Jag vet inte riktigt varför jag avskärmar mig mer än jag redan är utan att jag egentligen vill.
När jag har såhär ont och mår såhär dåligt så stänger jag liksom av allt runtikring.
Jag svarar inte på sms, samtal, sociala medier osv.
Det är ju egentligen liten dumt att jag avinstallerar instagram, messenger, snapchat osv då jag avskärmar mig ännu mer än hur avskärmad jag redan är i min säng.
Jag vet inte varför.
Eller jo det är för att jag inte ens orkar vara social från sängen.
Jag orkar inte se alla andra ha ett liv, jag vill såklart att alla ska må bra, men det är inte kul då mitt liv står still och jag bara ligger här, tror att jag blir mer stressad av alla andra och därför avskärmar jag mig mer genom att bara inte svara alla andra o inte logga in på sociala medier.
Jag tror att det är därför, samtidigt som det är så dumt att jag avskärmar mig ännu mer genom att ta bort sociala medier och allt annat, för då kommer jag liksom mer utanför samhället och det sociala livet vilket jag redan är i denna jävla endometriosskit.
Blä.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag tänker att:
Om jag går ut och promenerar så går smärtorna över eller om jag går till gymmet så går smärtorna över.

Jag vet ju att så inte är fallet, för när jag är på jobbet så orkar jag inte lika mycket längre, jag måste sätta mig ofta och jag orkar knappt gå upp för trapporna för att det gör så ont.
Jag försöker verkligen att röra mig, jag har verkligen försökt men det blir bara värre.

Jag sover hela tiden och sover jag inte så ligger jag i fosterställning utan att vilja röra mig.
Jag vill inte längre.

Jag tror att jag inbillar mig det här med smärtorna, ibland tvivlar jag på mig själv, att jag ej har ont.
Men jag inbillar mig inte alls.

Jag har verkligen helvetetsont.

Likes

Comments

Jag önskar att allt vore annorlunda.
Jag önskar att smärtorna försvann om så endast för några timmar.
Jag är så fast i min egen kropp och inom mig har jag försökt att fightas. Men jag har gett upp nu. Kroppen orkar inte kämpa mer.
Jag skakar av smärtan. Hela kroppen skakar och hjärtat slår hårt. Benen känns som spagetti och jag orkar knappt gå.

Jag är sängliggandes hela tiden.
Man kanske tror att jag skämtar, men jag gör inte det. Det är det som är så tragiskt.
Livet passerar framför mig, men kvar ligger jag här och ser livet och alla år försvinna framför mina ögon.
Det är hemskt att vara 30år och inte ens börjat leva och njuta av livet än, då smärtorna gör sig påminda dagarna i enda.

Jag är så trött.

Likes

Comments

Vet inte vart jag ska ta vägen.
Smärtan från helvete is so back.
Håller på o dör, kallsvettas, svettas, fryser, mår illa, magkramper och smärtångest.

Vill bajsa, kräkas, knivhugga mig själv.
Allt på samma gång.

#endometrios

Likes

Comments

när jag googlar på botemedel för endometrios kommer det såklart upp att det inte finns något botemedel.

Något som jag redan visste.

Jag har även bett om att göra en hysterektomi men det får jag inte bestämma själv, dem säger att det kanske inte alls hjälper, men jag har provat precis allt och inget har hittills hjälpt så varför inte.

Det är det enda jag ber om att få göra..

Iallafall, när jag googlar så står det att den bästa treatment är faktiskt i de flesta fallen att ta bort allt..

so why not?

varför vill ni inte gå med på att ge mig livskvalité, varför ger ni mig inte möjlighet att efter så många år av smärta få möjligheten att kanske bli smärtfri. varför?

Jag vill också ha chansen till ett liv utan smärta, till ett liv med vänner och till ett liv att göra vad jag vill, när jag vill..

Det är allt jag ber om, möjligheten att få leva normalt.

Jag har gått igenom alla mediciner och smärtstillande, jag har gått igenom 5 operationer, 2 i Sverige som gav mig 0 hjälp då inget gjordes, 3 lyckade i grekland där jag iallafall blir smärtfri i 1år åt gången, men nu vill jag inte lägga mig på bordet varje år för att få bli smärtfri.

Är det meningen att ja ska fortsätta så livet ut?

HJÄLP MIG!!

Jag kan inte åka och betala så mycket pengar varje år för en operation när jag faktiskt jobbar och betalar skatt här i Sverige, jag är född här, så varför får jag inte hjälp av den svenska sjukvården att få slut på mitt lidande?

Tänk att jag kanske är en av dem som faktiskt blir smärtfri eller åtminstone får mindre smärta.

Då kan jag iallafall luta mig tillbaka sedan och veta att jag gjort allt för min kropp.

Jag har tagit alla risker..

Hysterectomy

In severe cases of endometriosis, surgery to remove the uterus and cervix (total hysterectomy) as well as both ovaries may be the best treatment. A hysterectomy alone is not effective — the estrogen your ovaries produce can stimulate any remaining endometriosis and cause pain to persist. A hysterectomy is typically considered a last resort, especially for women still in their reproductive years. You can't get pregnant after a hysterectomy.

Finding a doctor with whom you feel comfortable is crucial in managing and treating endometriosis. You may also want to get a second opinion before starting any treatment to be sure you know all of your options and the possible outcomes.

http://www.mayoclinic.org/diseases-conditions/endometriosis/diagnosis-treatment/treatment/txc-20236449

Likes

Comments

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, mina smärtor dödar mig, jag kan knappt äta och kan knappt dricka, jag går på starka smärtstillande som inte hjälper och jag får ingen hjälp ifrån vården.

Jag är desperat, jag är sängliggandes och jag kan inte längre stänga av min smärta, jag har försökt men det går inte längre,
jag går till jobbet och jag kräks i omgångar under arbetstiden då jag får såna smärtpåslag.
Jag får smärtångest för att smärtorna är så hemska att jag inte vet vart jag ska ta vägen,
jag har försökt att dölja mina smärtor i så många år, men nu går det inte längre.
Jag vill inte leva längre, jag får inte någon hjälp, jag har opererat mig 3ggr utomlands för att vården har svikit mig i Sverige, i mitt eget hemland, här där jag är född, här där jag betalar skatt, men att få hjälp när man är sjuk för sin endometrios, det kan jag inte räkna med, istället går mina löner och mina föräldrars löner åt att spara pengar åt mina operationer i Grekland.

Jag minns min första mens, jag var 12 och jag var glad över att få min mens, över att kunna ringa min bästis och säga att jag också fått min mens, vi gick och handlade bindor tillsammans.
Jag var så lycklig att mensen kommit, jag hade blivit ”kvinna”, lyckan varade inte länge då jag vid kommande menstruationer blev så smärtpåverkan och vid varje menstruation blev smärtorna värre och värre.
Jag minns en dag i skolan i 7:an, jag och mina vänner satt i skolkafét och skulle in på lektion, jag skolkade aldrig, men denna gång var jag tvungen, jag skulle resa mig och fick ett sådant tryck i ändtarmen att jag nästan svimmade av smärta, jag blev så rädd, jag trodde att jag skulle dö, jag fick lära mig vid kommande menstruationer att det var en del av att ha mens, att ha ont och att ha konstigt ont, att ha feber, att kräkas, att bli svimfärdig, att det gjorde ont i ryggen och i ändtarmen, att det gjorde ont så jävla ont.
Första gången jag kom till en gynekolog var jag 18år, jag var fortfarande oskuld och tyckte att det var skrämmande att bli undersökt, han undersökte mig via analen istället och sa att han såg något litet i ena äggstocken, förmodligen en liten cysta, men att jag skulle ta p-piller så att den skulle försvinna, jag frågade om jag hade Endometrios, för min Mamma har ju också det, han sa att jag var för ung för att ha endometrios.
Mina smärtor blev värre och utav p-pillrerna/mini-pillrerna blödde jag ännu mer, smärtorna blev värre, fast jag inte trodde att dem kunde bli värre, flera månader senare sökte jag till gyn igen pga smärtorna, där såg man att cystan vuxit så jag fick nya starkare mini-piller som skulle hjälpa, jag fick då ännu mer blödningar och så fortsatte det, tills jag en dag blev inlagd pga av smärtorna och vid undersökning såg dem flera cystor, lika stora som apelsiner, jag fick en laparoskopi, alltså en titthålsundersökning där dem såg att det var sammanväxlingar på mina äggledare och livmodern, dem tömde någon cysta men inte alla, dem tog inte bort sammanväxningarna då dem tyckte att det var dumt att gräva för mycket och att det ibland kunde bli sammanväxningar utan orsak..
En sköterska kommer ut till Mamma och säger att jag ligger på uppvaket, hon sa till Mamma att vi skulle stå på oss, sköterskan sa dock inte om vad.
Jag blev hemskickad med värktabletter och dem sa, hör av dig om det blir värre, du har ingen Endometrios.
Tiden gick och jag blev allt värre, jag fick hoppa av universitetsutbildning efter universitetsutbildning, jag fick stänga salongen jag hade, jag försökte verkligen kämpa, men mina smärtor satte stopp för mig gång på gång.
1 eller 2 år senare var jag på vårdcentralen där dem gjorde alla möjliga undersökningar, endoskopi, osv men de hittade inget fel på tarmen och sa att jag fick vända mig till gyn, gyn sa att dem inte kunde göra något mer än att ge mig värktabletter, jag träffade en gyndoktor som sa att om jag inte provade de läkemedel hon gav mig så tänkte hon inte hjälpa mig, jag sa att jag har den ärftliga sjukdomen APC vilket ökar min risk för blodproppar och därför kan jag inte prova de läkemedlen hon rekommenderade, då sa hon att hon inte ville hjälpa mig så jag fick gå därifrån..
Jag sökte till vårdcentralen gång på gång pga smärtorna och det enda dem kunde göra var att skicka mig vidare till akuten, efter flera besök på akuten där dem inte kunde hjälpa mig tog dem inte ens emot mig till slut.
Jag låg i fosterställning i väntrummet då det kommer ut en sköterska och säger till min Mamma att dem inte förstod varför vårdcentralen skickade oss till akuten hela tiden, dem kunde ändå inte göra något för mig så nu skulle dem ringa och ”kriga” med läkaren på vårdcentralen eftersom dem inte kunde ta emot mig hos dem.
Där låg jag och önskade att jag på riktigt dog, jag fick inte i min någon mat och blev sedan efter någon månad inlagd på dropp, vid den genundersökningen såg dem inte längre mina äggstockar, dem trodde att dem låg bakom livmodern, vid den 2:a laparoskopi-undersökningen vågade inte gyndoktorn röra i mig, jag var så sammanvuxen så han visste inte vart han skulle börja eller sluta, han hade försökt klippa lite i sammanväxningarna men inser att han inte kan göra mer då jag börjar blöda mycket, han stänger mig och efter jag vaknat upp efter operationen säger han att jag var sammanvuxen både på tarmen och sammanvuxen med livmoder och äggstockar, äggledare, han skulle skicka mig till Uppsala där det fanns bättre hjälp att få där jag kunde få en second opinion och där dem skulle samla ett team eftersom det konstaterades att jag hade den svåra graden endometrios och att jag INTE LÄNGRE KUNDE FÅ BARN… Han sa att 2år innan om dem hade tagit bort och rensat då så hade det sett annorlunda ut idag, senare när jag läser journalerna inser jag att det var han som var min doktor då också vid operationen..
Hur som helst..
När jag kommer upp till Uppsala konstaterar läkaren där på Endometrioscentrumet att jag inte hade någon Endometrios…
Mycket spännande, jag skulle alltså inte få någon hjälp, då vägde jag bara 42kg, men det var inget fel på mig. (Min normalvikt är annars mellan 50-55kg).
Jag hade hört talas om att det fanns en Specialistläkare i grekland inom Endometrios och IFV så jag kände där och då att jag ger Grekland en chans, för just nu kommer jag ändå inte klara mig, jag får inte i mig mat eller vätska, jag har konstant ont men dem tar mig inte på allvar.
Dör jag så dör jag.
Jag åkte ner och han rensade allt på mig, han var så duktig och jag var smärtfri ca. 1år, sedan började jag bli dålig igen, jag kontaktade gyn igen och blev överskriven till Linköping då dem i Norrköping inte kunde hjälpa mig.
Jag blev lovad en specialist inom Endometrios som skulle ringa mig inom 3 veckor, han hörde av sig efter 1år och 6månader och bad då om ursäkt att han inte hört av sig innan, han lovade mig att han absolut inte skulle släppa mig nu och han lovade att han skulle ha kontinuerlig kontakt med mig, hände det? -Nej!
Efter 2 operationer till i Grekland så har jag klarat mig någorlunda, sista operationen gjorde jag i September och efter en incident på jobbet där jag blev slagen i magen ett flertal gånger är smärtorna ett antal tillfällen är nu smärtorna tillbaka, jag har inte kunnat bryta smärtorna denna gång, jag blev överskriven till Norrköping igen då jag bad om det då jag ändå inte blivit hjälpt i Linköping.
Jag står nu på en väntelista, jag blir kontaktad inom 3månader, inom 3månader, jag håller på att gå av.
Jag orkar inte kämpa längre,
Jag vill inte heller bli inlagd, jag vill inte ta kontakt med dem för när man ringer och säger hur man mår så är man bara i vägen, skulle detta publiceras hos er som jag vill så kommer jag säkert bli straffad över att inte ens få komma igen, eller så kommer dem bara göra mitt kämpande ännu svårare.
Det är inte deras barn eller vänner som lider, det är bara jag, någon annans dotter som är sängliggandes konstant, som försöker jobba och plugga på distans, samtidigt som jag inte får i mig näring, samtidigt som jag ligger här i sängen och blir bortglömd.
Dem ville inte ens skriva ut morfin åt mig sist, först tvingar dem i mig massor av skit i smärtlindringsväg och sen när jag för första gången mer om det så säger dem att dem inte kan skriva ut åt mig då det står i journalen att dem inte får det, för att en läkare skrivit att dem inte ska skriva ut sånt åt mig.
Varför, jo för att vid ett tidigare besök i linköping då ambulansen kom och hämtade mig så ”råkade” jag be om det då det ibland hjälper mig bryta smärtorna i tid, dumt att jag frågade, annars kanske jag hade fått..
Föresten.
Jag ringde ambulansen, dem hämtade mig, jag sa att jag behövde bli inlagd, men ja sa att jag var skriven i Linköping, dem sa att dem ringer gyn i Norrköping för dem kan säkert ta emot mig där eftersom det bara är smärtlindring jag behövde, men tur att dem ringde innan, för Norrköping sa i telefonen att dem inte tog emot mig hos dem då jag var skriven i Linköping.
Så jag fick åka ambulans med 2 jättetrevliga ambulansvärdar som skjutsade mig till Linköping, väl på plats träffade jag en doktor som sa att det inte var någon mening med att jag skulle stanna där, hon ville inte lägga in mig för då skulle jag få ligga hela helgen utan att någon doktor kunde titta på mig, hon gav mig 4 morfin tabletter och sen fick jag åka hem igen, som att det skulle hjälpa??

Nu ligger jag i sängen och håller på att dö av smärtor, hjärtat slår snabbt, magen känns som den ska explodera, kroppen känns helt förstörd och jag vägrar ringa för att få smärtstillande, dem kanske inte ens tar emot mig.
Jag ligger hellre i min egen säng och dör.
Jag ger upp och min kropp börjar också ge upp, ja har kämpat i så många år.
Jag är snart 30år, jag har alltså kämpat med smärtor

Likes

Comments

Jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det.
Jag har kämpat i så många år nu, men jag hatar mig själv och min kropp för det den gör mot mig.
Jag orkar helt ärligt inte kämpa mer.
Jag har gett upp om drömmar i mitt liv, oavslutade drömmar och oavslutade utbildningar.
Jag har kämpat i så många år men sjukdomen tar alltid över.
Jag har nu världens bästa jobb och pluggar på distans men jag är så nära på att ge upp allt nu och bara lägga mig ner och sluta kämpa.
Smärtorna får mig helt ur balans. Jag har verkligen konstant ont hela tiden, jag kan inte längre koppla bort smärtorna, tabletterna hjälper inte längre, morfinet hjälper inte längre.
Jag kräks av smärtorna och blir svimfärdig av att det gör så ont.
Jag är trött hela tiden pga smärtorna som tar all min tid. Min kropp är så trött. När jag står i duschen och tvättar håret så börjar armarna skaka över att kroppen är helt slut. Jag blir helt andfådd av att bara tvätta håret. Så trött är min kropp.
Jag kräks på jobbet pga smärtorna men fortsätter sedan jobba och jag försöker verkligen göra mitt bästa av att inte visa något.
Igår såg ungdomarna att jag mådde dåligt och dem frågade hela tiden vad det var.
Det är inte så jag vill ha det.
Jag har försökt i månader nu att inte visa något. Men de går inte längre.
Jag hatar mig själv och vill inte leva med detta mer.
Jag vill vara frisk och jag vill slippa smärta.
Jag vill kunna träna som vanligt, men jag kan inte ens gå ut och gå.
Jag orkar inte mer.
Jag får inte ens hjälp av gyn. Utan dem sätter mig på väntelistor.
Vården har svikit mig så många ggr.
Jag skulle få En specialist läkare som skulle ringa mig inom 3 veckor. Han ringde efter 1år och 6 månader. Han lovade att han skulle hjälpa Mig. Det var den enda gången jag hörde ifrån honom.
Jag har opererat mig utomlands 3ggr för att jag inte får hjälpen jag behöver här i Sverige, här där jag faktiskt är född, betalar skatt osv. Men får inte hjälp.
Dem har gjort mig barnlös för dem inte hjälpte mig i tid.
Jag blir trött av att bara skriva.
Jag är så frustrerad över allt.
Jag orkar inte kämpa mer.
Jag gör verkligen inte det.

Jag har den svåraste graden Endometrios och jag behöver all hjälp jag kan få. Så om någon av er har endometrios och har några smärtstillande som ni tycker funkar så tipsa mig gärna.
Jag har testat dem Mesta och får massa hemska biverkningar + att jag har ökad risk för att få blodproppar så urvalet på mediciner och smärtstillande blir lite svårare för mig.
Men tipsa mig gärna.
Det känns som jag gör vad som helst just nu.
Jag har inte tid att förlora mer i livet.

Likes

Comments