Jag skulle vilja påstå att få saker att växa är topp tre det roligaste som finns. Det är något med att känna sig som en gud som bara triggar belöningscentret i hjärnan. Eller så är det bara moderskänslor och att förse något med ljus och vatten som får det att kännas varmt i magen. Låt oss tro på nummer två.

Allt jag gör med växter gör jag på känsla, jag vet aldrig om jag gör rätt eller fel men tänker att jag lär mig på vägen. När jag sådde mina frön sa mamma åt mig att ta flera stycken i samma kopp, så att det blev något. Bland solrosorna kom alla upp och bland luktärterna fyra stycken (såklart), så det har hunnit bli lite trångt. 
Ikväll planterade jag om dem allihopa och byggde en klätterställning till luktärterna. En brödform (som jag slog hål i för avrinning) tillsammans med hönsnät och blompinnar fick husera luktärterna medan solrosorna fick en konservburk (slog hål där med) var.
Om luktärterna lyckas blomma är min sommar gjord, jag håller tummarna tills dess. Heja livet! 💚💚💚

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Detta med "livsstil" alltså. Några gånger om året tänker jag "omg jag kmr dö om jag inte..." och slutet på den meningen kan va allt från "börjar träna" till "får base jumpa från mall of scandinavias tak".

Hursomhelst. Är mitt uppe i en sådan period nu och det är rätt nice ändå. Vintern är en apatisk tid för mig (och alla andra varelser med puls), så dessa ryck brukar betyda att våren skänkt mig livet åter.


Såatte. Jag har hört talas om att rutiner är grymt, något en borde ha, och kanske framförallt när det gäller MAT. Så en grej jag har börjat med är overnight oats. And let me tell you, det är den BÄSTA grejen. Jag har alltid haft svårt för frukost. Egentligen inte själva ätandet, men det tar emot att slänga ihop något på morgonen. Jag orkar/vill/"kan" inte. Overnight oats slänger du ihop på kvällen, in i kylen och sen äter du det morgonen därpå.

Jag gör såhär:

1dl havregryn

1dl havremjölk (eller kokos elr dylikt)

VALFRI TOPPING

Idag äter jag med banan, agavesirap och chiafrön men möjligheterna är oändliga. Den första jag gjorde bestod av grekisk yoghurt, äpple, kanel o sirap och det var HÄR jag lärde mig all about it. Trots att det är så ENKELT känns det precis så carpe diem och matbloggigt som en kan drömma om.

Detta är mitt bästa lifehack för att jag ska kunna sova till 20 min innan bussen går och ändå hinna äta frukost. Jag vill inte försöka framställa mig som någon som både gör frukost, äter frukost och går upp tidigt för att njuta av morgonen. Nä nä, en sak i taget.

Här är den. Ful men bäst.

Likes

Comments

För fem dagar sen fick jag Angelicas förstfödda elefantöra-sticklingar! En enorm ära och stor stund. Jag fick en stickling av min kollega Anna i höstas men den lyckades jag mörda genom att sätta i för stor kruka. Har sedan dess lärt mig att Elefantöra verkar föredra att stå trångt och inte vara så hemskt blöt. Valde att peta ner sticklingarna i tomma burkar från Lush såhär i början, jag lever på intet sätt ett #zerowaste life men en kan ju ändra sträva efter att bli bättre. Nu kan just Lush-burkarna även lämnas in i närmsta butik (byt in fem tomma burkar mot en ansiktsmask!!) för att sedan bli nya burkar, men jag tyckte detta blev fint så länge.

Ju mörkare elefanten står desto större blir bladen så jag ställer den en bit in i rummet och väntad på stordåd. Hörs om några månader när de tagit över mitt hem. ❤

Likes

Comments

Vi är mitt i! Mittemellan. Om mindre än två veckor är det lov och jag letar på marken vid busshållsplatserna efter krokus och tussilago.
Så länge kan en andas frisk luft vid isbelagda Storsjön och mysa med snittblommor. Snart är vi framme i ljuset! Ja!

Likes

Comments

Jag hade en stund i lördags, jag hade ett moment. Under min lediga helg åkte vi hem till Sandviken och gjorde sånt som en gör i Sandviken, gick runt sjön i Högbo åt hotellfrukost tittade på mello tog powernaps träffade minst en Niska (Louise) satt på åttan.

Så åttan, eller eight ball som det egentligen heter, är en krog i Sandviken. Ligger i en källare under restaurangen Charlys, och har ALLT. Black Jack, piltavlor, biljardbord, rökruta INOMHUS och en massa lokala original i åldrarna 18-1000. Linn vägrar för det mesta besöka platsen, men speciellt de dagar hon tvättat sitt hår. Säg såhär, du lämnar åttan med en viss aura.
Dagarna kring jul är de mest välbesökta dagarna när alla vänder hem, super sig fulla tillsammans och med bitterhet minns borttappade innebandytalanger och tonårsförälskelser. Skoja. Men något sånt. Ni är vet.

Där satte vi oss en sväng, några spelade biljard men jag mest observerade. Det var nästan lika mycket folk som vilken juldag som helst: en gammal teaterelev som sparat ut håret till ett FANTASTISKT 70talssvall, någon som är ihop med den där snubben som jag känner igen från det där stället, den där mannen som växt fast i stolen framför en spelmaskin. Inte många ansikten är obekanta, även om namnen inte finns i mitt huvud. Bästa småstäder.

Det var trångt, jag satt vid ett av borden och dessa bord står väldigt tätt inpå varandra. Jag undvek att vara social med någon förutom de jag kommit dit med, men trängseln ledde till att folk som druckit bort sin kroppskontroll inte kunde undgå att ständigt knuffa till min rygg vilket TILL SLUT BLEV LITE FÖR DRYGT. Och för första gången i mitt liv sa jag till, jag sa (skrek?) "kan ni slUTA KNUFFA MIG tack".

Den ena gick, den andra la sig med ledsna ögon över vårt bord och sa "förlåt förlåt förlåt".
"Ja, jag förlåter dig. Det är lugnt."
Men han låg kvar och fortsatte att be om ursäkt.
"Okej men jag vill att du ska gå nu. Hej då."
Hans kompis gick och tog tag i hans arm, han släpade honom därifrån och det sista jag hör honom säga är
"...feminist som fan".

Och där satt den: en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått av en främling. Han menade det såklart inte som en komplimang, detta var det drygaste han kunde komma på att kalla mig, men sällan har jag känt sådan eufori.

Så det blev något att berätta. Inget särskilt, inget ovanligt.
Men i efterhand tänker jag mest på alla som säger ifrån och får lida av konsekvenserna. De som misshandlas, ofredas, våldtas, mördas. Många gånger hinner eller vågar de inte ens säga ifrån, våldet och hatet är närvarande ändå.
Alla mina syskon, alla kvinnor och ickebinära.
Många av oss vill leva med män, många av oss vill bli lämnade i fred av dem. Alla vill vi får utrymme att bestämma över oss själva och våra kroppar, våra rättigheter.
Inbilla er aldrig att vår existens behöver bekräftas av er.
Låt oss bara ta vår rättmätiga jävla plats och 
Existera.




Likes

Comments

Okej. Okej okej okej. Det är slaskigt ute, slaskigt i sinne och i förra helgen var det till och med slaskigt INNE. Vi har en ismaskin på jobbet vars pump drog sina sista rosslande andetag och sedan kräktes ut allt vatten på golvet istället för att pumpa iväg det. Perfekt och härligt. En sån där grej som en alltid välkomnar, vatten som bara rinner och rinner och rinner och aldrig slutar. Precis som livet rinner genom våra händer, på denna långa vandring mot döden.

Skoja.

Men VATTNET. Det var överallt och om en klev på precis rätt ställe på golvet sprutade det upp vatten i fogarna, det var som det bästa sprinklerpartyt du kan TÄNKA dig på morsans bakgård. Det enda som saknades var en slip and slide. Well, I slipped and I... slided (nej)? Sled (nej). Slid. Ja, gled gjorde jag iallafall.

Så där låg jag på knä och försökte torka upp vatten med förkläden (A+ för kreativitet) och tänkte att mitt liv verkligen peakade där och då. Men det ordnade sig till slut. Vi stängde av vattnet (alltid kul att starta kranarna sen, som pga luft EXPLODERAR i ens ansikte men mer om det en annan gång), golvet torkade och iskmaskinsreparatörsnubbe dök upp.

Så allt löste sig till slut, tänker du. Vilken pärs, Linnea, tänker du. Ja. Må så vara. Men jag har inte ens kommit fram till det värsta med hela den här historien.

Nä.

Ismaskinsreparatörssnubben hade "Blurred Lines" som ringsignal. Jag vadade i vatten men detta var det VÄRSTA. Wake up people, det är för fan år 2017.

#kvinnohat

Likes

Comments

Idag fyller jag 26, nästan hela min vecka har varit ledig och drömmig.

Igår träffade jag Patti Smith på hennes utställning. Hon la handen på Joakims axel i förbifarten och jag fick säga sammanlagt nitton ord till henne. Hon frågade vad jag heter och det kändes så konstigt, nu kommer det alltid att ha funnits en sekund när hon visste att mitt namn hörde ihop med mig. Strålande och fantastiskt.

Likes

Comments

Idag fyller den jag tycker mest om i hela världen år. Nu ligger han bredvid mig och läser en födelsedagsbok och imorgon åker vi hem till Stockholm. Snart är det hans hem med. Soligt liv. 🌸

Likes

Comments

Jag lagar mat hemskt sällan, alltså, jag lagar ju mat men det är sällan jag verkligen anstränger mig. Jag älskar att äta men lathet i kombination med prestationsångest gör att det liksom inte blir av så ofta. Ibland slår inspirationen dock till, precis som i eftermiddags när jag insåg att min kväll skulle bli en i lugn ensamhet hemma hos Joakims föräldrar. Fint.

Det blev inget komplicerat, men jag både rostade solrosfrön och karamelliserade tomater. Aldrig gjort det sistnämnda förut. Det blev gott, var väldigt roligt och fick mig att längta lite extra till Italien. För några år sedan tillbringade jag två månader tre somrar i rad lite här och där i landet, och jag älskar det. Men mer om det någon annan gång, kanske. Nu ska jag ägna mig något kreativt. Hej!

Likes

Comments

Förra veckan jobbade jag mina tre första dagar efter semestern. På den fjärde satte jag lämpligt nog en bordskniv i handen och fick sy två stygn, ingen (utom jag) var förvånad när jag inte fick jobba den dagen. På Lush står en med händerna i vatten nästan hela tiden och det är -hör och häpna- inte optimal miljö för ett sår som behöver läka. Hehe.

Så jag åkte till Sandviken, till Joakim och fick en magisk helg. Precis så fin som jag ville att den sista helgen före min halsmandeloperation skulle vara, ah, imorgon gör jag det.

I söndags såg vi dokumentären Robert Mapplethorpe - Look at the Pictures på bio. Robert levde med Patti Smith en gång i tiden, i sena 60talets New York. Det var genom Patti och hennes bok Just Kids som jag först lärde känna honom. Hon kallar honom för "the artist of my life".

Hennes bok ger en inblick i en liten kort del av deras gemensamma liv, filmen visar allt. Tyckte mycket om den, kände mig ny när vi klev ut från biografen. Nya perspektiv, nya känslor. Se den.

Likes

Comments