Header

Är det någon som minns hur jag häromdagen ojade för att jag skulle gå på en sittning med tema blå?

Den sittningen har varit nu.

Det är inte som någonting annat jag någonsin varit med om, och jag tror att jag såg ut som om jag trott att jag blivit inbjuden till ett bröllop men hamnat på en begravning – allting var precisa motsatsen till vad jag förväntat mig.

För att beskriva det kort kan en säga att jag satt i tre och en halv timma och gapade av förvåning och skräck, medan resterande 100 personer runtom gapade av förtjusning och... överförfriskning.

Här trodde lilla oskyldiga jag att jag blivit inbjuden till en fin civiliserad middag där ett hundratal högskolestudenter skulle avsluta en nollningsperiod genom att lugnt och sansat sitta ner, äta trerätters, och prata gamla minnen som om vi känt varandra hela livet och inte bara i tre veckor. Det jag glömde att räkna med var att uttrycken; 'civiliserad' och/eller 'lugnt och sansat' inte går att ha i en mening tillsammans med ordet 'högskolestudenter' – såvida den meningen inte vore; "Högskolestudenter må ha många egenskaper, men de är inte civilicerade eller lugna och sansade."

Själva middagen var, minst sagt högljudd. Alla var klädda i kostym och fina klänningar men det gick aldrig mer än fem minuter innan någon tyckte att det var en utmärkt ide att banka händerna i bordet och skrika Tempo för att påkalla Toastmasterns uppmärksamhet. Tempo följdes av ett utav tre alternativ; sång, spex, eller lambo.

Sång och spex är båda hyfsat självförklarande, lambon där emot kan för ett otränat öra (alltså jag) låta som ett fantastiskt förslag då det låter som någon form av långdans kombinerat med limbo. Men det otränade örat har sällan rätt, mina vänner. Sällan sällan mycket sällan, även så i det här fallet.

Lambo går nämligen ut på att alla personer som tillhör en viss uttalad kategori, exempelvis alla stockholmare, eller alla blondiner, eller alla Håkan Hellström fans, ska ställa sig på sina stolar – eller på bordet antar jag, för mot slutet av kvällen så var det många som hade problem att skilja de båda ifrån varandra.

När de utpekade stod upp på den möbel som kunde tänkas agera stol just vid det tillfället så sjöngs en låt som gick ut på att dricka upp allt som fanns kvar i sitt glas. Och sedan på att bevisa hur bra en hade varit på att dricka upp genom att hålla glaset uppochner över sig själv eller sin granne.

Låt mig säga att folk var inte så bra på att dricka upp som de trodde att de var.

Jag kan stolt säga att jag satt kvar på min stol varenda minut. Vilket i och för sig kanske förvirrade mina bordsgrannar, för jag stod inte upp när det var tjejernas tur, eller när det var killarnas tur, eller när det var ettornas tur, och inte heller när det var tvåornas tur. Jag bestämde mig helt enkelt för att avskriva mig allt som kan tyda på någon form av personlighetsdrag. Så fort jag hörde ordet 'lambo' var jag bara en kropp på en stol med ett förvånat ansiktsuttryck, och min själ och personligheten därmed låg under en palm på en strand långt långt bort.

Det är skönt att det är över nu. Och även om det uppenbarligen inte var för mig så är det mind-opening att se hur annorlunda folk kan vara jämte mig.

Until next time

Nathalie

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag tror att när jag fyllde 20 så bestämde min hjärna sig för att spola tillbaka bandet sisådär 17 år. Det är som att hjärnan förvandlas till keso vid klockan 15 ungefär, och jag kan knappt hålla ögonen öppna de två minuterna det tar att gå hem från biblioteket. Jag är som en treåring som måste sova middag för att orka vara vaken resten av eftermiddagen och kvällen....

Men så tar jag en powernap på 25 minuter och är plötsligt helt klarvaken. Klarvaken, men med absolut noll motivation till att gå tillbaka till biblioteket. Så då pluggar jag hemma istället, fast allting tar dubbelt så långt tid då.

Jag tänker att det kanske inte gör så mycket att jag sover dessa 25 minuter på eftermiddagen.. nu i alla fall. Men sen då? När jag har föreläsningar som sträcker sig längre än så? Kommer jag att somna mitt i klassrummet? Det är det jag menar med en dålig vana, den gör ju gott än så länge eftersom jag inte kommer att lära mig något om inte hjärnan är vaken. Men tänk om det eskalerar till att bli någonting som jag måste göra för att fungera? Då är det ju inte bra alls.

Det är ganska skönt å andra sidan, att kunna lägga sig ner och somna så fort huvudet landar på kudden – för det händer aldrig annars.

Efter några av mina powernaps nu på sistone så har jag satt mig ner och pluggat i ett par timmar till, sen har jag gått på promenad runt cityringen (det tar en timma ungefär), och jag tänker att den goda vanan väger upp för den dåliga. Då får jag dessutom tid att lyssna på mina poddcasts utan att timmarna blir bortkastade — och så orkar jag några timmar plugg till när jag fått frisk luft och motion. 

Nej, nu måste jag skriva rent 10 sidor om pronomen (med andra ord den näst sämsta ordklassen efter adverb). Pappa påminde mig om den där generiska ramsan om ordklasser, så nu har jag skrivit ut den och tejpat upp den i badrummet så att jag kan traggla den medan jag borstar tänderna. 

100 poäng till mig för effektivitet och kreativitet. 

Until next time

Nathalie

Likes

Comments

På Fredag ska jag på min första sittning. En sittning är mer eller mindre en middag, ofta med ett tema, och med en hel radda regler som ska följas till punkt och pricka. En vanlig middag har ju också regler, om än oskrivna, som handlar om hur en ska bete sig och klä sig och liknande. En sittning däremot kommer med ett sånghäfte och en lista nedskrivna regler som är absolut lag.

Sen var det det här med temat. Sittningen jag sa på är en så kallad 'finsittning'. Det är som en ceremoni kan en säga, det är nämligen då vi nya högskolestuderande går från att vara n0llan, till att bli ettor. Det är alltså då allt spex upphör. Temat på denna sittning är 'blått', och nu ska berätta en sak för er;

JAg ägEr iNGenTiNG bLåTT! ingening! Jag har inte ens ett par blå strumpor.

Vad gör jag?

Jag har ingen lust att gå och köpa något blått för det är en fin middag och fina kläder kostar pengar och sånt är det lite snålt om nu när jag är student och allt. Dessutom skulle jag aldrig i livet någonsin ha detta blå plagg på mig igen för jag klär verkligen inte i blått.

Jag tänker att jag får gå och köpa något 25-kronors halsband som jag mirakulöst kanske tappar bort under kvällen.

Annars skickade jag detta problem till mina vänner och fick svaren; "På KTH hade det räckt om du hade blå ögon" och "Du kan ju gå dit och säga 'Well, I'm feeling a bit blue'".

Vi får se hur det går... eller inte går.

I will keep you updated.

Until next time

Nathalie ~

Likes

Comments

När jag var mindre brukade pappa säga att jag var en så kallad språkpolis. Ni vet, en sån som bara måste säga till om någon använder fel grammatik eller fel uttal? En sån där irriterande j*vel som avbryter samtal bara för att påpeka hur någonting egentligen ska sägas.

Jag är fortfarande sån.

Och inte nog med det så verkar det som om det bara kommer att bli värre.

Eftersom jag just nu pluggar grammatik kommer jag att lära mig ännu mer saker, som jag sedan kommer kunna påpeka hos andra. Uppenbarligen har jag ju lite vett i kroppen så förmågan att avgöra om det är lämpligt eller ej att anmärka på sånt finns där – den har bara inte använts på väldigt väldigt länge.

Men jag pluggar också kommunikationsteori. Det vill säga att jag inte bara kommer att bli ännu mera språkpolis, jag kommer också att bli kroppspråkpolis och samtalsanalytiker. Jag kommer alltså inte bara kunna påpeka när någon säger någonting grammatiskt fel, utan även kunna fastställa när någon gör intrång på någon annans personal space, eller när någon säger och menar en sak men uttrycker det fel så att det låter som om det handlar om något annat.

Jag kommer inte längre att vara språkkonstapel, jag kommer att bli språkdiktator....

Som tur är så ingår det i kommunikationsteorin att läsa om vad som är lämpligt i ett samtal och inte, och i vilka situationer det är mer tillåtet att avbryta.

Det jag egentligen ville säga var att jag har haft två kommunikationsteoriföreläsningar och jag har redan börjat lägga märke till folks beteendemönster när de kommunicerar med mig och med andra. – Vilket betyder att jag faktiskt lär mig något så yay me!

Det var allt

Nathalie

Likes

Comments

Idag tänkte jag på en sak. Alla har hela tiden sagt hur olika högskolan och gymnasiet ska vara. Att de två inte alls går att jämföra, och att de första veckorna på högskolan kommer med något som kan liknas vid en kultur-chock.

Well, nu har de första två veckorna gått och jag har inte upplevt det än. I alla fall inte vad gäller föreläsningarna och pluggandet. Det är i princip samma än så länge. Men det kanske har att göra med att jag har bemästrat konsten att plugga. Jag kan med säkerhet säga att min största talang är att skriva anteckningar i 10 olika format och sedan lära mig dessa utantill.

Den stora skillnaden är hur jag ska fördela tiden. Jag har gått från att i gymnasiet ha flera lektioner om dagen, fem dagar i veckan, till att nu ha föreläsningar två dagar i veckan.

Jag har upptäkt att det är svårt att planera efter ett schema som inte finns. Visst, jag må vara expert på att skriva anteckningar, men det här med att kliva ur sängen fastän jag inte behöver — det är det som är den verkliga utmaningen.

Hittills har jag lyckats hyfsat bra med detta ändå, förutom den där gången jag inte hade sovit något två nätter i rad och istället sov 12 timmar den tredje natten, vaknade, gick till optikern, kom hem, och sov fem timmar till. Tricket är att se till att ha något planerat som gör vaknandet blir ett måste. Om jag till exempel har packat ner alla pluggrejer i väskan redan kvällen innan, så blir det lättare att bara slänga väskan över axeln och gå till biblioteket än att packa ur allt igen och slå mig ner vid köksbordet.

En annan sak som jag har märkt fungerar är att nedskrivna ord mer eller mindre är lag bestraffat med döden i mitt huvud. Jag har köpt en almanacka som jag bara använder för att skriva vilka tider jag ska göra saker. Så när jag exempelvis har bestämt att jag ska läsa kapitlet om morfologi i grammatikboken mellan klockan 9.15 och 10 — så får jag lite panik om jag inte gör det.

Härom dagen var jag även på högskolan tre och en halv timme innan min grammatikföreläsning — det visade sig också vara ganska effektivt.

Det här med självdisciplinen kommer alltså bli det svåraste... eller ja, det och skillnaden mellan en konjunktion och en subjunktion.

Until next time

Nathalie ~

Likes

Comments