Tillsammans var vi oslagbara. Vi kunde skratta oss hesa tills tårarna ramlade ner för våra kinder. Vi kunde prata djupt om känslor och killar till den nivå att vi började dra slutsatserna att vi var för bra för den här världen. För bra för någon annan människa att lura. Kärlek lurade inte oss och tillsammans hade vi en vänskap som jag tror många bara drömmer om att ha. Vi var systrar.

Men även systrar växer ifrån varandra, och när vi började prata högt om att vi var oslagbara, att vi förstod varandra innan och utan och därav besparat oss konflikter, så började det på något sätt vända.

I en tid där vi alla tampas med att hitta oss själva kunde vi tillslut erkänna oss besegrade när även dem tankarna började entra våra liv. Vare sig vi ville eller inte.
I den skugga av förnekelse som började följa oss fortsatte vi i samma spår det systerskap vi hade utan att faktiskt stanna upp och reflektera över vad vi själva ville åstadkomma med våra liv, i våra liv. Här och nu behövde vi ta avstånd från varandra och gå våra egna vägar, istället spenderade vi ännu mer tid med varandra, antagligen av rädsla för att behöva ta oss an denna värld själva.

När jag skriver detta kan jag lägga märke till den tomhet inom mig som blivit av att inse att vissa kapitel är svårare än andra att avsluta. För ett år sedan valde vi att ta avstånd från varandra. Den inre press och frustration vi båda känt började ta ut sin rätt och till slut lämnades vi båda ensamma och sårbara, allt på grund av att livet hann ikapp oss. Ett år av tystnad efterföljde. Tid till reflektion och närvarande. Hur mådde vi? Vad ville vi? Vilka var vi?
Den vänskap vi hade och de minnen vi har tillsammans är svåra att glömma men lätta att längta tillbaka till. För vi var verkligen oslagbara tillsammans. Men ibland måste vi inse att även de lyckligaste stunder inte varar för evigt. De starkaste vänskaperna behöver ibland en paus. För att läka och växa. Och det är det vi gör nu.
Kanske hittar vi tillbaka till varandra en dag, kanske inte.

Men med livet kommer erfarenheter, och vissa glömmer man inte.
Det gör man bara inte.

Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/421086633900524513/

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

''Jag kommer över det, jag kommer över det, jag KOMMER över det'' intalar jag mig själv. Jag håller mobilen krampaktigt i handen. För bara några sekunder sedan mottogs de ord direkt i min hand som bekräftade mina misstankar. Klart det var över. Den här gången också. Jag hade haft det på känn men ändå valt att fortsätta hoppas. Fortsätta vara ett stöd för dina tankar och funderingar kring livet och framtiden. Intrycket jag fick av dig var att du var en tänkare. När du blev tyst gick istället din hjärna på högvarv och hade jag tur och fortsatte att vara tyst kunde du till slut börja berätta vad du tänkte på.

Du var osäker på ditt val av utbildning som fått dig att flytta så långt hemifrån och som kanske inte skulle ge dig den lyckan i livet som du hoppades på och jag förstod. Stöttade, men var samtidigt tydlig med att det här var ditt beslut att ta. Inte hade jag kunnat hoppas på att det skulle bli såhär men jag visste innerst inne redan att det skulle bli såhär under vårt sista samtal.

Till slut fick jag läsa de orden som bekräftade vad vi båda innerst inne förstod var rätt. ''Ja vi kanske ska det..'' löd orden som besvarade min fråga om vi kanske skulle tacka för oss. Tacka för den här sommaren, de samtalen och den längtan vi båda känt efter att få träffa varandra igen. Eller åtminstone jag. Det var slut nu. För bådas bästa.

Jag svarade inte. Visste inte vad jag skulle skriva. Började gråta. Kände mig misslyckad. Att det här ännu en gång kunde hända var för mig obegripligt, och tankarna om att det kanske var mig det var fel på började strömma till mitt huvud likt den flod som sker när månen står i rätt läge för gravitationen att börja dansa sin vals.

Dagarna och veckorna efter har jag kunnat följa det förutspådda mönster av känslostormar och toppar. Den där svajiga stigen som ska lära oss att bli starkare och mer självständiga hade jag stött på förut. Jag kände igen mig vid varje stock och sten som korsade min väg. Jag visste att vid precis den där lite grågula stenen, som mest liknade en ihopsjunken klump, skulle jag snubbla. Efter femhundra meter skulle jag mötas av ett träd som fallit över stigen, och för att verkligen ta mig tillbaka på stigen utan att gå vilse var jag tvungen att klättra igenom det. Rivmärken i ansiktet och grenar som slog mot bröstet var som vardagsrutin för mig. Men tillslut tog jag mig igenom det. Tillslut stod jag på andra sidan och blickade tillbaka på det som jag en gång passerat för första gången. Här igen alltså.

Vissa som korsat samma väg har aldrig återvänt. Och det glädjer mig. För det är en jävlig stig att gå längs, och det gör ont vare sig man vill eller inte. Förhoppningsvis slipper jag se den igen efter det här. Men det är ingen garanti längre. Det är inte som på film. Ändå är det svårt att inte skylla på att det är mitt eget fel att jag har hamnat på den igen.

Det är inte mig det är fel på. Det är INTE mig det är fel på.


Bildkällor: https://www.pinterest.se/Josiemos/inget-s%C3%B6ndagsbarn/

Likes

Comments

19 juni 2017

''Vad hjärtat kan bulta hårt.
Vid minsta oro och lyckorus talar det om att det finns där.
En påminnelse om att stanna upp och känna efter.
Känna hur hårt det faktiskt kan slå och hur mycket vi faktiskt kan känna.
Oavsett om vi vill eller inte.
Vi blir tvugna.
Det bara är så.''

Likes

Comments