Efter flera veckor utan uppdatering här så kommer en liten uppdatering om vad jag gör här i Brasseland. De senaste veckorna har det inte hänt något väldigt speciellt och jag känner att jag har en vardag här nu. Vad gör jag då på den här vardagen då? Mina veckor ser just nu ut som så att jag går i skolan på förmiddagarna, äter lunch med familjen, hänger med utbyteskompisar vid poolen eller i stan och tränar på vad som kallas tennisklubben här. Det är dock mycket mer än bara en ett ställe där du kan spela tennis. De har danskurser, en restaurang, gruppträningar, gym, pool, olika utom- och inomhusplaner för att spela olika sporter och vissa helger också fester. Det tar mig bara 15 minuter att gå dit från mitt hus, så jag spenderar en hel del av min fritid där. En sak jag tycker riktigt mycket om här är hur öppna alla människor är. Det kommer alltid fram någon som är nyfiken på mig eller Sverige och jag träffar nästan alltid nya och trevliga människor vart jag än går. Brasilienare är så orädda för att gå fram och prata med främlingar på ett sätt som nog skulle anses väldigt konstigt i Sverige. Det är många här som frågar mig VARFÖR jag valde att åka till Brasilien. För många verkar det helt otänkbart att jag som kommer från ett "First world country" skulle vilja bo i Brasilien i ett år. Mitt svar är är alltid att jag tyckte kulturen verkade häftig, att jag vill åka båt på Amazonasfloden (vilket jag ska få göra i november), men främst att jag ville åka till ett land som skiljer sig från Sverige. Jag kan konstatera efter 10 veckor här att om det är något Brasilien är, så är det annorlunda jämfört med Sverige. Här kommer därför några för er möjligtvis väntade och oväntade skillnader som jag lagt märke till:

- Övergångsställen finns vid vissa vägar, men bilarna behöver bara stanna för dig om det är målat både rött och vitt. Dock tror jag bara att jag sett tre röda övergångsställen i hela staden, vilket gör det lite svårt och farligt att gå över vägar här.

- Jag visste att ris och bönor var en vanlig måltid här innan jag åkte hit, men jag trodde inte att jag skulle äta det varje dag. Verkligen alla, rika som fattiga äter ris och bönor. Har även konstaterat att jag ätit ris varenda dag sen jag kom hit och trots att det är en väldigt konstig kombination för mig är det förvånansvärt gott.

- När man går på gatan är det inte ovanligt att man helt plötsligt får komplimanger på av främlingar på gatan. För det mesta på ett trevligt sätt, men ibland på ett lite obehagligt sätt vilket tar mig vidare till nästa punkt.

- Jag känner mig sällan helt säker när jag g¨år på gatorna här och att jag ska hålla mig lite längre in på trottoaren när jag går och inte visa att jag har en telefon finns alltid i baktanken. Att vissa män ropar och visslar efter en på gatan gör det inte heller bättre.

- Brassar är sällan på dåligt humör och trots att solen är stekande het och det är 37 grader i luften är de alltid positiva och hjälpsamma.

Jag med några av mina utbyteskompisar på en av restaurangerna i stan där de har mycket vegetarisk mat. Därför också min favoritrestaurang här.

Açaí med kompisar. Açaí 'är ett bär från Amazonas som de gör någon slags sorbet på och äter med valfritt tillbehör. Jag föredrar att äta det med olika sorters frukt och granola. Lite som vi går och tar en fika går brassarna och äter açaí.

Med kompisar innan en konsert i stan med Brasiliens största DJ. Från vänster Amanda från Kanada, Isla från Nya Zealand och François från Frankrike. 

En väldigt liten del av tennisklubben som tar upp ett helt kvarter.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Förra veckan följde jag med till min andra värdmammas föräldrars gård som ligger ungefär tre timmars bilresa västerut från min stad. Morfarn i familjen äger en gård på ungfär 1000 hektar mitt ute på landet. På gården har de över ett tusen köttkor och resten av marken som korna inte betar odlar de sojabönor på. Ungefär 15 stycken anställda både bor och jobbar också på gården. När jag går runt där känns det nästan så avlägset från mitt liv i Kalmar som jag kan komma. I princip alla går runt i vad jag skulle kalla cowboy kläder när de arbetar och utsikten från huset är helt fantastisk. På kvällarna är det helt knäpptyst, förutom möjligtvis någon ko som råmar i en hage. I min stad hör man alltid ljud från bilar och hundar som skäller, så det var riktigt skönt att vara på gården.

På tisdagen var det meningen att vi skulle åka till Paraguay, men på grund av renoveringen av morföräldrarnas hus så blev det inte av. Dagen efter åt vi frukost i i lugn och ro, men jag tyckte det var ovanligt tyst när jag stod och borstade tänderna. Då kom mormorn och frågade om jag var redo för att åka. Måste sett lite smått förvirrad ut, men jag tog min väska och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till en liten stad i Paraguay som ligger precis på gränsen till Brasilien. Det yrde rött damm runt bilen när vi körde på de skumpiga jordvägarna i 100 km/h lyssnandes på brasiliansk countrymusik som kallas för sertanejo. När vi närmade oss gränsen där det är lite fattigare än de områden jag varit i innan såg jag hur människor byggt upp "hus" eller jag vet inte ens om man kan kalla det skjul. Några träbitar som ram med ihoppusslade plastbitar till väggar. Jag har aldrig sett något liknande och alla "husen" låg precis vid motorvägen utanför en lite större stad. Väl i Paraguay spenderade vi hela dagen på ett stort shoppingcenter dit många brasilianare åker eftersom det är väldigt mycket billigare än här.

Anledningen till att jag åkte till gården i första hand var för att se den stora lassotävlingen som arrangeras på gården varje år. På grund av det var väldigt många av morföräldrarnas vänner från hela landet där och vi var ca 15 personer som bodde i huset. Riktigt trevliga människor och alla är så vänliga och ville gärna prata med mig, även om de inte kan prata engelska. Efter ungefär sju veckor här kan jag konstatera att jag förstår det mesta av portugisiskan och pratar så pass mycket att jag kan hålla en konversation. Ibland förstår jag dock ingenting när jag lyssnar på en konversation, oftast när de pratar i grupp eftersom det är väldigt svårt att fokusera när alla pratar både snabbt och samtidigt. Hur som helst var tävlingen väldigt speciell att titta på och jag tror inte vi kan se något liknande i Sverige. En lassotävling går ut på att stanna en springande tjurkalv så fort som möjligt. Detta gör du genom att personen som rider först fångar kalven med ett lasso runt halsen och den andra personen prickar så lassot knyts om runt bakbenen. Då dras kalven åt två olika håll och stannar där med också. Tyckte det var ganska obehagligt att titta på, men är en upplevelse rikare iallafall. Avslutningsvis hade jag en riktigt trevlig och lärorik vecka på gården, full med nya intryck.


Utsikt på gården

Andra bilden är på mig och hushållerskan som jobbat hos den familjen i 45 år. Hon var riktigt gullig mot mig och såg till att jag aldrig gick hungrig.

På väg till Paraguay

Första bilden: Vägning utav ko på väg till slakt

Andra bilden: Lassotävling in action

Första bilden: Jag med en familjekompis som hade en syster som bor i Sverige

Andra bilden: Min andra värdmamma Priscilla med sin pappa Edward

Familjefoto med min andra värdfamilj

Likes

Comments

Två veckor har gått sedan min första dag i skolan och det är minst sagt annorlunda jämfört med skolan hemma. Min vardag här i Presidente Prudente börjar med att klockan ringer vid 6.00 varje morgon. Därefter gör jag mig i ordning och får skjuts till skolan kl. 6.50 för att hinna i tid till lektionerna som börjar vid 7.00. Den nästan största skillnaden från Sverige är att här är det inte eleverna som byter klassrum utan lärarna, så vi sitter i samma klassrum varje dag. Alla lektioner är 50 minuter långa och varje dag ser tiderna för skolan ut så här:

7.00 2 stycken lektioner, 50 minuter vardera

8.40 En 15 minuters rast

8.55 2 lektioner x 50 minuter

10.35 15 minuters rast

10.50 2 lektioner x 50 minuter

12.30 Slut på dagen

Alla klasser har samma tidsschema och när varje lektion eller rast är slut ringer en klocka som låter exakt som ett brandlarm. Första dagen trodde jag faktiskt att det var brandlarmet som drog igång och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid ljudet. Jag pratade med mina klasskompisar och tydligen har de ingen aning om hur brandlarmet på skolan låter eller ens vad vi ska göra om det råkar vara en brand. Iallafall så blev jag väldigt varmt välkomnad till klassen första dagen och jag går även i samma klass som Nicklas från Danmark. Första lektionen blev jag presenterad som Ingrid från Schweiz av min engelskalärare och det är förvånansvärt många som inte vet skillnaden på "Sweden" och "Switzerland" här. Mina klasskompisar är underbart snälla mot mig och det kommer ofta fram någon helt ny person som vill prata med mig på rasterna. Skolan har bara drygt 120 elever så så fort det kommer någon ny till skolan och speciellt en utbytesstudent så vet alla om det. Dessutom smälter inte jag och dansken in så mycket precis med vårt blonda hår och blåa ögon.

Förra lördagen bjöd några av mina kompisar i klassen med mig till en samba konsert, vilket var en väldigt häftig upplevelse. Det var ungefär 50 personer som stod och dansade samba till kända klassiska samba låtar. Tro det eller ej kände jag faktiskt igen en av låtarna (tack pappa!) och även om varken jag eller mina kompisar kunde dansa samba var det väldigt roligt. Framförallt kul att se de som var duktiga på samba och sångerskans sångröst var riktigt mäktig.


Foto från min första dag i skolan. Från vänster: Marcus (Nicklas värdbror som just nu är utbytesstudent i USA), Nicklas från Danmark, min engelskalärare Arlene, jag och Isabelle min värdsyster

Insidan av min skola. Under varje rast samlas alla elever vid "torget" som de kallar det och det finns även en liten kafeteria. Eftersom alla 120 elever har rast samtidigt blir det en hel del folk.

Sångerskan på samba konserten

Jag, min värdsyster och mina kompisar efter samba konserten

Likes

Comments

För exakt en vecka sedan tog jag och min första värdfamilj bilen tidigt på morgonen för att bege oss till Iguassufallen. Bilresan tog ungefär fem timmar innan vi kom fram till staden Cascavel där största delen av min värdmammas familj bor, som bara ligger två timmar från själva vattenfallen. Vi bodde hos min värdsysters mormor i utkanten av Cascavel och när vi rörde oss i kvarteren runt hennes hus kunde jag aldrig gissat att staden har en befolkning på 300 000 invånare. Mormorn pratade tyvärr inte engelska så det var lite svårt att prata med henne, men hon visade mig alla hennes 15 (!!!) undulater, hennes marsvin och två hundar. Här i Brasilien är det väldigt ovanligt att gå ut med hundarna på promenad som hemma i Sverige, utan här bor hundarna ute i rastgårdar (som hos mormorn) eller så är rör de sig bara i huset och bakgården. I mormorns trädgård hittade jag också någon sorts pepparväxt med vad som såg ut som stora chilis och en basilikabuske som nästan var lika hög som mig.

Kl. 9 morgonen därpå skjutsade en av Isabelles kusiner mig, Isabelle och Telma till Iguassufallen där vi var tvungna att ta en buss för att komma ända vägen fram. Väl framme kom vi först till en utkiksplats ganska högt ovanför vattnet och utsikten var helt fantastisk. Sedan följde vi vägen som gick sicksack ner för berget mot den lägsta delen av vattenfallen och det var verkligen häftigt att se hur utsikten bara blev vackrare och vackrare ju längre vi gick. Det var dock väldigt många turister så det var tyvärr lite svårt att ta sig fram till vissa utkiksplatser som var på vägen. När vi kom längst ner mot vattnet gick vi ut på vad man kanske kan kalla en brygga för att komma så nära "Devil´s throat" som möjligt. Det är det ställe där flest vattenfall möter varandra och när vi var längst ut på bryggan stod jag nästan i vattenfallet kändes det som. Foz do Iguaçu var verkligen helt makalöst vackert och det kommer bli riktigt svårt att toppa det. Speciellt regnbågarna var nästan overkligt vackra. Efter några timmar vid fallen åkte vi och åt lunch hos en av Isabelles fyra mostrar som bor i staden Foz do Iguaçu med sin familj. De var supertrevliga, men pratade tyvärr inte heller engelska. Vi åt pannkakor fyllda med ricotta och spenat som sedan rullas ihop och därefter lägger de ett täcke av ost ovanpå, som de smälte med hjälp av en sådan brännare vi använder till Crème brûlée. Till detta åt vi ris, broccoli och sallad. Gott, men konstig kombination av mat. Senare samma dag åkte delar av mosterns familj och vi till Parque das aves som är en fågelpark med fåglar från hela Brasilien. Riktigt häftigt att se alla fåglar i regnbågens färger och vissa fåglar var nästan lika stora som mig.

På söndagar har de alltid stor släktlunch i mormorns hus och liksaså den här söndagen. Släktingar droppade in under hela förmiddagen och här hälsar man alltid varandra med en puss på kinden, oavsett om man känt varandra hela livet eller träffas för första gången. Isabelle räknade och kom fram till att hennes släkt på mammans sida är 45 personer om man räknar med alla kusiner, men på lunchen var vi ungefär 20 personer. Återigen kunde ingen prata engelska, men jag kunde göra mig förstådd med den lilla portugisiska jag kan och hade Isabelle som trogen tolk när det behövdes. I Brasilien är det lunchen som är den stora familjesamlingen på dagen och middagen blir ofta bara någon liten smörgås eller en tallrik soppa. Släktingarna stannade till sent på kvällen och jag fick vara med och leka kurragömma med alla småkusinerna, som alla var väldigt gulliga mot mig.

Mormorns två hundar i rastgårdarna

Jag bredvid den enorma basilikabusken, våra små basilikaplantor hemma är ingenting jämfört med denna. Plus de konstiga pepparfrukterna på en liten buske framför basilikan.

Iguassufallen, absolut helt magiskt. Eftersom det är sommar är det lågt vatten och vi kunde se de små "öarna" vilket var väldigt vackert.

Jag framför en gigantisk monstera i Parque das aves

Kurrragömma med småkusinerna hos mormorn i Cascavel

Likes

Comments

Äntligen framme!

Efter nästan 36 timmar kom jag igår fram till min första värdfamiljs hus. Resan började redan i måndags när jag sa hejdå till vännerna vid busshållplatsen och jag blev verkligen alldeles överväldigad av all kärlek jag fick. I Stockholm åt jag min sista middag i Hagaparken med familjen och sysslingen Klara-Li, ett perfekt avslut. På tisdag mötte jag sedan upp med mina resekompanjoner Vendela och Josephine som jag reste med ända till São Paulo. Trots skrikande barn och trånga flygsäten satte vi äntligen fötterna i Brasseland och väl framme på flygplatsen var det dags för oss att gå skilda vägar. (Både Josephine och Vendela bor i två andra distrikt) Konstig känsla att för sista gången på väldigt länge prata svenska med en person som faktiskt står bredvid mig och inte bara genom en skärm som kommer vara min verklighet en lång tid framåt. På São Paulos flygplats väntade jag i fem timmar in alla andra utbytesstudenter som ska bo i mitt distrikt. Ganska drygt, men vi fick i alla fall gott om tid för att lära känna varandra och jag träffade verkligen många supertrevliga personer. Kl. 11.00 gick till slut minibussarna som efter nio timmars resa på skumpiga vägar och förbi höga berg tog oss till Presidente Prudente, mitt hem i ett år.

Nervöst kikade jag ut ur minibussen och letade efter min värdfamilj vid macken där de släppte av oss, men jag kunde inte känna igen ett enda ansikte. Som tur var kunde några av de andra värdfamiljerna ta kontakt med min värdsyster och de hade råkat åka till fel mack, men de kom körandes några minuter senare och jag fick riktigt varma kramar av mina två första värdfamiljer som kom för att hämta mig. Mina värdsystrar hade gjort välkommen-skyltar och efter vad som kändes som hundratals foton åkte vi till min första värdfamiljs hus. Där åt vi middag med båda familjerna och jag tror verkligen jag kommer få ett underbart år med de här människorna.

Idag (torsdag) vaknade jag vid kl. 09.00 och mina värdföräldrar Thelma och Eduardo jobbade idag, så jag åt frukost med min värdsyster Isabelle. Te, vitt bröd med margarin och någon sorts kondenserad mjölk som smakade kola blev min första frukost här i Brasilien. Sedan skrev jag och Isabelle små lappar över hela köket med det portugisiska namnet på alla möjliga sorters saker så det ska bli lättare för mig att lära mig. Vid lunch kom föräldrarna hem och åt lunch och jag och Isabelle blev skjutsade till ett shoppingcenter efter maten och därefter till centrum för att köpa lite grejer till skolan. Vi gick även in i en matbutik och jag har aldrig i mitt liv sett så mycket ris och bönor, det var helt galet. Jag såg även en familj som hade lastat sin kundvagn full av micro-popcorn med smak av humburgare, mycket, mycket konstigt. På kvällen har jag varit på ett Rotarymöte med Isabelle och Thelma där jag för första gången presenterade mig själv på portugisiska framför ett 30-tal gubbar. Väldigt nervöst, men alla är verkligen väldigt välkomnande.

För att sammanfatta det hela har dessa fyra senaste dagarna varit en berg-och dalbana av känslor, men väl framme i Brasilien känns det helt fantastiskt. Kan knappt vänta med att få uppleva vad det här året har att ge! Imorgon åker jag och min familj till Iguassufallen tills på måndag, så jag ska bomba med vackra foton nästa inlägg.


Josephine och Vendela på planet från Frankfurt till São Paulo

Utsikten från flygplansfönstret över São Paulo, Brasiliens största stad.

São Paulo från minibussen.

Största delen av alla utbytesstudenter i mitt distrikt på GRU flygplats. Människor från, Australien, Kanada, Japan, Italien, Ecuador, Tyskland, Belgien, Sverige (jag), Sydkorea, Mexiko, Frankrike och USA.

Lunchstopp efter 11 timmar utan mat.

Min värdsyster Fefe i min andra värdfamilj vid macken.

Hela välkomstkommittéen vid macken. Från vänster, Fefe (värdsyster i andra familjen), Duda (värdsyster andra familjen), Isabelle (värdsyster första familjen), Telma (värdmamma första familjen), Eduardo (värdpappa första familjen) och Priscilla (värdmamma andra familjen). 

Likes

Comments