Header

Nu sitter jag i sängen, precis som jag har gjort sedan jag kom hem. Suttit i en blandning av chock och besvikelse. Jag var till skolläkaren idag, jag hade förhoppningar på att jag skulle ta mig till psykiatrin den här vägen, att jag hade fått den hjälp jag behöver på snabbaste sätt. Men allt jag fick höra var att jag får kontakta hälsocentralen nästa vecka och byta antidepressiva och om det inte hjälper så får hälsocentralen skicka mig vidare.

Helt ärligt, jag tror aldrig att jag varit så obekväm med en läkare tidigare, jag fick kämpa i minst 10 minuter innan han ens verkade tro på mig över hur dåligt jag mår. Hela mötet började med att jag skulle rabbla upp mina symptom som kunde visa att jag led av en depression, inte ens att han ställde frågor jag skulle svara på utan jag skulle bevisa att jag mådde dåligt.

Så här sitter jag, i chock över att en psykiatriker har ett sådant inlägg och ställer frågor som jag inte får svara på utan han drar sina egna slutsatser innan jag sagt en hel mening. Så jag är besviken, jag känner mig förnedrad av att jag skulle tömma all min energi för en dag på att vara på ett möte som inte ens hjälpte mig. Som för tillfället endast gjorde det sämre.

Men för att få det lite trevligare så tänkte jag lägga upp lite mysiga höstfoton.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Framtiden, tiden som fortfarande är oklar och redo att utvecklas. Tiden som kan ändras och tiden som utvecklas ibland snabbare än en själv. Tiden jag drömmer om.

Nu sitter jag i bussen på väg hem från LTU, med tankar och drömmar som jag trodde jag hade lagt bakom mig för flera år sedan.

Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av rymden och allt kring det. Jag drömde om att få jobba med att utveckla, forska och uppleva saker på ställen som NASA. Och nu har det slagit mig igen.

Jag har under flera år lagt tid och motivation på att ta mig till socionom eller psykolog utbildning. Men efter det här besöket så är jag redo att plugga upp mina betyg, ta mig in på tekniskt basår (om jag klarar allt där på ett år) och stjäla mig en plats på rymdtekniska civilingenjörs programmet. Ett mål jag inte skulle finnas i mitt liv.

Det var en elev som gick andra året på rymdtekniska, hans ord motiverade mig att försöka och gav mig kanske lite för höga hopp om det, men det bryr jag mig inte om. Han hade lyckats med mina drömmar redan första året där, han hade fått kontakter och arbetade med 3 stora företag och med massa forskare. Min dröm, som jag lagt åt sidan för att bli psykolog men som jag tog upp samma sekund som jag satte min fot vid civilingenjörerna.

Jag vet att jag kommer få kämpa i minst 7 år till för detta men just nu känner jag mig motiverad för det. Jag vet att jag kommer klara det med rätt hjälp och stöd. Något jag vet att jag kommer ha. För jag har en underbar sambo som jag vet kommer stå bredvid mig. Jag kommer ihåg när jag drömde så här stort senast och det var när jag var på Esrange och mina drömmar krossades av att jag inte trodde på mig själv. Men nu drömmer jag till dagen när jag pluggar där via LTU.

Där drömmar krossas kommer drömmarna sedan segra.

Likes

Comments

Jag och höst har en trevlig hatkärlek. En kärlek till färger, varma kläder, födelsedag och halloween men ett hat till ändringar i luft, temperatur och närmandet till vintern.

Här ligger jag nu i soffan, under mitt fina varma täcke, i polotröja, halsduk och två par byxor och fryser. Jag har varit utanför lägenheten idag faktiskt, men jag stannar nog här tills imorgon.

Jag har lust att skrika av mensvärk och med värk så fryser jag mer. Värken har spridit sig mot ryggen idag, det är en ovanlighet för mig faktiskt men nu sprider den sig i ländryggen och att röra sig är inte tanke jag har.

Men för att prata om lite mer positiva saker så har jag faktiskt försökt börja ta tag i mina problem. Jag har börjat få hjälp att bearbeta min fars missbruk, jag ska imorgon till LTU och på torsdag har jag faktiskt tid med skolläkaren! Så nu har jag börjat få ett hopp om att må bättre, att snart kunna bli mig själv igen.

Tänkte bjuda på en bild från helgen på mig och Kajsa när jag ändå är i farten.

Likes

Comments

​Utvilad men ändå vilse och utmattad.

D​et var när jag vaknade utan alarm kl 7 jag trodde på en bra morgon, men jag insåg snabbt att jag inte hade någon ork till något. Jag var dock till kuratorn igår, hon skulle hjälpa mig med en hel del och mest troligt få mig på banan igen, jag hoppas vi lyckas i alla fall. Vårt första mål är att få mig till psykiatrin och minska mitt schema ganska mycket för att ta bort stress.

Om någon timme ska jag och min älskling bege oss till Arjeplog för att han ska träna två grupper i gymnastik, det är ganska lugnt då jag mest finns som moraliskt stöd och jag ska försöka träffa min älskade farmor idag, min gulliga gamla tant. Det kommer vara ovanligt att vara till Arjeplog oftare nu igen, glömmer ofta bort satt det egentligen är min hemkommun, har nästan inget kvar där längre.

Imorgon har jag ett telefonmöte med en läkare om värktabletter angående min endometrios, så jag hoppas att jag kan få något som dämpar smärtan mer. För jag kanske mår bättre utan smärta. 

Likes

Comments

Jag tog mig ut igen.

Ingen sömn natten till idag ledde till mer trötthet, depressionen hade en extra djup dal och mina smärtor tog över. Dessa saker påverkade mitt val att stanna hemma från skolan ännu en gång.

Vid lunchtid hörde dock Lisa av sig så hon fick med mig ut att äta med henne, var en trevlig stund som fick mig att tänka på annat en sväng. När jag kom hem igen så städade jag badrummet och tvättar i skrivande stund.

Så jag känner mig otroligt produktiv i detta skick, men min sambos vänner kommer upp på söndag och vi måste fixa upp lägenheten innan dess. Jag hoppas denna svacka vänder snart.

Bjuder på en bild på mig och runkatten från en bättre dag.

Likes

Comments

Lärare har redan anmält in f-varning på dig.

Inte ens en månad in i skolan så ligger jag på f-varning. Inte ens en månad in i skolan så har jag gått in i väggen. Okej, det kanske tog 2 skoldagar innan mitt immunförsvar gav upp. Men här sitter jag med en dygnsrytm som är riktigt dålig, ingen ork till något, en skola som skriker att jag måste bättra mig och tankar som försöker få mig att fly från verkligheten.

Jag är helt slut, jag känner inte att varken skola eller vård tar mig seriöst. Jag tar all min energi till att existera, jag klarar verkligen inte av skolan och ingen verkar se det. Jag blir säkert sedd som en typisk lat elev som inte tar något seriöst. Men jag lovar, jag gör mitt bästa.

På hälsocentralen så får jag träffa samma läkare konstant (jag vet att det är bra, om man trivs med läkaren) men allt han säger är att han kan sjukskriva mig igen och höja dosen antidepressiva. Båda sakerna kan väl hjälpa mig en del, men jag har fortfarande inte blivit erbjuden remiss eller liknande till psykiatrin. Allt jag vill är att få träffa en psykolog, något som inte ens verkar rimligt i läkarens ögon. Funderar på att skriva en egen remiss dit, men jag är rädd att få avslag.

Så här sitter jag, i nästan samma sits som för 4 år sedan men nu känner jag mig mer hjälplös.

Jag önskar att psykisk ohälsa togs mer allvarligt i samhället. Det pratas mer och mer om det, det blir bättre men det är fortfarande inte bra. Det är årslånga köer till psykologer, människor tar sina liv och man blir förnekad sitt mående.

Jag vet hur jag mår, min läkare vet hur jag mår (även om han kanske inte gör allt för att ge mig den hjälp jag behöver), min kurator, min mentor och andra på skolan ser hur jag mår. Men jag känner mig inlåst i ett fack, som om man inte vet vad man ska göra med mig.

Innan sommaren så satt specialpedagogen på skolan och försökte övertala mig att gå om, för min egen skull och idag så stöttade hon mig med att ta studenten med ofullständiga betyg, utan yrkesexamen. Jag känner att hennes humörsvängningar skadar mig, att hon ena dagen ska ignorera mina åsikter och känslor mesans nästa dag så vet jag bäst.

Förlåt för ett rörigt inlägg, speciellt efter en längre tid borta. Men jag har inte orkat skriva eller kämpa. Jag måste försöka igen nu.

Likes

Comments

Idag så stal min älskade kusin med mig till Skellefteå för att hämta sin bil. Tyvärr gick inte planerna med bilen som planerat. Men jag fick i alla fall en trevlig dag.

Jag älskar att vara med släkt, jag värderar familj jätte mycket även om det oftast inte verkar så. Men vi tog en tur, åt på Max och snackade en massa skit konstant!

Jag behövde verkligen det här idag, jag mår faktiskt ovanligt bra men är trött. Jag har sovit dåligt men inatt borde jag kunna sova. Hoppas.

Likes

Comments

På fredag så börjar skolan om ännu en gång. Denna gång så blir det sista året (om jag har tur). Men detta år är det mer ångest än tidigare. Det gör ont att veta att jag ska tillbaka till all stress och press som jag inte klarar av.

Jag sitter och väntar på att en sjukskrivning kommer komma. Stressen kommer ta död på mig, min depression är värre än på länge. Jag behöver inte skola på det här. Men jag ska kämpa och jobba så hårt jag kan för att lösa dessa problem så fort jag kan.

Fan, jag hatar verkligen skolan och jag vill inte tillbaka. Verkligen inte.

Likes

Comments

18 augusti hände detta år också, fan.

För 51 år sedan så föddes min mamma, en människa som jag alltid kommer älska helhjärtat men aldrig kommer träffa igen. När jag just hade startat bloggen så skrev jag ett inlägg om min mamma, ett inlägg om sista tiden innan cancer tog henne ifrån mig.

Mamma var så underbar, hon gjorde alltid det hon trodde skulle vara bäst för mig och självklart så fick hon alltid rätt. Oavsett om det var att köpa nya saker, åka bort en helg eller faktiskt stanna hemma, städa och få vila ut. Visst så hindrade mamma mig från att göra vissa saker, som jag tyckte var så hemskt då. Men i dagsläget så inser jag att mamma jämnt tagit de bästa valen och uppfostrat mig bra. Lagom bra att jag skulle lyckas klara mig själv när hon dog.

Mamma har lärt mig så mycket om hur man ska behandla andra och skjutit hennes värderingar över till mig. Det bästa hon kunde gjort, hon var genomsnäll och brydde sig om alla. Världens bästa mamma.

Av detta så ville jag bara säga, idag saknar jag henne extra mycket och jag kan tyvärr inte ge henne en juicepress

Likes

Comments

Dygnsrytm, vad är det?

Nu är det drygt en vecka innan skolan börjar om ännu en gång och min dygnsrytm är helt åt fanders. Jag måste börja ta tag i det, ta tag i mitt liv. Min psykiska hälsa blir inte bättre heller. Ständig ångest, ständig smärta och livet känns i allmänhet onödigt.

Min älskade sambo försöker ta tag i hans liv och det är väl min tur också. Jag måste börja lägga upp rutiner, börja ta hand om min kropp med allt det innebär, jobba på mitt psykiska mående och hitta motivation till att detta skolår kämpa hårdare än någonsin. För i juni så ska jag ta studenten, det finns inga andra alternativ. Jag måste lyckas att ta en yrkesexamen. 

Jag vet inte vad jag gör om jag blir sjukskriven ännu en gång, jag kommer inte lyckas klara skolan då. Jag vet att jag inte får jobba ihjäl mig, men jag står i valet att jobba så jag klarar gymnasiet eller känna mig så otroligt misslyckad. Det här är en så känslig punkt för mig, jag vet inte hur jag ska lyckas. Tur jag har en underbar sambo som kommer hjälpa mig och se till att det blir okej, att jag löser allt. 

Likes

Comments