Söndagsmorgonar kan vara alldeles, alldeles underbara. När man vaknar upp och känner sina älsklingar nära och man bara snosar in sig och doftar sig och blundar sig och har ingen brådska alls att gå upp. När dagen ligger framför en som en oförståligt vacker gåva som man ännu inte öppnat men som ligger där och som man ser det vackra omslagspappret på. När man tassar sig upp och sätter på kaffet och går en kort morgonrunda med vovs innan någon annan riktigt vaknat upp. För att sedan sätta sig tillbaka i sängen med de nybryggda kaffet och scrolla igenom försäljningssiffrorna snabbt innan det är dags att igen snosa in sig en stund hos en älskling. Att få gå upp och göra iordning en bubblig Söndagsfrukost och mysa med den i soffan medan man funderar på hur man skall hinna med allt man har lust att göra under dagen. Det är en alldeles, alldeles underbar Söndagsmorgon. När man är gift och sambo.

När man är gift och särbo är inte Söndagsmorgonar alls lika kul. En kaffe på sängen och Bitmoji på Messenger blir det som får förgylla denna.

Men nu är dags att gå upp. Skall på möte i Danmark några dagar så har lite att förbereda till det. Behöver ge mig ut och se lite på hur man bäst exponerar vårens inredningstrender. Det är ju ändå en ganska ok sak att spana på en ensam Söndag. Alex skall på skolresa till Stockholm i morgon så jag skall fixa lite för det med.

/M


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det här är mitt andra inlägg. Fast det blir mitt första. Jag har redan skrivit det en gång. Och råkade radera det när jag skulle klistra in lite foton. Det är så jag är. Inte så teknisk. och väldigt utan tålamod för att greja med såna där saker. Men en sak blev lite intressant efter det missödet iallafall. När jag skrivit mitt första inlägg så insåg jag att jag nog egentligen inte borde starta en blogg. Det är kanske en bok jag borde börja skriva. Det blev väldigt långt. Det förra inlägget alltså. Det första. Det som jag raderade. Det här andra som blir mitt första är kanske lite kortare. Men långt. Märkte att jag har så mycket att skriva om. Så på så sätt är det väl bra att jag iallafall får startat upp bloggen nu. Jag har ju egentligen tänkt det länge. I somras tänkte jag starta den. Som en matblogg. För att jag lagade mat. Men jag hann inte. För att jag lagade mat. Och gjorde massa annat. Sedan tänkte jag starta den i januari. Som en bröllopsblogg. För att jag gifte mig. Men jag hann inte. För att jag gifte mig. Och gjorde massa annat. Lite sådär som jag också är. Jag hinner inte göra för att jag gör så mycket. Lite paradoxalt men så är det nog. Nu startar jag då bloggen iallafall. Så får vi se om det blir en blogg eller bok i slutändan. :-) Idag är också en motsatsdag från de dagarna då jag ville starta mat och bröllopsbloggarna. Då hade jag ämnen jag ville skriva om men ingen tid att skriva. Idag har jag tid men inget särskilt ämne. Så jag tror det får bli en allmän blogg. Om det finns såna. Allmän är ju kanske ett ganska tråkigt ord. Ett ord man tar till när man inte klarar specificera sig. Men också ett ord som inte sätter gränser. Så det är nog ett ganska bra ord på en blogg för mig. Jag har ju väldigt svårt att välja och vill nog kunna skriva om det som faller mig på.

Jag tror jag börjar lite bakåt. En presentation. Sen skriver jag väl ikapp mig själv en dag.

Jag är alltså min bloggs huvudrollsinnehavare. Inger Martina Hangby. Jag tror att jag heter så. Jag är faktiskt inte helt säker. Jag har hetat så i 40 år. Inger är på något sätt ett hopkok av Ing namn. Min mamma heter Ing-Marie och min farmor hette Inga. Min morbrors fru hette Inger. Jag misstänker att min mamma tyckte att jag på något sätt också skulle vara en Ing. Jag har aldrig gillat det. Tvärtom. Jag har skämts genom min ungdom över det där Inger. Fult tyckte jag. Tack och lov har jag alltid kallats Martina även om det inte heller var så vanligt och fint som Linda, Jenny och Anna som var bra namn att heta när jag var barn. Inte konstiga alls. Inger däremot var konstigt. Det var nog först 2012 när jag kom till Norge som jag gjorde upp med Inger. Där tog folk för givet att jag hette Inger Martina som ett dubbelnamn och det var inget konstigt alls. Tvärtom lät det ganska vettigt. Men hur som helst. Att jag heter både Inger och Martina det vet jag. Det är Hangby jag är osäker på. Hangby heter min mor och far, min bror, mina söner och kanske någon mer släktning till pappa. Ingen mer. Och jag vet alltså inte om jag heter det eller inte längre. Jag har nämligen gift mig. Och som gift har jag tagit min makes namn. Men det har nog inte registrerats ännu. Även om det är inskickat att jag bytte namn när jag ingick äktenskap. Så ännu heter jag kanske Martina Hangby några dagar till. Sedan är jag Martina Pohjanen.

Jag skriver att jag är mitt i livet. Det är ju så statistiken säger att det är. Att jag, om jag följer statistiken, har levt halva mitt liv och har halva kvar. Det är bra. Jag funderade ett tag på om jag levt hela mitt liv och förvirrade mig runt i de tankarna en stund för på ett sätt har jag ju det med. Jag är alltså 40 år. Jag har alltid haft ålderskriser. Det enda som skiljt kriserna åt har varit vilken ålder jag haft kris inför. Jag ålderskrisade ända tills jag fyllde 40. Jag gillar 40, det är en bra ålder. Jag har gjort mycket och har mycket framför mig. Jag är mitt i livet. :-)

Jag blev mamma när jag var 20 år. Då kom Johannes till mig och blev en väldigt djup rot i mitt liv. Han var svaret på så många frågor som jag hade då. Var skulle jag leva? Hur? Vad ville jag? Vad var viktigt? Och vem var jag egentligen? Från den dag Johannes kom till mig var jag Johannes mamma och övriga svar följde bara med det. Alex kom till jorden året jag skulle fylla 24 år. Så godhjärtad att det kan röra mig till tårar att bara tänka på det. Johannes och Alex, mina älskade söner, mina mirakel i världen. Våra liv fick aldrig innehållet av en kärnfamilj utan vi blev istället en liten familj vi tre. Nu ärJohannes 20 år och Alex skall fylla 17 år och jag är oerhört stolt över dem bägge.

Barnen var faktiskt inte så himla stora första gången jag mötte honom. Inte jag heller egentligen. Jag var i mitten av 20 åren och jag och barnen hade precis flyttat in i en jättefin nyrenoverad lägenhet på Norgården. Jag hade nyligt tagit ett av mina första och största kliv i min karriär och blivit Butikschef på JYSK i Uddevalla. Solen sken denna dag och jag var fylld av framtidstro. Jag hade fått en inbjudan till en slags överkurs i ledarskap för talanger nere i Göteborg och det var när jag klev in i kurslokalen där som jag såg honom. Han satt längst bort i ena änden och jag kan ännu minnas exakt hans ögon när de såg in i mina den dagen. Jonny. Det skulle dock gå väldigt lång tid och väldigt mycket skulle ske efter det innan vi slutligen stod tillsammans. Jag och han som kom att bli min make. Min trygghet och glädje i livet. Mitt allt. Han som jag upptäckte själva meningen med livet tillsammans med. Han som fick mig att upptäcka vad lycka är. Min älskade man.

Jonny har också två pojkar. Leo och Tor. Dom är fantastiskt fina och smarta och roliga som deras pappa. Tor är 11 och Leo skall fylla 13. Två tokiga och egna personligheter. Jag och Jonny har alltså noll eller fyra barn tillsammans. Eller kanske fem. Vi har ju Lucas också. Våran älskade varelse. Han är drygt 3 år och jag är helt galen i honom.

Jag är förutom mamma och fru också en dotter. Och en syster. Och en moster. Och en faster. Och en svärdotter. Och sedan är jag någras vän, kollega och chef också. Och så lite mer. Martina helt enkelt. Inger Martina Hangby Pohjanen. Och jag är mitt i livet. Så det får väl bli det som resten av den här bloggen får handla om. Mitt liv mitt i livet.

/M

Likes

Comments