Header

Det har varit lång väntan och problem på vägen med utgivningen som jag tidigare sagt. Men när jag väl bestämde mig för en ny leverantör så går det på räls. Egenutgivningen håller verkligen på att skapa en plattform. En ny era med författarens möjlighet att själv kontrollera vad som ges ut och när och hur. Det finns olika både för och nackdelar förstås. Men även om det blev en längre väg till återutgivning av min första bok så är jag idag både stolt och glad att kunna säga att den är ute igen. Lite smygsläpp. Den finns att förhandsboka på Recito Förlags egen näthandel.http://www.litenupplaga.se/1734

Första beställningarna är redan gjorda, vilket känns extra roligt förstås.

Det riktiga släppet i hela handeln kommer i samband med bokmässan i slutet av september. Mässbesökare kan där handla till F-pris. Och då finns den också tillgänglig i den vanliga handeln. Man kan läsa mer om hur processen framskrider på www.annelimatsson.com

Några tidskrifter har också beställt recensions ex. Det blir en spännande höst!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det här har ytterst lite att göra med mobbning. Men en hel del kränkningar. Och våld. Men det är inte det som är berättelsen. Filmen Hjärtan i Atlantis är en väldigt bra berättelse. Den är baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Den påminner starkt om hans andra film Stand By Me och utspelar sig till stora delar i uppväxten på femtiotalet. Ett trasigt hem. Tre vänner. Den första kärleken som aldrig dog ut men som för sent gjordes ett försök att återuppta kontakten. Och så Hopkins. Den mystiska mannen som dyker upp i skuggorna och räddar upp barn och berättar märkliga saker. Ser sånt andra inte gör och hör andras minnen. Eller ser.

Det är en berättelse på det där sättet som man inte kan låta bli att tro på. Att det kan ha varit precis så där. Att det är alldagligt och overkligt på samma gång. Som livet. Det är sällsamt. Om vi står ut med att känna. Se. Ta in varandra på djupet.

Och mobbaren, han får sitt till slut men också han lever med en hemlighet som får honom att göra vad som helst för att inte bli avslöjad. Att vara ett arsle funkar bra för att hålla masken och få vara en i gänget.

Finstämd, vackert foto, skört och rörligt.

Jag kan varmt rekommendera den.

Likes

Comments

Jag har tittat på Clint Eastwoods film Sully. Den bygger på en verklig händelse om en flygolycka i New York 2009.

Ett plan flyger in i en skock fåglar över Manhattan och båda motorerna förstörs. Piloten landar på floden och alla överlever. Men flygbolaget inleder en haveriutredning och är fast beslutna att göra piloten till syndabock eftersom han inte följde protokollet...

Det skulle också ha lyckats om inte piloten fått utredarna att göra om simuleringarna under samma förutsättningar som varit fallet - det faktum att alla inblandade i simuleringen var mentalt förberedda och visste vad som skulle hända. Att det inte går att simulera något så extremt och uppnå samma stress.

Det avgörande här är att när utredarna inser att de haft fel, tillstår detta. Trots att de tappar ansiktet. Eller faktiskt inte. Därför att när de offentligt tillstår att de gjort fel, får de också respekt från allmänheten.


Det jag tänker är viktigt här är att syndabockssyndrom står och faller med prestige eller presigelöshet. Om fler kunde på djupet stå ut med att man gör misstag, att man gör fel bedömningar, att man tänker galet skulle väldigt mycket av problem med konflikter och mobbning lösa sig. När vi slutar att till varje pris dölja att vi gjort fel, och står för det till dem vi behandlat dåligt, kommer vi att vinna respekt. Därför att vi är alla mänskliga. Det betyder att vi inte är felfria. Inte någon. Att stå för sina brister är tecken på mognad. Att hävda perfektion och sänka andra för att själv glänsa är en form av galenskap som dessvärre är ganska terapiresistens. Och ingen står i längden ut med att vara omgiven av dem. Att envist försöka hålla balansen på en pedistal blir i längden tröttsamt. Och ensamt.

Se gärna Tom Hanks i denna rulle.


Likes

Comments

Följande utspelade sig (ungefär) i ett lönesamtal mellan chef och anställd:


" Du har inte riktigt nått upp till din budget. Hur tror du det kommer sig?"
" Ja, det beror ju på att jag inte kan påverka vilka uppdrag jag får. Jag har erbjudit mig att ta flera men de har fördelats till andra. Hur ska jag tolka det, tycker du?"
" Jo, men vi ser gärna att du tar lite initiativ."
" Jo, men man tröttnar ju när man blir förbigången eller bara får det som ingen annan vill göra. Det skickar ganska tydliga signaler tycker jag. Man känner sig i te direkt önskvärd."
" Nej... Du hur länge har du jobbat här nu?"
" Tre år."
" Mmm, men du om det är så att du inte, tja, blivit mer uppskattad efter tre år, då kanske du ska lyssna på de signalerna och söka dig nåt annat. Det kan inte vara bra att gå omkring och vara missnöjd för länge."

Man häpnar. Och sedan - självklart dementier. "Nej, det har aldrig sagts. Det är rena påhitten. Han eller hon har säkert ...eh, ja, en egen verklighetsuppfattning som eh... kanske inte riktigt stämmer. Det verkar faktiskt som att han eller hon är lite deprimerad. Har nog inte haft det så lätt i livet, stackarn. Och då blir man ju energilös och uppgiven. Ska vi koppla in företagshälsovården för några stödsamtal?"

Det här är inte helt ovanligt. Och det är naturligtvis vad Thomas Jordan kallar för dementerbart straffbeteende. Jag tycker det är ett fantastiskt begrepp. I teorin. I praktiken är det rysligt. Och svåråtkomligt. Misshandel maskerad som omsorg är svårt att "bevisa". Det blir som ett organisatoriskt Munchhausen by proxy.

Jag tror att det är något jag skulle vilja skriva vidare om.

Likes

Comments