Två veckor har gått sedan min första dag i skolan och det är minst sagt annorlunda jämfört med skolan hemma. Min vardag här i Presidente Prudente börjar med att klockan ringer vid 6.00 varje morgon. Därefter gör jag mig i ordning och får skjuts till skolan kl. 6.50 för att hinna i tid till lektionerna som börjar vid 7.00. Den nästan största skillnaden från Sverige är att här är det inte eleverna som byter klassrum utan lärarna, så vi sitter i samma klassrum varje dag. Alla lektioner är 50 minuter långa och varje dag ser tiderna för skolan ut så här:

7.00 2 stycken lektioner, 50 minuter vardera

8.40 En 15 minuters rast

8.55 2 lektioner x 50 minuter

10.35 15 minuters rast

10.50 2 lektioner x 50 minuter

12.30 Slut på dagen

Alla klasser har samma tidsschema och när varje lektion eller rast är slut ringer en klocka som låter exakt som ett brandlarm. Första dagen trodde jag faktiskt att det var brandlarmet som drog igång och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid ljudet. Jag pratade med mina klasskompisar och tydligen har de ingen aning om hur brandlarmet på skolan låter eller ens vad vi ska göra om det råkar vara en brand. Iallafall så blev jag väldigt varmt välkomnad till klassen första dagen och jag går även i samma klass som Nicklas från Danmark. Första lektionen blev jag presenterad som Ingrid från Schweiz av min engelskalärare och det är förvånansvärt många som inte vet skillnaden på "Sweden" och "Switzerland" här. Mina klasskompisar är underbart snälla mot mig och det kommer ofta fram någon helt ny person som vill prata med mig på rasterna. Skolan har bara drygt 120 elever så så fort det kommer någon ny till skolan och speciellt en utbytesstudent så vet alla om det. Dessutom smälter inte jag och dansken in så mycket precis med vårt blonda hår och blåa ögon.

Förra lördagen bjöd några av mina kompisar i klassen med mig till en samba konsert, vilket var en väldigt häftig upplevelse. Det var ungefär 50 personer som stod och dansade samba till kända klassiska samba låtar. Tro det eller ej kände jag faktiskt igen en av låtarna (tack pappa!) och även om varken jag eller mina kompisar kunde dansa samba var det väldigt roligt. Framförallt kul att se de som var duktiga på samba och sångerskans sångröst var riktigt mäktig.


Foto från min första dag i skolan. Från vänster: Marcus (Nicklas värdbror som just nu är utbytesstudent i USA), Nicklas från Danmark, min engelskalärare Arlene, jag och Isabelle min värdsyster

Insidan av min skola. Under varje rast samlas alla elever vid "torget" som de kallar det och det finns även en liten kafeteria. Eftersom alla 120 elever har rast samtidigt blir det en hel del folk.

Sångerskan på samba konserten

Jag, min värdsyster och mina kompisar efter samba konserten

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

För exakt en vecka sedan tog jag och min första värdfamilj bilen tidigt på morgonen för att bege oss till Iguassufallen. Bilresan tog ungefär fem timmar innan vi kom fram till staden Cascavel där största delen av min värdmammas familj bor, som bara ligger två timmar från själva vattenfallen. Vi bodde hos min värdsysters mormor i utkanten av Cascavel och när vi rörde oss i kvarteren runt hennes hus kunde jag aldrig gissat att staden har en befolkning på 300 000 invånare. Mormorn pratade tyvärr inte engelska så det var lite svårt att prata med henne, men hon visade mig alla hennes 15 (!!!) undulater, hennes marsvin och två hundar. Här i Brasilien är det väldigt ovanligt att gå ut med hundarna på promenad som hemma i Sverige, utan här bor hundarna ute i rastgårdar (som hos mormorn) eller så är rör de sig bara i huset och bakgården. I mormorns trädgård hittade jag också någon sorts pepparväxt med vad som såg ut som stora chilis och en basilikabuske som nästan var lika hög som mig.

Kl. 9 morgonen därpå skjutsade en av Isabelles kusiner mig, Isabelle och Telma till Iguassufallen där vi var tvungna att ta en buss för att komma ända vägen fram. Väl framme kom vi först till en utkiksplats ganska högt ovanför vattnet och utsikten var helt fantastisk. Sedan följde vi vägen som gick sicksack ner för berget mot den lägsta delen av vattenfallen och det var verkligen häftigt att se hur utsikten bara blev vackrare och vackrare ju längre vi gick. Det var dock väldigt många turister så det var tyvärr lite svårt att ta sig fram till vissa utkiksplatser som var på vägen. När vi kom längst ner mot vattnet gick vi ut på vad man kanske kan kalla en brygga för att komma så nära "Devil´s throat" som möjligt. Det är det ställe där flest vattenfall möter varandra och när vi var längst ut på bryggan stod jag nästan i vattenfallet kändes det som. Foz do Iguaçu var verkligen helt makalöst vackert och det kommer bli riktigt svårt att toppa det. Speciellt regnbågarna var nästan overkligt vackra. Efter några timmar vid fallen åkte vi och åt lunch hos en av Isabelles fyra mostrar som bor i staden Foz do Iguaçu med sin familj. De var supertrevliga, men pratade tyvärr inte heller engelska. Vi åt pannkakor fyllda med ricotta och spenat som sedan rullas ihop och därefter lägger de ett täcke av ost ovanpå, som de smälte med hjälp av en sådan brännare vi använder till Crème brûlée. Till detta åt vi ris, broccoli och sallad. Gott, men konstig kombination av mat. Senare samma dag åkte delar av mosterns familj och vi till Parque das aves som är en fågelpark med fåglar från hela Brasilien. Riktigt häftigt att se alla fåglar i regnbågens färger och vissa fåglar var nästan lika stora som mig.

På söndagar har de alltid stor släktlunch i mormorns hus och liksaså den här söndagen. Släktingar droppade in under hela förmiddagen och här hälsar man alltid varandra med en puss på kinden, oavsett om man känt varandra hela livet eller träffas för första gången. Isabelle räknade och kom fram till att hennes släkt på mammans sida är 45 personer om man räknar med alla kusiner, men på lunchen var vi ungefär 20 personer. Återigen kunde ingen prata engelska, men jag kunde göra mig förstådd med den lilla portugisiska jag kan och hade Isabelle som trogen tolk när det behövdes. I Brasilien är det lunchen som är den stora familjesamlingen på dagen och middagen blir ofta bara någon liten smörgås eller en tallrik soppa. Släktingarna stannade till sent på kvällen och jag fick vara med och leka kurragömma med alla småkusinerna, som alla var väldigt gulliga mot mig.

Mormorns två hundar i rastgårdarna

Jag bredvid den enorma basilikabusken, våra små basilikaplantor hemma är ingenting jämfört med denna. Plus de konstiga pepparfrukterna på en liten buske framför basilikan.

Iguassufallen, absolut helt magiskt. Eftersom det är sommar är det lågt vatten och vi kunde se de små "öarna" vilket var väldigt vackert.

Jag framför en gigantisk monstera i Parque das aves

Kurrragömma med småkusinerna hos mormorn i Cascavel

Likes

Comments

Äntligen framme!

Efter nästan 36 timmar kom jag igår fram till min första värdfamiljs hus. Resan började redan i måndags när jag sa hejdå till vännerna vid busshållplatsen och jag blev verkligen alldeles överväldigad av all kärlek jag fick. I Stockholm åt jag min sista middag i Hagaparken med familjen och sysslingen Klara-Li, ett perfekt avslut. På tisdag mötte jag sedan upp med mina resekompanjoner Vendela och Josephine som jag reste med ända till São Paulo. Trots skrikande barn och trånga flygsäten satte vi äntligen fötterna i Brasseland och väl framme på flygplatsen var det dags för oss att gå skilda vägar. (Både Josephine och Vendela bor i två andra distrikt) Konstig känsla att för sista gången på väldigt länge prata svenska med en person som faktiskt står bredvid mig och inte bara genom en skärm som kommer vara min verklighet en lång tid framåt. På São Paulos flygplats väntade jag i fem timmar in alla andra utbytesstudenter som ska bo i mitt distrikt. Ganska drygt, men vi fick i alla fall gott om tid för att lära känna varandra och jag träffade verkligen många supertrevliga personer. Kl. 11.00 gick till slut minibussarna som efter nio timmars resa på skumpiga vägar och förbi höga berg tog oss till Presidente Prudente, mitt hem i ett år.

Nervöst kikade jag ut ur minibussen och letade efter min värdfamilj vid macken där de släppte av oss, men jag kunde inte känna igen ett enda ansikte. Som tur var kunde några av de andra värdfamiljerna ta kontakt med min värdsyster och de hade råkat åka till fel mack, men de kom körandes några minuter senare och jag fick riktigt varma kramar av mina två första värdfamiljer som kom för att hämta mig. Mina värdsystrar hade gjort välkommen-skyltar och efter vad som kändes som hundratals foton åkte vi till min första värdfamiljs hus. Där åt vi middag med båda familjerna och jag tror verkligen jag kommer få ett underbart år med de här människorna.

Idag (torsdag) vaknade jag vid kl. 09.00 och mina värdföräldrar Thelma och Eduardo jobbade idag, så jag åt frukost med min värdsyster Isabelle. Te, vitt bröd med margarin och någon sorts kondenserad mjölk som smakade kola blev min första frukost här i Brasilien. Sedan skrev jag och Isabelle små lappar över hela köket med det portugisiska namnet på alla möjliga sorters saker så det ska bli lättare för mig att lära mig. Vid lunch kom föräldrarna hem och åt lunch och jag och Isabelle blev skjutsade till ett shoppingcenter efter maten och därefter till centrum för att köpa lite grejer till skolan. Vi gick även in i en matbutik och jag har aldrig i mitt liv sett så mycket ris och bönor, det var helt galet. Jag såg även en familj som hade lastat sin kundvagn full av micro-popcorn med smak av humburgare, mycket, mycket konstigt. På kvällen har jag varit på ett Rotarymöte med Isabelle och Thelma där jag för första gången presenterade mig själv på portugisiska framför ett 30-tal gubbar. Väldigt nervöst, men alla är verkligen väldigt välkomnande.

För att sammanfatta det hela har dessa fyra senaste dagarna varit en berg-och dalbana av känslor, men väl framme i Brasilien känns det helt fantastiskt. Kan knappt vänta med att få uppleva vad det här året har att ge! Imorgon åker jag och min familj till Iguassufallen tills på måndag, så jag ska bomba med vackra foton nästa inlägg.


Josephine och Vendela på planet från Frankfurt till São Paulo

Utsikten från flygplansfönstret över São Paulo, Brasiliens största stad.

São Paulo från minibussen.

Största delen av alla utbytesstudenter i mitt distrikt på GRU flygplats. Människor från, Australien, Kanada, Japan, Italien, Ecuador, Tyskland, Belgien, Sverige (jag), Sydkorea, Mexiko, Frankrike och USA.

Lunchstopp efter 11 timmar utan mat.

Min värdsyster Fefe i min andra värdfamilj vid macken.

Hela välkomstkommittéen vid macken. Från vänster, Fefe (värdsyster i andra familjen), Duda (värdsyster andra familjen), Isabelle (värdsyster första familjen), Telma (värdmamma första familjen), Eduardo (värdpappa första familjen) och Priscilla (värdmamma andra familjen). 

Likes

Comments