk rock.
När mina bästa vänner fick reda på det blev dem väldigt förvånade att jag skulle klä mig i märkeskläder och lite mer Classy, dem quotade även en sak jag sagt för ett tag sedan; "Jag kan inte ha märkeskläder för jag passar inte i det" ärlig talat så sa jag det efter jag provat en skjorta, ja EN, och den var för stor. Ärlig talat så var dem lite negativa i att jag tänkte byta stil, vilket jag blev oerhört förvånad över. Eftersom dem också har den stilen, särskilt Vendela (inte hennes riktiga namn, men vi kallar henne för det här.) hon har liksom märkeskläder också? Även Amanda (ännu en gång, inte hennes riktiga namn) hon har också så jag förstår liksom inte varför det var så big deal om det?
Det är ett väldigt stort steg att byta helt, jag ska liksom gå ifrån svarta, blåa och röda kläder till vita, rosa och babyblå! Det är way outta min comfort zone, MEN, jag är ju som sagt inte ensam, jag och Anastasia (ÄNNU en gång inte hennes namn) ska ju göra det tillsammans, och det är ju iallafall en liten trygghet i det.
Har det hänt något liknande för er? Har ni hittat er stil? Eller är ni i behov av en makeover precis som jag?

xoxo, InternetGirl🌙

Likes

Comments

​Hejsan!

Det är jag som är InternetGirl, jag har tänkt att börja skriva blogg, (eller heter det en så?) och då valt att skriva anonymt.
Varför? undrar ni, jo, jag har bloggat oanonymt innan men då skrev jag otroligt tråkiga inlägg tex;
Hej, idag har jag varit i skolan och det och det hände, nu ska jag.... etc, etc.
Men ni förstår, jag kände att jag inte kunde vara personlig för det kändes som om folk skulle döma mig? jag vet inte. kalla mig feg, men jag känner att jag kan vara mer personlig om folk inte har någon aning om vem jag är.
Jag har även försökt skriva dagbok för att liksom skriva av mig, men jag har tröttnat jättefort, varför vet jag inte, kanske för att boken inte kan ge mig svar, kanske för att nu igenom bloggen så har jag ett litet hopp inom mig att det finns någon annan tjej, kille eller ickekön där ute som känner och tycker som jag, att jag inte är ensam, det är liksom en trygghet i det.
Jag är iallafall 14, snart 15 vintrar och jag älskar, älskar, älskar att läsa och skriva (noveller), är heeeelt galen i Peter pan (once upon a time versionen av honom). Jag är helt beroende av musik, har hörlurarna i öronen hela tiden, mina bästa vänner ber mig alltid att ta ut dem för jag har tendens att bara zooma ut.
Jag sitter med min mobil heeeeeela tiden, på sociala medier eller skriver.

Hoppas ni blev intresserade av min blogg och lite nyfikna på mig.

xoxo, InternetGirl. ​🌙

Likes

Comments