Har ni varit med om sådana veckor där du har så mycket på agendan att du knappt hinner andas, men efteråt, när allting är färdigt, så stannar du upp och undrar vad du ens har gjort med tiden? Då kanske ni förstår hur tiden sen mitt senaste inlägg har varit. På något vis har jag varit på fötterna konstant, men jag kan fasen inte minnas att jag gjort något? 

Helgen efter mitt senaste inlägg åkte jag in till akuten med misstänkt njursten. Eller snarare blev jag övertalad att åka in, då både pojkvännen och taxiföraren på vägen dit insisterade samtidigt som jag försökte få taxin att vända och åka hem igen. Väl där fick jag ta sedvanliga prover & kontroller, och det konstaterades att jag hade en vilopuls på 105. Spola fram två-tre timmar & läkaren kommer in och berättar att min blodsänka är väldigt hög. Sen sitter han bara där. Och väntar på att jag ska kommentera detta. Jaha, en sänka i vaddå? Och om den är hög, hur kan det vara en sänka? Jag får det slutligen förklarat för mig att det innebär en rejäl infektion i kroppen. Så går det 4 timmar av väntan, dropp & magnetröntgen (som fortfarande inte är en typ av röntgen, aaargh) innan det konstateras att jag har en inflammation i buken & allt som kan göras är att vänta ut det och vila. Så 8 på morgonen åkte jag hem och sov till 14.

Det blev inte så mycket vila efter det, men en hel del ipren efter att läkaren gett grönt ljus för ibuprofen. Istället blev det en hel del föreläsningar, plugg, långa turer till Kållered & tillbaka där jag mest kånkat tunga väskor samt ett beslut att ta tag i hela lägenheten. Har stökat, möblerat, inrett, tvättat, städat & återvunnit, vilket även det innebär att bära rätt mycket rätt långa sträckor. För att räknas som intelligent så är jag rätt korkad.

Det inträffade dessutom en födelsedag för några dagar sen, vilket för mig innebar en heldag i labbet med en efterföljande födelsedagsfika på Condeco. När jag sen kom hem låg det några riktigt fina care-packages i brevlådan också. Mina vänner är förbannat bra vänner, det vill jag säga. Nästan lite oförskämt bra är dom.
Men så, trots allt jag beskrivit här ovan så vet jag inte var tiden tagit vägen. Över en vecka (två?) har gått och allt i mitt liv ser precis likadant ut. Idag ska det pluggas, städas & stökas. Precis som innan. Livet på fötterna fortsätter, men i detta fall med lite mindre buksmärtor.

Likes

Comments

Ja, ni ser rätt. På något vis hamnade jag i bloggträsket igen. Jag är väl antagligen så förbannat dålig på sociala medier så till slut blev detta sista utvägen om jag vill vara del av den uppkopplade generationen. Tydligen är det helt oacceptabelt att inkludera de milslånga bildtexter som jag gärna stoltserar med på snapchat, och absolut förbjudet att uppdatera instagram så sällan som jag gör. Kanske är jag inte riktigt gjord för allt det där. Men skriva kan jag, åh jo. Ge mig en bloggportal och jag skall babbla er sinnesstörda. Så det är vad ni har att vänta er här. En massa babblande och en hel del störda grejer. Please don't go.

Det tog mig fram till klockan 18.30 att inse att det är fredag den trettonde idag. Otursdagen. Jag tycker inte man ska oroa sig, olyckor kommer hända en alla dagar på året ändå. Som i onsdags till exempel, när jag vaknade med en stickande smärta under vänstra delen av bröstkorgen. En sträckning, tänkte jag. Hur man nu lyckas sträcka den delen av buken. Finns det ens muskler där? Jag gick i alla fall vidare med min dag, åkte hem på torsdagen med mer smärta och svimningskänslor. En sträckning och ett blodtrycksfall, tänkte jag. För det är så jag funkar. Jag bagatelliserar allt som händer mig själv, men om min lillebror skulle hosta en enda gång så tar jag för givet att han har lungcancer. Nu vaknade jag dock, på otursdagen med konstanta smärtor i hela vänster sida. Eftersom symptomen inte längre passade för en sträckning så ringde jag motvilligt vårdcentralen.

"Hur illa är smärtan? Har du tagit smärtlindrande?" frågade sjuksköterskan i andra änden.
Vilket kanske är en bra fråga i de flesta fall. Men när du frågar någon som tränat smärthantering sedan barnsben är svaret inte lika givande.
"Eh, alltså det strålar rätt mycket. Och jag kan inte riktigt stå upp eller andas djupt. Men det gör inte särskilt ont. Och smärtstillande tar jag inte. Någonsin."

Jag önskar nästan att jag hade räknat dom tysta sekunderna efter den kommentaren, för de var många. Till slut förklarade hon för mig att de inte hade några tider denna vecka, och att jag skulle återkomma nästa. Ni förstår, på den här vårdcentralen kan de tydligen bara hantera en kalendervecka åt gången, vilket betyder att min frisör har ett bättre bokningssystem än min familjeläkare. Så ingen hjälp fick jag, och nästa vecka har jag inte tid att gå till vårdcentralen eftersom jag är på föreläsningar till 16 & mottagningen stänger timmen därefter. Kanske kan sno en professor från läkarprogrammet i värsta fall.
Så lite otur hade jag nog allt, denna svartmålade dag. Tur är väl det, för vad skulle annars människor gå och oroa sig över?

Likes

Comments