Header

Helgen har ägnats åt uppdatering av hemsidan annelimatsson.com. Nu finns här också mitt nyregistrerade företag Inklusive Kommunikation. Och med det följer logotype. Det är roligt att prova sig fram och nu lutar det åt en av 2 varianter som jag får fundera lite över. När det är klart ska jag självklart lägga ut den här. Nu finns också mer information om olika uppdrag som är möjliga att boka. Det är dock begränsat med tid förstås eftersom jag har mina forskningsstudier men det mesta går att få till om man är flexibel så det ordnar sig. Det ska bli hemskt roligt iaf att lansera och etablera KAKS och jag är stolt över att några redan visat intresse för att vilja bli licensutredare. Efterhand så kommer mer information på hemsidan om hur, var och när.

Veckan är ganska späckad. Etikkurs, essäuppgift, metodhandledning, och på fredag fm ska jag vara med på P4 Förmiddag på radio halland med Ann Jurneus och prata kränkande särbehandling, forskning och böcker. Vi konstaterade att det var 10 år sedan precis sedan vi träffades och gjorde ett radioinslag med anledning av boksläppet av Konflikters liv och död. Det är verkligen inte klokt att det gått tio år sedan dess. Men massor har förstås hänt under tiden. Just nu är iaf arbetet väldigt intressant och inspirerande. Det är inte alls svårt att gå upp på måndagmorgon!

Men nu i skymningen är det dags att tända adventsljus och ägna sig lite åt lugnet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Veckorna går som alltid väldigt fort. Det är nu 9 veckor sedan böckerna kom ut, men det känns inte så länge. Det har också gått 3 månader in i forskningen men det känns mycket längre. Upplevelse av tid är verkligen konstigt. De första linjerna på studien börjar iaf att bilda någon slags urskiljbar figur som får fyllas i efter hand. Och jag har hittat så mycket intressanta artiklar och böcker att jag bara inte förstår hur jag ska hinna läsa allt.

Och sedan har jag fått de första intresseanmälningarna till licensutbildningar för KAKS. Jag har börjat bolla tankar och ide'er om innehåll och upplägg och det verkar finnas stort intresse. Jag minns inte riktigt första gången jag tänkte på detta med att utbilda utredare men det var flera år sedan. Jag hade en inre bild av en kursgård i Dalarna för att det är så härligt där. Det är också lite geografiskt åtkomligt från olika håll i landet. Men just nu är det inte aktuellt. I alla fall så ska det bli roligt att förverkliga utbildningsdelen. Igår hade jag ett samtal med en organisationspsykolog som är intresserad av licens. Han berättade att han hittills duckat den typen av uppdrag för att det har känts som osäker mark på grund av saknad av beprövad metod. Det känner jag igen från många. Det är inga processer att leka med precis. Ofta är det starka aggressiva krafter, vilket ju är förståligt med tanke på skadan det orsakar både individer och organisationer. Ett annat samtal jag hade på lunchen igår med en vän och chef förde på tal att metoo- kampanjen nu säkert också kommer att leda till fler önskemål om utredningar av kränkande särbehandling, trakasserier och diskriminering. Det håller jag för troligt. Det är en stark motståndsrörelse i rullning nu känns det som. Tystade röster börjar höras allt högre.

Det är en tid när censur och överanpassning som norm börjar tappa greppet. Maktstrukturer börjar krackelera. Och där någonstans spirar en anda av civilkurage.

Likes

Comments

Jag har sett filmen Beck - Sista dagen. Filmen följer en introvert och påtagligt deprimerad mördare. Det tar ganska lång tid innan man förstår motivet. Han säger knappt ett ljud, svarar bara helt avflackat på tilltal och är skrämmande i sin slutenhet. Möjligen psykotisk. Men situationen klarnar något när han ringer på hos en kvinna som är påtagligt skuldmedveten när hon öppnar och blir stressad av hans uppdykande. Bjuder in honom på kaffe och börjar försöka förklara det som hon varit bidragande till.

Man förstår nu att de varit kollegor. Båda lärare. Man får nu också veta att mannen blivit oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp och fått sluta på skolan och fått sitt rykte helt förstört. Han kan inte få ett nytt jobb som lärare. Kollegan förklarar att hon aldrig trott på anklagelserna men att hon känt sig tvingad att skriva på en lista för att underminera honom och att det vore olämpligt att ha kvar honom som lärare.

Jag ska inte avslöja mer av själva filmen. Det är inte det som är poängen. Filmen är dock ett skolboksexempel på ett fenomen som kallas ostarcism, vilket är en typ av mobbning där kärnan är social exkludering, utmanövrering och bannlysning. Fenomenet har studerats inom socialpsykologin i ungefär 10-15 år. En stor anledning till att man fick ljuset på detta fenomen var skolskjutningarna i USA. Man försökte förstå vad som provocerade fram denna vansinniga vrede och massmord för det mesta avslutade med självmord. Det visade sig att brotten drevs fram ur ett våldsamt raseri från elever som varit utstötta och socialt isolerade.

Det man kommit fram till i studier är att ignorering, nonchalering av någons existens och väl och ve triggar igång ett system som aktiveras vid avvisning. Ostracism kallas också Social Death Penalty ibland. Det förefaller vara så smärtsamt och hitfullt för vår överlevnad att vi tvingas utveckla starka copingstrategier för att till varje pris försöka återupprätta någon social respons. Många studier har visat att det är vanligt när det gäller att trigga igång aggressivt beteende och att söka upprättelse i någon form.

Det här kommer att vara en stor del av mitt forskningsområde framöver. Jag vill undersöka vad som inte framkommer i filmen här; vad är motivet till att utmanövrera människor i arbetslivet? Eller snarare, hur kan vi förstå processerna. Vem vinner på att t ex oskyldigt anklaga någon och förstöra möjligheten till att fortsätta i sitt yrke? För det är nämligen inte bara på film det händer. Vem vinner på det och vad?

Och vilka processer gör att gruppen inte står emot utan går med i ett agerande de inte vill stå för egentligen?

Kvinnan i filmen här sa" Annars hade jag väl inte fått vara kvar. Eller i allafall skulle jag ha blivit helt utfryst." Hur vet man det? Vilka är signalerna?



Likes

Comments

Min tanke med Inklusive bloggen är att prata högt och lågt om mobbning och särbehandling utifrån tankar som kommer och går. Jag trodde att det skulle bli massvis med blogginlägg när jag började min doktorandresa men istället har inläggen blivit glesare vilket är en dödssynd när man väl startat en blogg. Jag vet. Jag tror att en orsak är att jag håller på att skifta processer i hjärnan. Det börjar bli väldigt teoretiskt där inne nu:)

Begrepp cch definitioner. Artiklar och fotnoter. Den slags tankar blir väldigt nördigt och det passar inte här tycker jag. Däremit har jag på min hemsida dragit igång en blogg som heter Min avhandlingsresa. Där tillåter jag mig att vara hur nördig som helst och om man är teoretiskt intresserad av det här temat får man gärna titta in.

När hjärnan vant sig vid teoretiserandet kommer jag troligen att skifta fokus igen och växla mellan olika forum.

Iag. Jag märker, bl a på LinkedIn att intresset för mobbning och kränkande särbehandling ökar. Fler och fler formulerar olika frågeställningar och dilemma. Och söker svar. Det har börjat dyka upp förfrågningar om den licensutbildning jag planerar för KAKS utredningar vilket jag förstås tycker är väldigt roligt. Skicka gärna in en intresseanmälan om du går i såna tankar. Drt är ännu bara på planeringsstadiet men kommer att ta mer konkret form efter hand. Om detta kan man också läsa mer om på hemsidan annelimatsson.com.

Nu önskar jag en trevlig söndag!

Likes

Comments

Att det finns personer wom är aggressiva behöver vi väl knappast orda så mycket om. Det både hör och ser vi. I hemmen, grannskapet, krogen, föreningslivet. Styrelserummet. Grannlandet eller på andra sidan Atlanten. Och självklart möter vi det i arbetslivet. Eller är det självklart? Jag vet att många ryggar tillbaka när man pratar om aggressivt beteende. Som att det alltid på något sätt är svårt att ta till sig att "vanliga människor" är aggressiva. Det finns en viss naivitet i detta. Eller kanske är det bara god vilja. Men det får förödande konsekvenser om det inte sätts gränser för aggressivt beteende.

Min egen definition på vad som är aggressivt beteende är då någon breder ut sitt eget handlingsutrymme på bekostnad av någon annans. Vad är det som gör att det är så svårt att "se" aggressiva handlingar? Är det för att vi saknar erfarenhet av det? Att vi vill tro alla om gott? Men när vi samtidigt ser att någon annan råkar illa ut av andras handlingar? Vad är det som gör att vi inte sätter stopp? Man kan analysera det från alla möjliga håll och vinklar: survivel of the fitesst, identifying with the aggressor, brist på civilkurage, paralys, rädsla för repressalier eller hot, social ranking, beroendeförhållande, manipulation, skuldkänslor. Va? Skuldkänslor? Ja. Jag tror det. Jag tror att många av oss förväxlar gränssättning med kränkningar. Jag tror att många tycker synd om personer som beter sig illa. Att man psykologiserar och försvara beteendet med att det är en person som mår dåligt själv och "inte har blivit sedd". Jag tror också att vi, när vi är normalt fungerande, reagerar starkt på att vi inte vill "peka ut" någon. Vi vill inkludera och ge folk en andra chans. Dessvärre verkar det vara svårt för oss att skilja mellan att sätta gränser och fördöma ett beteende utan att vilja distansera oss från personen. Och då aktar vi oss. Vill inte exkludera och istället får den här slags typer fritt spelrum. På andras bekostnad.

Det vi skulle behöva, tror jag, är att reagera och bli förbannade. Ryta till och säga ifrån. Lägg av med det där! Nu får du ge dig! Sluta! Och backa upp varandra i de reaktionerna. Lyssna nu! Lär dig en läxa! Väx till dig!
Och i en kultur som tål den slags uttryck går det också snabbt över. Det skapas andra normer. Alla som är föräldrar kan lätt relatera till det. Vi skulle inte klara uppdraget om vi gick omkring och tänkte på diplomatin hela tiden. Det är helt enkelt inte naturligt. Eller hur?

Likes

Comments

Jobbarometern är en årlig rapport från Sveriges Företagshälsovård som samlar in värdefull information om hur temperaturen i arbetslivet ser ut år från år. I år framträder en trend som verkligen sätter luppen på behovet av arbetsmiljöarbete. 1 miljon människor rapporterar att de känner obehag inför att gå till jobbet. 1 miljon. 20% av alla som arbetar i vårt avlånga land går till jobbet med obehag. Det säger inte lite om vår psykosociala arbetsmiljö. Det framkommer också att denna grupp är oftare sjukskriven. Knappast förvånande. Korttidsfrånvaro har blivit en copingstrategi för att hantera en sjuk arbetsmiljö.


Och vad handlar dessa siffror om? 37% av kvinnorna i denna grupp som känner detta obehag, rapporterar att det förekommer trakasserier och mobbning på deras arbetsplats. 33% av männen säger samma sak. Om vi går på medianen är då alltså 35% av 1 miljon människor på något sätt exponerade för kränkande särbehandling. 350.000 människor påverkas av detta antingen direkt eller indirekt får man förstås tillägga. Det kan ju också vara att man vet att andra på arbetet är utsatta ävensom man själv inte är det men det är då iaf på sådant sätt att det leder till obehag inför att gå till jobbet.

Min erfarenhet efter alla intervjuer med människor i arbetslivet är att just detta att ha förväntans-oro inför att gå till jobbet är ett signum för att det är ganska allvarliga problem. Det är nämligen relativt ovanligt att man uppger den slags obehag även när missnöjet är stort och man beskriver att det finns en hög arbetsbörda och uttalad stress. de flesta säger trots allt att de ändå trivs på sitt jobb och inte känner obehag inför att gå dit. Men när man gör det, brukar det också vara situationer som är graverande. Det ska ha gått ganska långt för att man ska uppleva aversion - det vill säga ett starkt obehag som syftar till att undvika en viss situation eller interaktion. Oftast hänger det ihop med sociala faktorer på jobbet. Samspelet i gruppen, frånvarande stöd från chefen, konflikter, "Det som sitter i väggarna", aggressivt beteende från någon eller mobbning och utanförskap.

1 miljon människor mår dåligt över att gå till sitt jobb. Vad skulle hända om alla de slutar? Poliser, brandmän, sköterskor, barnskötare, renhållningsarbetare, läkare? Vad skulle ske med samhället?

Och som jag skrev häromdagen, när det gäller mobbning är det bästa vi kan råda människor som är utsatta utan att någon vill ingripa, att faktiskt söka sig därifrån. Men som sagt, vad gör vi om nyckelpersoner i nyckelyrken lämnar sina jobb?

Nej, nu är det på tiden att organisationer runt om börjar agera och ta samhällsansvar såväl som arbetsgivaransvar. Vi behöver moraliska ledare, modiga HR-straqteger och kloka fackliga företrädare. Och vi behöver ta ett gräsrotsansvar. Om alla kunde ägna 1 timme i veckan åt att fundera på hur man själv kan bidra till en bättre arbetsmiljö tror jag att vi tillsammans kan uträtta stordåd.

Likes

Comments

Läsandet fortsätter. Jag har börjat komma in i tåg-pluggandet. Rätt avgång, det vill säga, inte mellan 7 och 9 på morgonen, är tåget ganska glest och det går att breda ut sig med böcker, anteckningsblock, markörpenna, dator och fika. Tiden försvinner och det är nog de mest effektiva timmarna på dagen. Fullt fokus. Underbart. Och hösten bjuder på vackra väderscenario. Möjligen stör det mig att jag inte är ute med kameran istället. Iaf.


Man har gjort studier på om det finns olika personlighetsdrag som skyddar mot mobbning. Det är inte alls entydigt men det verkar finna olika egenskaper som antingen gör oss mer sårbara för eller skyddar mot mobbning. Ett resultat som förbryllade forskarna var att man jämförde personer som hade hög grad av det vi känner till som KASAM - Antonovskis begrepp som kort innebär att vi som är rustade med en hö grad av detta har en förmåga att göra världen och det som pågår begripligt och sker i ett sammanhang. Antonovski som introducerade begreppet hade studerat överlevare och hittat denna förmåga som ett gemensamt drag hos dem som inte blivit svårt traumatiserade där andra blivit svårt lidande.

Iaf, nu jämförde man alltså personer som fått höga poäng på denna förmåga och som varit exponerade för mobbning. Och då visade sig följande. Till en viss nivå av exponering av mobbning så fungerade denna faktor skyddande men ju längre mobbningen pågick desto värre blev det. Alltså, höga poäng på KASAM ledde till ökad stress i förhållande till grupper med låg grad av KASAM! Man har tolkat det som att själva copingstrategierna kapsejsar och då även på andra områden i livet. Kanske är det så att om man är van att kunna göra allting begripligt blir det outhärdligt när det inte går längre. Kanske påverkar det hela individens världsbild? En annan slutsats från forskarna var att ingen i längden kan stå emot effekterna av mobbning.

Det är väl fruktansvärt. Jag menar, överlevare från alla möjliga traumatiserande händelser som krig och fångläger, har kunnat göra sammanhanget begripligt och på så sätt undgått svår traumatisering men mobbning i arbetslivet - står vi inte emot! Krafter ska jag säga.

Men det finns i alla fall en faktor som verkar skydda ordentligt: Avsikten och mobiliseringen att lämna stället. Personer som planerar för att ge sig av hamnar i lägre grad av beroendeställning och då ökar känslan av att både kunna förutsäga, kontrollera och påverka sitt liv. So get ahead, make a plan!


Likes

Comments

Jag läser just nu Ståle Einarsens Bullying and Harassment in the Workplace från 2011 vilket är huvudboken när det gäller mobbningsforskningen i Scandinavien. Det är Einarsen som också är upphovsman till Faktaundersökelse som blivit en känd utredningsmodell när det gäller kränkande särbehandling. När jag skrev Kränkt eller Särbehandlad fick jag frågan om hur jag ser på eventuella reaktioner på att min metod konkurrerar med Faktaundersökelse. Jag blev ganska ställd. Modeller och metoder får vi ju hoppas utvecklas och etableras. Jag tänker att olika modeller och metoder behövs för att kunna tillämpa i olika situationer. Den dag tillämpade metoder, oavsett område, blir religion, då vill jag tacka för mig. Så kort sagt, svar på fråga - Det kan jag väl inte ta hänsyn till.. Om det blir surmulna reaktioner från "konkurrenter". Sånt får man ta.

Jag skulle vilja lyfta fram en del frågetecken som dyker upp när jag läser den här boken. Det är tveklöst så att Einarsen & Co är Scandinaviens främsta gestalter på arenan för mobbningsforskningen. Det finns enormt mycket kunskap och samlad erfarenhet på området. Boken är full med intressanta vinklar och viktiga observandum beträffande vad som framkommit i mobbningsforskningen under de 2 decennier som forskningsfältet har breddats enormt. Och det är inte tu tal om att mobbning får allvarliga konsekvenser för de som drabbas. Det framgår tydligt. I boken läser jag också att mycket forskning pekar på att mobbning ofta är indirekt och smygande. Att det sällan handlar om enstaka incidenter. Han skriver också så här:

"Independently of which definition of bullying is used, one important implications of such a definition is that based on the observation of a single negative act, it is impossible to decide whether or not this is bullying. Rather the bullying process has to be taken into account."

Jag håller med helt och hållet.

Så långt allt väl. När jag sedan läser kapitlet om utredningsprocessen blir jag dock förvirrad. Det står tydligt och klart att om utredning ska göras så är det av organisationens egna anställda. "It it advantageos that the investigators come from different organizational units although optimal solutions might sometimes be difficult to achive." Jag blir illa berörd faktiskt. Det står vidare att internutredarna ska väga bevisen och självständigt göra en bedömning. Ock utredningen ska göras objektivt.

Interna utredare kommer alltid att vara i beroendeställning till arbetsgivaren, det säger sig själv. Men bortsett från detta är det dessutom personer med helt andra arbetsuppgifter och kompetens som ska genomföra något så komplicerat som en mobbningsutredning!? Det är svårt också för erfarna beteendevetare på fältet. Jag ska dock tillägga att jag inte läst boken om Faktaundersökelse och att jag utgår från att utbildningen numera inte vänder sig till lekmän men jag får låta detta vara osagt. Jag tänker hur som helst att detta, Bullying and Harassment, är en vida spridd bok som av många anses som en huvudbok gällande mobbning och att det som står ändå är utgångspunkt.

Hela upplägget påminner om en polisiär förundersökning som också det gör mig bekymrad eftersom det ska genomföras av internt anställda i organisationen. Det står t ex. "Where there are no evidence or none is willing to come forward, or where it is one persons word against another´s investigators should seek out other evidence which could corroborate any claim made. For example physical marks could be presented as evidence."

Så våld ska också utredas internt då? Det är ju en polisiär angelägenhet. Vad händer om vi överlåter ett sådant bevissökande till personer som vill sätta dit någon eller rentvå en annan? Jag har varit med om berättelser där personers personliga skåp blivit uppbrutna, datorer speglade och kollegor som följt efter någon med bilen för att söka "bevis".

"Fair treatment means that someone accused for bullting should know what he or she is being accused of end the exat nature of that complain. Furthermore, alleged perpetrators must be given the opportunity to call witnesses and present other evidence that may support their side of the case." Inget om fair treatment för den utsatta alltså.

Lite längre ner står det: "Moreover, in order to take action against someone accused of bullying, the organization needs to establish objectivity whether the alleged behavior has taken place, the nature of such behavior, and wether the actual events must be considered as e breach of either internal codes of conduct or possible the relevant national legal code."

Så organisationen ska själv bedöma om beteendet är att betrakta som avvikande från juridiken? Och eftersom utredningarna ska göras internt blir det ju lite svårt att befinna sig i underläge. Eller? Vem vågar anmäla då? Jag håller det för otroligt att organisationen själv skulle döma ut sig.

Alltså, hur blir det då om mobbningen utförs av ledningen eller någon som ledningen favoriserar? I samma bok står det i ett annat kapitel att forskning visar att huruvida mobbning uppstår i hög utsträckning är beroende av ledningen. Eller utgörs av ledningen. Hur får man ihop kapitlen? Och hur blir det med den organisatoriska och sociala nivån av arbetsmiljön när det så tydligt ska handla om utpekade individer? Och hur går det ihop med den sociala och organisatoriska arbetsmiljön i den nya AFS.2015:4?

Jag förstår inte riktigt hur resonemanget hänger ihop om jag ska vara ärlig.

Jag kan tänka mig ett scenario där det verkligen lämpar sig att tillämpa Faktaundersökelse som utredningsmetod och det är när personer som själva har ett aggressivt beteende och tydliga samarbetsproblem hävdar att de är utsatta för kränkande särbehandling varje gång arbetsgivaren eller kollegor sätter gränser. Det förekommer absolut. Människor blir, som jag också skriver i Kränkt eller Särbehandlad, kränkta över de mest häpnadsväckande saker i arbetslivet. Men också i dessa fall, eller kanske särskilt i dessa fall behöver utredningen göras av tredje part som har lång erfarenhet av betendevetenskapligt arbete. Det är inget man tar sig an lättvindigt.

Jag skulle personligen fasa för att hamna i en utredning som hade fokus att smula sönder mina erfarenheter för att jag inte kan föra det i bevis. Och jag blir ännu mer oroad över tanken att lekmän i den interna organisationen skulle väljas ut för att utreda diverse komplicerade händelseförlopp där både min och andars anställning och hälsa står på spel.

Nu hoppas jag att det sedan 2011 ändrat sig och att utredningsmodellen numera enbart vänder sig till utredare som har en beteendevetenskaplig grundutbildning och profession och att det inte anfäktas internutredningar längre. För isåfall är det verkligen på tiden att lyfta debatten ut i ljuset. Det är dessutom rakt emot vägledningen i AFS2015:4 som tydligt påtalar att utredningar ska göras av tredje part. Jag tänker också att det är bra om det, utöver min egen metod, utvecklas andra modeller. Det är helt enkelt inte bra om metoder som har med människors liv och hälsa blir dogm. De ska befinna sig i konstant vardande och förändring.

Likes

Comments

På linkedIn följer jag en tråd som lyfter fram frågeställningen om när/hur arbetsgivaren betraktar interaktionen på sociala medier som en tillgång eller en belastning. Jag bidrog själv i denna tråd och kom på att det faktiskt är värt ett eget blogginlägg för det är något jag både noterat och råkat ut för själv. Det handlar om att vissa arbetsgivare å ena sidan vill att man som medarbetare ska promota arbetsgivaren på sociala medier men sedan också vill ta över och regissera vad och när man skriver med hänvisning till att all kommunikation under arbetstid på sociala medier ägs av arbetsgivaren. Det blir väldigt absurt.

Internet per definition är fritt. Vi har också en väldigt stark grundlag kring yttrandefrihet och tryckfrihet. När och om jag lägger upp ett konto som privatperson på sociala medier är det mitt. Som privatperson. Då infaller alltså detta sätt att söndra och härska.
För en tid sedan lästa jag en policy om kommunikation som ett företag skrivit angående kommunikation på sociala medier. Policyn hade inte kommunicerats öppet i verksamheten. Den låg inte ens tillgängligt sökbar på intranätet. I denna policy står det att all kommunikation som sker på sociala medier under arbetstid betraktas som arbeysgivarens egendom och görs i tjänsten. Intressant nog har samma företag förhandlat bort arbetstid, vilket i praktiken innebär att man som medarbetare blir helt livegen kring vad och när man kommunicerar. Vad vill man åstadkomma med detta sektliknande beteende? Varför gömmer man den slags policy? Det skapar oerhört mycket förvirring och rädsla för att på något sätt "åka dit" för att jag som privatperson t ex gillar ett inlägg som kanske tillhör en tråd med medarbetare anställd på ett konkurrentföretag? Eller säger något som tolkas negativt på nåt sätt.

Transparensen som sociala medier med det nätverkande som byggs där är inte möjligt att kontrollera. Och de flesta sköter detta galant. Fördelarna med nätverkande är för de flesta positivt och uppskattas av den moderna arbetsgivaren men där är vi inte överallt. Det finns fortfarande organisationer som är mer eller mindra paranoida och starkt grandiosa vad gäller kontrollen av sina anställda.

Det är en fantastiskt bra grogrund för konflikter, härskartekniker, utstötningsmekanismer och mobbning. Jag önskar verkligen att fler vågar prata öppet om den slags erfarenheter av en kvarleva till feodaltiden som paradoxalt nog banar väg genom det öppna internet.

Vi kan inte ha ensidig transparens. Det vill säga full öppenhet till arbetsgivaren om allt vi kommunicerar men sedan censurerar.

Var hamnar vi då i för samhälle?

Likes

Comments

Jag tittade på Malou efter 10 där hon pratade med Dominka Peczynski och prästen och tecknaren Kent Wisti. De pratde om det här med vad som är möjligt att göra. Kan man göra vad som helst? Nu såg jag inte hela inslaget men jag förstod att det blev en diskussion om vad som menas med Grit. Grit är ett nytt ord för uthållighet och beslutsamhet tänker jag. Det har blivit en hype kring ordet eftersom det är ganska "lyckade" människor som använder ordet. Jag är lite skeptisk till hela grejen måste jag säga och det var gästerna i studion också. Dominika sa tt vi lurar våra barn med att växa upp i tron att de kan bli vad de vill utan reservation eftersom livet inte formar sig efter vår vilja. Det tyckte jag var en ganska bra formulering. Wisti svarade med att vi behöver fråga oss varför vi vill saker om det inte är framkomligt men var ganska oklar kring vad han menade med det tyckte jag. Han sa också att även om han tränade 10.000 timmar på basket så skulle han i te bli stjärna, även om han skulle bli bättre förstås. Malou berättade att hon börjat skriva på en roman trots att hon inte trodde att hon kunde skriva och i processen upptäckte att hon faktiskt tyckte att hon kunde och att denna upptäckt gav en inspiration och hon tog det här som en slags intäkt för att " man kan bara man vill " - Grit.

I alla fall. Jag fick en bild på näthinnan som talade om att det här handlade om olika saker. Bilden (om det nu går att översätta den i ord) visade tre uppställda figurer ungefär som fiaspelspjäser brevid varandra omgivna av linjer. Den ena figuren var en figor med linjerna långt utanför sig själv, den andra figuren hade linjerna kring sina konturer och den tredje hade linjerna som beskar figuren. Min tolkning av dessa figurer var att den första figuren handlar om en person som har gått utanför sina begränsningar. Det är väl detta Perczynski menar när hon säger att vi lurar oss själva och barnen om vi målar upp en illusion som inte går att förverkliga. Den andra figuren tolkar jag handlar om en person som realiserar sin fulla förmåga. Den tredje figuren representerar sedan en figur som begränsar sin fulla förmåga.

Jag tror att när Malou upptäcker sitt kreativa skrivande så går hon från figur 3 till figur 2. Hon upptäcker något som hon inte visste att hon kan helt enkelt. Det betyder dock inte att man kan vad man vill. Jag tror att det är här de flesta av oss har en stor resa framför oss eftersom de flesta går omkring med oförlöst potential. Men jag tycker precis som båda gästerna i studion att det är ett fåfängt tilltag att få för oss och sedan sträva efter att jag-kan-vad-som-helst. Och precis som Kent Wissti säger - varför?

När vi är utsatta för mobbning blir vi fort personer som anpassar oss till figur 3. Vi blir begränsade. Först av omgivningen och sedan av oss själva. Vi accepterar begränsningen eftersom vi inte kan påveka det. I det sammanhanget. Vi hamnar i inlärd hjälplöshet och är rädda att bli sanktionerade om vi gör nåt "otillåtet".

Kanske har begreppet Grit och andan av du-kan-vad-du-vill kommit ur en slags motreaktion på att andra tillskriver oss begränsningar. Men det vore bättre med nya ord som lär oss att sätta gränser och avgöra vad som är rimligt och önskvärt att lägga vår möda på. På så sätt kan vi som Malou upptäcka nya förmågor vi har och inspireras av det.

Likes

Comments