En vanlig bloggare sätter ju ut ett par inlägg om dagen, max. Men jag är ju ny och kommer knappast att skriva med hög frekvens.
En orsak: Min sambo vet inte hur ensam jag känner mig Min familj vet inte heller. Jag går med huvudet högt. Har ju mina föreningar och träffar, jobbet som jag är trött och måste vila efter.
Det är väl inte så konstigt att jag inte orkar göra något speciellt på helgerna?? Att jag inte åker och tar en kaffe med någon en vardagskväll?
Jag vill inte att min snälla sambo får läsa någonting här. 

Min mammas och pappas syskon är trevliga, mina kusiner likaså. Dessa är utan att de vet om det mina NÄRMSTA VÄNNER.
Jag tror jag ska gråta lite --- för det är så sorgligt att sätta de orden på pränt. 

Det är dem jag smsar till då jag sett eller hört nåt roligt.  De som får bilderna jag tar med min telefon. Det är de som ringer mig, och som jag kan ringa helt naturligt och utan att det behövs en orsak och utan att det blir stelt.

De vet inte om det: men de är min livboj.

Tack, släkt. Utan er: Totalt mörker och ensamhet.

Det senaste åren har jag också börjat ty mig till bloggare.Jag, en rationell, smart, välutbildad kvinna, har bloggare jag ser som mina vänner. Tänk att ha någons liv att läsa om, att följa med. Jag har ju inte pratat om vardagliga saker med någon utanför jobbt på evigheter, om djupare saker har jag väl senast pratat med någon... i mellanstadiet.
Jag är ingen mystisk stalker som på riktigt TROR att dessa bloggare ÄR mina vänner, men de är de enda människor utanför min familj vars vardagsliv jag delar. Att kika in hos Clara eller Linn har blivit viktigt för mig utan att jag själv märker det. 
Tack till er också. 




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På en liten plats är vänstrukturerna tydliga. Alla är redan tagna, så att säga. 
Jag ser ofta saker i bilder eller som helheter, liksom som listor framför ögonen.
Jag har full koll på de här vängrupperingarna och listar dem i mitt huvud. Jag är förmodligen avundsjuk, på att de har varandra tror jag mest. Några grupperingar innehåller en hel del ytligt och fake -"duktighet" som jag inte pallar med och aldrig skulle efterapa för att få komma med. Sedan är jag ju inte heller den typen som kan/vill/vågar tränga mig in i en cirkel där alla platser redan är upptagna.

Jag har en bekant. Hon är inflyttad för kärleks skull , och helt desperat för att arbeta sig in i en av ortens vänskapsringar. Jag som står utanför ser ändå att hade hon varit som jag, hade hon sedan länge gömt sig i källaren. De är inte uttalat elaka mot henne men jag ser det hon inte ser, eller inte vill se. Hon bjuder in sig själv till gruppens evenemang. Hon nästlar sig in på barnkalas och till och med på midsommarfirandet. Jag vill nästan ta fram skämskudden, för så tydligt är det för mig att hon inte passar in och att hon aldrig kommer att tillhöra denna grädda av personer som hon så hett eftersträvar. 

Men varför skulle hon skämmas, eller sitta i källaren? Hon gör egentligen helt rätt. Hon får ju vara med. Hon bara inte ser blickarna, hör sucken, förstår varför hon ibland glöms bort. 
Jag skulle aldrig aldrig aldrig klara av det. 
Äran. Självförtroendet. VIBBARNA. 
Det stela leendena.

Sociala medier har jag gett upp med, för jag pallar inte. Är för privat för att kunna bjuda på mig själv under äkta namn. Jag är rädd för att bli sårad. Det är bäst att inte läsa om kul saker folk hittar på tillsammans. För inte mår jag bättre av det, i alla fall. Och inte sjutton blir jag medbjuden i någon vänskapsgrupp tack vare sociala medier. Inte här. Forget it. 



Likes

Comments

Flera blogginlägg på raken... Läs dagens första, och ni förstår varför. Det är nu det snurrar. Det är nu jag ska smida.


Jag har stött bort vänner. En god vän - nej, en KOMPIS, från mellanstadietiden blev i 16-17-årsåldern lite märklig. Jag var själv i ett känsligt skede och orkade inte. Kanske var det vibben igen?
Plötsligt var kompisen ute ur mitt liv, utan att hon fattade hur. Jag hade annat på gång. Det var elakt inser jag i efterhand och nu är det för sent. Men då fattade jag inte att det var början till ett liv i ensamhet.

I efterskott kan jag säga att jag bytte denna djupa vänskap mot mer ytliga vänskaper. Det var gymnasietid, det blev studietid. Jag hade umgänge, och där och då var de mina vänner. På helgerna var det röj och kul och vi gjorde saker tillsammans i veckorna också. Studielivet var i full sving, men trots att jag studerade med ungefär samma gäng personer i 3-4-5 år så uppstod det aldrig några vänskapsband djupare än "ta en öl med klassen". 
Jag hade ett färdigt litet umgänge i studiestaden och dem höll jag mig till.
Jag märkte att klasskamraterna började hitta och bilda vänskapsrelationer: de gick och gymmade, åkte till någon tokig affär tillsammans, festade hela natten. 
Jag hade inte bjudit till det minsta för att få vara med, jag hade mitt gäng. 
Men ändå. Där började det, tror jag. Att sitta och le i skolan och lyssna på hur roligt X, Y och Z hade haft tillsammans, P och Q från parallellklassen hade visst också kommit dit... Jag log, som sagt. Men här började vibben göra sig starkt påmind. Du duger inte. Du är inte snygg som tjejerna på klassen (sant!), du har inte lika snygga kläder (sant! Jag var fattig som en kyrkråtta och saknade klädstil då som nu), du är inte rolig och intressant (ej sant, jag är rolig och jag har rest och gjort mycket saker jag kunde berätta om)...
Vissa av dem är vänner än idag, tror jag. I have no one. Har träffat en på en kurs. "Hej! Gud va kul! Hej då!"

De mobbade mig inte, frös inte ut mig medvetet. Jag hade bara inte självförtroendet och modet att kliva in i cirkeln.
Jag klarar inte av att vara den som frågar om vi ska ta en öl, eller om jag får komma med på något. Det är då vibben kommer. Den där halvsekundens tvekan, det där stela leendet "Såklart!". 
Då är det redan förstört för mig.
Jag måste bli tillfrågad av hjärtat, annars går det inte. 
Jag satt och väntade att någon skulle upptäcka att jag är en trevlig, rolig och intressant person och "ta mig med storm". Men det gjorde förstås ingen. 

Mitt eget umgänge då, dem jag hängde med?
Idag har jag telefonnumret till EN av dem. Vi pratade inte om djupa saker då, och sannerligen inte nu. 


Likes

Comments

Som ni som eventuellt läser nog förstår, så kan jag inte säga vem jag är, vad jag heter, eller var jag bor. Ensamhet är stigmatiserat och dessutom är jag en privat och känslig person som skulle ta illa vid mig om någon som läste visste vem jag är. Så ni får nöja er med små skärvor. Jag ska försöka analysera den här ensamhetskänslan. Hur blev det såhär?

Jag har förstått först som vuxen att jag är en högkänslig person. Inte kanske den mest högkänsligt högkänsliga, men jag har i alla fall en släng av det. Jag kan gråta bara jag ser en ynklig kattunge. Jag tycker höga ljud är jobbiga och vill helst sitta i en tyst miljö. Det här har jag alltid vetat, men som sagt har jag ganska nyligen stött på termen högkänslig och hittat saker som passar in på mig.
Jag kan ha sådan hjärtevärk av att se hur en när&kär person lider, och så djur. Men framför allt får jag "vibbar" av folk.
Det är här det blir problem med att hitta vänner.

Ibland har vi varit bjudna någonstans, eller fått en chans att hänga med då ett redan etablerat kompisgäng gör något.
Det börjar redan före festen.
"Varför har de bett att vi ska komma? De känner sig tvungna! Måste vi gå? Vi är till besvär!"
Vi går, och jag gör "allt rätt". Jag är trevlig, skämtar, alla skrattar. Jag säger snälla saker till värdinnan om maten. Jag visar intresse för saker de pratar om (även om jag haft något bättre att komma med själv). Jag börjar trivas.


Sedan kommer vibben - antingen där och då eller nästa dag.
Vi var "det femte hjulet". De ville inte ha oss där egentligen. De hade sina system, vi passar inte in. De har roligare utan oss. De har sina interna historier och skämt som vi inte är involverade i. 

Bekräftelsen, eller vad vi ska kalla det, på att vibben stämmer, har kommit så många gånger. Att vi var "kvoterade" för kvällen. Nästa gång gänget träffas är vi inte medbjudna. Vi är inte med i deras interna Whatsappgrupper. Vi erbjuds inte att komma med på konserten de alla ska gå på.

Jag dög inte. En kväll räcker. 

Den här vibben kommer jag att skriva om fler gånger, var så säkra. 

Likes

Comments

Varför en blogg? Och varför en blogg om att sakna vänner?
För att jag behöver få lufta mina tankar. För mig spelar det ingen roll om någon läser. Nu måste jag ta itu med det här, och fundera på min situation.

Jag har inte förstått förrän idag hur grymt ensam jag faktiskt är. Eller har blivit. Hur gick det till?

Jag bor på landsbygden. Här finns inte så mycket, men det är vackert och lugnt. En sambo har jag, och föräldrar, släkt. Jag har ett jobb med trevliga arbetskamrater. Jag är aktiv på olika sätt i närsamhället - föreningar till exempel.

Det här låter ju bra!
Men. jag har inga vänner.

Vi flyttade hit, till landsbygden, för några år sedan. Inflyttning var välkommen på vår lilla ort och vi har acklimatiserat oss bra. Det är mina barndomstrakter, så jag behövde inte börja från noll. Jag hade några bekanta kvar. De är trevliga. Någon gång hittade vi på något. Det låter väl inte så ensamt? Varför gnäller jag?

En kvinna tog lite kontakt och vi började träffas då och då, skicka sms. En vän?

Jag kände till hennes humör, mot andra. Så jag såg väl mig själv lite som en utvald, en samtalspartner, en som hon kunde anförtro sig åt och som var i stort sett av samma åsikt i många frågor. En vän.
Idag fick jag en chock. Den här personen svartmålade mig och föraktade mig skriftligt, i en förenings epostkedja. Alla kunde läsa en del, några meddelanden kom bara till mig. Obehagliga meddelanden.

Jag är tom inombords. Ledsen. Hon var den enda som jag hade, lite i alla fall. Nu har jag ingen.
Jag är så ledsen och sårad. Tårar på tangentbordet.

Alone again. Naturally.


Likes

Comments