Header

18 augusti hände detta år också, fan.

För 51 år sedan så föddes min mamma, en människa som jag alltid kommer älska helhjärtat men aldrig kommer träffa igen. När jag just hade startat bloggen så skrev jag ett inlägg om min mamma, ett inlägg om sista tiden innan cancer tog henne ifrån mig.

Mamma var så underbar, hon gjorde alltid det hon trodde skulle vara bäst för mig och självklart så fick hon alltid rätt. Oavsett om det var att köpa nya saker, åka bort en helg eller faktiskt stanna hemma, städa och få vila ut. Visst så hindrade mamma mig från att göra vissa saker, som jag tyckte var så hemskt då. Men i dagsläget så inser jag att mamma jämnt tagit de bästa valen och uppfostrat mig bra. Lagom bra att jag skulle lyckas klara mig själv när hon dog.

Mamma har lärt mig så mycket om hur man ska behandla andra och skjutit hennes värderingar över till mig. Det bästa hon kunde gjort, hon var genomsnäll och brydde sig om alla. Världens bästa mamma.

Av detta så ville jag bara säga, idag saknar jag henne extra mycket och jag kan tyvärr inte ge henne en juicepress

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Dygnsrytm, vad är det?

Nu är det drygt en vecka innan skolan börjar om ännu en gång och min dygnsrytm är helt åt fanders. Jag måste börja ta tag i det, ta tag i mitt liv. Min psykiska hälsa blir inte bättre heller. Ständig ångest, ständig smärta och livet känns i allmänhet onödigt.

Min älskade sambo försöker ta tag i hans liv och det är väl min tur också. Jag måste börja lägga upp rutiner, börja ta hand om min kropp med allt det innebär, jobba på mitt psykiska mående och hitta motivation till att detta skolår kämpa hårdare än någonsin. För i juni så ska jag ta studenten, det finns inga andra alternativ. Jag måste lyckas att ta en yrkesexamen. 

Jag vet inte vad jag gör om jag blir sjukskriven ännu en gång, jag kommer inte lyckas klara skolan då. Jag vet att jag inte får jobba ihjäl mig, men jag står i valet att jobba så jag klarar gymnasiet eller känna mig så otroligt misslyckad. Det här är en så känslig punkt för mig, jag vet inte hur jag ska lyckas. Tur jag har en underbar sambo som kommer hjälpa mig och se till att det blir okej, att jag löser allt. 

Likes

Comments

2 veckor med varandra, hans vänner, skratt och tårar.

2 veckor och 1 dag så var vi på semester, vi började tidigt torsdag morgon och begav oss mot min älskling föräldrar. Där stannade vi en natt, jag fick träffa föräldrarna och en broder. Gick väl helt okej och jag tror (hoppas) att jag blev en godkänd flickvän. Fredagen begav vi oss vidare och hamnade på vår slutgiltiga destination, checkade in på hotellet, skaffade fram lite mat och begav oss till brädspelsklubben min pojkvän brukade vara aktiv i.

Lördagen gick till att umgås med pojkvännens vänner och grilla lite som senare ledde till utgång. Gick helt okej och söndag fick bli en dag att ta det lugnt på. Måndagen ledde oss till Liseberg och var där några timmar innan vi begav oss tillbaka till hotellet. Det var dock första gången jag var på Liseberg och det var väl en helt okej upplevelse, jag fick utmana min höjdskräck lite i alla fall, även om vi hade med oss några som var lite för lata för att stå i kö.

Dagarna efter det fortsatte vi umgås med folk, se lite saker och åka iväg och shoppa in lite saker i Jönköping, där träffade jag på en vän som jag känt i 5 års tid men aldrig fått chansen att träffa förut. Det var riktigt skojigt faktiskt. På fredagen så åkte vi iväg en bit och träffade min pojkväns lillasyster som fyllde år, vi tog med henne till brädspelsklubben och hon fick kasta tårta på sin storebror. Vi gick ganska bra ihop och hade ganska skojigt tillsammans, det var kul att träffa henne. Men tyvärr så slutade den kvällen på akuten för vår del då min pojkvän hade akuta buksmärtor. Så vi tog oss inte därifrån förrän på eftermiddagen på lördagen, tyvärr utan mer vetskap.

Sedan gick det som vanligt igen, umgås med varandra och vänner, tills vi på tisdagen drog oss till Liseberg igen och var där de 12 timmar de hade öppet. Denna gång fick jag åka lite mer även om det var åken som hade problem denna gång, men jag fick i alla fall vinna en 2kg oreo! WOHO!

På onsdagen började vi packa ihop våra saker för att vi bestämde oss för att checka ut en dag tidigare så torsdag morgon så rullade vi upp till hans föräldrar ännu en gång, plockade på oss lite saker som han ville ha med hem, åt lite mat och fortsatte rulla. 25 timmar efter vi satt oss i bilen torsdagsmorgon så var vi hemma. Gud vad skönt det var, tills febern slog till efter någon timme. Men här har vi i alla fall en sammanfattning av resan vi fick ha.

Likes

Comments

Jag var 15 år gammal och trodde att efter allt jag genomgått så kunde ingen skada mig. Men ack så fel jag hade.

Det var en lördagkväll i slutet på februari och jag hade nyligen blivit singel efter ett kortare förhållande när en kille bjöd in mig och en vän på en filmkväll. Min kompis var nära vän med honom medan jag endast sett honom, men det kändes okej att gå dit. Han var väldigt på min vän, skulle ligga över henne och sådant tills hon röt till och han närmade mig istället. Men han bad om att få lägga upp sina ben över mina och det såg jag som ett okej. Han närmade sig inte mer än så utom att vi alla 3 satt och pratade om diverse småsaker då och då. När filmen var slut så valde jag och min vän att bege oss därifrån.

När jag kom hem såg jag att han hade skickat en vänförfrågan på Facebook, det var inget konstigt med det tänkte jag och accepterade. Sen började han att skriva till mig, oskyldiga meddelanden som att vi hade trevligt och han ville lära känn mig bättre. Tyvärr är jag en naiv människa som tror det bästa om alla och där började jag låta honom komma nära mig. Han ville umgås med mig och endast mig men jag kände mig osäker, men jag tog modet till mig och gick till honom, helt ensam.

Sekunden jag kom innanför hans dörr så var fast mot väggen med hans läppar mot mina, sedan var vi i sängen. Jag tänkte att jag var ändå singel, så det är okej. Det är bara en engångssak. Men ännu en gång hade jag mer fel, han började vilja vara med mig ännu mer och jag trivdes inte att vara med honom ensam. Jag hade inte riktigt känt mig trygg eller velat ha honom i mig. Men jag hade ju inte heller sagt nej, så jag kunde inte skylla något på honom.

Någon vecka gick och jag skulle sova en natt hos min vän som hade presenterat mig för honom, vi hade planerat en mysig tjejkväll där vi bara skulle finnas. Men helt plötsligt så bjöd hon in honom, han kände sig ensam. Fan, var allt jag tänkte när hon sa att jag skulle dela säng med honom. Efter en stund så sa jag att jag hellre skulle sova med henne och vi löste det så istället. Och allt kändes bättre, jag skulle sova på en annan våning än honom. Tur för mig.

Jag vaknade, han satt bredvid mig i sängen och tog på min kropp, mina bröst och smekte precis över mina trosor. Han grep tag i min arm, han drog ner mig till källaren och ställde mig bredvid sängen, han tryckte ner mitt ansikte i sängen, drog ner mina byxor och sa att om jag sa något till min vän så skulle han slå ihjäl mig. Jag grät medan han fortsatte därifrån, det kändes som en evighet innan han lämnade min kropp och sa att jag kan gå och lägga mig igen. Men natten var inte slut där, för ungefär samma sak hände ännu en gång, han drog ner mig till källaren men ställde mig mot väggen den här gången, slet i mitt hår och viskade diverse äckliga saker i mitt öra, mina tårar forsade och jag ville inte leva längre.

När jag vaknade på morgonen så hade han försvunnit därifrån, han hade fått det han ville så han hade inte känt ett behov av att stanna kvar. Så jag kunde andas ut men skyndade mig hem för att försöka fly mot alla känslor i diverse självskadebeteenden. Men nu sa jag att jag aldrig skulle umgås med honom igen, hah lilla naiva jag. Det gick ungefär 2 veckor innan jag fick ett meddelande från honom. Han skrev hur ledsen han var och att han förstod att det han hade gjort var fel. Men att han ville att jag skulle komma förbi för att han skulle kunna be om förlåtelse ordentligt. Så gissa vad, jag gick dit. Idiot.

Jag hann knappt ta av mig skorna innan jag låg i sängen, men denna gång skulle jag kämpa. Jag slog, skrek och försökte fly men jag hade ingen chans i det läget jag var. Mina kläder praktiskt taget slets av och jag frös ihop, jag hade ingen ork till något och jag kände mig bara så sjukt smutsig. Livet kändes slut där och då, så fort han var klar så klädde jag på mig och han höll så artigt upp dörren åt mig, det lilla djävulskapet. Han visste vad han hade gjort och han såg hur förstörd jag var. Det sista jag hörde honom säga var, du njöt mer än vad du erkänner för dig själv. Men jag njöt inte alls, han smutsade ner mig och förstörde mig för all framtid.

Det må ha varit flera år sedan, men smärtan är kvar och jag känner mig fortfarande lika smutsig och ibland tror jag att han gjorde mig till en slit och släng docka. Jag gjorde aldrig en anmälan mot honom, även om jag tydlig kommer ihåg varje sekund, vilket klockslag det var och allt sådant. Men bevisen saknas, tyvärr.

Likes

Comments

​Tyst och stilla har min blogg fått stå, men mitt liv har inte velat följa samma rutt.

​Jag har tyvärr inte varit så aktiv här senaste veckorna.Men även om jag kanske varit inaktiv så har bloggen inte lämnat mina tankar, jag har kommit på diverse ämnen och upplevelser som ska få komma upp till ytan, även om det kommer bli jobbigt.Under resans gång så kände jag att jag varken hade ork, lust eller tid att sitta och skriva massa. Men nu är jag äntligen tillbaka och ska bättra mig. Ska försöka skriva en gång per dag. 

Resan var trevlig, vi hade kul och fick mycket tid att umgås men jag tänker att det kommer ett längre blogginlägg som berättar mer om resan och hur den var. Efter vi kom hem åkte jag på feber och har haft kraftiga värmesvallningar i dagar, som tur är verkar det ha slutat nu. 


Likes

Comments

Igår åkte vi i drygt 12 timmar innan vi var hemma hos min sambos familj där vi övernattade. Resan har gått bra så här långt och jag har för första gången träffat hans familj. Men det var inte så farligt ändå.

Nu sitter vi i bilen ännu en gång på väg mot västkusten. Bara några timmar kvar nu. Vi ska in på hotell och fixa lite innan vi ska träffa hans kompisar. (Lite nervöst? Ja.)

Likes

Comments

Bästa vän, sambo och äventyr.

Senaste dagarna har jag varit med nära och kära. Jag var med min bästisfestis i Luleå där vi fixade finmiddag, shoppade, badade och bara tog hand om varandra. Sen så kom min älskade pojkvän och vår gemensamma vän dit också.

Vi har senaste dagarna varit på "spökjakter" men senast så tog det på oss brutalt mycket. Så det får vila ett tag nu så vi får återhämta oss.

Men nu så sitter vi i bilen på väg till andra sidan Sverige och ska dit och existera ett tag. Så nu taggar vi 10+ timmar i bilen. Woho!

Likes

Comments

Vänner och äventyr.

Halva dagen gick till att sova ut, sedan så åkte vi och åt lite mat med en vän. Vi valde att impulsivt planera en spontantripp och se var det tar oss.

Så nu håller vi på packa lite saker och ska strax fara till affären innan vi beger oss vidare. Äventyr när det är som bäst.

Likes

Comments

Skratt, tårar, lycka, ångest men mest kärlek.

Jag var 14/15 år gammal och min sambo var 17 år, vi presenterades av en gemensam kompis. Första samtalet så var jag väl inte sådär jätte engagerad av att lära känna honom, men på något vänster så började vi skriva lite (ganska jätte mycket) med varandra.

Jag fick hans nummer ifall jag skulle behöva prata med någon, ifall det var panik. Och gissa vad? Det tog bara några timmar innan jag ringde, vi hade pratat med varandra 1 gång tidigare och han hade inte mitt nummer. Men det tog honom endast en snyftning innan han sa "Veronika" och jag kände mig trygg. Han förstod att det var jag, han förstod att jag behövde honom just där och då. Även om han fanns på andra sidan landet och vi inte visste om vi någonsin skulle träffas.

Dagarna gick, vi skrev mer och mer, pratade med varandra så länge vi kunde. Fan vad jag älskade den här grabben, som var minst lika vilsen som mig i livet. Till sist så sa vi väl att det var vi, ett par. Ett par med vilsna, deprimerande och ångestladdade ungdomar. Som ni hör så kunde det inte sluta i annat än katastrof.

Vi bråkade dagligen, vi skrek och vi grät konstant. Det kändes som om vi endast skadade varandra. Men varenda natt och morgon så var vi lyckliga och hade inga problem. För vi lade oss aldrig som ovänner, vi visste bättre än så redan då, så varje dag började och slutade med ett "Jag älskar dig.". Men vårt mående var inte bra, jag var fylld med sorg och min älskade mådde också sjukt dåligt. Sedan hände det otänkbara, han hade verkligen tänkt ta livet av sig. Han kunde inte få göra det, så i protest så skar jag in hans namn på min arm. Ett namn jag ända sen den sekund burit utan ånger, för det stoppade honom.

Efter denna händelse så rasade vårt förhållande, det gick inte mer, vi kunde inte skada varandra mer och folk blandade sig in på dåliga sätt. Så vi avslutade förhållandet och skiljdes åt en längre period, till förra sommaren faktiskt. Då hörde han av sig igen på grund av att hans liv hade ändrats ganska drastiskt och han kände att han ville ha tillbaka mig som vän.

Jag hoppade på erbjudandet om hans vänskap på en gång, jag hade saknat honom sen senaste gången vi pratat. Åren hade gått, vi båda hade ändrats. Men jag var i ett dysfunktionellt förhållande och han hade det lite ostadigt i livet, så ännu en gång så gled vi isär. Ännu en gång med sorg, men jag var tacksam för perioden jag hade fått ha honom i mitt liv, jag hade kanske lyckats hjälpa honom med något, han hade i alla fall hjälpt mig.

December kom, 2 dagar innan julafton och sista dagen innan jullov var här! Vi hade pysseldag, jag höll på med bokvinkning och höll på att göra en igelkott när jag upptäcker att jag hade ett missat samtal och ett sms där det står "Hej, jag behöver prata med dig. Ring mig när du kan." och jag tror att jag aldrig varit så stressad för att ringa ett samtal tidigare. Jag lämnade klassrummet och gick och ringde, jag fick berättat att han hade varit i en bilolycka som resulterade i en nära döden upplevelse och tänkt om lite. Han ville ännu en gång ha tillbaka mig i sitt liv och bad om ursäkt att vi hade avslutat vår vänskap så snabbt.

Vid det här laget så var det utan tvekan att han skulle in i mitt liv och stanna kvar som min vän. För jag vågade inte riskera att förlora honom ännu en gång, för det kan bli sista då. Och jag reagerade så starkt på samtalet, så jag visste att han betydde mer än vad jag trott. Vi blev bästa vänner, jag var så trygg att ha honom som vän i mitt kaotiska liv där jag behövde någon som kunde förstå och hjälpa på ett sätt som jag visste att han kunde. Han var bara ett samtal bort, han ställde upp så mycket som jag behövde och fick mig att tänka om.

Februari kom med kyla och kraftiga stormar, han reser upp för att hälsa på mig och en av mina närmsta vänner. Jag mötte honom på busstationen, jag skakade av nervositet och jag var sekunder från att bryta ihop. Jag skulle för första gången någonsin kunna krama om honom och se i hans ansikte på riktigt. Jag tror att han var minst lika nervös som mig men ganska fort så kändes allt normalt. Det var som om han alltid suttit bredvid mig i soffan och skrattat och gråtit med mig. Allt var så naturligt och vår vänskap betydde ännu mer för mig nu. Men efter nästan en vecka, en fredagsmorgon så satte han sig på bussen och började sin resa hemåt igen.

Det blev måndag, han hade farit hem fredagen innan och här blev det kaos. Jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut, jag ville inte leva i ett dysfunktionellt, manipulativt och förnedrande förhållande längre så jag valde att lämna honom av bråk som uppstod. Så på tisdagkväll så satte han sig på tåget ännu en gång och reste upp till mig. Han skulle hjälpa mig att få ordning på mitt liv, fixa plats till alla mina möbler och grejer som jag haft hos mitt ex och även se till att jag inte skadade mig själv och fick i mig lagom mycket mat.

Nu är det i slutet av juli och han har fortfarande inte lämnat min sida och vi är officiellt sambos. Jag har aldrig älskat någon som jag älskar honom, jag ler av att skriva detta. En historia som började i kaos med tveksamhet om vi skulle överleva ett förhållande till att vara sambos, ha ett fungerande liv och älska varandra som om vi aldrig gjort annat. Vi väger upp den andres svagheter, vi hjälper och stöttar den andre oavsett vad. Visst, vi har rykt ihop någon gång. Men det är vanliga småtjafs, vi bråkar ovanligt lite för att konstant vara tillsammans och bo i en etta tillsammans enligt mig.

Men av denna lilla berättelse så vill jag säga att inget är omöjligt, även om det ibland känns så. Vi är rätt för varandra nu och inte för några år sedan. Vi behövde växa upp och bli mer säkra i oss själva innan vi kunde vara tillsammans. Och jag är så lycklig över att vi hittade tillbaka, det har räddat mig från mycket lidande och har hjälpt mig att stärka mig själv som individ så mycket. All kärlek till denna människa, min sambo, min partner och förhoppningsvis min blivande man.

Allt kan hända, vi var två vilsna ungdomar på 14/15 och 17 år medan vi nu är två fungerande människor på snart 18/19 och 21 år. Ibland måste man bara vänta på rätt tid för kärlek och nu är vår tid här. ❤

Likes

Comments

​Städ, vänner och kaos.

​Idag var planerna att vi skulle upp tidigt, städa och fixa allt möjligt. Men vi tog oss inte upp förrän kring 13 och tiden vart knapp. Vi mådde inte bra och vi ville ta tid till vänner och ta hand om oss och vårt mående. Det händer lite mycket i våra liv och jag lever med en sjukt hög stressnivå konstant. Så tyvärr blir bloggen lidande, för jag tar mig inte tiden att sitta ner.

Jag vet att jag hade tänkt lägga tut swatches idag (igår egentligen) men det får nog vänta lite till, det kommer så fort jag känner att jag har tid att lägga för att kunna ge fina och ordentliga swatches. Men jag lovar att det kommer! Har även tänkt tillägga att min älskade sambo kommer gästblogg inom en snar framtid om anorexi typ 1! Så det vill ni inte missa. 

Likes

Comments