Eftersom jag är både en drömmare och "doer" så passar det perfekt att lägga lite tid till att blogga tänkte jag en mulen vårdag i slutet på april. På min dötid om dagarna så landar jag ofta in i mina filosofiska tankar. Eller det kan vara när jag står i kassakön på Willys, bilar på motorvägen, sitter på flygplatsen, springer på toaletten på jobbet eller egentligen när som helst.

Jag tänker mycket. Analyserar och tänker igen. Jag saknar nåt. Googlar på mina tankar men hittar inget svar. "Är jag den enda som tänker såhär?" Den där oron när man inte hittar ett enda svar på sin Googlesökning och man börjar undra om det är nåt fel på en.

Ensam i världen med sina tankar. Usch och fy vad otäckt!

Jag vill inte har barn. Jag har sagt så till mig själv sen jag var tonåring. Nu är jag 31 år och det ringer ingen klocka. Ingen klocka alls och det har aldrig varit en tendens till att ens få en frekvens. Jag har levt i förhållanden sedan jag var 18 år och är verkligen ingen ensam-människa. Ogillar att vara ensam och har väl egentligen bara varit singel i ett halvår som mest. Jag vill ha en kumpan på livets väg och nu är jag tillsammans med mannen i mitt liv sedan två år tillbaka. Vi är som äpple och kanel, glass och strut eller morötter och ärtor. Väldigt bra tillsammans med andra ord. Jag har dock varit tydlig med en sak: jag vill inte har barn!

Och nu till argumenten som förhoppningsvis inte provocerar alltför mycket. Jag gillar barn och träffar ofta mina syskonbarn. Pussar dem på huvudet och leker med dem. Men jag vill inte har egna barn. Är väldigt lycklig över att kunna lämna tillbaka den efter några timmar. Idag börjar majoriteten i min omgivning bli föräldrar eller är sedan länge. Jag ser på dem och försöker hitta personen som den var innan den blev förälder. För föräldrarskapet förändrar och det är ju givet. Helt plötsligt ska man ju ta hand om ett annat liv och prioritera det högre än nåt annat. Vilket är positivt i sig, men jag saknar dem. De där personerna som de var innan de blev "mamma" och "pappa". Deras lekfullhet och spontanitet. Deras impulsivitet och risktagande. Att kunna prata om drömmar, karriär och häftiga resor. Det har försvunnit, poff!

Jag är totalt ointresserad av att prata nattning, barnvagnsmodeller, babysim eller hur häftigt det är att se ungen lära sig gå. Jag tycker inte det är häftigt, för alla bebisar gör ju samma saker. Alla bebisar är gulliga. Jag ser ingen skillnad.

Nej jag tycker bebisar och barn är tråkigt. Det är häftigare med äldre barn, när de är tonåringar och har åsikter. När man kan resonera på ett vuxet sätt med dem. Då börjar det bli intressant. Men vägen dit är tråkig och lång. Och jag tycker inte det är värt det, jag får ut mer av att prata med vuxna intressanta människor.

Nu vill jag höra era åsikter. Vad tycker ni om barn? Oavsett om ni har barn eller inte. Eller inte vill ha barn?


Likes

Comments