View tracker

I onsdags (30 november) publicerade jag det här inlägget på min instagram där berättar om min psykiska ohälsa:

"Vet ni vad? I'm done doing this. Om jag på nått sätt ska lyckas må bra och vara glad igen kan jag inte älta massa gammalt längre. Min barndom är till stora delar förstörd, men jag har nu all chans att göra livet bättre. 2017 kommer bli mitt år, jag ska vinna över min panikångest och alla andra hjärnspöken. Jag ska kämpa, jag ska bli fri(sk). Jag har många saker att må bra över, och jag har mina knep för att vända om mitt tankesätt. Så nu är det dags. Jag ska bli hon som kämpar tills hon mår bra, för jag är så otroligt trött på att alltid vara den som är deppig och den som aldrig gör något. Jag ska bli den personen jag vill vara, jag ska skapa mig det livet jag vill ha. Jag ska kunna göra dom sakerna jag vill och jag ska kunna säga "åh, jag kommer ihåg när jag var sjuk och mådde dåligt". Jag ska må bra.
Jag vet inte riktigt hur de känns att må bra, för vad jag kan minnas har jag aldrig mått helt bra. Men jag har mått bättre än vad jag gör nu. På en skala från 1 till 100, där 1 är jättedåligt och 100 är superbra så mår jag ungefär 10 nu, 15 kanske. Mitt mål är att komma till 80 under nästa år.
Det kommer vara en lång väg och det kommer krävas mycket av mig. Jag kommer falla många gånger på vägen. Men jag är klar nu, i 15 år minns jag inget annat än tårar och ångest. Men det är inte så jag vill att mitt liv ska se ut. Jag ska må bra."

Jag bestämde mig, jag ska kämpa tills jag mår bra. Det kommer vara svårt, ta lång tid och många vänner kommer lämna på vägen. Men jag lever mitt liv för mig själv, därför är min hälsa viktigast. För att jag ska kunna vara den vännen jag vill vara så måste jag må bättre. Jag måste må bra.
I 15 år har allt varit kaos, så jag vet inte hur jag ska göra för att må bra. Men jag vet att jag måste bearbeta vissa saker, och det har jag börjat göra. Andra saker måste jag "bara" acceptera.
Det kommer ta lång tid och det kommer vara väldigt svårt. Men jag ska må bra. För så dåligt som jag mår nu har jag aldrig någonsin gjort. Ingen förtjänar att må såhär dåligt, jag är skyldig mig själv att må bra.

Det är svårt att publicera det här inlägget, jag känner att det blir en större press. Många fler vet jag försöker må bra nu, så klarar jag det inte sviker jag många.
Det är inget som kommer märkas på en vecka eller en månad. Men jag hoppas att jag kan sitta här om ett år och se hur långt jag har kommit.

Så hur mår jag efter fyra dagar?
Svaret är, jag mår inte alls bra. I torsdags började jag bearbeta den svåraste delen av min barndom. Jag har lagt locket på det i så många år, stäng ner och stäng av. Jag har inte orkat ta tag i det. Men för att lyckas må bra MÅSTE jag bearbeta. Så just nu tänker jag väldigt mycket, oroar mig och tänker tillbaka. Jag känner mig väldigt ensam och utanför. Men jag har börjat min resa och det är de viktigaste.

Love

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Förra helgen var det meningen att jag skulle fixa inläggen som skulle komma upp nu i veckan som har varit. Men som jag skrev förra helgen så hade jag ingen inspiration, jag visste inte vad jag skulle skriva om och jag visste inte varför jag ens bloggade. Och jag vill heller inte pressa fram några inlägg för då blir dom ju inte heller bra. Och jag har bestämt mig för att i första taget lyssna på min egen kropp och hjärna. Nu sa den stopp och då fick jag lyda den, så jag lät inläggen som redan var tidsinställda vara kvar och sen fick bloggen stå tom dom andra dagarna. Jag har så dåligt samvete, jag lovade att komma tillbaka och jag hade massor av inspiration men en kraschade jag igen. Det är lite som att vara förkyld, sedan bli bättre och då gå och träna och så blir an sämre igen. Jag kan liksom må dåligt, sedan vänder det och jag känner att jag mår bättre och så tar jag på mig en sak för mycket eller en liten sak händer och så mår jag jättedåligt igen.

Jag har varit såå otroligt trött den senaste veckan, har aldrig varit så trött någonsin. Jag mådde liksom fysiskt dåligt för att jag var så jäkla trött. Ni vet när man ska gå upp på morgonen och man kan nästan känna sig lite illamående för att man är så trött, och hjärnan känns helt dåsig, nästa som att man vandrar i en dimma. Men sedan efter ett tag släpper den känslan. Men för mig släppte den aldrig, jag va totalt slutkörd och helt övertygad om att det snart skulle brista. Snart skulle min kropp bara stänga ner helt. Men jag klarade det enda till helgen och nu mår jag bättre!

Jag kan tyvärr inte lova er några inlägg i veckan, det kanske kommer upp något om jag känner för det. Men annars måste jag vila. Jag är 15 år, sönderstressad med en trasig insida och ett liv som är allt annat än bra just nu. Det är inte bara att jag mår dåligt utan saker händer runt om mig också, nån är allvarligt sjuk och nån annan har problem på andra sätt. Så allting är lite för mycket just nu, både med mig själv och mitt psyke och med andra runt om mig.

Jag känner mig som en svikare som lovar massa saker som jag inte kan hålla, men jag känner att jag egentligen inte ska behöva förklara mig. Jag är sjuk och jag kan inte förändra det, inte just ni i alla fall.

I veckan ska vi på en massa föreläsningar i skolan, så att ha schemabrytande aktiviteter är väldigt skönt och de kommer nog göra att jag inte blir lika stressad. Så nu hoppas jag på en bättre vecka och att saker och ting börjar vända igen. Tycker att jag haft nog med motgångar under mina femton år.

Love

Likes

Comments

View tracker

Vet ni vad jag har önskat mig hela livet? En enda önskan. Ett syskon.

Jag är ensambarn. Visst, jag har en familj och allt sånt. Men ett syskon har varit min högsta önskan så länge jag kan minnas. Jag skulle göra allt för ett syskon. Alla mina kompisar har ett syskon, och jag kommer aldrig få känna den känslan. Det är liksom jag och mina föräldrar. Självklart är det skönt ibland, jag har inget syskon att bråka med och jag får alltid full uppmärksamhet av mina föräldrar. Det finns såklart fördelar med att vara ensambarn, men det är lätt att bara se det dåliga när man själv är ensambarn.

Jag kommer ALDRIG få bråka med ett syskon, ALDRIG få känna den känslan man bara kan känna med ett syskon, ALDRIG få en kram från ett syskon, jag kommer ALDRIG få ett syskon. Det är JAG och bara JAG. Dom gånger man tycker att sina föräldrar gör fel skulle jag vilja ha ett syskon. Dom gånger vi åker på semester skulle jag vilja ha ett syskon. Den dagen när mina föräldrar lämnar jordelivet skulle jag vilja ha ett syskon.

Alla mina kompisar har ett eller flera syskon, så dom kan aldrig förstå. Jag är ensam i det här. Jag är ensam om att inte ha något syskon, ensam i önskan om ett syskon. (Visst, jag vet några som är ensambarn, men jag känner typ inte dom.)

Det värsta jag kan få höra är "jag skulle göra allt för att få vara ensambarn", "mina syskon är så jobbiga, vi kan byta om du vill?". Allt sådant som antyder på att jag har det bättre än dom. Visst, på vissa delar har jag det bättre än dom, det vet jag. Men i slutändan skulle jag ändå göra ALLT för ett syskon.

I flera år mådde jag riktigt dåligt över det här, jag fick panik av tanken på att jag faktiskt inte kunde påverka. Det skulle alltid vara jag och mina föräldrar, ALLTID. Men nu har jag lärt mig acceptera det lite bättre. Hur mycket jag än vill ha ett syskon så kommer jag aldrig få det. Jag försöker bara se det som är positivt, det är trots allt bara det som är viktigt eftersom det är såhär.

Jag vaknar ibland dock och tänker tillbaka på vad jag drömt. Flera gånger har jag kommit på att jag drömt om syskon, och då slår världens ångest till. Jag drömmer om syskon säkert en gång i månaden, och det känns lika jobbigt varje gång jag vaknar. Ibland kan jag till och med tänka "det är ju bara en dröm" i drömmen. Men trots det vaknar jag med ångest.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här. Jag ville nog bara att folk skulle veta hur jag känner. Att jag inte bara njuter av att vara ensambarn. Och jag vill inte alls trigga er med syskon. Jag förstår såklart att man bråkar, skriker och är sura på varandra ibland. Men ni har trots allt fått något som jag aldrig kommer få. Jag är inte arg på mina kompisar som har syskon, jag är arg på att jag är ensambarn.

Love

Likes

Comments

Kollade runt på lite hemsidor och hittade massor av fint, som alltid på hösten/vintern haha. Här kommer ett litet urval av det jag hittade, från H&M:

Ljusstake HÄR // Stolsdyna HÄR // Pläd HÄR // Ljus HÄR

Från ELLOS:

Påslakan HÄR // Lampa HÄR // Ljuslykta HÄR // Kruka HÄR

Visste var allt så fint? Vill ha typ allt men nu säger plånboken verkligen "STOPP" haha!

Love

Likes

Comments

1. Beskriv hösten hittills med tre ord!

Deppig, fin och mysig.

2. Vad är det bästa/sämsta med hösten?

Det är väldigt mysigt och man har en anledning till att alltid tända ljus. Men det är alltid mörkt och kallt, och det hatar jag.

3. Hur höstmyser du?

Jag tänder massa ljus, sätter mig under en filt, ser på en serie och dricker varm choklad. Helst får några av mina bästa kompisar vara med!

4. Din favorit outfit i höst?

Svarta jeans och en stickad tröja funkar alltid. Men annars älskar jag mörka klänningar, svarta strumpbyxor och Jhonny Bulls!

5. Ett måste i höst?

Snygg kappa!

6. Te VS varm choklad?

Varm choklad!

7. Vilken är den höstligaste maträtten enligt dig?

Oj va svår fråga, ingen aning faktiskt. Äter samma mat året runt haha.

8. Filmkväll VS höstpromenad?

Höstpromenad! Älskar att promenera även m jag kommit ur det lite grann. Men de är det bästa som finns trots allt. En filmkväll är mysigt men jag har svårt att se hela filmer, jag blir så uttråkad haha.

9. Äpplen VS plommon?

Äpplen!

10. Avsluta med en favoritbild från hösten 2015?!

Två av mina bästa kompisar!!❤

Love

Likes

Comments

Jag hade/har tre höstlöften. Och jag kan väl kort säga att det inte har gått särskilt bra haha. Mina tre löften är "Unna mig saker", "Att vara lycklig hänger på mig" och "Jobba vidare med min panikångest".

Unna mig saker innebär att jag i slutet på varje månad ska beställa hem något jag vill ha, det skulle göra mig glad och peppad. Men nu har det inte blivit så, utan jag har beställt hem något när jag hittat något fint. Och annars har jag lyckats hålla mig peppad ändå. Efter att jag mått så dåligt så har jag sett till att göra något varje dag som jag mår bra av och då har jag inte varit tvungen att beställa hem något utan jag har liksom varit peppad ändå.

Att vara lycklig hänger på mig innebär att det är JAG som ska försöka göra mig glad. Jag kan inte be någon annan göra mig glad, utan det är jag och bara jag som ska göra mig glad. Det har gått lite upp och ner kan man säga, när jag mådde som sämst så kunde jag inte låta mig vara glad. Jag orkade liksom inte anstränga mig för att må bra och vara glad. Men när jag började må bättre så kunde jag också tillåta mig att vara glad igen.

Jobba vidare med min panikångest, ja vad det innebär förstår ni nog. Jag gör saker varje dag som utmanar min panikångest, att gå upp på morgonen, gå till skolan, sitta i klassrummet, förflytta mig i skolans korridorer osv. Allt det utmanar min panikångest. Men sedan försöker jag varje vecka göra något större, åka på kalas, åka till en "ny" stad osv. Något lite mer speciellt. Så detta har gått ganska bra, jag försöker verkligen göra något speciellt varje vecka, och jag känner att jag mår så mycket bättre av det.

Så kort och gott kan man väl säga att det har gått upp och ner. Jag försöker men det har varit svårt, och eftersom jag kraschade i september har jag inte haft dom bästa förutsättningarna för att kunna göra alla löften. Men det viktigaste är att jag mår bra och just nu mår jag helt okej. Jag fortsätter så gott jag kan med dessa löftena så får vi se hur det går.

Har ni några höstlöften?

Love

Likes

Comments

Hej å hå, en dag utan uppdatering. Tog fram datorn igår, loggade in på bloggen och skulle skriva ett inlägg. Men jag kunde inte, jag visste inte vad jag skulle skriva och jag tyckte inte att de var kul. Så jag struntade i det och intalade mig att de var okej. Om jag inte tycker att det är kul så ska jag inte göra de heller. Det har varit en tuff vecka, många tankar och jag försöker just nu ta ett svårt beslut. Så jag har inte varit mig själv utan varit fäst i mina tankar, vilket är väldigt jobbigt. Jag vill planera ALLT, men nu tvingas jag leva efter "vi får se" och det är så himla svårt.
Men jag jobbar på, försöker hitta mig själv och min egen lycka. Det är svårt och tankarna tar ofta över. Jag känner mig ensammast i hela världen, de känns som att ingen förstår. Jag är vilsen helt enkelt.
Jag vet inte riktigt hur jag mår, känner mig tom men samtidigt uppäten av mina tankar. Det är kaos på insidan.

Hoppas ni mår bättre än vad jag gör!

Love

Likes

Comments

Jag läser extremt många bloggar, men vissa har fastnat lite extra och det är dessa:

Gabriella Joss, hon har varit en favorit läänge. Hon har bra uppdatering, fina bilder, bra värderingar och dessutom verkar hon väldigt mysig. HÄR hittar ni hennes blogg!

Vanja Wikström, hon och hennes familj är världens mysigaste. (Och hon är ju även med i podden "Josefin & Vanja"). Hon inspirerar, har också bra värderingar, bra uppdatering, innehållsrika inlägg och är allmänt "fräsig" som hon skulle uttrycka det själv. HÄR hittar ni hennes mysiga blogg!

Lucy, hon heter inte så egentligen utan det är bara ett bloggnamn, men hon är fortfarande privat på sin blogg. Jag ääälskar hennes blogg, så inspirerande och hon skriver väldigt gripande inlägg. Älskar älskar älskar! HÄR hittar ni hennes otroligt bra blogg!

Dessa tre är mina absoluta favoritbloggar, jag kollar gärna in på dom flera gånger om dagen i hopp om ett nytt inlägg!


Vilka bloggar läser ni?

Love

Likes

Comments

Jag måste vara så svår att vara vän med. Jag är så överbeskyddande, så rädd att dom ska lämna mig. Jag är rädd att bli ersatt, att dom ska lämna mig och börja vara vän med någon annan. Allt detta beror på att jag haft problem med kompisar när jag varit liten, jag blev lämnad ensam, och hade nästan inga vänner. Detta gick väldigt långt och jag trodde aldrig att det skulle ge mig så stora problem här i livet. Men jag jobbar med det varje dag, jag måste kunna lita på människor igen. Så jag vet vart denna ångest och rädsla kommer ifrån men det gör det inte lättare att acceptera.

Jag har världens bästa vänner nu, och jag vet att jag kan lita på dom. Dom kommer inte lämna mig för att gå till någon annan. Dom kan ha flera vänner, precis som jag har. Jag har egentligen inget problem med att bli vän med folk, det är sen när vi börjar komma närmare varandra som jag börjar oroa mig. Och de flesta av mina vönner har jag känt länge, och dom har jag inget problem att lita på. Dom oroar jag mig oftast inte för att dom ska försvinna. Utan det är mest dom nya vännerna jag oroar mig för. Dom som jag inte känt så länge, men som ändå betyder otroligt mycket. Allt dom säger/gör vänder jag så att det verkar som att de inte vill vara med mig. Några exempel är om någon annan ligger ovanför mig på deras bf på snap så tänker jag "jaha, nu är dom bättre vänner, nu vill den nog inte vara vän med mig längre". Eller "jaha, nu var den med dom personerna längre än vad den va med mig, dom har säkert roligare och så kommer den lämna mig". ALLT vänder jag mot att dom inte vill vara vän med mig eller att dom ska lämna mig.

Det är så svårt. Jag vill varje dag fråga "vill du verkligen vara min vän?", men om jag skulle göra det så skulle jag antagligen inte ha några vänner kvar. Alla skulle väl tröttna.

Innerst inne så VET jag ju att dom vill vara vän med mig, annars skulle dom inte säga att dom vill vara med mig, att dom tycker om mig, att dom alltid finns där osv. Men trots att dom gör/visar sånt så tvekar jag och oroar mig.

En av de värsta ångesttyperna jag har är ensamhetsångest. Och just detta är ju något sånt jag får sådan ångest av. Jag är så rädd att bli lämnad ensam, att alla ska lämna mig. Ibland vill jag liksom bara skriva "snälla skriv en lång text varför du är min vän, visa mig att du vill vara min vän". Jag söker inte bekräftelse, jag vill bara inte bli lämnad ensam. Det är min största skräck. Jag har ungefär 5 kompisar som jag är allra räddast att bli lämnad av. Men de flesta av dom visar att dom verkligen vill vara mina vänner, medan de finns några som jag ibland tvekar på. Det är inte så att dom gör något annorlunda, utan bara att jag inte känt som lika länge och då börjar tveka.

Usch, vilket negativt inlägg det här blev. Fick sådan ångest av att skriva det här, men kände att jag behövde skriva det. Kom ihåg att ALDRIG mobba någon/lämna någon utanför. Det kan lämna sådana här spår och det gör det svårt att leva ett normalt liv. Jag har svårt att skaffa nya vänner eftersom jag ät rädd att jag ska komma för nära dom så att jag börjar oroa mig om att dom ska lämna mig.

Om någon av mina vänner har läst det här så vill jag säga:

TACK för att ni alltid finns där, för att ni får mig att förstå att jag kan lita på människor igen, att vänner inte lämnar en helt plötsligt. TACK för att ni får mig att tro på vänskap igen. TACK❤

Love

Likes

Comments

Fyfan, jag vet inte riktgt vad jag ska säga. Livet svänger verkligen så fort. Ingen har dött eller något sådant. Men vissa saker händer, så himla plötsligt. Det som kan ha varit en jättebra dag, och skulle fortsätta vara en jättebra dag kan ändras så snabbt.
Vet inte mer vad jag ska säga. Ta vara på varandra❤️

Love

Likes

Comments