Header

På linkedIn följer jag en tråd som lyfter fram frågeställningen om när/hur arbetsgivaren betraktar interaktionen på sociala medier som en tillgång eller en belastning. Jag bidrog själv i denna tråd och kom på att det faktiskt är värt ett eget blogginlägg för det är något jag både noterat och råkat ut för själv. Det handlar om att vissa arbetsgivare å ena sidan vill att man som medarbetare ska promota arbetsgivaren på sociala medier men sedan också vill ta över och regissera vad och när man skriver med hänvisning till att all kommunikation under arbetstid på sociala medier ägs av arbetsgivaren. Det blir väldigt absurt.

Internet per definition är fritt. Vi har också en väldigt stark grundlag kring yttrandefrihet och tryckfrihet. När och om jag lägger upp ett konto som privatperson på sociala medier är det mitt. Som privatperson. Då infaller alltså detta sätt att söndra och härska.
För en tid sedan lästa jag en policy om kommunikation som ett företag skrivit angående kommunikation på sociala medier. Policyn hade inte kommunicerats öppet i verksamheten. Den låg inte ens tillgängligt sökbar på intranätet. I denna policy står det att all kommunikation som sker på sociala medier under arbetstid betraktas som arbeysgivarens egendom och görs i tjänsten. Intressant nog har samma företag förhandlat bort arbetstid, vilket i praktiken innebär att man som medarbetare blir helt livegen kring vad och när man kommunicerar. Vad vill man åstadkomma med detta sektliknande beteende? Varför gömmer man den slags policy? Det skapar oerhört mycket förvirring och rädsla för att på något sätt "åka dit" för att jag som privatperson t ex gillar ett inlägg som kanske tillhör en tråd med medarbetare anställd på ett konkurrentföretag? Eller säger något som tolkas negativt på nåt sätt.

Transparensen som sociala medier med det nätverkande som byggs där är inte möjligt att kontrollera. Och de flesta sköter detta galant. Fördelarna med nätverkande är för de flesta positivt och uppskattas av den moderna arbetsgivaren men där är vi inte överallt. Det finns fortfarande organisationer som är mer eller mindra paranoida och starkt grandiosa vad gäller kontrollen av sina anställda.

Det är en fantastiskt bra grogrund för konflikter, härskartekniker, utstötningsmekanismer och mobbning. Jag önskar verkligen att fler vågar prata öppet om den slags erfarenheter av en kvarleva till feodaltiden som paradoxalt nog banar väg genom det öppna internet.

Vi kan inte ha ensidig transparens. Det vill säga full öppenhet till arbetsgivaren om allt vi kommunicerar men sedan censurerar.

Var hamnar vi då i för samhälle?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag tittade på Malou efter 10 där hon pratade med Dominka Peczynski och prästen och tecknaren Kent Wisti. De pratde om det här med vad som är möjligt att göra. Kan man göra vad som helst? Nu såg jag inte hela inslaget men jag förstod att det blev en diskussion om vad som menas med Grit. Grit är ett nytt ord för uthållighet och beslutsamhet tänker jag. Det har blivit en hype kring ordet eftersom det är ganska "lyckade" människor som använder ordet. Jag är lite skeptisk till hela grejen måste jag säga och det var gästerna i studion också. Dominika sa tt vi lurar våra barn med att växa upp i tron att de kan bli vad de vill utan reservation eftersom livet inte formar sig efter vår vilja. Det tyckte jag var en ganska bra formulering. Wisti svarade med att vi behöver fråga oss varför vi vill saker om det inte är framkomligt men var ganska oklar kring vad han menade med det tyckte jag. Han sa också att även om han tränade 10.000 timmar på basket så skulle han i te bli stjärna, även om han skulle bli bättre förstås. Malou berättade att hon börjat skriva på en roman trots att hon inte trodde att hon kunde skriva och i processen upptäckte att hon faktiskt tyckte att hon kunde och att denna upptäckt gav en inspiration och hon tog det här som en slags intäkt för att " man kan bara man vill " - Grit.

I alla fall. Jag fick en bild på näthinnan som talade om att det här handlade om olika saker. Bilden (om det nu går att översätta den i ord) visade tre uppställda figurer ungefär som fiaspelspjäser brevid varandra omgivna av linjer. Den ena figuren var en figor med linjerna långt utanför sig själv, den andra figuren hade linjerna kring sina konturer och den tredje hade linjerna som beskar figuren. Min tolkning av dessa figurer var att den första figuren handlar om en person som har gått utanför sina begränsningar. Det är väl detta Perczynski menar när hon säger att vi lurar oss själva och barnen om vi målar upp en illusion som inte går att förverkliga. Den andra figuren tolkar jag handlar om en person som realiserar sin fulla förmåga. Den tredje figuren representerar sedan en figur som begränsar sin fulla förmåga.

Jag tror att när Malou upptäcker sitt kreativa skrivande så går hon från figur 3 till figur 2. Hon upptäcker något som hon inte visste att hon kan helt enkelt. Det betyder dock inte att man kan vad man vill. Jag tror att det är här de flesta av oss har en stor resa framför oss eftersom de flesta går omkring med oförlöst potential. Men jag tycker precis som båda gästerna i studion att det är ett fåfängt tilltag att få för oss och sedan sträva efter att jag-kan-vad-som-helst. Och precis som Kent Wissti säger - varför?

När vi är utsatta för mobbning blir vi fort personer som anpassar oss till figur 3. Vi blir begränsade. Först av omgivningen och sedan av oss själva. Vi accepterar begränsningen eftersom vi inte kan påveka det. I det sammanhanget. Vi hamnar i inlärd hjälplöshet och är rädda att bli sanktionerade om vi gör nåt "otillåtet".

Kanske har begreppet Grit och andan av du-kan-vad-du-vill kommit ur en slags motreaktion på att andra tillskriver oss begränsningar. Men det vore bättre med nya ord som lär oss att sätta gränser och avgöra vad som är rimligt och önskvärt att lägga vår möda på. På så sätt kan vi som Malou upptäcka nya förmågor vi har och inspireras av det.

Likes

Comments

Jag läser just nu The Social Outcast med Kipling D. Williams som red. Det är verkligen en bok jag ofta kommer att återkomma till eftersom den vänder och vrider på alla möjliga begrepp som kan relateras till kränknade särbehandling och mobbning. Ett kapitel handlar om avvisning. Jag tänker att detta är en del som behöver lyftas fram mer i mobbningsforskningen. Man kan ju tro att det är självklart men inte alls faktiskt. Och det blir också påtagligt att det finns skillnader. Framförallt är ju avvisning något som sker i alla möjliga sammanhang och inte enbart i mobbning. Vi tänker säkert särskilt på avvisning i kärleksrelationer när begreppet dyker upp. För oss som relaterar mycket till anknytningspsykologin så är avvisande ett centralt begrepp för att förstå otrygg anknytning också.

Men nu var det inte det jag tänkte på i det här sammanhanget. En typ av avvisning handlar om att någon blir avvisad på grund av sina egenskaper. Man kanske blir provocerad av det men det hjälper inte mycket för så är det uppenbarligen. Folk avvisar någon som på något sätt avviker från normen. Det är ju inte någon större överraskning. Vi vet det. Och ganska mycket forskning har ägnats åt dem man kallar för avvikande. Associationerna går då till ganska udda personer som vi hittar i marginalerna. Man undviker dem. Tiggarna utanför affären, gubbarna på parkbänken, gaphalsar och bråkmakare. Men hur många tänker i avvikelsetermer när det gäller personer som är mer "lyckade" än de flesta? Det kan handla om kompetens, älskvärdhet, utseende, godhet, intelligens. Jo, just det. Människor som har något åtråvärt blir också avvisade har det visat sig. Man tror att det beror på att de utgör ett hot. Jag tror att detta är viktigt för att få ny kunskap om varför vissa utmanövreras. För när någon blir utstött så börjar vi automatiskt felsöka. Vad han eller hon gjort? Det måste finnas "ett skäl". Är hon inte lite... konstig? Egentligen är det lite märkligt att vi gör så med tanke på alla deckare och romaner som på olika sätt har avund och hämnd som motiv till många brott.

Jag tänker också att det för dem som drabbas av avvisning och utstötning på grund av att man är "för" snäll, "för" duktig, "för" klok eller "för" godhjärtad rent av, inte ens själv går till de beskrivningarna i självbilden utan letar fel som alla andra utan att kanske hitta en jättebra förklaring. Om man är socialt avvikande på ett sätt som vi vanligen förknippar med det, så har vi troligen en slags "vana" av att inte bli accepterad och att det kan vara en slags hjälp för att det, om än tragiskt, blir begripligt på någon nivå. Därför tror jag att krisen blir större i andra änden av spektrat. För hur kan det vara fel att till exempel vara hjälpsam och omtyckt?

Å andra sidan så har nog de flesta hört någon säga: " Vem tror han att han är?" eller " Hon är bara för mycket".

Det märkliga är väl att vi sällan stannar upp och frågar oss vems mått vi ska rätta oss efter.

Vi behöver titta i båda ändar av normalfördelningskurvan när det gäller avvisande och utstötning. Och mobbning.

Bilden är en hyllning till det oväntade.

Likes

Comments

Programmet som min doktorandutbildning ligger inom heter Organisatoriskt och social säkerhetsklimat. Jag tycker att det är ett lysande begrepp. Vi är så vana att tänka i risktermer och ohälsa att det nästan blir som att lära sig ett nytt språk. För att ha fokus på säkerheten innebär ju att man också vet vad som skapar säkerhet. I den fysiska arbetsmiljön är det enkelt. Hjälm, säkerhetslinor, räcke.

Men vad utgör organisatorisk säkerhet? Det måste inkludera aspekter som skapar trygghet, förutsägbarhet, möjlighet att påverka och förstå, tänker jag. Vad är det i det organisatoriska som gör det? Och vad räknas till det organisatoriska? Det måste ju både handla om struktur och kultur. Huset där arbetet "bor" på nåt sätt.

Vi får de hus vi bygger så det behövs bra koll på bärighet, rörledningar, elektricitet, rumsplanering. På samma sätt som när vi bygger behöver vi förhålla oss till allt som hör till så att organisationen inte blir ett fuskbygge. Lika självklart som i den fysiska arbetsmiljön.

Huset är min metafor. Det vi behöver när vi skapat en mental modell för vad det innebär, är språk. Då kan vi skapa "byggnormer "för verksamhetens säkerhetstänkande.

Likes

Comments

https://bokmassan.se/2017/09/bokmassan-bjuder-till-manifestation-mot-rasism-30-september/

Idag delar man ut boken Rebecka Bolins bok Tackla hatet, på bokmässan som en del i manifestationen mot rasism. Och på Göteborgs gator kokar det. Folk vågar inte gå ner på stan idag på grund av oro över demonstration och kravaller. Det är bedrövligt.

" Men alltså, varför ska nassarna ut på bokmässan? " Dotterns kommentar igår vid köksbordet.
" Ja, det fria ordet har alltid varit ett hot mot dem som inte vil att folk ska tänka själva."
" Men alltså, är det farligt att vara författare då? "
" Många författare lever i exil eftersom deras regimer inte gillar vad de skriver. Ja, det kan vara farligt. Och det är därför det är så viktigt att värna om tryckfrihet och yttrandefrihet."

Konformitet och ännu värre, kohesion, alltså påtryckningar för att så att säga "tänka likt" ger mig rysningar. Att påtvinga någon ett speciellt mindset är nog det största hotet vi har för mänskligheten. För slutar vi att tänka och reflektera över vad som sänks ner uppifrån eller underifrån så är vi forlorade. Ganska snabbt. Det gäller på alla nivåer. Också i arbetslivet. Men där är det inte alltid lika sjävklart att "demonstrera" och hålla manifestationer kring förtryck av olika slag. Vad skulle hända då?

Märkligt nog är det första jag associerar till själv när jag skriver det här och nu, de besvärliga medarbetarna. De som har ett aggressivt beteende och skapar ordea, inte kan samarbeta och vägrar acceptera ledning. Inte riktigt samma personer som jag tänker på är ute och demonstrerar mot hat och rasism. Det är väl intressant?! Vad är det som gör det?

Arbetsplaten är ju ett mikrokosmos av samhället i stort. Men gäller samma värderingar verkligen?

" Men mamma, det är väl ingen som kommer att göra dig nåt? Du skriver ju böcker."

Förfärligt att hon ska behöva tänka så.

Likes

Comments

Hur vet man att en Ek är en Ek och inte en Asp? Hur förklarar man det för någon som undrar vad som skiljer mellan en Ek och ett Träd? Det är ungefär så det ser ut inne i huvudet just nu när jag ska försöka reda ut skillnader mellan olika teoretiska begrepp av olika mobbingfenomen och kränkande särbehandling. Alltså det är en sak att ha förtrogenhet med skillnader av olika slags beteende och kategorier men det blir efter ett tag så vedertaget för hjärnan att det är svårt att komma ihåg vilka kriterier som är typiskt för det ena eller det andra och därefter försöka förklara det för någon som kommer från ett land där det i princip bara finns palmer och kaktusar.

Nu när forskarstudierna påbörjats inser jag att jag behöver brottas gabska mycket med språket. Att dra fram insikter, aningar, frågetecken och luckor i kunskapen som jag behöver nya perspektiv på. Det ska bli väldigt intressant men hjärnan har lite träningsvärk:)

Likes

Comments

Jag läser just nu Helena Blombergs avhandling, vilket jag har skrivit ett annat inlägg om förut. Den bygger på narrativa intervjuer med personer som blivit utsatta för mobbning. Hon valde narrativ metod eftersom hon ville ge plats åt deras historia. Hon lyfter fram att synen på personer som blir mobbade ofta karaktäriseras av att det handlar om passiva, svaga, avvikande personer vilket har lett till att fokus hamnat där istället för på mobbarna.

Hon lyfter fram begreppet kategoripar. Ett kategoripar i en berättelse är de karaktärer som dramat utspelar sig mellan. Hjälten och Skurken. Hjälten och Jungfrun. Eller Beskyddaren och Barnet. Ett barn förutsätter en vuxen. En elev förutsätter en lärare. Det skulle inte finnas en skola om det inte fanns både elever och lärare. I all den stund som eleven går ut skolan är han eller hon inte längre elev. Helena påtalar att det är så också med mobbade. För att vara mobbad behövs mobbare. Det är logiskt och förvisso självskrivet när man ser det så tydligt beskrivet i teorin. Men i verkligheten lyser ofta mobbarna med sin frånvara. Också i utredningar. Min erfarenhet
r att det finns ett enormt motstånd mot att benämna någon som mobbare. Man försöker kringgå det genom att anonymisera. "En person från andra avdelningen, jag vill inte nämna namn..." " Det finns de som andra följer men jag vill inte peka ut någon" och så vidare.

Utredningar startar ofta med att man antingen valt att anmäla en person för en konkret handling, eller att man pratar insvävande termer om "klimatet" eller "gänget".

Det är mycket sällan det enbart handlar om en som är drabbad och en som utsätter. För vad gör de andra? Louise Svensson, som skrivit förordet i Kränkt eller Särbehandlad, säger att mobbning alltid är ett gruppfenomen. Det måste finnas en grupp att exkluderas ifrån. Det är alltid ett socialt fenomen även om någon är tongivande.

Jag hoppas att praxis vid utredningar framöver blir att utgå ifrån det, snarare än enstaka personer som på ett eller annat sätt blir syndabockar. Därför gör sig just narrativ metod så bra för den här sortens utredningar. Det öppnar upp för att var och en ska kunna berätta sin historia så att alla blir hörda. Det är dock viktigt att förstå hur man gör. Att också förstå att gruppen där utstötningsmekanismer pågår kommer att värja sig, manipulera och dölja. Tysta ner. Och för att möta det, krävs mod, intoning, reflektion och analys och inte minst erfarenhet av psykosocialt arbete på bred front. Och en metod.

Idag har Kränkt eller Särbehandlad släppts. Det är ju nuninte bara en metodbok utan i hög grad ett problematiserande av språkbruket. Att vara kränkt är nämligen inte alls lika med att bli särbehandlad. Och vi behöver börja där. Med att göra skillnad mellan begreppen.

Likes

Comments