Jaha... då var det dags igen. En ny blogg. Jag har inte världens bästa historia med bloggar, men jag lyckades faktiskt hålla en relativt aktiv i några år. Men det var flera år sedan nu. Snart sex.

Herregud. Sex år sedan? Det känns konstigt att se det så. Svart på vitt. Men det är sant. Jag börjar väl bli gammal, antar jag. Fler år har gått sedan jag föddes, än vad det är kvar till trettio. Är det normalt att börja känna sig gammal vid 17?

Inte för att jag inte vill bli gammal. Jag längtar faktiskt till mina dagar som pensionär. Det är de där åren mellan 'ung vuxen' och 'äldre dam' som jag inte ser fram emot. Trettio. fyrtio, femtio. Decennier jag inte längtar efter. Det är då man verkligen blir vuxen, och helt ärligt tycker jag att det verkar sådär. Kan man ens jämföra det med sina ungdomsår? Det är ju nu livet är spännande. Det är nu jag kan smyga ut på kvällarna, dricka mig full på blaskigt vitvin, prata högt och glatt med alla och strula med folk jag inte känner. Det är nu jag kan uppleva saker för första gången, det är nu jag kan känna adrenalinet i blodet när jag gör saker jag inte borde.

Det känns som att allt det där kommer att försvinna när jag blir vuxen. Istället kommer jag belastas med en massa ansvar och plikter. Lån, räkningar, skatt, jobb. Dessutom ökar pressen ju äldre man blir att inte vara ensam. Nu kan jag vara glatt singel och bara ha kul. Det spelar liksom ingen större roll att jag inte har en partner just nu. Men sen, sen kommer det vara viktigt. Jag kommer liksom inte ha någon ursäkt. Den enda förklaringen till en ensam människa, enligt sAMhäLleT, är att den är misslyckad, sorgsen, icke åtråvärd. Och även fast jag vet att vissa väljer att vara själva och att man inte ska tänka så, så fruktar jag att hamna där. Jag är rädd för att vara ensam och jag är rädd för vad folk ska tro. Och jag känner mig rätt hopplös. Jag vet hur det känns att vara kär, men vem kommer någonsin känna så för mig? Det känns liksom omöjligt.

Dessutom går ju tiden bara snabbare och snabbare. Jag har gått ut ettan i gymnasiet, men det känns som att det var ett par månader sedan jag började. Hur har det redan gått ett helt år? Hur har det gått tio år sedan jag började skolan på riktigt? Hur har jag ens minnen för tio år sedan? Majoriteten av mitt liv har jag inte kunnat minnas tio år sedan.

Livet rinner iväg som sandkorn mellan mina fingrar, och jag kan inte stoppa eller bromsa det. Och jag känner mig lite rädd.

/charlie

Likes

Comments