Jag är påväg till jobbet. Jag tycker om mitt jobb, tyvärr så börjar jag på ett annat den 3e oktober eftersom mitt vikariat här har gått ut. Står dock kvar som timanställd.

När jag jobbar har jag ofta mycket att göra, det är skönt för jag tänker inte på något annat än just jobbet. Jag slipper tänka på livet utanför. Jag har dessutom helt underbara kollegor som jag kan ha roligt med, vi skojar mycket och har oftast väldigt god stämning. Jag är så tacksam för att jag lyckats ta mig hit, att jag har någonting som ändå tvingar mig upp ur sängen och som jag till och med kan längta lite efter. Jag är tacksam för att jag träffar så otroligt mycket olika människor i mitt arbete på sjukhuset. Jag har lyckats få en helt ny verklighetsuppfattning sen jag började här, jag har ett helt annat sätt att tänka och jag kan också se saker från flera perspektiv.

Det är roligt att känna sig behövd, att veta att jag faktiskt hjälper någon och alltid försöker göra det på bästa sätt. Mitt jobb är väldigt givande på så sätt. Trots att jag ibland vill sätta mig ner och gråta här, antingen för det tragiska en annan människa gått igenom, hur denne mår eller för att jag faktiskt inte kan hjälpa denna med allt det onda, eller också för att jag inte hinner med att hjälpa alla på bästa sätt eller något annat. Jag är så tacksam idag, jag känner trots allt som att jag kommer att lösa allt som går snett. Det bara måste gå.

Likes

Comments

Jag vet inte vad det är för fel på mig egentligen. Ibland så känns det som att jag inte kan uppskatta livet lika mycket som andra kan. Hade jag kunnat vara någon annan för en dag så hade kanske min åsikt ändrats, men jag läste på flashback att man inte kan göra det.

Det känns ibland som att alla de glädjeämnen jag haft i mitt inte är riktigt lika roliga längre. Jag brukade tycka om att festa för något år sen, vara bland mycket folk var kanonkul men det absolut bästa var att kolla på fotboll.

Idag går jag på så många matcher jag kan, vilket inte blir så många när man jobbar som undersköterska på lasarettet och ens arbetstider ständigt krockar. Men varje gång jag är där känns det som att allting är en fasad, som att jag kollar ur mig själv genom en tv typ, eller som att jag är omringad av en jättestor bubbla. Det är svårt att förklara, men det som en gång var det enklaste och mest naturliga för mig är idag en 90-minuters fight med mig själv. Jag måste hela tiden stå och koncentrera mig på att ha en nödutgång vilket inte är så lätt på en trång ståplatsläktare men jag måste också koncentrera mig på att inte spy eller svimma. För det är just den känslan jag får när jag är i ett spännigt läge (eller inte för den delen), jag känner att jag kommer kräka eller svimma. Då stressar jag såklart upp mig över det, för vem fan vill råka ut för någon av dom sakerna när man är omringad av sjukt mycket folk? Ibland går det så långt att jag går därifrån eller missar matchen trots att den utspelar sig 50m framför mig just för att jag är fullt koncentrerad på mina egna tankar.

Det är svårt att förklara för en ickesupporter hur viktigt fotboll är. För mig är mitt lag allt, oavsett hur det går (det går skit just nu) så är fotbollen fortfarande det viktigaste jag har. Att vinna en match gör att du skuttar hem i ren eufori och att förlora är som att förlora en del av sig själv. Det är också en sjuk samhörighetskänsla, att stå och känna samma sak som tusentals andra, att stå och sjunga samma ramsor som ni alla nynnat på så många gånger förut. Att hoppa i glädje tillsammans och att skaka på huvudet i ren frustration tillsammans. Jag tror inte att jag kommer att kunna få dig att förstå, men tänk det vikigaste du har och sen tänk att fotbollen är det för mig. Att då inte kunna vara med på detta längre är en stor förlust för mig, att inte längre kunna känna alla dom känslorna som jag normalt brukar känna under dessa 90min. Jag tappar helt enkelt något av det viktigaste i mitt liv.

Att inte känna glädje över att gå ut och ha roligt då? Innan jag fyllde arton festade jag mycket, dock enbart hemmafester. Jag är från en liten håla i Skåne och då var man inte ute på klubb direkt. Jag är en ganska färgstark person, jag är väldigt framåt och skaffar lätt vänner. Samtidigt är jag nog ganska dömande mot en viss sorts människor och bestämmer mig snabbt för om jag gillar personen eller inte. Jag försöker dock att alltid vara trevlig och acceptera personen ändå. Nog om det.
Det senaste året har jag också varit ute en del, för att jag tvingar mig själv till det. Jag vill inte isolera mig. Jag vill inte vara tråkig. Ber mina vänner mig att följa med - då gör jag det.

Beroende på vilken klubb jag är på trivs jag olika bra, är jag på en klubb där fjortis/stekar/överklass aka medelklassfolksomlekeröverklass så trivs jag inte. Jag tycker att det är stelt och jag vet inte hur jag ska bete mig = panikångest. (Tyvärr är det dessa klubbar mina vänner brukar föredra). Är det däremot ett soft ställe med tex reggae musik osv så kan jag verkligen trivas. Ett "hipsterställe" typ, kan dock inte kalla mig själv för hipster men jag tycker att det är coolt. Jag trivs med udda människor, det får mig att känna samhörighet på något sätt. Och på vissa klubbar i Malmö kan man verkligen hitta folk som skiljer sig från mängden. Det blir mer personligt, män är oftast inte lika sviniga där och jag kan lättare koncentrera mig på mig själv och att ha roligt. Trots detta kommer panikångesten.

Min panikångest kan komma av dom drygaste och konstigaste anledningarna. "Någon måste ha drogat mig" "slår mitt hjärta verkligen normalt nu" "han har kollat på mig allt för länge" "jag tror att jag har en pågående stroke" osvosv, saker som för vem som helst låter helknäppt. Hur hanterar jag då min ångest? Jag är en sån person som tvärvägrar piller. Jag tror inte (när det kommer till mig själv) att medicinering är min väg till lycka. Tar jag inte dessa pillerna så dör jag inte, jag klarar mig utan. Jag vill inte vara lycklig pga medicin. Jag är dock väl medveten om att detta har varit till stor hjälp för många och jag är så innerligt glad att detta har varit en lösning för er.

Jag löser det oftast genom att gå därifrån, när det blir för mycket tar jag mig till snabbaste möjligaste ställe där jag kan vara ensamt. Sen tvingar jag mig själv att spy, vet inte varför men det känns bättre efter att jag gjort det. Jag har oftast svårt att ta steget ut från tex toaletten sen. Jag kan sitta på toalettstolen och må bra, men så fort jag fäster tanken på att gå ut bland folk så kommer ångesten tillbaka. Det är svårt för mina vänner att hantera mig när det blir såhär, jag känner oftast att jag vill vara ensam och att dom ska låta mig va och dom håller aldrig med om det. Dom vill finnas för mig, trösta mig och ta hand om mig, trots att det för mig bara gör det värre. Jag hade förmodligen gjort likadant. Känslan av att jag då förstör mina vänners utekväll gör det ännu värre. Känslan att jag vet att folk kommer att kolla snett på mig när jag går utanför dörren gör det ännu värre. Känslan att jag sen måste förklara för mina vänner vad som hände gör det ännu värre. Och oftast vet jag faktiskt inte vad jag ska göra för att det ska sluta. Jag vet att det slutar om jag går ifrån det "farliga" och jag har faktiskt aldrig lyckats att hålla mig kvar och kämpa tills det går över på den plats där det startade.

När jag var ute i lördags spelade en artist som jag tycker mycket om och det var rolig musik att dansa till. Jag hade enligt mig själv en "snyggdag" vilket är en sån dag då allting bara faller på plats utseendemässigt. Jag gick alltså ut, var på bra humör och tyckte att jag själv var skitsnygg. Vi hade så roligt, det var bara jag och en utav mina tjejkompisar som drog ut men vi mötte upp några andra när vi väl kom till klubben. Som sagt, vi hade skitkul. Mitt i allt det roliga släpps ångesten som en bomb, det kommer alltid från bar himmel, mitt i ett danssteg, mitt i en konversation eller mitt i vad som helst. Jag tecknade till mina vänner att jag skulle kissa och gick ensam ner till toaletterna. Klubben stängde klockan tre och klockan var då halv tre. Efter ett tag började vännerna att ringa (en utav dessa är en kille som jag tycker väldigt mycket om), dom undrade vart jag var osv men just då verkade det omöjligt för mig att svara. Dom hade hämtat sina jackor när klubben stängde och stod utanför och väntade på mig. Vakten började ropa utanför att nu fick jag fan komma ut. Dom låser upp dörren utanför och i en hörna sitter jag i full panik. Jag skakar som om jag vore i full gång med ett epilepsianfall, mina tänder skakar, jag har säkert spya i håret och mascara nere till kinderna pga tårar i ren desperation. Är det nu såhär jag ska gå ut och möta killen som jag tycker så mycket om?
Vakten (som förmodligen trodde att jag snortat något roligt) drog ut mig därifrån och sa att det varit en lång natt så om jag bara snällt gick ut så skulle hon inte ringa polisen. På något oförklarligt vänster lyckades jag att torka bort tårarna, hämta ut min jacka och gå ut till dom andra.

Dom kollade frågande på mig och undrade vad som i hela friden hade hänt. Jag svarade ingenting och gick irriterat framför dom andra och för mig själv. Min tjejkompis (som blir extremt dryg när hon dricker) fortsätter att tjata om vad som hänt varpå mitt sista tålamod tar slut och jag ställer mig mot henne och skriker "JAG HAR PANIKÅNGEST OCH DET VET DU SÅ JÄVLA VÄL OM. SLUTA TJATA FÖR HELVETE". Det blev rätt stelt efter det.

Nu var det bara killen jag tycker om och min tjejkompis kvar, vi skulle tillsammans ta en taxi. Att sätta mig i en bil och sen veta att jag har minst 40minuters resa i denna bilen gjorde denna uppgift helt omöjlig för mig att hantera. Jag stod som förstenad framför bilen medan de andra ropade att jag skulle komma. Jag kunde verkligen inte. Fråga mig inte varför, men det kändes som att det precis ställts en skyhög mur mellan mig och bilen som jag först var tvungen att klättra över. Jag satte mig i bilen, men hoppade av tre minuter senare, ringde en annan polare och sov hos henne. Jag vek mig för min ångest, min ångest bestämmer vilka val jag kan ta och vad jag kan och inte kan göra. Jag känner mig svag och mina metoder hjälper inte att kontrollera den. Men ändå tvärvägrar jag hjälp. För ingen kan ändå förstå.

Jag kommer inte ihåg vad jag ville få ut av detta inlägget, förlåt mig.

Likes

Comments

Tro mig, att om någon ens någonsin kommer att läsa detta så vet jag hur dumt det låter. Jag vet hur patetiskt det är att ligga i en soffa och starta en blogg för att kunna klaga. Vem ska jag annars prata med?

Jag har vänner, det är inte det som är problemet. Problemet är snarare det att det känns som att jag redan pratat för mycket med dom. Jag vill inte börja dra upp mina problem hela tiden, jag vill inte vara för tjatig. Jag har tre olika slags kategorier på mina vänner:

Kategori 1: När jag pratar med denna slags vännen så kommer denne att kolla på mig med huvudet på sne och säga "jag förstår", sen kommer den snabbt att övergå till ett mer roligt samtalsämne.

Kategori 2: Denna slags vän kommer börja att tävla om vem det är mest synd om. Börjar jag en konversation med "fyfan vad jag är trött på mitt liv idag" kommer denne att kontra med ett "ja samma här.. jag har blablabla", även fast denne såklart har en lika stor rättighet att tala om sitt problem så känns det bara som att ens eget blir förlöjligat och förminskat. (När jag tex. först berättade för min kompis om min panikångest blev svaret "nu vet du vad jag gått igenom").

Kategori 3: Min favorit, "tänk på barnen i Afrika" ish. Alla har vi väl en sån här vän? När svaret hela tiden blir något i stil med "tänk på dom som har det värre". Ja okej, för en person verkar min smärta kanske inte så stor, men det är samtidigt den skarpaste smärtan just JAG har känt på.

Därför skapade jag då denna bloggen, för att kunna ventilera helt enkelt. Jag vill kunna gå tillbaka, bolla idéer i min hjärna. Skriva om min vardag eller om vad fan som helst egentligen. Jag behöver inte heller bry mig om hur intressant det är för någon annan, detta är helt enkelt min jävla skitblogg. Ja fy vad dum jag är som skriver detta på ett sätt som verkar vara till någon annan, men jag tycker att det blir bäst så. Den känns inte heller lika drygt att skriva då.

Likes

Comments