Many have a image of me. Few get the picture...

I alla år har jag fått höra att jag är den där glada och super spralliga tjejen som alltid sprider kärlek runt omkring sig. Det ligger absolut en hel del sanning i dem orden men även så mycket skådespeleri...Jag tror att en del av er kan känna igen sig i vad jag skriver att man helt enkelt sätter på sig en mask varje dag man vaknar. Man lever liksom bakom en fasad för att skydda sig själv från att bli sårad.

Varje gång jag stiger upp på morgonen sätter jag på mig en mask och försöker lämna alla mina känslor kvar där hemma. Varför ska jag visa mig svag och sårbar för min omgivning? Alla andra gångerna jag visat att jag mått dåligt har resulterat att mina vänner lämnat mig... Så oftast är det rätt skönt att bara få gömma sig bakom den där masken där ingen kan skada en.

Jag har fått höra att folk som sett mig utifrån skulle uppfatta mig som en väldigt självsäker person som skiter i vad folk tycker om mig. Men innerst inne är jag den där rädda lilla flickan som är rädd att bli överfallen och trakasserad som jag blev mycket som liten. Har även blivit rätt trakasserad sen jag började leva fullt ut som tjej så därför är det rätt skönt att stänga ute alla känslor och låtsas som allt är okej. Just nu är den där masken min ända livlina för att jag ska orka fortsätta kämpa när egentligen hela min värld fallit samman. Det är för skrämmande att inse verkligheten just nu... Låt mig bara få gömma mig bakom masken ett tag till tills jag är på benen igen...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Min kropp är min fiende. Inte nog med att jag fick oturen att föddas i fel kropp utan har alltid haft extremt svårt att tycka om mitt utseende och mig själv, eftersom det har alltid varit folk som har dömt mig och behandlat mig som skit. Sen tidig ålder fick jag dagligen höra att jag var ful , tjock och att jag bara skulle gå och ta livet av mig för enligt dem så skulle jag göra världen en tjänst då. Jag har sjukt svårt att se mig som något bra , varje gång någon tittar på mig känner jag mig sjukt obekväm och vill typ bara därifrån. Jag kan inte tro att folk kan tycka att jag ser bra ut eller att ens folk vill vara med mig. Mitt utseende är nog den största ångestfaktorn jag har om man då bortser från könsdysforin. Jag vet innerst inne att det inte är något fel på mig och att jag precis är lika mycket värd som alla andra tjejer men tyvärr så glömmer man aldrig allt hat man fick som liten. Sånt sätter ärr i själen men man måste ändå fortsätta kämpa emot sina egna demoner även fast det är skitjobbigt för det är bara en själv som kan besegra dem.

Tack och hej <3 <3 <3

Likes

Comments

Att komma ut till sina föräldrar var nog det mest jobbigaste jag någonsin gjort. Tänk att det här är något jag hållit hemligt i många många år. Det tog ett bra tag för mig att fatta modet att våga "komma ut" till mina päron. Jag har alltid haft på känn att dem skulle bli chockade och ha något emot det. Självklart tog dem inte det så bra , för det första trodde dem inte sina ögon och för det andra ville dem inte förlora sin son som de då trodde de hade när dem i själva fallet hade haft en dotter hela tiden. Som jag har förstått det så blir det ett slags nederlag för föräldrarna att deras barn väljer att byta kön eftersom för dem så känns det som de förlorar sitt barn men så är det ju inte. Den personen som tog det hårdast i min familj var min pappa och hans första reaktion var att han skrek av chock. Bara det säger rätt mycket om honom att han är en väldigt argsint person som är väldigt svår att ha och göra med men han är min pappa och jag älskar honom ändå. När jag berättade för min mamma så valde hon istället att bara förneka det och låtsas som det bara var en fas, en ganska normal reaktion om man frågar många andra som varit i min situation. Tyvärr så tog deras reaktioner väldigt hårt på mig och det tog väldigt långt tid för dem att acceptera det. Men är nu äntligen accepterad men ibland kan det kännas rätt stelt när dem försöker för mycket. Vill helst bara ta mitt pick och pack och dra. Bye! <3 <3

Likes

Comments

Nu tänker jag berätta en väldigt personlig sak som jag inte berättat för någon innan. Tyvärr finns det säkert några av er som upplevt samma sak. Jag har blivit antastad. Med antastad menar jag inte ett tafs på rumpan utan jag menar riktigt obehagliga vidröringar vid början av låret alltså i närheten av underlivet. Det började med lätta klappningar som sen övergick till hårda smekningar. Detta pågick i cirka ett år under den tiden jag tog mitt körkort. Alltså det var min körlärare som utsatte mig för det här. Jag fattade inte fråns efteråt att det var tänkt mer än bara en klappning , jag var liksom även för rädd för att säga någonting.Trodde först att det var hans sätt att visa för mig att jag var duktig men efter tiden som gick kände jag på mig att det var mer en tillfredställelse för honom att klämma på mina lår när vi var ute och körde. Körläraren tog tillfället i akt när jag satt bakom ratten och koncentrerade mig på körningen för då kunde inte jag göra så mycket. Nu på efterhand känner jag mig sjukt äcklig och smutsig att jag ens tillät en äldre man antasta mig på det sättet. Jag vill varna er som håller på ta körkort att vara på er vakt på vem som är er körskolelärare! Även om läraren är sjukt snäll och duktig så låt aldrig hen röra er på det sättet. Isåfall byt! för det är inte okej att bli antastad särskilt inte när man är i en sån försvarslös position som i en bil för ingen ser ju vart dem lägger händerna. Ingen kan ju ingripa. Där sitter du helt försvarslös i en bil och blir antastad och vågar inte göra någonting. Du vet att det han gjorde var fel men du skäms för mycket för att våga berätta för din omgivning. Så var det för mig. Det tog mer än ett halvår för mig att erkänna för mig själv vad jag hade utsatts för. Men nu ligger jag här i sängen och låter ni bli dem första som får reda på min hemska upplevelse. Inte ens mina närmaste vänner eller familj vet om detta för jag skäms och känner mig så himla äcklig och smutsig. Jag vet att förr eller senare kommer de få reda på de men just nu är jag inte redo för att bli utskälld och pressad till att göra en anmälan. Tack för att ni tog er tiden att lyssna hoppas att det gav något i alla fall.

Bye <3 <3 <3

Likes

Comments

Jag är så trött på att killar behandlar mig som skit. Kan inte folk bara mind their own buisness? Tydligen får inte jag vara den jag är utan att jag ska få massa elaka kommentarer eller att folk vill se mig död. Dagligen blir jag trakasserad av killar , folk som skriker fula saker eller bara väljer att asgarva åt mig så att alla andra hör och ser. Blir behandlad som någon jävla outsider! I vissa människors ögon är jag ett freak, en levande sak som tydligen inte har något värde på huvud taget. Jag är en tjej och har alltid varit och skulle aldrig någonsin kunna se mig själv som något annat. Jag kan till exempel inte förknippa mig med ordet trans för det känns så extremt främmande för mig. Ja jag vet att jag föddes i fel kropp? men jag ser mig ändå bara som en tjej som föddes med fel kön. Till er som trakasserar mig dagligen: oavsett hur jävla mycket ni än försöker att trycka ner mig så kommer jag aldrig någonsin ändra på mig själv för jag vet att jag har all rätt i hela världen att vara den jag är. Ni kan klippa av mitt hår , misshandla mig tills jag ligger där sönderslagen på marken och sippar efter luft men det är en sak ni inte kan göra och det är att ni inte kan hindra mig ifrån att vara den jag är. Jag vet att jag inte är så omtyckt och det är inget jag kräver heller för jag har valt att gå min egen väg och passar inte det er så fine. Jag är liksom tillräckligt upptagen med att bygga upp mitt eget imperium så varför skulle jag bry mig om sad people som blir provocerade av mig. Ibland tycker jag att det kan vara sjukt kul att jag faktiskt kan påverka en människa så mycket att dem faktiskt väljer att slösa all deras lediga tid på att försöka trycka ner mig  :) Så nej jag tänker inte hålla käften!

Likes

Comments

I veckan kom mitt livs viktigaste besked! Jag ska få börja min utredning! Så länge jag har väntat på det här det är helt sjukt. Har stått i kö till utredningsteamet i snart ett år för att få komma in till könsidentitetsteamet i Lund men jag skulle få köa i drygt 14 månader så till sommaren skulle jag få påbörja den. Men jag skulle inte klara av den långa väntan så jag sökte till ett annat team , det tog tre veckor innan de fick min remiss från ungdomsmottagningen tills de ringde mig och frågade om jag kunde ta mig ditt den första mars jag bara självklart och skinnade upp. Det roliga är att min kallelse kom samma dag som alla hjärtans dag så det var typ världens bästa alla hjärtans dag present för att vara singel. Så cirka två veckor har jag på mig att förberedda mig mentalt inför mitt livs viktigaste möte , jag är såå nervös och rädd att dem inte ska ta mig seriöst. Tänk liksom att jag ska behöva bevisa för psykologer och läkare att jag är en tjej hur vrickat är inte det? Asså hur ska man ens beskriva något som är så obvious för en själv som man har gått och känt i alla dessa år för någon psykolog som ska sitta och döma en och ställa motfrågor? Jag hoppas att ni aldrig behöver uppleva den här hemska utredning där ni måste bevisa vilket kön ni tillhör. Jag vet att jag kommer fixa det här men det blir väldigt ångestladdat att behöva genomgå en sån här sjuk process bara för att kunna bli sig själv. Detta är liksom min ända räddning för att kunna överleva. Jag måste fixa det här! 

Likes

Comments

Ni undrar säkert hur det var för mig att komma ut som transsexuell och vilka jag valde att berätta det för först. Jag tänker göra detta inlägget rätt kortfattat eftersom jag tänkte att "komma ut" inlägget skulle vara lite längre fram i bloggen när jag fått flera läsare osv. Men den personen jag berättade det först för var min gamla barndomsvän som jag känt sen vi gick på dagis. Jag försökte nämligen berätta för hen under flera års tid att jag kände mig som en tjej och att jag var typ fel men min kära vän hade väldigt svårt att förstå detta. Så det var inte fråns jag kom ut på riktigt som hen då förstod att det var på riktigt. Tyvärr så tog inte hen det så bra så vi gled typ isär ifrån varandra. Jätte tråkigt om du frågar mig men som sagt när det kommer till lägen som det här, inser man vilka vänner som är värda att behålla och vilka man måste låta gå. Har folk problem med vem jag är så är det deras problem, jag har inte tid att ödsla tid på idioter. Som jag brukar säga take it or leave it.

Likes

Comments

Det tog cirka 18 år för mig att våga leva mitt liv som den tjejen jag alltid varit. I 18 år levde jag bakom en mask där jag låtsades vara en stereotypisk kille men det tog inte lång tid tills folk runt omkring mig insåg att jag var annorlunda. Jag var väldigt tjejig som liten , hade dem där typiska intressen som att leka med dockor och sitta i min ensamhet och rita. Jag passade liksom inte in i könsrollerna som samhället hade konstruerat. Flickorna skulle vara för sig och pojkarna lika så, jag vart lämnad utanför och visste inte vart jag hörde hemma.

Jag försökte att anpassa mig i flera år men på något sätt speglades den tjejen jag var igenom. Jag har alltid varit väldigt utsatt i skolan , blev mobbad och slagen väldigt ofta , blev kallad för bög , tjockis och allt sånt barn uttrycker sig med nuförtiden. Nu i efterhand förstår jag varför jag blev så utsatt eftersom jag passade liksom aldrig in i de boxarna som jag skulle. Jag var en tjej fast i en killkropp och tvingades göra pojkaktiga saker eftersom det var de samhället förväntade sig av mig och allt annat var fel.

Jag fick dock gå runt i strumpbyxor där hemma som liten och det var då jag insåg att det kändes så underbart och rätt att bära såna kläder. I den åldern var det okej att ha sånt hemma men sen när jag blev äldre så fick jag inte ha dem längre. Jag gjorde liksom som dem äldre sa till mig men en hel del av min personlighet fick jag ta och förtränga. Men oavsett hur mycket jag än försökte glömma de så jagade känslorna ifatt mig och tärde på mitt psyke.

Nu när jag tänker efter har jag aldrig någonsin sett mig själv som en pojke utan har alltid varit tjej. Men allt det jobbiga började när jag kom in i puberteten för det var då jag började känna allt obehagligt som hände med min kropp. Såklart började dem känslorna mycket tidigare men det var i puberteten som jag verkligen kände att det är något som inte stämmer med min kropp. För den jag var i huvudet stämde liksom inte överens med den jag var på utsidan.

När jag var typ sexton år gammal sökte jag hjälp och började prata och då hade jag hållit allt hemligt för mig själv hela livet. Jag kom och sa till den personen jag pratade med att jag kände mig som en tjej och det var då jag kom i insikt med vad jag var och att jag kunde göra någonting åt det och få leva som den jag alltid varit. Men jag hade även mycket andra problem just då som tärde på mig som vi blev tvungna att ta itu med först. Jag kom ut förra året i Mars som transsexuell och har sen dess levt som tjej och nu väntar jag bara för att få komma in i min utredning.

Är det något ni vill att jag ska ta upp i nästa inlägg är ni mer än välkommen kommentera det här nedan <3

Ha nu en fortsatt mysig kväll så ses vi snart igen <3 <3 <3


Likes

Comments

Den 23:e Oktober 2015 togs det sista fotot på mig som pojke. Detta var mitt farväl till alla dessa år av förnekelser och psykiskt lidande. På bilden är jag 18 år , går andra året på gymnasiet och det var här jag bestämde mig för att låta håret växa och börja använda mer makeup. På den här bilden använder jag ej smink men hade en period i ettan där jag sminkande mig en del. Jag var på väg i ettan att börja klä mig och sminka mig mer kvinnligt men jag hade aldrig styrkan att utföra de utan skapade mig istället en fasad och började bete mig mer manligt. Som ni säkert märker har jag aldrig sett särskilt maskulin ut utan var väldigt feminin till både sättet och utseendet. Kanske är det bara jag som ser det? Men den flickan jag innerst va speglade på något sätt igenom på mitt yttre. Nästan alla som mött mig trodde jag var en homosexuell kille eftersom jag var väldigt fjollig och feminin. Men de hade fel eftersom jag är en tjej. Jag skäms verkligen över att rota i det förflutna men det är ändå viktigt att se vilken stor förändring jag gjort under dessa åren. Jag har inte påbörjat min utredning än men jag kommer dokumentera hela min resa så ni kan vara med och se hur jag förändras. Ska försöka att få med så mycket som möjligt i varje inlägg så ni verkligen får hela bilden av mig. Det var allt för mig idag ta hand om er så ses vi snart!

Puss puss <3 <3

Likes

Comments

Hej! Här sitter man och funderar hur länge som helst om vad man ska skriva i sitt första inlägg. Varför? När jag egentligen bara kan go with the flow och låta det bli som det blir. Det är liksom ingen jävla uppsats jag ska skriva. Så anledningen till att jag skapade denna blogg är för att jag vill att andra ska kunna få ta del av mitt liv som transexuell tjej. Att leva öppet som transexuell i dagens samhälle är inte lätt särskilt inte för oss som biologiskt föddes som kille som vill bli tjej. Asså ta mig rätt! jag har aldrig någonsin varit en kille har alltid liksom sett mig själv som en tjej men vågade ej att visa vem jag var. Har endast varit ute drygt ett år. För många andra transtjejer var det ingen biggie med att "komma ut" eftersom deras föräldrar oftast kunde ana att de föddes i fel kropp. Men så var det inte alls för mig, jag hade jätte svårt visa vem jag egentligen var. Jag tycker att vi avrundar här nu och tycker ni jag verkar som en intressant tjej att följa så är det bara att vänta tills mitt första riktiga inlägg kommer ;)

Bye <3 <3 <3

Likes

Comments